Den fria viljans villkor

Så här i påsktider är det skönt att inte känna några krav på prestation, men jag vill ändå hålla igång bloggen, så jag kastar ut några tankar om en fråga jag funderat på läge, utan några anspråk på att sitta inne med ett svar.

Existerar det något sådant som en fri vilja? Den frågan har debatterats i flera hundra år. Just nu verkar forskarna vara överens om att människan inte är fri, fast jag tror inte man kommit fram till något tydligt svar på vad eller vem som styr våra tankar och handlingar. Jag undrar om det inte snarare är resultatet av ett vanligt och utbrett tankefel. Debatten om den fria viljan, liksom så många andra, bygger på utgångspunkten att det är en fråga som har ett enda givet svar som går att nå med hjälp av den så kallade vetenskapliga metoden. Antingen är människan fri och kan ställas till svars för sina tankar och handlingar, eller också inte. Som jag förstår det har man bara lyckats visa att viljan inte styrs av medvetna tankar, men det betyder inte nödvändigtvis att viljan kontrolleras av någon annan eller något annat.

Tankefelet tror jag bottnar i oförmågan att förstå att frågan om människans vilja inte är en fråga om antingen eller, utan en effekt som uppstår i ett komplext sammanhang där det mänskliga medvetandet bara är en liten del. Viljan kan mycket väl föregå tanken, den kan liksom många andra system i kroppen vara autonomt. Viljan, tänker jag mig, är vad som håller oss vid liv och får oss att göra saker och ting. Den kan styras, eller snarare påverkas, men bara på marginalen. Eftersom viljan uppstår i våra kroppar är det ingen annan än vi själva som styr den, men eftersom jaget är en sammansatt helhet bestående av en lång rad olika komponenter, både biologiska och tekniska samt reella och virtuella, är viljan snarare en effekt av helheten än en konsekvens av viljan.

Upplevelsen av viljan går att undersöka eftersom den är medveten och går att koppla till neurologiska processer i hjärnan, men det är just upplevelsen som undersöks, inte viljan i sig. Och jag känner mig alltså allt mer övertygad om att viljan inte har ett enda ursprung i medvetandet, att det handlar om en konsekvens av den existentiella önskan att vara vid liv. Viljan får oss att göra olika saker, men vi är snarare slavar under den än kungar över den. Vi blir människor, skulle man kunna säga, mellan viljan och medvetandet, som både påverkar och påverkas av de sammanhang vi lever i tillsammans med andra människor. Viljan är med andra ord inte ett binärt förhållande av antingen eller, utan en analog konsekvens av den mänskliga biologin och dess förmåga att överleva.

Jag är inte färdig med dessa tankar, men det är så här jag tänker just nu. Reagera gärna, annars önskar jag er en Glad Påsk!