Hur får man ut mesta möjliga av en föreläsning?

Nästa vecka ska jag tala på Karlstad universitet om min bok Hur blir högre studier högre, vilket jag är väldigt tacksam för. Att få dela med sig av sina tankar om studier och vad som gör högskolan till en HÖGskola känns hedrande. Jag har alltid varit ödmjuk inför läraruppdraget, och kanske är det just därför jag oroas över utvecklingen, eller kanske snarare avakademiseringen av den akademiska världen. Nåväl, här kommer ett litet smakprov från boken, där jag ger min syn på vad en föreläsning är och hur man som student kan (eller jag tycker att man bör) göra för att få ut mesta möjliga av sin studietid. 

Undervisning är en lika komplex mänsklig verksamhet som lärande. Det är inte så att en (läraren) kan och förmedlar fakta till en annan (studenten), som ska lära sig förstå vad som sägs och upprepa det som står i böckerna. Lärande är en ömsesidig verksamhet – det handlar om en samverkan mellan lärare och student – och det som händer mellan lärare och student är lika viktigt som det som händer inom var och en under sökandet efter kunskap. Undervisning är ett mänskligt möte som förändrar. Alla som går in i ett klassrum eller en föreläsningssal går ut som en ny människa. Det gäller både läraren och studenterna, förutsatt givetvis att man är där för att lyssna och lära och engagerar sig i mötet. Det är varken studenterna eller lärarna det kommer an på om undervisningen ska bli lyckad – ansvaret är delat. Men den som inte gör sin del av arbetet kan inte skylla på någon annan.

Studier är en process och utbildningssystemet en dynamisk helhet, och därför är det så viktigt att uppmärksamma relationen mellan parterna och vad som krävs av vem i de olika stadierna. För att utvecklas som student kan det vara bra att sätta sig in i vad man gjorde bra och vad som kunde ha gjorts bättre tidigare i utbildningssystemet som man rör sig genom. Därför handlar resonemanget här om både skolan och högskolan och om både elever och studenter samt lärare. Undervisningens tre delar är förberedelse, utförande och efterarbete, och för att studierna på högskolan ska kunna sägas vara högre är det avgörande att både studenter och lärare förstår hur viktigt det är att alla delarna finns med och att det råder balans mellan dem.

Förberedelse

För eleverna i grundskolan handlar det inledningsvis, i de längre stadierna, om att vara nyfiken och intresserad. Detta är något man måste lära sig innan man kommer till skolan, för undervisning har svårt att konkurrera i underhållningsvärde med fotboll eller datorspel. Här har föräldrarna och samhället ett stort ansvar att locka till lärande och visa på vikten av kunskap för att lyckas i livet. Det kan aldrig vara lärarens uppgift att axla det ansvaret, för då förändras läraryrket till att handla om överföring av information. Av eleverna på högstadiet och gymnasiet är det rimligt att kräva lite mer. Läxor kan se olika ut, men de bör handla om att skaffa sig en grund att stå på för att tillgodogöra sig innehållet i lektionerna framöver. Kanske finns en film att titta på, som sedan diskuteras under lektionen, eller så kan det handla om att läsa före i boken för att läraren ska kunna fokusera på hur innehållet kan förstås. Man kan få i uppdrag att leta på nätet efter information och alternativa uppgifter för att kunna sätta det som tas upp under lektionen i perspektiv.

På högskolan handlar det för studenterna om att läsa, läsa, läsa, så mycket som det bara går och finns tid för, helst mer text än den litteratur som är knuten till kursen. Arbetar man heltid vid sidan av studierna borde man i rimlighetens namn få svårt att få livet att gå ihop eftersom även arbetet kräver viss förberedelse; ett socialt liv vid sidan av studierna är också en viktig del av förberedelsen och kräver sin tid. Studenter som släntrar in till föreläsningssalen utan att ha öppnat boken, som förväntar sig att läraren ska vara underhållande och peka på allt som är viktigt, och som dessutom smiter i sista rasten för att hinna med ett tidigare tåg hem, är inte mogna för högre utbildning och behöver verkligen fundera över vad de gör på högskolan. Det sättet att agera som student är att betrakta som slöseri både med egen tid och pengar och med samhällets resurser. Den kultur som växer fram i olika studentgrupper kan antingen främja eller hämma kunskapsutvecklingen, och den är alla ansvariga för att värna, både för sin egen skull och för utbildningen och dess rykte bland potentiella arbetsgivare.

Graden av självständighet måste öka hela tiden i utbildningssystemet om högre utbildning verkligen ska kunna bli högre. Kunskapsmål ska inte nås, de ska överskridas – ju mer desto bättre för alla inblandade. Det gäller lika för både lärare och studenter. Det är de krav som kunskapen ställer som det måste finnas såväl tid som förståelse för. Om alltför mycket annat krockar med utbildningen blir det svårt att lära. Och om lärarna störs av ovidkommande frågor från studenterna går det ut över tiden som krävs för att förbereda undervisningen ordentligt, vilket påverkar studenternas förutsättningar för lärande negativt. Om lärarna ska undervisa mer krävs mer förberedelsetid eftersom lärare inte bara arbetar med lärande när de står inför klassen. Lärande är en livslång process. Läraryrket handlar inte om att hitta en metod som fungerar och sedan upprepa den, inte om att förmedla ett fastställt och standardiserat innehåll. Lärare måste hela tiden utvecklas, särskilt lärare på högskolan. Kvaliteten i den högre utbildningen står i direkt relation till tiden som finns både för att planera föreläsningarna och för att kontinuerligt kunna fortbilda sig i ämnet. Lika viktigt som det är att lärarna möter studenterna där de är och ger dem vad som behövs för att utveckla kunskap är det att studenterna förstår och respekterar lärarens behov av att arbeta ostört. Stör man lärarna med ovidkommande frågor eller sådant man klarar av själv går det ut över lärarens möjlighet att göra ett så bra jobb som möjligt.

Utförande

Även undervisning handlar om samverkan. Ansvaret för att undervisningen fungerar är delat. Givetvis har lärarna störst ansvar, men utan intresserade elever och studenter kan ingen lärare göra ett bra jobb. Vill man som student bli underhållen är det inte till högskolan man ska gå utan till teatern, och är det publikfrieri som läraren vill ägna sig åt är högskolan fel plats att vara på och verka i. Därmed inte sagt att undervisning behöver vara tråkig. En förutsättning för att studierna ska vara både roliga och kunskapsutvecklande är att man lyssnar uppmärksamt och intresserat, att man ställer frågor och tar aktiv del i undervisningen samt ansvarar för sitt eget lärande. Gör man det blir studierna roligare och föreläsningarna kommer att kännas mer meningsfulla för alla inblandade. Lärare som tvingas hantera onödiga störningsmoment eller möts av sovande studenter (det händer, alldeles för ofta) eller ointresserade åhörare som sitter i föreläsningssalen och snackar med varandra, de blir sämre lärare och det drabbar alla studenter som är där för att lära. Alla lärare är olika, men jag blir väldigt störd och tappar tråden, närvaron och engagemanget om jag tvingas påpeka det uppenbart oacceptabla i ett sådant bemötande. Det spelar ingen roll hur många pedagogiska utvecklingskurser lärarna genomgår eller hur duktiga de är. Lärande är ett samspel, i alla led och delar av den dynamiska processen. Ska en högre utbildning kunna växa fram måste det gemensamma ansvaret för lärande axlas av både lärare och studenter.

Efterarbete

Lika viktigt som förberedelserna och utförandet är efterarbetet. Och även här har både studenter och lärare saker att göra för att lärande ska komma till stånd och kunskapskvalitet ska kunna utvecklas. För elever i de lägre stadierna handlar efterarbetet om att få tillfälle att röra på sig, om att få utlopp för den rastlöshet som byggs upp hos de flesta som håller på att fostras till lärande subjekt. För att orka med nästa lektion behöver nybörjaren ha roligt och vara ute och leka – det är så kunskapen bearbetas och tar sig in och förkroppsligas. På högstadiet och gymnasiet handlar efterarbetet om att få möjlighet att förstå och hantera alla hormoner som far runt i kroppen. Skolan är en mångfasetterad plats, och för att lärande ska kunna uppstå och kunskap ska kunna utvecklas krävs att både intellektet och känslorna beaktas och hanteras. Lärarna och de som ska lära är människor som måste visa ömsesidig förståelse för varandra och var de befinner sig i livet och lärandet.

Studenter som läser på högskolan är och måste behandlas som vuxna människor, på samma sätt som de måste behandla sina lärare som medmänniskor och samarbetspartners i lärandet. Av både lärare och studenter krävs det efterarbete. Det som händer efter lektionen är lika viktigt som det som händer i föreläsningssalen. Om det växer fram en kultur bland studenterna där det inte känns viktigt att närvara, om man inte talar om kursernas innehåll och det man förväntas lära sig eller om man bara är på plats (och knappt det) vid obligatoriska moment, ja, då går det ut över lärandet och kunskapsutvecklingen. Visst kan man reflektera på egen hand över innehållet i texterna och det som tagits upp på föreläsningen, men det är i samtal med andra man verkligen växer och fostras in i en lärande kultur.

Till studenternas efterarbete hör att renskriva anteckningar och reflektera över kursernas innehåll och hur den nya kunskapen förhåller sig till det man redan lärt sig. För läraren handlar efterarbetet om att reflektera över vad som fungerat och vad som behöver utvecklas till nästa gång. Det handlar helt enkelt om att skaffa sig en fördjupad uppfattning om undervisningen. Det är också viktigt att det finns tid och möjlighet att ställa om till nästa uppgift, att det finns marginaler och luft inbyggt i systemet.