Enligt Högskolelagen är forskaren fri att välja syfte, metod och publiceringssätt. Och det står så i lagen av en anledning. Kunskap kan bara skapas i frihet. Möjligheten som jag fick, att först utbilda mig till forskare och sedan få anställning på högskolan med möjlighet till forskning i tjänsten är en ynnest men också ett ansvar som jag tar på största allvar. Som docent med över 20 års erfarenhet av forskning, och inte minst efter att ha läst tusentals böcker och andra texter skrivna av forskare vet jag hur kunskap skapas. Därför blir jag allt mer bedrövad för varje år som går, när jag märker hur den akademiska kulturen blir allt mindre intellektuell och hur den akademiska kvaliteten allt snabbare utarmas på grund av den växande villfarelsen att lärande och kunskapsutveckling går att kvalitetssäkra och målstyra.
I enlighet med principerna för New Public Management har Högskolevärlden utvecklats till en effektiv apparat som producerar titlar. Akademin blir allt tydligare ett slags belöningssystem där den som drar in mest pengar och får flest artiklar antagna får mest anseende och anses veta bäst, vilket inte på något sätt är självklart. Eftersom forskning i princip bara är möjlig att utföra inom akademin och eftersom titlar där anses vara en kvalitetsindikator kommer dels konkurrensen om titeln att rikta fokus mot det som anses meriterande, dels får den som lyckats bli professor makt efter som hens ord och påståenden inte granskas lika noga som andras. Titlar är ingen garanti för kunskap och kompetens, bara ett mått på hur väl man lyckats i det akademiska systemet.
Det faktum att kunskap kräver frihet och ansvar väger lätt i sammanhanget av det enkla skälet att sökandet efter vetande handlar mer om vad vi INTE vet, än det som går att belägga vetenskapligt. Kunskapen upptäcks eller avtäcks inte, den skapas genom hårt och mödosamt arbete, utan några som helst garantier för att lyckas. Därför är det olyckligt att utvärdera forskares arbete med hänvisning till olika typer av nyckeltal. Kunskapskvalitet kommer inte an på hur många artiklar eller citeringar någon lyckas samla på sig. Vetande är inte en kumulativ mängd fakta utan en komplex och dynamisk kvalitet. Kunskap kan bara mätas med utgångspunkt i kvalitativa mått som kräver omdöme och kritisk analys. En forskare som skrivit en enda vida spridd text som innehåller banbrytande kunskap bidrar med enormt mycket mer till samhället än den som producerat 400 artiklar med utgångspunkt i ett antal enkätstudier, oavsett hur högt rankade tidskrifter som artiklarna publicerats i. Forskare som fokuserar på antalet publikationer bidrar till det brus som idag blir allt högre och som dränker kunskapen, vilket är ett allvarligt och växande problem.
Det som först långsamt, men på senare tid allt snabbare, håller på att hända i och med den akademiska världen är att makten över vetandet förskjuts, från forskarna till linjen (som tar strategiska beslut om vad forskarna ska göra och vad som räknas som meriter) och andra aktörer, såsom biblioteket (som organiserar och för statistik över publiceringarna) och inte minst redaktörerna för de internationella, högt rankade tidskrifterna (som är privata, vinstdrivande företag). Det finns ingen högre utbildning än forskarutbildningen, och den som liksom jag meriterat sig till docent har fortsatt att utveckla sina kunskaper på skattebetalarnas bekostnad. Inte minst därför borde det vara självklart att forskaren är fri att välja syfte, metod och publiceringssätt, eftersom det är den kompetensen man får när man forskarutbildas. Men i praktiken är det, av ovan angivna skäl, inte så det ser ut och fungerar idag. Som lektor känner jag mig allt mer som en helt vanlig anställd, i ett tillverkningsföretag, som förväntas följa order och producera nyckeltal (pengar, publikationer, citeringar samt hög genomströmning) så att cheferna kan hävda sig i konkurrensen med andra chefer i andra akademiska "företag". Tragiskt nog, utifrån ett kunskapsperspektiv, bestämmer dagens forskare inte ens över pengarna som de lyckas dra in i konkurrens, dessa anses vara högskolans som tar över hälften i anspråk för "omkostnader" (Over Head).
Inte ens om man lyckas organisera sin vardag på ett sådant sätt att det blir möjligt att forska utan externa medel har man som forskare makten över kunskapen eftersom det bara är peer-reviewade artiklar, publicerade i högt rankade, internationella journaler, som räknas som meriter. Och där blir man inte publicerad om man ägnar sig åt fri forskning. Det räcker inte ens att forskningen håller hög klass, den måste handla om det som redaktörerna anser är viktigt, och artiklarna måste skrivas på det sätt som redaktörerna bestämt för att antas. Det blir därför allt mer uppenbart att forskningen bara är fri i teorin. Därför blir lagens bokstav ett slags spel för gallerierna. Inom företagsekonomi brukar man säga att kultur äter strategier till frukost, och den olyckliga utvecklingen inom akademin är en illustration av det.
Slutsatsen blir att den lagstadgade forskningsfriheten, som utgör garanten för att samhällets/skattebetalarnas investering i forskning faktiskt leder till kunskap, satts ur spel. Konkurrens sägs driva kvalitet, men eftersom dagens skolor och högskolor konkurrerar om nyckeltal (istället för att samarbeta för kunskap), blir resultatet av det akademiska arbetet inte kunskap. Hur skulle det kunna bli det? Kunskap kan inte kontrolleras, vetande är inte ett mål man kan styra mot. Kunskap är en nåd att stilla bedja om, som växer fram mellan människor som samverkar och som i kritiskt samförstånd stöter och blöter tankar och resultat av studier för att utveckla kunskap. Ingen KAN äga kunskapen, den kan bara användas på mer eller mindre kloka sätt.
Jag skriver detta som kulturvetare, med stöd i egna erfarenheter och såväl egen som andras (grund)forskning: Är det fortfarande kunskap som är målet med högskolans verksamhet måste vi tänka om och organisera det akademiska arbetet efter gällande lagstiftning, inte efter rådande kultur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar