När publiceringarna och citeringarna tickar in, och i takt med att pengarna för projekten som söks blir accepterade, närmar sig dagens akademiker stadigt nästa nivå i sin akademiska karriär. Har man bara tid och tålamod och följer man bara gällande regler och gör vad handledaren och/eller projektledare och anslagsgivare kräver så belönas man förr eller senare med, först en doktors-, sedan en docent och därefter en professorstitel. Allt fler blir idag professorer allt tidigare i karriären, vilket är en konsekvens av den allt snabbare avakademiseringen av akademin som den här bloggposten handlar om och varnar för. Problemet är synen på hur man gör karriär och vad man uppnår genom att tänka och agera på olika sätt.
Tidigare fanns det bara ett fåtal professorsstolar och dessa anställningar gällde till pensionen oavsett vad personen ifråga gjorde eller forskare om, alltså även om inget producerades; men det var en hederstitel som tilldelades de mest aktade forskarna inom respektive fält. Idag när lärosäten konkurrerar med varandra om vilket universitet/högskola som kan visa upp de bästa nyckeltalen anses det önskvärt att "producera" så många titlar som möjligt, och för att underlätta detta har det skapats tydliga karriärvägar där pinnar, poäng och pengar vägs högre än kvaliteten på den nya kunskap som arbetet resulterar i. Kunskap och kvalitet är subjektiva mått, sägs det, och objektivitet anses vara det högsta goda. Därför ser formeln för framgång ut som följer: Antalet publiceringar och citeringar gånger tidskriftens impact fator plus storleken på erhållna forskningsmedel (inklusive over head, på drygt hälften, som går till högskolans administration). Modellen är linjär och tar inte någon hänsyn till kvaliteten, även om det naturligtvis inte finns någon motsättning mellan en linjär karriärutveckling och den dynamisk, som helt och hållet fokuserar på kvaliteten i den nya kunskap som forskningen resulterar i. När jag började min akademiska bana var karriärutvecklingen dynamisk, men sedan hände något och på senare år har det blivit allt tydligare att det linjära (ointellektuella) sättet att tänka blivit allenarådande. Förändringen är så genomgripande och historielösheten så utbredd att många tror att det alltid varit som det är idag. För mig har förändringen dock inneburit att karriären (som jag i och för sig aldrig varit särskilt intresserad av) stannade upp efter att jag blev docent för i dagarna exakt tio år sedan.
Det som driver mig och min (grund)forskning framåt är sökandet efter kunskap (om kultur och förutsättningar för förändring). Och eftersom böcker, som är det medium jag valt, i sin tur eftersom det är det bästa mediet för förmedling av insikterna som forskningen resulterar i, inte riktigt räknas, blir karriären lidande. Men det var som sagt inte för att göra karriär jag stannade kvar i den akademiska världen efter att jag disputerat, utan för att få möjlighet att forska, undervisa och sprida kunskap. Jag vill vara med och utveckla ett kunskapssamhälle och bildning är vägen dit, inte fakta eller information (overload). Idag vet vi mer än kanske någonsin i mänsklighetens historia, men förmågan att använda kunskaperna är sorgligt underutvecklad, och när allt fler lever i okunskap om att de förstår allt mindre växer dumheten, vilket utgör en allvarlig och stadigt växande risk. Det faktum att vi idag premierar linjära akademiska karriärer driver på denna utveckling. Och mer av samma kommer inte att kunna lösa problemen, så ett bra första steg är att se över synen på hur akademiker ska meritera sig och varför det kan anses viktigt att akademier gör karriär. Vad vinner skattebetalarna på att fler forskare utses till professorer, allt tidigare i karriären?
Till vad ska studenters och lektorers intellektuella kraft och förmåga ägnas och vart ska energin riktas och hur ska tiden (som bekostas av skattebetalarna) användas? Ska forskare arbeta med ansökningar, eller skapa kunskap? Är administrationen av vetenskapen verkligen lika viktig eller viktigare än forskningen, (alltså kunskapsutvecklingen)? Eftersom over-head-kostnaden är minst lika stor som kostnaden för forskningen antar jag att det är så det ska vara. Men kan man då säga att det är forskning och kunskapsutveckling som är högskolans huvuduppgift? Jag blir allt mer tveksam till det och det tär på mig. Delvis eftersom jag vigt mitt liv åt vetenskapen, delvis eftersom det i mina ögon är ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Och problemet, som jag ser det, är att vi okritiskt anammat en linjär syn på akademisk karriär, där det "bara" är en tidsfråga innan man får nästa titel, och där forskning blir en formalitet som man inte behöver fokusera till ett hundra procent på.
Att sätta sig in i och lära sig knäcka koderna i världen av ansökningar tar tid och kräver en hel del energi samt inte minst ett brinnande intresse för jakten på framgång i sökandet. Och för att ha en chans att vinna framgång i den mördande konkurrensen om medel måste man ha eller utveckla dessa egenskaper. Idag anställs dessutom allt fler människor på högskolan enbart för att arbeta med just ansökningar. På vilket sätt främjar det kunskapsutvecklingen i vårt land att kompetensen att SÖKA pengar håller på att bli viktigare än forskningskompetensen? Det finns massor av kompetenta forskare i akademin, men bara det lilla fåtal som lyckas få medel får forska. Det finns en uppenbar risk här att vetenskapen faller i den fälla som överlevnadsbias utgör, att man förväxlar framgång med kompetens, trots att alla vet att slumpen spelar en stor roll för vilka ansökningar som vinner bifall. Är man mindre bra på att skriva ansökningar -- kanske, som i mitt, fall för att jag vill ägna all tid och allt fokus åt lärande och kunskapsutveckling, och för att jag inte är i behov av någon dyr maskinpark, min forskning handlar i princip endast om tid -- kommer man inte att få möjlighet at forska, oavsett hur bra, kreativ och nytänkande man än är. Dessutom premieras inte nytänkande idag eftersom måluppfyllelse anses vara helt centralt, i sin tur eftersom risktagande betraktas som slöseri med allmänna medel. Fast vad är poängen att forska om man redan på förhand vet vad man ska komma fram till?
Hur skulle ett alternativt sätt att se på och organisera karriärer inom akademin, som sätter kunskapen och utvecklingen av den i centrum, kunna se ut? Om bildning värderas högre och om kunskapen placerades i centrum för det akademiska arbetet samt ifall forskare fick ägna sig åt forskning istället för administration och arbete med ansökningar, det vill säga om pengar fördelades efter andra principer, kanske tidigare forskningsmeriter, skulle andra egenskaper spela roll och påverka arbetet och framväxten av den akademiska kulturen. Om ledningen och linjen LITADE på att forskarna gör sitt allra bästa och anstränger sig till sitt yttersta för att utveckla ny kunskap skulle forskarnas intellektuella förmåga spela en större roll för karriären än dagens fokus på framgång med ansökningar, som bygger mer på ett linjärt och strategiskt tänkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar