Blåslampa eller belöning?

Prestation kan handla om att producera antal eller mängd eller om kvalitet, och beroende på vad man vill uppnå kommer antingen blåslampa eller belöning att fungera bäst för att motivera den som ska prestera. Som akademiker arbetar jag på skattebetalarnas uppdrag och målet med mitt arbete är lärande och kunskap, av högsta kvalitet. Det jag fokuserar på i mitt arbete är att skapa förutsättningar för kommande generationer att täcka sina kunskapsbehov och det arbetet försvåras när högskolans linjeorganisation förväntar sig att jag ska dra in pengar till högskolan eller producera nyckeltal som kan användas i den kunskapsfientliga konkurrensen med andra lärosäten. Enda anledningen till att jag försöker bli professor är att det skulle ge lite mer tyngd åt mina kunskaper, jag är helt ointresserad av att göra karriär. Möjligheten att få lära och bidra till kunskapsutveckling är vad som får mig att gå upp på morgonen. Tyvärr måste jag gå upp tidigare och tidigare för att kunna ägna mig åt det jag är utbildad för, eftersom man fått för sig att akademiker är lata människor som måste jagas med blåslampa för att prestera. Kunskap och lärande är dock ingen prestation.

Det är för kunskapens skull som samhället investerar i forskning och högre utbildning. Och nyckelordet här är investering. Tanken på att högskolor och universitet ska förmera kapital är huvudlös, inte bara eftersom pengarna som forskarna konkurrerar om kommer från stadskassan, utan framförallt eftersom det flyttar fokus från kunskapen och utarmar den akademiska miljön som är själva förutsättningen för kunskapsutveckling och lärande. Både lärare, forskare och studenter påverkas av kulturen på högskolan och mott problem, det jag oroas över, är att jag för varje år som går får kämpa mer för att få studenterna att förstå att kunskap och lärande inte är samma som betyg. Jag blir bedrövad av att förkunskaperna sjunker, vilket gör att jag får ännu mindre tid åt kärnuppdraget. Samhället är inte betjänt av en förlängd gymnasieutbildning, vilket är vad vi får när lärarna på högskolan måste lägga en stor del av sin tid och sin energi åt att föröka övertyga studenterna (som allt mer agerar som elever) om betydelsen av att läsa och reflektera över innehållet i kurslitteraturen.

Kunskap och intellektuell utveckling är mitt personliga mål, så det borde inte finnas någon konflikt. Jag är precis där jag vill vara: på den plats i samhället där man borde kunna förvänta sig att kunskapen föds och utvecklas. Tyvärr har platsen förändrats och förutsättningarna för lärande och kunskapsutveckling har försämrats. Kvaliteten i verksamheten antas garanteras av det kvalitetssystem som införts uppifrån och enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin. När man bygger bilar har det visat sig vara klokt att flytta kunskap från enskilda medarbetare till systemet, men i den akademiska världen där kollegiet består av landets högst utbildade människor är det huvudlöst att tänka och agera så. Vad är poängen med att först utbilda någon till doktor och sedan bekosta dennes meritering till docent och professor, om den personen sedan okritiskt förväntas följa regler som skapats av någon annan? När kollegiets makt över högskolans verksamhet försvann och ledamöterna i högskolans styrelse som kommer från näringslivet är i majoritet kommer styrelseproffsens kunskaper och erfarenheter givetvis att överordnas forskarnas och högskolelärarnas, men det är ju som att spänna vagnen framför hästen.

I näringslivet har det utvecklats en kultur där man belönar ledningen med enorma ekonomiska ersättningar för att göra sitt redan välbetalda arbete, vilket går ut på att jaga medarbetarna med blåslampa genom att hota med sänkt ersättning. Det är en förvrängd människosyn som är enkelt att förklara för den som har kunskap om hur det mänskliga psyket och den mänskliga kognitionen fungerar, men eftersom kunskap bara fungerar om man lyssnar mer på vad som sägs än på vem som talar håller den på att fasas ut, även i den akademiska världen, till förmån för samma nykeltalsfixering och produktionshets som gör de rika allt rikare men som skadar både människor och miljön.

Krisen som mänskligheten befinner sig i handlar inte bara om miljön. Klimatförändringarna är ett av många symptom på den underliggande sjukdom som bara kan botas med hjälp av tid och kunskap. Det finns inga genvägar till verkligt viktigt vetande, och får lärare och alla som ska lära inte tid att tänka och samtala med varandra kan ingen kunskap utvecklas. Att sitta i en stol en hel dag och läsa är inte slöseri med tid, det är en investering i ett meningsfullt liv och en hållbar framtid. Kunskapen som utvecklas i samverkan mellan intresserade och kritiskt medvetna människor är en intellektuell belöning för väl utfört arbete. Vill vi bygga en kunskapsskola och vill vi skapa en verkligt akademisk miljö på högskolan, vilket är en förutsättning för utvecklingen av ny och användbar kunskap måste vi göra upp med vanföreställningen att det är en god idé att tvinga akademiker att konkurrera inbördes om pengar och prestige och istället ge dem den tid som krävs för att det akademiska arbetet ska kunna bära (akademisk) frukt. Människor som inte ser kunskap och möjligheten att lära som en belöning bör helt enkelt inte få inflytande i den akademiska världen. Kunskap kan aldrig tvingas fram och därför är tanken på att jaga akademiker med blåslampa galen.