En konsekvens av New Public Management är att annat än kunskapen och dess behov styr högskolans verksamhet. NPM handlar om kontroll, men kunskap är en dynamisk process som inte går att styra mot på förhand uppsatta mål eftersom man först i efterhand vet var den finns och vari den består. När linjens makt över den akademiska världen blir större än kollegiets kommer arbetet att handla mer om olika typer av strategiska beslut än om att skapa förutsättningar för forskning och lärande. Fokus flyttas sakta men säkert från det komplexa och okontrollerbara, till produktions- och profileringsmål. När universiteten slutade samarbeta för kunskap och istället började konkurrera om nyckeltal förändrades den akademiska kulturen drastiskt. Jag såg det inte komma, eller tecknen fanns men jag trodde aldrig att mina farhågor skulle besannas. Jag var fullt upptagen med kunskapen och lärandet, och på att utveckla mina forsknings- och föreläsnings- samt handledarförmågor. Med drygt tio år kvar till pensionen är det mitt mål att skörda frukterna av livet i akademin, och är något jag bäddat för sedan disputationen genom att under alla år ägna mig helhjärtat åt forskning och undervisning. Om det bara var upp till mig vore det bara att köra på. Problemet är att jag idag verkar i en helt annan akademi än den jag utbildades och inledde min forskar- och lärargärning i. Då var det professorerna som styrde, idag är det ekonomer och högskolans styrelse, där representanter för näringslivet är i majoritet, som dikterar villkoren för arbetet, i enlighet med principer från företagsvärlden. Idag, när jag står i begrepp att skörda frukterna av åren i kunskapens tjänst, räknas plötsligt inte det jag skaffat mig kompetens för, alltså kunskapen.
Jag är utbildad för och har valt att ägna mig åt grundforskning. Men eftersom den inte garanterat leder till mätbara resultat (av den enkla anledningen att det aldrig finns några garantier för att forskning faktiskt leder till ny kunskap) blir det allt svårare att få tid och möjlighet inom ramen för tjänsten att ägna mig åt forskning, trots att det enda som behövs för mig som kulturforskare är tid att tänka och skriva. Forskningen som jag bedriver kräver inga dyra maskiner eller omfattande resor, empirin finns överallt och jag läser böcker och sitter och skriver; det är så forskningen går till; i tysthet. Resultatet av arbetet är tankar och ord, som alltså i dagens allt mer kunskapsresistenta samhälle väger lätt mot pengar och publicerade artiklar. Trots att jag redan har en anställning (alltså tid) och även om kunskapen jag är utbildad för att söka efter, dels inte lämpar sig för artikelformatet, dels inte går att producera enligt principer från tillverkningsindustrin, känner jag mig allt mer som en belastning eftersom det jag utbildats för och arbetar med (kunskap) inte räknas.
Samhällets investeringar i forskning går idag problematiskt nog i allt högre grad till annat än just forskning, alltså tid till forskare att FORSKA. Det byggs nya, moderna lokaler med öppna kontorslandskap för att visa att lärosätena ligger i framkant. Ledningarna åker jorden runt i jakten på andra högskolor att skriva samarbetsavtal med och benchmarking anses viktigt. Det tas fram och implementeras värdgrunder och utarbetas ständigt nya policys. Den administrativa apparaten går på högvarv, vilket gör att systemet för kontroll av undervisning och forskning blir allt mer detaljerad och det uppstår allt fler nya uppgifter för lärarna och forskarna, vilket tar tid tid och resurser från undervisningen och forskningen. Konsekvensen av detta blir att den akademiska kulturen förändras snabbare och snabbare för varje år. Även om inget förändrats ifråga om hur eller varför man forskar och trots att lärande fungerar på samma sätt idag som alltid, har förutsättningarna för att bedriva kunskapsorienterad forskning (det som räknas meriterande) och akademisk undervisning, samt studier eftersom detta påverkar även studenterna, förändrats dramatiskt. Avakademiseringen av högskolan och utarmningen av den intellektuella miljön gör det svårt för mig att få forskningen att lyfta nu när jag äntligen skaffat mig kunskaperna och erfarenheten som krävs för att kunna lämna ett substantiellt bidrag till kulturforskningen och ge skattebetalarna valuta för deras investering i min utbildning och mitt arbete. Jag både vill och kan forska, men i dagens akademiska värld finns inte längre förutsättningar för den grundforskning om kultur som jag utbildats för att bedriva.
