För en vecka sedan inledde Putin sitt angrepp på Ukraina och vi befinner oss än en gång i limbo. Inget har varit sig likt sedan mars 2020 och det börjar bli svårt att hänga med i alla vändningar. För mig som kunskapsteoretiskt intresserad kulturvetare har det varit och är det fortsatt en intressant tid att leva i. Jag har lärt mig massor, både om mig själv, andra människor, samhället och kultur. Även om bloggposten handlar om människans, särskilt i tider som dessa, allt annat överskuggande begär efter visshet och bristande insikt om det helt nödvändiga behovet av förståelse, vill jag börja med att reflektera över de här två märkliga åren såväl utifrån ett personligt perspektiv som ett kulturellt och kunskapsteoretiskt.
När Corona började sprida sig på våren 2020 drabbades jag liksom alla andra av rädslan för det okända och jag hade svårt att tänka och fokusera på något annat än döds- och smittspridningssiffrorna som dagligen uppdaterades. Sen, efter några veckor, infann sig ett relativt lugn och livet och vardagen hittade en rytm som jag ganska snart och till min stora förvåning insåg att jag trivdes väldigt bra med. Pandemin har lärt mig att jag är långt mer introvert än jag kunde ana. Livet gick in i en ny och lugnare fas. Mötena blev märkbart färre och dessutom lättare att hantera via Zoom. Framförallt fick jag massor med tid över att skriva och läsa, särskilt som jag ganska snart fick in en rutin där jag gick upp lika tidigt som när jag pendlade och dessutom ofta jobbade ända fram till kvällen istället för att sluta vid kontorsarbetsidens slut.
Jag uppdaterade bloggen dagligen fram till årsskiftet 2020/2021 och gick sedan över till att publicera poster en gång i veckan, vilket frigjorde ännu mer tid och framförallt kreativ energi. Boken om vetenskapsteori kom ut för ett år sedan och då var jag redan igång med boken om kunskapsteori som kom för en dryg månad sedan. Under inledningen av hösten 2021 kunde jag plocka ut övertid som som jag samlat på mig och jag hade nästan ingen undervisning alls under höstterminens första tio veckor. Då var det som dammluckorna brast och kreativiteten svämmade över. Jag arbetade tio eller tolv timmar varje vardag och skrev parallellt på tre böcker, två vetenskapliga och ett skönlitterärt projekt, samtidigt som boken om kunskapsteori färdigställdes. Just innan sommaren hade jag sänt manuset till boken om mellanrummen till ett förlag och jag ville använda tiden av väntan så effektivt som möjligt. Sen, strax innan jul, kom Omicron och distansläget förlängdes.
Refuseringen av mellanrumsboken som kom dagen innan julafton fick mig att stanna upp och tänka efter och jag tror det var nyttigt. Jag tvingades reflektera över vad jag verkligen vill och hur jag faktiskt tänker om allt. Och eftersom jag bara några dagar efter helgerna fick uppdraget att skriva en ny lärobok (om teori) saknade jag inte projekt att kanalisera min kreativitet till. På några veckor skrev jag ihop ett synopsis och i väntan på synpunkter på det arbetade jag fram till i onsdags intensivt med en av böckerna jag började skriva på i höstas som nu mailats till redaktören jag har kontakt med för påseende. Refuseringen i julas har gjort mig luttrad och ödmjuk, men jag vet samtidigt att jag har något viktigt att säga om akademisk kultur och högskolans intellektuella klimat, vilket boken handlar om, så jag är inte rädd för vad man kommer att säga. Under pandemin har jag hittat en inre ro och en grundmurad trygghet som gör att jag ser framtiden an med tillförsikt, höstens massiva undervisningsbörda stör mig inte även om jag naturligtvis kommer att sakna friheten och möjligheten till skrivande som distansläget inneburit. Under dessa år har jag dock kunnat utnyttja tiden maximalt och jag har lagt grunden för åtminstone tre nya böcker, så jag kan inte klaga.
Nåväl, just när den där märkliga Coronakommissionen kom med sin ännu konstigare rapport, inledde Putin invasionen av Ukraina och både världsläget och situationen här hemma förändrades radikalt. Även om det är svårt att sluta tänka på krigets offer och riskerna med Putins oberäknelighet tar jag just nu allt med ro och lyssnar, läser och lär så mycket jag bara kan om människan och den kultur som uppstår och utvecklas mellan oss och som vi både påverkar och påverkas av. Bara genom att stanna upp och skaffa sig perspektiv går det att förstå det som händer och vilka konsekvenser olika handlingar och förslag på lösningar kan tänkas få. Och det är denna insikt som föranleder mig att skriva den här bloggposten. Bara för att människor har ett behov av trygghet och ett begär efter fakta och information, särskilt i tider av kris, betyder inte att kunskapen sätts ur spel och vetenskapens kritiskt granskande, reflekterande sätt att utveckla förståelse för komplexa skeenden inte behövs, tvärtom. När läget är som allvarligast är det förståelse vi behöver mer än något annat, just eftersom det då är så svårt att stå emot känslorna som alltid riskerar att övertrumfa intellektet genom att nöja sig med snart sagt vilka svar som helst eftersom fakta ger sken av kontroll.
Även om läget är allvarligt kan inga kloka beslut kan tas i affekt och en kollektiv känsla av panik är det just detta som oppositionen kräver. Det oroar mig också att hela världens, eller i alla fall Europas, blickar nu ensidigt riktas mot Ukraina som inte är det enda landet där demokratin är under attack och de mänskliga rättigheterna utmanas. Att i detta akuta läge debattera ett eventuellt svenskt NATO-medlemskap, eller kärnkraft, som är beslut som kräver eftertänksamhet och förståelse för komplexitet, är inget mindre än galenskap. Jag känner mig trygg med vår regering som trots ett hopplöst parlamentariskt läge med lugn och relativ eftertänksamhet har styrt vårt land, men när paniken sprider sig bland befolkningen och kraven på åtgärder som KÄNNS bra ökar får populister och andra som litar mer till känslan än till intellektet och kunskap luft under vingarna. Det som förvärrar saken är att vi sedan lång tid tillbaka lever i ett historielöst tillstånd, eller evigt nu där det som sagts tidigare inte spelar någon roll. Därför behöver Putinkramare inte stå till svars för sina tidigare uttalanden och de som för bara något år sedan hävdade att Sverige är fullt får nu utan kritik framföra krav på ökat flyktingmottagande, från Ukraina (för de anser fortfarande att de som flyr från andra krig är lycksökande migranter). Det som möjliggör allt detta är vårt fokus på fakta och evidens.
Trump lärde oss massor, men allt för många var allt för fixerade vid hans galenskap för att se vad hans agerande och mediernas uppmärksamhet vid hans uttalanden gjorde med vår syn på kunskap. Stannar man bara upp lite, skaffar sig perspektiv och reflekterar över Tumpadministrationen inser man att han valde och vrakade bland fakta som forskare, verkligt granskande journalister och anständiga politiker bara kunde bemöta med andra och bättre fakta, vilket banade väg för den relativism som nu sprider sig som en löpeld även bland svenska politiker. Och det går uppenbarligen hem, just eftersom efterfrågan på fakta i den oroliga tid vi lever i är så stor. Problemet är att förståelsen för att det är FÖRSTÅELSE vi behöver, inte bara nu utan alltid, oavsett hur mycket vi önskar och hur starkt begäret efter fakta är. Fakta fungerar som alkohol och droger för den som är missbrukarare, det tenderar att bli ett ändamål i sig.
Även jag har som sagt svårt att hantera önskan att veta säkert vad som händer i världen och jag är på inget sätt immun mot rädslor, men jag vet i alla fall hur riskabelt det är att ge efter för känslorna och har genom åren upparbetat mod och kraft att rikta fokus mot mer allmänna kunskaper i tider av oro. Och jag bearbetar oron och känslorna av ovisshet genom att skriva om problemen, både för att bygga upp förståelse för vad vi behöver och för att sprida kunskap om vad som är problemet egentligen; det vill säga vilka risker som populismen och affekttänkande kan leda till. Vetenskapen blir vetenskaplig när dess mål är att både förklara och förstå, men idag har förklaringsledet bortrationaliserats. Kunskap handlar inte om antingen eller, utan om både-och. Det är grundtanken i min bok om akademisk kvalitet, som jag ser som en intellektuell utmaning, inte som en fråga om management och administration. Strävan efter kontroll, styrning och kvalitetssäkring är en kulturell och organisatorisk motsvarighet till individers begär efter fakta och Sanning, men det är och förblir en omöjlig dröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar