Att förstå vad man inte vet är svårast men viktigast

En av de saker som jag förknippar allra mest med lycka, det som får mig att känna störst glädje och tillfredställelse i livet, är stunderna av och möjligheten att prestera på toppen av min intellektuella förmåga. Där och när jag befinner mig vid gränsen för det jag kan och förstår och jag tvingas fokusera fullt ut på uppgiften mår jag som allra bäst. Jag sökte mig till högskolan för utmaningens skull, för möjligheten att lära och utveckla ny kunskap, och det är vad som hållit mig kvar i alla år. Det finns en trygghet i att veta att ingen någonsin blir fullärd och att det alltid finns nya saker att lära sig förstå och behärska, men det är paradoxalt nog också en av de största källorna till oro i mitt liv. Under de senaste åren har högskolan nämligen förändrats väldigt mycket och den tydligaste förändringen, den som oroar mig mest, är att jag som lektor inte bara tillbringar utan dessutom allt tydligare förväntas tillbringa allt mindre av min arbetstid vid den där gränsen för min förmåga. För varje år som går blir mitt arbete allt mindre akademiskt och kraven som ställs på mig handlar allt mer om att jag ska följa regler och upprepa sådant som bestämts av andra, även om jag med stöd i förvärvade kunskaper och beprövad erfarenhet vet är fel. Jag har alltså inte bara förövats möjligheten till glädje i arbetet, jag tvingas dessutom göra saker som strider mot det jag lärt mig, vilket tär på mig. Och trots att jag kan hänvisa till egen och andras forskning när jag argumenterar för att förändringarna strider mot vad vi vet känner jag mig allt mer som någon som ropar i öknen.

När jag påtalar detta för vänner och andra utanför högskolan möts jag ofta av oförstående blickar. Det händer ibland att jag får höra att man inte håller med mig, trots att jag talar om mitt arbete som lektor och med stöd i egen och andras forskning. När linjens makt över högskolans verksamhet ökar på kollegiets bekostnad talas det allt oftare om att högskolan är som vilken statlig myndighet som helst (trots att det inte borde vara det eftersom det sättet att organisera utbildning och forskning är oförenligt med strävandet efter akademisk kvalitet) och undervisning och forskning betraktas allt tydligare som vilket arbete som helst, och därifrån är steget inte långt till att börja ifrågasätta samhällets kostnader för utbildning, särskilt när känslan av att det saknas pengar till annat gör sig påmind (och det gör den allt oftare när skatten ska sänkas till varje pris). Som kulturvetare förstår jag varför det blir så här, men det är ingen tröst, tvärtom underblåser insikten oron jag känner. Om och när allt fler förstår allt mindre vad de inte vet minskar respekten för kunskapen, och när arbetet på högskolan handlar allt mindre om lärande och kunskapsutveckling och allt mer om att följa order, devalveras värdet av akademiska examina och vetenskapliga titlar och den tragiska utvecklingen accelererar. Fortsätter utvecklingen är det bara en tidsfråga innan man blir doktor, docent och professor med hänvisning till hur många artiklar man skrivit och hur stora anslag man vunnit i konkurrens, och då handlar arbetet inte längre om kunskapsutveckling. Där och när det räcker att följa regler och ledningens order är arbetet inte längre akademiskt. Och när snart sagt vem som helst kan utföra tjänsten utbildning eller forskning undermineras respekten för kunskapen och därifrån stupar det brant utför.

Idag är det framförallt på fritiden jag har möjlighet att utmana mig själv och mina kunskaper, och eftersom arbetet som lektor än så länge är förhållande fritt och jag dessutom äger förmågan att gå upp tidigt på morgonen för att jobba går det oftast ganska bra att arrangera jobbet på ett sådant sätt att jag får möjlighet att skriva och ägna mig åt läsning av utmanande texter. Detta är jag enormt tacksam för, men det är en klen tröst och även en källa till sorg då jag känner mig allt mer ensam. Ju bredare och djupare kunskaper jag utvecklar desto oftare befinner jag mig i sammanhang där människor, utan att inse det själva, agerar som om de anser sig veta mer och bättre än jag. Även när jag bemöts som expert är det bara om det jag säger bekräftar det som andra anser sig veta som jag når uppskattning, min titel som docent används idag huvudsakligen för att legitimera åsikter och beslut som ibland till och med inte bygger på forskning. Idag är det alltså en helt annan gräns jag balanserar på: anständighetens och samvetets gräns. För egen del klarar jag mig även om jag tycker det är sorgligt, men kunskapsfrågan handlar inte om mig eller någon annan som ser, förstår och upplever samma sak, utan om samhällets och mänsklighetens långsiktiga överlevnad. 

Putin, Trump, Bolsonaro, Orban, Erdogan, och Xi Jinping visar vad man kan göra med makt och deras förakt för kunskap är lätt att förstå eftersom de med stöd i egen erfarenhet vet att man inte behöver ta hänsyn till forskning och beprövad erfarenhet. Som forskare vet jag att makt är relationell och växer fram underifrån. Diktatorernas makt är alltså villkorad och det är bara så länge som folket, den stora massan accepterar ledarna som de har makt. Forskning visar också att totalitära regimer angriper kunskapen och det fria ordet först. Inte minst därför är det så oroande att se hur allt fler bryr sig allt mindre om kunskapen. Det är hopplöst svårt att uttala sig om vad som är hönan och ägget, men allt fler köper i allt högre grad populistiska politikers utspel, vilket gör att detta går hem. Eftersom väljarna inte belönar ärlighet, långsiktighet och klokskap i politiken spelar det ingen roll att alla verkar överens om att Trump och liknande politiker är olämpliga ledare, så länge skatten sänks och invandringen hindras verkar förfärande många människor idag vara nöjda. Och eftersom vi vet att en lögn som upprepas tillräckligt många gånger till slut tenderar att uppfattas som en sanning, är det bara en tidsfråga innan demokratin avskaffats; om, säger om, vi inte sätter stopp för den utvecklingen. Fast det kräver kunskap, och den kan bara utvecklas i ett samhälle som respekterar och förstår vad kunskap är och hur forskning faktiskt fungerar. Och är i sin tur något som kräver insikt om vad man inte vet och hur lite som går att veta något om.

Det finns ett begrepp som kan användas för att förklara läget i kunskapsnationen Sverige och världen i stort: Dunning-Kruger-effekten, som i korthet handlar om att inkompetenta människor överskattar sin egen förmåga, vilket är en utveckling som den galopperande betygsinflationen och urholkningen av akademiska titlar underblåser. Därför är skolans och den högre utbildningens viktigaste uppgift inte att lära människor vad de ska kunna, utan att får dem att förstå vad de inte vet, och att lära sig förstå och uppskatta känslan av att självständigt och med utgångspunkt i förmågan att tänka kritiskt, söka kunskap och utmana sina insikter och övertygelser. Ett verkligt kunskapssamhälle bygger inte på mängden akademiska examina, utan på glädjen i att lära sig nya saker och respekten för kunskapen och allt vi inte vet och det som inte går att veta något om.