För varje år som går utexamineras nya studenter och forskare som betraktar dagens förhållanden som normala eftersom de inte har erfarenhet av hur det var tidigare, när det var forskarkollegiet som ansvarade för arbetet i akademin och den intellektuella miljön. När jag fick min examen och disputerade förändrades kulturen långsamt, utvecklingen gick då i takt med kunskapen. Jag utbildades alltså i och verkade initialt i samma akademiska och intellektuellt stimulerande miljö som mina lärare och professorerna som då hade makten över högskolan och dess verksamhet. Eftersom kunskapen och förutsättningarna för att utveckla den inte förändrats blir konsekvensen av dagens snabba förändringar att högskolekulturen och verksamheten som bedrivs där blir allt mindre akademisk för varje år som går, trots att antalet högutbildade akademiker är fler än någonsin. Det går helt enkelt inflation i betyg och examina, vilket är förödande för kunskapsutvecklingen, inte bara i vårt land eftersom förändringen är global.
Som kulturvetare förvånas jag inte över förändringen och att det blivit som det blivit, det är nämligen så som kultur fungerar. Som forskare ser jag dock med oro på utvecklingen eftersom samhällets behov av kunskap idag är större än någonsin i mänsklighetens historia. Kunskap är inte samma som resultat som skapats för att passa in i de snäva mallar som de vetenskapliga journalerna (som för övrigt är privata, vinstdrivna och dessutom några av världens mest lönsamma företag) ställt upp som krav för att publicera artiklarna som forskarna behöver för att meritera sig och som lärosätena kräver för att kunna hävda sig i konkurrensen (om nyckeltal) med andra lärosäten på samma "marknad". En akademisk kultur som förändrats på ett sådant sätt att den ser grundforskning som en belastning är och kan inte vara AKADEMISK, och den kan därför inte skapa förutsättningar för KUNSKAP. Paradoxalt nog är detta det viktigaste jag lärt av åren i akademin.
Jag har inte gett upp hoppet om mitt projekt om mellanrummen, men eftersom det hela tiden, som en konsekvens av att kunskapen och förståelsen för kulturen som vi alla lever i och både påverkar och påverkas av, tenderar att växa är det svårt att sätta punkt. För varje gång jag läser texten förändras både min syn på innehållet i boken och kulturen som texten är tänkt att skapa förutsättningar att förstå. Det så kulturforskning fungerar och det är därför den typen av kunskap inte passar in i det idag helt dominerande artikelformatet. Jag skriver varken läroböcker eller forskningsbaserade texter för att bli publicerad, det som driver mig är kunskapen och lärandet. Det är därför jag orkar fortsätta även om det känns tröstlöst ibland. I våras tog jag beslutet att jag skulle försöka bli professor och det inspirerar, kanske just för att det känns hopplöst svårt. Som jag brukar säga till studenterna är själva poängen med högre utbildning att det ska vara svårt. Problemet för mig är bara att det är svårt av fel anledning. Att bli professor borde vara en intellektuell och akademisk utmaning, inte som idag en produktionsteknisk fråga.
Det är inte av bitterhet jag skriver detta, utan av omsorg om kunskapen och högskolans akademiska kvaliteter. Jag är orolig över utvecklingen, över att akademin för varje år som går blir allt mindre akademisk. Ska mänskligheten kunna möta utmaningarna vi står inför behöver vi kunskap, och kunskap går inte att producera, lärande går inte att målstyra. Kunskap är svårt nog som det är i sig själv och om allt fler förstår allt mindre vad som krävs för att utveckla den blir det allt svårare att känna igen den när den uppenbarar sig. Att forska liknar jakt och fiske ganska mycket, det finns inga garantier för att uppdraget blir lyckosamt. Kunskap är en nåd att stilla bedja om. Jag tycker dock inte att det är orimligt att som senior forskare när en önskan om att få skörda frukterna av sitt arbete, särskilt inte som det innebär några extra kostnader för skattebetalarna, jag har ju redan min lön. Det som saknas är förståelse för forskning och arbetets unika särart. Akademiska kvaliteter kan bara odlas i en akademisk miljö och en akademisk miljö kan bara växa fram där kulturen är intellektuellt stimulerande och det är oförenligt med principerna för NPM.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar