Under sommaren uppmärksammades jag på en term jag aldrig hört och fick jag ett boktips. Termen är patafysik och boken heter Segla i ett såll. Det är antologi sammanställd av Claes Hylinger, fylld av korta biografier och utdrag ur texter skrivna av en rad olika människor. Antingen kallar de sig själva patayfsiker eller också har de tillskrivits detta epitet. Som alltid när jag stöter på något som är nytt för mig sökte jag på nätet. Där finns inte mycket men det jag fann väckte lusten att läsa mer, så jag köpte antologin, läste med växande intresse, och tänkte här dela med mig av mina tankar.
Patafysikens grundare, Alfred Jarry, definierar den som vetenskapen om de imaginära lösningarna. En av sakerna som fascinerar är oklarheten om hur mycket allvar som ligger bakom. Framförallt är det en konstriktning, men det patafysiska sällskap som grundades i Frankrike runt mitten av 1900-talet har vetenskapliga ambitioner, samtidigt som det handlar om ett slags intellektuell lek. Mest rättvisande är nog att säga att det handlar om ett konstprojekt. Och det är detta, allt sammantaget, som gör patafysiken så intressant; i alla fall för mig som kulturvetare. Det är inte bara ett studentikost projekt, där finns också ett allvar i botten, eller det är i alla fall så jag läser texten och det som står mellan raderna i boken.
Jag hittar massor av begrepp och olika typer av uppslag att tänka vidare med i antologin. Till exempel begreppet clinamen, som jag tidigare läst om hos Deleuze (i Differense and repetition) utan att uppmärksamma det. Begreppet är hämtat från den gamle greken Epikuros atomlära, där det beskriver en "icke lagbunden omärklig kursförskjutning hos atomen under dess fall genom tomrummet, en nyckfullhet, ett misstag om man så vill, som inte desto mindre möjliggör skapelsen, ty om inte atomerna kom ur kurs och kolliderade med varandra skulle världen aldrig bli till." Citatet är hämtat från en uppsats skriven av Mélanie le Plumet. Min forskning om kultur handlar om förändring, och clinamen skulle kunna fungera som verktyg för att förstå slumpen och dess roll i kulturens tillblivelse.
Patfysikern Oktav Votka skriver att "i centrum av all tanke liksom av all verklighet [vilken aldrig någonsin är något annat än en tanke om verkligheten] finns en oändligt liten aberration, en ofantlig böjning, som likväl orienterar eller desorienterar allt". Under arbetet med min kommande (hur den nu kommer att publiceras. Jag väntar fortfarande på besked från förlaget) bok, mitt livsverk, om kultur, spelar den här typen av påpekanden och insikter en helt avgörande roll. Genom åren har det nämligen blivit allt tydligare och mer uppenbart att kulturell förändring är icke-linjär, och för att förklara dess (avsaknad av) logik måste man söka efter verktyg på okonventionella platser. Patafysiken är en sådan plats och eftersom jag här under hösten inleder arbetet med nästa bok om kultur, ett slags syskonbok till den första, kunde boktipset inte kommit lägligare.
Patafysiken, skriver Jarry, undersöker "vad som är sken, inbillning, fantasi och lek i den lösningar som den mänskliga tanken föreslår." Hyinger skriver i inledningen att Jarry "utvecklar en klar blick för hur mycket som är imaginärt i det som synes verkligt och vice versa. Och han går ett steg längre än gemene man i det att han medvetet och frivilligt bidrar till framställningen av imaginära lösningar, han som har insett deras skönhet och deras verkliga roll i universum." Jag använder dessa ord som inspiration till vidare tankar om människans föreställningar och dess betydelse för kulturens vara och tillblivelse. Även om vi människor ser oss själva som och gärna vill uppfattas som rationella är våra liv och samhällen fyllda av önsketänkande och rent hittepå. Efterfrågan på populistiska politiker som uteslutande talar till känslorna och i hög grad bygger sin politik på lögner är ett växande problem i dagens samhälle, som inte kan mötas med mer eller bättre vetenskap, för efterfrågan på populismen grundar sig i ett missnöje med just vetenskapen. Populisterna får inte de svar de önskar av vetenskapen och därför tar de saken i egna händer. Det faktum att världens mäktigaste ämbete under fyra år uppbars av en populist säger en hel del, både om styrkan i och förekomsten av imaginära lösningar, som liksom allt annat varken är onda eller goda. Patafysiken förfogar med andra ord över verktyg och insikter som kan användas för att undersöka kultur på kulturens egna premisser.
En sak jag finner befriande är att patafysikens företrädare inte missionerar och gör inga ansträngningar för att sprida "läran"; många som nämns i antologin vet inte ens själva om att de tagits upp i den patafysiska gemenskapen. Anledningen till det är, liksom ifråga om kulturen, att man anser att patafysiken "redan är spridd och dagligen praktiseras över hela världen, om än omedvetet." Det är nästan kusligt att läsa dessa rader så jag under så lång tid arbetat med liknande tankar för att förstå vad kultur faktiskt är och hur den verkligen fungerar. Allt och alla både påverkas av och påverkar kulturen, och den är som den är och fungerar som den gör oavsett om människorna som lever i den är medvetna om den eller ej. Även en kulturförnekande kultur upprätthålls kulturellt.
Jag finner det befriande att läsa och inspireras av patafysikern Julien Tormas ord: "Våra kännetecken är den skeva uppfattningen, repliken på fel ställe, det misslyckade skämtet, det maliciösa allvaret, den lama vitsen, den subtilt grova, dåliga smaken ...". Kulturforskning handlar vardagen så som den levs och fungerar, om det som uppfattas trivialt i tillvaron, men som ändå spelar en avgörande roll för människors liv och samhället. Kulturen uppstår i mellanrummen och den är inget i kraft av sig själv; den är ingenting, skulle man kunna säga, men ett ingenting som (liksom gravitationen) betyder allting. Därför går det inte att använda den så kallade vetenskapliga metoden för att undersöka kultur, det krävs andra metoder och angreppssätt. Vetenskap är nämligen en mänsklig verksamhet som liksom alla andra mänskliga verksamheter påverkas av kultur. Patafysiken ser jag som en uppsättning tankar och strategier för att att uppnå förfrämligande, vilket är ett sätt att betrakta det invanda och därför till synes osynliga (kulturen) ur nya och konsekvent alternativa perspektiv. Bara så kan kunskap och förståelse om kultur utvecklas, så att säga indirekt. Ett känt citat från Jarry handlar om perception och hur mycket den bygger på vana och kultur:
Varför påstår varenda människa att ett fickur är runt, vilket bevisligen är falskt, alldenstund det sett i profil bildar en smal, elliptisk rektangel, och varför i helvete har man lagt märke till formen bara för det ögonblick urtavlan var intressant?
Patafysiken handlar om livet och tillvaron i sina unika uttryck, inte om det allmänna, det generella eller lagbundenheter. Jag är jag och du är du, och byggnaderna runtom oss liksom datorerna som idag tar över allt mer, må uppfattas som isolerade och oföränderliga entiteter. I själva verket blir allt och alla ständigt till genom misstag och ständig förändring. Identitet formas i mötet med andra, inom ramen för ett kulturellt sammanhang. Både min egen uppfattning om mig själv och andras påverkar tillblivelsen av det jag ser som mig själv och den värld jag lever i. Tänk på en biografi som beskrev personen den handlar om in i minsta detalj, det skulle bli en omfattande bok. Det som vanligtvis behandlas och tas upp i biografier är förenklingar och tolkningar, och det är också så som vetenskapen närmar sig världen. Patfysik handlar om verkligheten som som den är och fungerar på riktigt, i all sin mångfald, paradoxer och oöverblickbarhet.
Marcel Schwob är en av de som nämns i antologin och han skriver klokt och vackert om det som jag vill se som kulturens unika egenskap eller kvalitet, vilken är svår att förstå och förklara med hjälp av vedertagna vetenskapliga metoder, men som patafysisken erbjuder verktyg för att begripliggöra. Vad kommer du fram till, är en fråga som ställs till forskare. Fast all kunskap passar inte i det rigida formatet. Och allt vetande om alla livets, tillvarons och verklighetens alla olika aspekter går inte att presentera på det sättet, i termer av något man kommer fram till. Kultur är något komplext, dynamiskt och ständigt föränderligt och detta måste vetenskapen om den förhålla sig till, annars vore den inte vetenskaplig.
Den historiska vetenskapen lämnar oss i osäkerhet angående individerna. Den avslöjar bara de detaljer som hade samband med allmänna händelser. [...] Konsten står i motsatsställning till de allmänna idéerna, beskriver bara det individuella, eftertraktar endast det unika. Den klassificerar inte; den upphäver klassificeringarna. Våra allmänna idéer kan vara lika dem som gäller på planeten Mars, och tre linjer som skär varandra bildar en triangel på alla punkter i universum. Men betrakta ett löv, med dess nyckfulla nerver, dess färg som varieras av skuggan och solen, svullnaden som en regndroppe har åstadkommit, hålet som en insekt har lämnat, det silvriga spåret av en liten snigel, den första dödliga gulnaden som förebådar hösten; sök ett exakt likadant löv i alla stora skogar på jorden: jag försäkrar att ni inte kommer att lyckas. Det finns ingen vetenskap om ytan på ett litet blad, om fibrerna i en cell, om böjningen hos en åder, om manin i en vana, om labyrinterna i en karaktär. Att en man hade sned näsa, ett öga högre än det andra, knotiga armbågar; att han hade för vana att äta kycklingbröst vid ett visst klockslag, att han fördrog Malvoise framför Château-Margaux, det är utan parallel i världen. [...] Stora mäns idéer är mänsklighetens gemensamma arv: var och en av dem ägde i själva verket bara sina nycker. Den bok som beskrev en människa med alla hennes anomalier skulle vara ett konstverk likt ett japanskt träsnitt, där man för evigt ser bilden av en liten larv, som observerats en gång vid en speciell tidpunkt på dagen.
Som kulturvetare både kan och bör man skriva målande och vackert. Vägs inte varje ord på guldvåg och lägger man sig inte vinn om hur man uttrycker sig går läsaren miste om poängerna och nyanserna. Fast läsaren har ett minst lika stort ansvar för hur man läser texten; det krävs en aktiv läsning, som tillför mening till textens innehåll för att en kulturvetenskaplig text ska fungera som det är tänkt. Detta har patafysikerna gjort till en konstart. För en ovan läsare ser texterna ut som rena rappakaljan, men det är bara i ljuset av normalvetenskapliga texter och om man tänker sig att all vetenskaplig kunskap kan och ska presenteras på samma sätt, enligt samma mall, där innehållet kan sammanfattas i ett abstract (så man slipper läsa hela texten). Patafysik och den kulturvetenskap jag ägnar mig åt ryms inte inom så snäva ramar, istället handlar det delvis om att ifrågasätta de där ramarna och visa på problemen med dem, som i exemplet med den "runda" klockan ovan.
Vad står ordet patafysik för? Jean-Hugues Sainmont påpekar att "ordet består av en vetenskaplig del, fysik, föregången av en komisk del, pata, och [säger] att det är av största vikt att ordet uttalas med värdigt allvar." Han förklarar vad Alfred Jarry menade så här, han "ville rädda denna löjliga glosa från skolpojksjargongen och dessutom upphöja och förhärliga den" och han gjorde det "framförallt för att det var viktigt för honom att bevara ett visst sinnestillstånd." Jag tar kunskapen på blodigt allvar och har vigt mitt liv åt vetenskapen. Tyvärr är kärleken inte besvarad, för akademin blir allt mer andefattig, kontrollerad och avintellektualiserad för varje år som går. Forskning betraktas idag som en tjänst, och vi som sysslar med vetenskap behandlas som vilka tjänstemän som helst på vilken statlig myndighet som helst. Inte minst därför blev jag så glad när jag upptäckte patafysiken, som är levande och intellektuell på det sätt som universitetet var när jag började studera. Jag lever på hoppet om att det ska kunna gå att vända utvecklingen. Vill vi även i framtiden ha kunskap kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen, med kvalitetssäkring och målstyrning; det är inte så verkligheten och framförallt inte kultur fungerar, så tvingas kulturforskare arbeta efter sådana principer kan resultatet inte bli kunskap, bara meningslösa publikationer och värdelösa nyckeltal.
Ett fint sätt att se på patafysiken är att den ger tillvaron ett intellektuellt mervärde. Det kan då sägas handla om ett sinnestillstånd och ett sätt att se på, förstå och ta sig an tillvaron i hela sin skiftande och mångfacetterade mångfald. Patafysikerna menar att alla redan är det och att man kan vara medveten eller omedveten, och den tanken tilltalar mig också. Det krävs inget medlemskap och är inget man behöver göra något väsen av. Har man väl blivit medveten om medvetenheten och det unika i tillvaron går det att börja i liten skala och sen växa in i sinnestillståndet. Ser man patafysiken som ett humorprojekt så handlar det om intellektuell humor; det finns ett allvar i botten. Skrattet går därigenom sakta över i eftertänksamhet och fördjupad insikt om och förståelse för tillvaron. Slap-stick-humor lämnar en känsla av tomhet efter sig, medan patafysiken och den intelligenta humorns värme dröjer sig kvar i kroppen länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar