Ny inledning till boken om akademisk kvalitet

För några veckor sedan publicerade jag ett tänkt förord till min bok om akademisk kvalitet här på bloggen. Det har nu arbetats om och jag tänker nu i delvis andra banor när det kommer till inledningen av boken. Som alltid är det svårt att hitta en lämplig ingång och ton. Sedan jag publicerade förra utkastet har dock boken som helhet antagit en mycket tydligare form och därför känner jag mig än så länge mer nöjd med dessa ord och denna ingång. Om en vecka, efter en snabb genomläsning, ska manus skickas till förlaget för påseende, men oavsett vilket besked jag får återstår det arbete. Jag ser denna bok som ett slags förlängning av mina tre läroböcker och motivet för att skriva den och rikta in sig på lärare och företrädare för högskolornas ledningar samt administrativa personel, är att det aldrig går att förändra högskolans syn på vad som kännetecknar verklig AKADEMISK kvalitet om inte linjen är med på tåget och skapar förutsättningar för lärarna och forskarna att utveckla kulturen i Högskolesverige, från dagens produktionsorienterade miljö till en mer intellektuell dito. 

Minnet är en av människans mest centrala och samtidigt mest underskattade egenskaper. Det är allmänt bekant att man inte kan lita på minnet, varken det egna eller det offentliga. Ändå är man hänvisad till det i vardagen. I dagens uppkopplade värld kan man få hjälp att minnas saker, men eftersom internet svämmar över av information är det hopplöst svårt att sålla, och dessutom är ingen betjänt av att minnas allt. Vårt minne är just mänskligt och vill vi även framgent vara och utvecklas som just människor behöver vi lära oss förstå den visdom jag såg som barn på en bonad i ett hus någonstans, jag har glömt vilket: Lär dig livets stora gåta, älska, glömma och förlåta. I ärlighetens namn fick jag googla för att får det exakt rätt. Det jag mindes var dock det centrala och det jag vill peka på här var förmågan att glömma. Minnet handlar inte bara om att komma ihåg, det handlar lika mycket om att rensa bort och välja vilka minnen som ska bevaras. Att älska, glömma och förlåta är mänskliga egenskaper som går att relatera till kunskapen som den akademiska kvalitet, vilket är bokens huvudtema, ytterst handlar om. Sofia är grekiska och betyder kärleken till visdom. Kan man inte avlära sådant som visat sig vara fel går det inte att utveckla kunskap. Och tar man som forskare kritik mot det man hävdar personligt kommer vetenskapen att utvecklas till en kamp om makt och prestige snarare än vetande. Akademisk kvalitet är på samma sätt som minnet något mycket större och mer betydelsefullt än vad man vanligtvis tänker på. Liksom minnet är den dynamisk och den går bara att närma sig indirekt, och vill man värna den krävs tålamod och ödmjukhet.

Jag är etnolog och har studerat sagor, sägner och folklig kultur. Det är inom humaniora, som är vetenskapen om människan, om det mänskligas förtjänster och svagheter, som jag fått min akademiska skolning. Kulturforskningen handlar om vardagliga och till synes triviala saker och företeelser och syftet är att förstå livet i hela sin mångfald och komplexitet. Det är därför inte en vetenskap om det som är, var eller kommer att bli. Humanioraforskningens resultat är inte en spegel som reflekterar tillvaron eller en kristallkula som visar framtiden. Humaniora handlar om att skapa förståelse för det som varit, utveckla insikter om det som händer här och nu och det som skulle kunna bli. Så vill jag ringa in mitt forskningsområde, eller det är i alla fall ett sätt att se på saken. Kunskap är inte (bara) hårda fakta och människan är ingen maskin. Vill man verkligen veta vad det innebär att leva som människa tillsammans med andra människor, och det behöver man för att kunna skapa en akademisk kultur värd namnet, måste man förstå att kunskap i hög grad är kultur. Jag famlar lite i blindo här, men jag vet vad jag vill säga och letar efter en ingång till bokens huvudtema som är akademisk kvalitet och intellektuell utveckling som jag ser som två sidor av samma sak eftersom det ena inte går att nå utan det andra.

Att vara människa handlar om att söka perfektion, men det resan som är målet av den enkla anledningen att livet för var och en av oss är ändligt. För att ha en chans att lära och utveckla kunskap behöver man stanna upp och ta sig tid att tänka efter, och det är en av den akademiska kvalitetens adelsmärken; den går inte att mäta eller kontrollera eftersom den utgör själva förutsättningen för det som utmärker universitetet som kunskapsinstitution. Liksom teknik gör den akademiska kvaliteten sig påmind först när den inte fungerar. När Sveriges utbildningssystem ansågs vara ett av världens bästa var det ingen som talade om vikten av kvalitet eller betydelsen av bildning. Lärdomen man bör dra av det är att lösningen på skolans och den högre utbildningens problem inte är kontroll och styrning samt system för kvalitetssäkring. Anledningen till det är att den skola jag fostrades i på 1970-talet och akademin jag sökte mig till på 1990-talet, efter några år i arbetslivet, inte går att återskapa. Det finns inte ett enda bästa sätt och heller ingen mall för hur man ska göra – liksom med livet är det vägen som är målet. För att kunna värna den akademiska kvaliteten och skapa förutsättningar för lärande och kunskapsutveckling behöver man tänka i nya banor, man behöver dra lärdom av historien samtidigt som man glömmer det som varit och rikta blicken framåt, mot det som skulle kunna bli samt undersöka förutsättningarna för det. Utan kärlek till kunskapen som sådan och strävan efter bildning, som inte handlar om någon kanon eller saker att pricka av på en lista, går det inte att värna den akademiska kvaliteten. Framförallt är det viktigt att inte leta syndabockar eller fördela skuld. Bara genom att arbeta tillsammans för kunskapens och det gemensammas bästa kan den akademiska världen återakademiseras.

Jag tassar som katten kring het gröt här i inledningen eftersom det är enda sättet att närma sig kultur, vilket ytterst är vad akademisk kvalitet handlar om. Att jag inledde med att reflektera över den där bonaden är ingen slump, för det jag vill visa här är att vi redan vet allt vi behöver veta för att värna högskolans akademiska kvaliteter och att lösningen inte är någon ny och revolutionerande metod. I grund och botten handlar kunskapsutveckling och kvalitetsarbete om stanna upp och öppna ögonen samt lära sig se och förstå den värld man lever i på sina egna premisser. Kunskapen ligger inte dold och behöver följaktligen inte upptäckas eller avslöjas. När jag föreläser och skriver brukar jag ofta använda exempel från sagorna, ordspråkens och fiktionens värld, just för att uppmärksamma åhörarna på detta. Det är ett slags virtuellt universum fyllt av vishet, eller en kunskapens skattkista att ösa ur för alla som ser värdet och förstår den djupare innebörden. H C Andersen, till exempel, hade en enastående blick det mänskliga och hans berättelser är sprängfyllda av insikter som behövs i alla tider. Shakespeare är en annan berättare vars iakttagelser av mänsklighetens eviga dilemman hjälper oss förstå oss själva, vilket är en förutsättning för utvecklingen av kunskap och värnandet av kvalitet. Sagorna som idag approprierats av nöjesindustrin som använder dem för att sälja på oss människor underhållning och förströelse rymmer så mycket mer än den verklighetsflykt vi betalar för. Kejsarens nya kläder, till exempel, handlar om hur lätt det är att förföras av någon som vet hur den mänskliga psykologin fungerar. Sagan visar hur människans osäkerhet och makten som finns i det sociala påverkar kunskapen om världen. Hur många gånger genom historien har inte människor låtit sig förföras av fina titlar, av säkerhet i uttalandet och manér? Även Kejsare är människor och det är inte banbrytande och spektakulära forskningsresultat som ger upphov till kulturell och samhällelig förändring, utan triviala påpekanden som vinner gehör hos allmänheten. Barn som ännu inte socialiserats till att lyssna på auktoriteter ser världen klarare och mer fördomsfritt än forskare och andra auktoriteter.

H C Andersen skrev en annan saga som jag brukar peka på när jag föreläser om och problematiserar makt och viljan att veta säkert. Näktergalen. Jag talar om den så som jag minns den, men när jag kollar upp saken visar det sig att jag det mitt minne inte stämmer med sagans innehåll. Kanske är det en annan saga jag minns? Fast det spelar inte så stor roll för jag använder inte sagan som bevis för något, utan som ett verktyg att tänka med. Sagan handlar om kejsaren av Kina, världens mäktigaste människa, som kan få allt han önskar sig. En dag när han är ute i skogen hör han en näktergal sjunga vackrare än någon annan fågel han tidigare hört. Han ger order om att fågeln ska fångas in och sitter sedan och väntar vid buren. Men fågeln sjunger inte, det gör den bara i frihet. Näktergalens sång symboliserar i berättelsen så som jag minns den det man vill ha men inte kan få, oavsett hur mycket makt man har. Det är så jag ser på kunskap och akademisk kvalitet. Kung Midas och Ikaros är andra exempel på samma tema, båda fick sina önskningar uppfyllda, men deras liv blev inte som de tänkte sig. Shakespeares drama Macbeth handlar om liknande saker. Vad gör viljan att veta säkert vad som ska hända i framtiden med oss människor? Filosofen Mats Rosengren har skrivit en bok om det, vars titel är: För en dödlig som ni vet är största faran säkerhet. Att människan vill få sina önskningar uppfyllda och vill veta säkert är en sak, en helt annan är om det är bra eller inte. Sagorna ger oss inga svar, men hjälp att reflektera över livets oöverblickbara och komplext föränderliga dynamik.

Ett saga som jag tycker är särskilt relevant i samtal om akademisk kvalitet är Michael Endes, Momo eller kampen om tiden. Den sätter ord på min upplevelse av universitetsvärldens gradvisa förändring efter utbildningsreformerna i början av 1990-talet och i kölvattnet av Bolognaprocessen. Den växande administrativa apparaten som succesivt byggt upp för att värna kvaliteten i den akademiska världen fungerar på samma sätt som de där grå männen som plötsligt dyker upp i Momos värld och intalar alla att man kan och bör spara tid, vilket efter en tid leder till att ingen har tid för varandra och livet som ytterst är det enda vi människor har. Att vara människa är att vara vid liv, men det är också ett faktum att vi alla en gång ska dö. Sagorna hjälper oss förstå och bearbeta det som är svårt att förstå, och kunskap och akademisk kvalitet är lika svårt som livet, men eftersom det handlar om lika essentiella egenskaper är det mödan värt att försöka förstå och arbeta för att förverkliga visionen om en högskola värd namnet. Många misstag skulle kunna undvikas om vi tog oss mer tid att läsa och samtala om sagornas innehåll och underliggande budskap. Det kostar inget, kräver bara tid och tålamod, men kan mycket väl bli den bästa investeringen någonsin eftersom ju fler som tar sig tiden och skaffar sig tålamodet desto värdefullare blir skatten. Det är ingen saga jag skrivit, men budskapet jag vill förmedla med boken finns liksom i sagorna som berörts här i inledningen mer mellan än på raderna där texten och tankarna presenteras.