Efter tre avsnitt av Jesper Rönndahls TV-serie "Vem mördade den svenska skolan" kämpar jag mot uppgivenheten. Skolan och den högre utbildningen är tunga utgiftsposter i budgeten så när politikerna lovar väljarna att man ska sänka skatten är det självklart dit som blickarna girigt riktas. Det började med Göran Persson som flyttade ansvaret för skolan till kommunerna, vilket var ett trollerinummer av episka mått som gjorde det möjligt att sprida ut nedskärningarna på många små poster, och det fortsatte sedan med Jan Björklund som var stor i orden men ynkligt liten när det handlade om att återupprätta den svenska skolans rykte. Istället för att tillföra nödvändiga medel skyllde han på en flumskola som bara existerade i hans huvud och trollade på det sättet bort väljarnas fokus. Och idag har skolpolitiken reducerats till en fråga om valfrihet och disciplin. Det är plågsamt länge sedan någon politiker på allvar engagerade sig i kampen för kunskapen. Idag är det NATO-frågan som dominerar debatten, vilket gör att politikerna som ansvarar för sjukvården som också drabbats av enorma nedskärningar undgår kritik för vanskötseln av det allmänna. Både försvaret, skolan och sjukvården är utgiftsposter som politikerna skurit ner på eftersom valt att se på det som tjänster som fungerar som gigekonomins just-in-time-logik. Som det ser ut kommer NATO-frågan att dominera valrörelsen, på skolans, vårdens och klimatets bekostnad, vilket är symptomatiskt för ett land som är mitt uppe i en förödande kunskapskris som oundvikligen kommer att förvärras. Fast det var inte detta jag tänkte skriva om, men det hänger ihop med ämnet för veckans bloggpost, som kan sägas vara en konsekvens av de senaste 30 årens skol- och utbildningspolitik och den underliggande kunskapssyn som politiken mer eller mindre medvetet bygger på.
När utbildning handlar mer om vilken skola man ska välja än vad man ska lära sig, vilket är fallet idag, växer det oundvikligen fram ett kundtänkande i skolan. Om eleverna ser lärande som en tjänst och lärarna som servicepersonal kommer fokus att ligga på hur man med minsta möjliga ansträngning får så bra betyg som möjligt, och det är sedan med denna inställning till lärande man kommer till högskolan. Och eftersom högskolans ekonomi bygger på genomströmning och ledningen domineras av resultatorienterade ekonomiskt drivna representanter från näringslivet finns ingen möjlighet för lärarna på högskolan att försvara kunskapen och den akademiska kvaliteten eftersom ingen uppskattar deras strävan. Studenterna känner sig svikna, avdelningsledarna och prefekterna ser sina budgetar spricka och högskolans ledning tvingas se sina ekonomiska mål gå om intet. Och det krävs verkligen att lärarna som försvarar kunskapen är engagerade, för det innebär obetalt merarbete att underkänna studenter. Ur denna mylla växer en ny kunskapskultur fram, som nya kullar av studenter med en annan syn på kunskap och lärande fostras i. Och det är den och dess konsekvenser som oroar mig eftersom den banar väg för mer av typ av åtgärder och beslut samma som försatt oss i den situation vi befinner oss i (och som många skyller invandringen i allmänhet och muslimer i synnerhet för).
Problemen förvärras av att högskolan fungerar som vilken myndighet som helst, utan någon som helt hänsyn till lärandet och den akademiska kvaliteten. Vad vinner samhället och kunskapen i vårt land på att studenternas tentor och andra inlämningar (observera att jag inte tänker på godkända uppsatser här, vilka måste kunna spridas och granskas av alla) betraktas som allmänna handlingar som kan begäras ut av vem som helst. Enda anledningen till att en student begär ut andra studenters godkända tentasvar är att hen tänker sig att det är en bra genväg till godkännande av sina egna inlämningar. Undervisning handlar dock inte att om att ge studenterna de rätta svaren så att de kan upprepa dessa under tentan, och det är inte förmågan att utforma ett godkänt svar som bedöms, utan studentens individuella kunskaper och personliga förmågor. Att och när lärarnas oro över att detta får fortgå med motiveringen att högskolan är en statlig myndighet, som om det vore en oundviklighet, skrämmer mig, för det visar hur lite kunskapen anses vara värd idag. Och därifrån är steget inte långt till nya och långt mer drastiska nedskärningar av verksamheten.
Lärandet gynnas inte på något sätt av att man kan begära ut andra studenters svar. För det första handlar lärande inte om att upprepa saker, utan om att utvecklas som kritiskt tänkande människa. För det andra offras studenternas integritet beslutet att inte göra ett undantag för tentor och andra inlämningar, och vetskapen om att andra studenter kan läsas deras svar och inlämningar kan mycket väl hämma kreativiteten i arbetet som lämnas in för bedömning, vilket går ut över den akademiska kvaliteten i såväl deras egna arbeten som högskolans verksamhet och kunskapen i vårt land. Dessutom innebär hanteringen av de växande antalet ärenden av detta slag att högskolans redan stora administrativa börda ökar ännu mer. Öppenhet och transparens är självklart en viktig demokratisk princip, liksom granskningen av lärarnas bedömningar, men det går att lösa detta inom ramen för sekretess. Och det är en självklarhet i alla verkliga kunskapssamhällen ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar