Parallellt med undervisningen och allt annat som ingår i mina arbetsuppgifter jobbar jag med en bok om akademisk kvalitet, som förhoppningsvis blir färdig att sändas till ett förlag för påseende innan nästa sommar. Arbetet med boken är dels ett sätt för mig att hantera oron över utvecklingen i akademin, dels en strategi att göra vad jag kan för att främja framväxten av en intellektuellt stimulerande kultur inom högskolevärlden. Det är också ett sätt att värna den akademiska professionen, vilket behövs för att vetenskapen inte ska förvandlas till en effektiv produktionsapparat som fokuserar på nyckeltal istället för kunskap.
Ofta känns det som jag är ensam i min kamp, men jag vet att det inte är så, och när jag var på den företagsekonomiska konferensen FEKIS i Västerås/Eskilstuna för några veckor sedan fick jag det än en gång bekräftat, vilket kändes bra. Sessionen jag var på handlade om hur forskningen styrs och vilka effekter rationaliseringen och effektiviseringen får. Det var Nils Brunsson: Uppsala Universitet, Elin Funck: Lunds Universitet och Jonas Gerdin: Örebro Universitet, som höll i sessionen och deras forskningsunderbyggda slutsats var följande: Målstyrning, kvalitetssäkring och strävan efter effektivisering leder till avförtrollning av den akademiska världen. De talades om konkurrensen inom akademin och mellan lärosäten och forskare, liksom om prestationsmätningar och dess effekter? Och om siffrornas ökade betydelse. Jag lärde mig ett nytt ord: sifferdemi. Olika siffror har olika värde. Var man publicerar sig. Hur många citat man samlat på sig. Storleken på summorna man dragit in. Allt räknas och ligger till grund för medarbetarnas värde. Det som inte går att mäta anses inte existera, vilket är problematiskt eftersom kunskap är en kvalitet som inte går att mäta på något objektivt sätt eftersom den finns inne i människors huvuden och växer i mellanrummen.
Siffrerfokus gör att forskare arbetar med annat än det som gynnar kunskapsutvecklingen. Pressen att publicera sig i högt rankade tidskrifter leder till cynism, eftersom ”ingen” bryr sig om vad man forskar om. Snabba publikationer som kan redovisas årligen premieras framför långsiktig och angelägen forskning. Monografier räknas inte, vilket gör allt fler forskare till opportunister som inte tar några risker. Styrningen gör att byråkratin inte bara ökar, den tar dessutom tid och resurser från arbetet med kunskapsutveckling, vilket gör att den mentala pressen på forskarna och lärarna som är i akademin för kunskapens skull ökar. Känslan av att vara misslyckad sprider sig hos allt fler av dem som är i akademin för att lära och utveckla kunskap, medan de som följer order och lyckas i systemet får orimligt mycket makt över den akademiska kulturen och universitetets prioriteringar. Eftersom den kulturella förändringen går långsamt är det bara den krympande skaran av lite äldre forskare som ser förändringen. Och om det bara handlade om en förändring vore det så klart oproblematiskt, men nu handlar det om ett utarmat kunskapsklimat, inte om en nostalgisk längtan efter svunna tider.
Den orimliga drömmen om enkla lösningar driver denna minst sagt olyckliga utveckling och det grundläggande antagande som styr utvecklingen är att konkurrens är viktigt eftersom det antas driva kvalitet, vilket fortfarande återstår att bevisa. Vi vet att mäthysterin och konkurrensutsättningen inom skolan och den akademiska världen leder till ökad stress, som vi också vet går ut över den akademiska kvaliteten och förutsättningarna för nytänkande, vilket båda utgör garanter för lärande och kunskapsutveckling. Kunskap skapas av människor och för människor, och den tar tid att utveckla, därför är är alla tankar på effektivisering drömmar om det omöjliga. Systemen tar aldrig rast, algoritmerna tuggar på och därför tar de allt snabbare över. Ju längre den här utvecklingen tillåts fortskrida utan att man stannar upp och reflekterar över konsekvenserna för kunskapskvaliteten, desto svårare blir det arbeta för en förändring. Det är nämligen svårt att ifråga sätta det normala eftersom det uppfattas vara självklart. Vi människor gillar inte förändring, men när den smyger sig på och får verka över lite längre tid uppfattas den inte som en förändring. Bilden av den kokande grodan, som i och för sig är en myt, är talande.
Hur hänger denna utveckling ihop med högskolelagens 6e paragraf, som är tydlig med att forskare är fria att välja syfte, metod och publiceringssätt? Vad händer med den akademiska friheten när det blir viktigare var man publicerar sig och vad man kan få externa medel för, än vilka problem forskningen riktar in sig på och vilken kunskap vetenskapen resulterar i? Det är frågor som idag uppfattas som kritik mot kvaliteten i den akademiska världen, som ett förespråkande av en låt-gå-mentalitet, trots att det är ur den myllan som universitetet vuxit fram, och trots att det är just den synen på forskning som belönas med Nobelpris. Varifrån kommer föreställningen om att forskare är lata och måste kontrolleras för att göra sitt jobb? Och vem kom på idén att ekonomer och politiker vet bättre vad som gynnar lärande och kunskapsutveckling än människorna som vigt sitt liv åt vetande?
En avförtrollad akademi, vilket kontroll- och effektiviseringstänkandet leder till, är inte akademisk av den enkla anledningen att kunskapen som forskare söker alltid handlar om vad vi (ännu) inte vet. Ju mindre utrymme och förståelse det finns för betydelsen av nytänkande och kreativitet, och inte minst misslyckande, desto mer utarmas och avakademiseras kulturen i den akademiska världen. Universitet håller på att förvandlas till en effektiv produktionsapparat, men det är inte kunskap den producerar utan nyckeltal: publiceringar och citeringar. Eftersom pengarna som används för forskning kommer från staten leder forskarnas interna konkurrens inte till något annat än att pengar flyttas från ett konto till ett annat i samhällsekonomin, samtidigt som forskarnas kreativitet och lusten att lära och utveckla kunskap mals ner i det allas krig mot alla som råder idag.
Argumentet för mätning och konkurrens är att forskare annars bara skulle sitta på rummet och läsa böcker, alltså att de är lata och inte bryr sig om kunskap och akademisk kvalitet, vilket bygger på ett antagande som inte undersökts, och som därför är ovetenskapligt. Utifrån ser det kanske ut som om den som tänker och läser är improduktiv, särskilt som tänkande och kunskapsutveckling tar tid och aldrig garanterat leder till önskat utfall, men det är bara som det uppfattas av de okunniga. Så kom det sig att det är dessa som bestämmer över hur det akademiska arbete ska organiseras och inte akademikerna som utbildats för att skapa kunskap?
Vilken typ av motivation bör driva utvecklingen i den akademiska världen om man vill ha mer och bättre kunskap? Eftersom det inte går att ta för givet att systemet för peer-review är vattentätt och eftersom kunskapens kvalitet och dess relevans inte är ett kumulativt mått, alltså inte handlar om hur många artiklar man skrivit i ämnet, bygger nuvarande system för spridning av vetenskapliga resultat på ovetenskapliga antaganden, vilket borde vara besvärande för forskare. Tyvärr är det inte så vi människor fungerar. Ett kunskapsdrivande system för akademisk meritering måste utgå från vad vi vet om både människor och kunskap, vilket inte är fallet idag. Dagens system är överskådligt och linjärt, så den som knäckt koden kan fokusera på produktionen av nyckeltal, vilket leder till att kunskapen försvinner i mängden av artiklar eller späds ut eftersom det är bättre att dela upp den i flera artiklar än att skriva en bok där tankarna presenteras och diskuteras på ett genomtänkt sätt. Systemet som fanns innan det nuvarande satte kunskapen i centrum. Det byggde på att man disputerade först när man hade något nytt och viktigt att säga, och det var bara en eller några få av de absolut bästa som blev professorer. Tyvärr ansågs det orättvist (eftersom vi människor vill göra karriär) och därför lanserades tanken om att avhandlingen skulle vara ett "körkort" och idén om att alla skulle kunna bli professor om de bara ansträngde sig (och följde reglerna för produktionen). Därför är det inte lusten att lära och utveckla kunskap som driver det akademiska systemet, utan möjlighet att göra karriär och få anseende och högre lön, vilket riskerar att leda till ett gigantiskt slöseri med skattemedel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar