Lite frustrerande att tvingas konstatera att det bara finns tid för ett kortare in lägg, ett hugskott, men så ser livet ut just nu. Det händer mycket både i privatlivet och på jobbet, och så har jag en deadline till min kommande lärobok om teori som jag måste hålla (för att deadlines är något man ska hålla). Jag klagar inte, det är som det är och det lugnar ner sig framöver. Det är bara det att ämnet kändes lika viktigt som det är för mig att faktiskt publicera en bloggpost varje söndag. Se detta som ett första utkast, jag kommer att komma tillbaka till tankarna, om inte här så i någon av de andra böckerna jag jobbar med.
Även om behovet av kunskap inte är konstant förändras inte förutsättningarna för att utveckla den nämnvärt. Vill man veta något gäller samma regler nu som under hela mänsklighetens historia. Vi som lever nu har naturligtvis hjälp av tidigare generationer arbete, varje generation behöver inte uppfinna hjulet på nytt. Och idag finns andra, framförallt snabbare, verktyg att ta hjälp av. Men kunskapen blir på samma sätt nu som då och alltid kunskap först när den tagit sig in i människors kroppar och där omsatts i handling. Det har inte förändrats och liksom det mänskliga genomet kommer det inte att förändras under överskådlig tid. Kulturen som uppstår mellan oss människor och som kunskapen utvecklas förändras däremot allt snabbare, vilken gör att jag undervisar i en helt annan högskola än den jag själv utbildades i när jag var student. Så har det alltid varit, men eftersom den akademiska kulturen förändras snabbare idag än någonsin tidigare får det konsekvenser.
När lärarna som jag mötte när jag var student, varav många är döda idag, var studenter fanns ytterst få utbildningsprogram. Då anmälde man sig till en eller flera enstaka ämneskurser och sen fick man en litteraturlista och en inbjudan till institutionens seminarieserie. När man läst böckerna på listan bokade man tid hos professorn och tentade av hela listan. Fortfarande när jag var student talade en del lärare om terminerna i termer av betyg. Ansvaret för lärandet låg då helt och hållet på studenterna, vilket inte skulle fungera idag. Det fungerade dock då, så något borde vi kunna lära oss av insikten.
Dessa tankar för mig över till kulturforskningen och två vägar man kan gå: Ska man bara studera förändringar som ett slags naturlagar som beskrivs, eller ska man försöka förstå förändringens dynamik och arbeta med olika sätt att påverka tillblivelsens riktning? Vad man väljer beror på hur man ser på kunskap och kultur (vilket en av böckerna jag jobbar med handlar om). Många, och allt fler forskare på senare tid, väljer det förra; de studerar förändringen och publicerar artiklar som beskriver den som om den vore en kulturens motsvarighet till naturlagarna som alla okritiskt måste anpassa sig efter.
Min forskning om kultur handlar om att försöka förstå den dynamiska relationen mellan kunskap och kultur. Och jag menar att vi alla har ett ansvar att inte bara förhålla oss som vindflöjlar till den oundvikliga, men öppna och icke-linjära förändringen. Det kanske känns så, men kultur förändras som ett resultat av både yttre och inre faktorer. Även om förändringen inte kan målstyras kan dess riktning påverkas, om tillräckligt många vill och kan komma överens om vad som är önskvärt.
Skolan och den högre utbildningen handlar om både kunskap och kultur och förhållandena som råder där är på inga sätt givna, de kan påverkas, Hur vi ser på ansvar för lärande är som sagt inte givet. Och vad man kan kräva av studenter är också en öppen fråga som inte avgörs av någon. Idag har studenterna stort inflytande, samtidigt som deras ambitionsnivå betraktas som naturgiven. Eftersom människan är lat av naturen är det alltså som upplagt för förflackning, det vill säga sänkta krav. Det är minst sagt olyckligt och den utvecklingen drabbar oss alla, förr eller senare.
Tyvärr kommer jag inte så mycket längre här och nu, men jag har i alla fall ritat upp konturerna till ett resonemang som jag definitivt ska jobba vidare med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar