Analoga tekniker blir aldrig omoderna, det blir bara ny, digital teknik

Samhällets digitalisering upplevs av många som en oundviklig och utifrån kommande kraft, alltså något som vi måste anpassa oss till och förbereda oss på för att inte halka efter i utvecklingen. Förändringsprocessen bygger dock helt och hållet på mänskliga beslut och drivs uteslutande av människors önskningar och drömmar. Tänk om ... Eller i framtiden, då ... Det är lätt att förstå lockelsen och övertygelsen, men det gör inte uppfattningen mindre problematisk. Evolutionen har främjat lathet och gjort oss till dem vi är, på gott och ont. Det är inget problem, det är själva förutsättningen för allt. Kunskapen bryr sig dock föga om vår genetik, den måste alla som vill lära sig saker och utveckla förståelse anpassa sig efter samt inte minst hitta sätt att övervinna. Ingen vilja i världen kan nämligen övertrumfa det faktum att det inte existerar några genvägar till kunskap.

På 60-talet föreställde många sig att att människor i framtiden skulle äta piller istället för mat, alltså att måltiderna skulle bortrationaliseras. Jag minns fortfarande tydligt de tvärsäkra auktoriteterna som med gravallvarlig min föreläste om hur det det skulle bli i framtiden. Idag är många övertygade om att datorer kommer att ersätta böcker, pennor och papper samt mänskliga möten där man samtalar om det man läst för att lära av varandra och utveckla ny kunskap tillsammans. Det tror jag är ett lika fundamentalt tankefel som det där pillret som skulle ersätta måltiderna. Vissa saker kan helt enkelt och bör heller inte ersättas med teknik, eftersom något essentiellt därmed går förlorat. Bilden nedan får illustrera hur jag tänker. Den föråldrade artefakten lanserades för mindre än tio år sedan som det nya: Framtidens klassrum. Idag är den ett plågsamt minne över människans drömmar och hopplösa tillkortakommanden.

Ny teknik i utbildningen ERSÄTTER inte äldre verktyg av den enkla anledningen att lärande är något som uppstår i och mellan människors kroppar samt inom ramen för kulturella sammanhang. I bästa fall kan datorer och annan teknisk utrustning komplettera böckerna, pennan och pappret samt möten face-to-face, som varit kunskapens och bildningens fundament i över 2000 år. Böcker som skrevs under antiken kan läsas med behållning än idag, och böcker som trycktes på 1600-talet ser ut och fungerar på exakt samma sätt som böckerna som ges ut idag. Filerna som innehåller mina första studentarbeten har jag inte kunnat öppna på flera år, men arbetena jag skrev för hand på Komvux och B-uppsatsen som skrevs på maskin finns i en pärm i hyllan bredvid skrivbordet, lika tillgänglig idag som på 1990-talet. Jag har tappat räkningen på hur många nya datorer jag fått som varit snabbare och mer avancerade än den jag redan hade, som sedan antingen kraschat eller ersatts med nya och ännu snabbare maskiner. Hade jag lagt pengarna jag lagt på inköp av böcker istället hade jag i och för sig inte fått plats i min lägenhet, som redan är fylld till brädden med böcker, men poängen är böckerna finns kvar och att deras innehåll är lika lätt att komma åt nu som när de inhandlades. Böcker blir aldrig omoderna, till skillnad från digitala verktyg, som under sitt korta "liv" ständigt måste uppdateras för att fungera och dessutom som är beroende av en uppkoppling som aldrig går att lita på till 100 procent. 

Framtidens klassrum där alla sitter uppkopplade mot all världens vetande är en befängd drömbild skapad av teknikbolagens marknadsförare. Digitaliseringen är en evig ökenvandring som bygger på löften om ett lyckorike som hela tiden ligger just bakom hörnet men som aldrig nås eftersom det skulle innebära att företagen skulle upphöra att generera vinst till ägarna. Tekniken blir hela tiden bättre, men bra blir den aldrig eftersom den ständigt är på väg någon annanstans. Löftena som digitaliseringen bygger på kan och kommer helt enkelt aldrig att kunna förverkligas. Utbildning som bygger på den tanken är ett evigt provisorium och blir lite som Becketts, "I väntan på Godot". Digitala lösningar är med andra ord aldrig aktuella, av den enkla anledningen att digitaliseringen bygger på att det hela tiden utvecklas ny och "bättre" teknik, vilket kräver snabbare nät och ständigt nya uppdateringar. Framtidens klassrum kan alltså per definition, eftersom det är så digital tekning fungerar, bara vara nästan eller snart aktuella och det är alltid ett provisoriskt tillstånd. Digitaliseringen är ett svart hål i ekonomin som aldrig kommer att fyllas för ju mer pengar som sugs in i det desto större blir hålet. Och det är ändå bara några av skälen som talar för att digitaliseringen av skolan bör stoppas. 

Digitaliseringen drivs på av ett fåtal privata aktörer som i princip har monopol och som via hemliga algoritmer samlar på sig allt mer insynsskyddad kunskap om allt mer intima detaljer oss som individer, som används för att göra oss ännu mer beroende av monopolföretagens nästan helt färdiga system, som tenderar att växa och som kräver enorma och ständigt ökande resurser. Övervakningskapitalismen är själva sinnebilden av ett totalitärt samhälle byggt på kontroll av allt fler aspekter av mänskligt liv. Den nya och "smarta" tekniken som via nätet kopplas samman är, för att tala med filosoferna Deleuze och Guattari, ett hårt räfflat rum, som i princip kontrolleras av jordens fyra eller fem rikaste män, vilka därigenom har makt att påverka mänsklighetens drömmar och önskningar. Vems framtid är det som förverkligas när skolan och hela samhället digitaliseras? Frågan är så klart retorisk, för svaret borde vara uppenbart för alla som äger förmågan att lyfta blicken från sin speldator eller smarta telefon. För att förstå vilka risker vi utsätter oss och livet på jorden för, och för att kunna ta informerade och välgrundade beslut som framtiden, krävs dels tid att tänka över alternativen, dels kompetens att analysera digitaliseringens risker och möjligheter. Skolan och lärandet behöver därför återanalogiseras, eller, återigen för att tala med Deleuze och Guattari, reterritorialiseras. För att utbildning ska kunna leda till lärande behöver skolan och den högre utbildningen organiseras som ett slätt rum befolkat av följsamma nomader som samtalar med varandra istället för förfasa sig över varandras utspel på sociala nätverk eller googla efter information och förströelse.

Lärande handlar inte om att gå från okunskap till insikt, det är inte en uppdatering som går från ett statiskt tillstånd till ett annat, utan en sömlös, dynamisk utvecklingsprocess som drivs av viljan att veta och förstå, som påverkas av hur mycket man redan vet och förstår och som utspelar sig mellan människor inom ramen för såväl ett psykologiskt som ett socialt samspel. Digitaliseringen bygger på en binär kunskapssyn vilken reducerar vetande till fakta som är antingen rätt eller fel och som man antingen tar till sig eller avvisar oavsett om man förstår eller ej. Ser man kunskapen som analog istället tvingas man ta den på ett helt annat allvar och intressera sig mycket mer för dess tillkomst och konsekvenser, alltså hur den skapas och används av människor och för människor. Digitaliseringen av samhället och skolan reducerar istället kunskapen till en fråga om sant eller falskt, vilket förvandlar lärande till informationsöverföring, kritiskt analys till källkritik och forskning till en fråga om insamling av evidens. Om det är så framtidens skola ser ut utsätter vi både oss själva och samhället för enorma risker eftersom vi offrar essentiella kunskaper och kompetenser som behövs för att värna demokratin och den långsiktiga hållbarheten. Allt för att få tillgång till snabba svar och ny teknisk utrustning (vilket utsätter den globala miljön för enorma påfrestningar). De enda som gynnas av en sådan utveckling är de ytterst få och superrika ägarna till techbolagen som i princip har monopol på sina respektive områden, vilka successivt skaffat sig allt mer insyn i och kontroll över allt fler aspekter av allt fler människors liv och tänkande.

När förändringens vindar blåser hårt blir det svårt att se och lätt att glömma det faktum att analoga system såsom böcker av papper, pennor och samtal mellan människor aldrig varit och heller aldrig blir oanvändbara. Analoga verktyg för lärande och kunskapsutveckling är lika aktuella idag som de varit i över tusen år. Nytt är aldrig självklart bättre och det som redan fungerar perfekt blir ofta sämre om man försöker förändra och "uppdatera" tekniken, vilket blir nästan smärtsamt tydligt ifråga om digitala lösningar, som kräver ständigt uppdateringar för att leva upp till löftena som tekniken säljs in med. Pennor och papper liksom fysiska böcker bygger på fungerande och väl integrerad teknik som i princip aldrig strular, vilket gör att användaren kan rikta sin fulla uppmärksamhet på uppgiften, istället för att oroa sig över nya hotfulla virus, strömförsörjning och nätuppkopplingens kvalitet eller om datorn ska sätta igång ännu en uppdatering just när man startat datorn för att fånga en tanke eller delta i ett viktigt Zoom-möte. För att digital teknik ska kunna fungera krävs att användarna anpassar sig, det vill säga utrustar sig med tålamod och har en hög acceptans för att det aldrig fullt ut går att lita på tekniken. Datorerna och uppkopplingarna må vara snabba, men räknar man in tiden av väntan som uppstår varje gång man öppnar ett program eller ett dokument, tiden det tar att leta efter en fungerande nätuppkoppling eller när datorn uppdaterar sig äts tidsvinsten snabbt upp. Och väger man dessutom in frustrationen över att inte kunna fånga tankarna som dyker upp i huvudet i farten, liksom oron som också stjäl tid och energi, är det långt ifrån självklart att ens den (idag) snabbaste datorn i kombination med det (idag) snabbaste nätet, är snabbare och mer effektivt än analoga och sömlöst följsamma verktyg, skapade av och anpassade efter människor och mänskliga förutsättningar. Och hur som helst finns inga kunskapsvinster att göra på digitaliseringen eftersom lärande är något som uppstår i människors kroppar och mellan individer som vill lära av och tillsammans med varandra.