Prestationsskolor och inspirationsskolor

Den svenska skolan befinner sig i fritt fall, och hindras inte utvecklingen drar den oundvikligen med sig även den högre utbildningen, och eftersom vårt högteknologiska, demokratiska och högst komplexa samhälle bara kan förstås av intresserade och kunniga medborgare och bara kan värnas av kunskap som är utspridd i samhället förstår alla som sätter sig in i ämnet att vi leker med elden i närheten av ett bensinlager. Kulturen kan buffra en hel del dumhet, liksom havet kan buffra koldioxid, men bara till en gräns och passeras den tar dumheten över och då spelar det ingen roll att man själv skaffat sig kunskap, då styrs utvecklingen av en anonym och okontrollerbar massa. USA balanserar på gränsen och vi ligger inte långt efter så det som hände i januari i år i samband med att Trump tvingades bort från makten borde mana till eftertanke. Om inte kunskapsskolan återupprättas inom en snar framtid kan det liksom ifråga om klimatet mycket väl vara försent. Eftersom kunskap, liksom kultur och samhällsbyggande, är ett kollektivt projekt är det den generella nivån det kommer an på, inte enskildas kunskaper.

Löftet om valfrihet i skolans värld är det egentligen inget fel på, men den ursprungliga tanken var inte att man skulle välja bort skolor man av olika anledningar inte gillade utan att man skulle kunna välja det pedagogiska upplägg man trodde mest på och reformen var definitivt inte tänkt att göra den svenska skolan till ett slagfält för utländska kapitalägare som bara bryr sig om hur mycket vinst man kan krama ur verksamheten. Gör vi inte upp med aningslösheten och accepterar det faktum att vi var naiva nog att sälja ut den stolta svenska kunskapsskolan till aktiemarknadens anonyma girighet kommer inte kunskapen i vårt land att kunna värnas, och det är den som är själva syftet med skolan. Valfrihet förutsätter inte privata aktörer och konkurrens mellan skolor, det är en av alla villfarelser vi måste göra upp med. Om skolan förstatligas och alla lärare har samma arbetsgivare får alla skolor samma ekonomiska förutsättningar, vilket de måste ha för att kunna fokusera på och värna kunskapskvaliteten. Med en sådan reform skulle i ett slag alla kostnader som idag läggs på marknadsföring kunna kapas helt och läggas på undervisning, och vinsten som idag plockas ut ur systemet skulle också kunna gå oavkortat till åtgärder som gynnar lärande. Dessutom skulle skolan som organisation plattas ut rejält när rektorerna slipper underordna sig företagsledarna som idag styr privatskolornas verksamhet och indirekt tvingar den kommunala skolan att anpassa sig efter marknadens lagar. Det fina med en sådan reform är att kostnaderna för skolan inte skulle behöva öka. De som säger att privata aktörer är mer effektiva bortser från (eller mörkar) att alla eventuella effektiviseringsvinster endast kommer ägarna till godo, skattebetalarna får fortfarande betala lika mycket.

Valfrihetsskolan har utvecklats, från att vara en inspirationsskola där kunskapen och lärandet stod i centrum, till att bli en prestationsskola som fokuserar på betyg och andra mät- och jämförbara nyckeltal. Det är idag varken kunskapskvalitet eller pedagogiska modeller som skolorna konkurrerar med, utan betyg och teknisk utrustning. Skolan har blivit som vilken marknad som helt och det man säljer är tillgång till attraktiva högskoleutbildningar, som i sin tur antas öppna dörrarna till prestigefulla anställningar på framgångsrika företag. Förändringen märks på högskolan genom att allt fler av dagens studenter ser sig som kunder som förväntar sig att få utbildning, istället för att komma dit med motivation att bedriva självständiga studier och utveckla kunskap tillsammans med lärare som bedriver forskning vid sidan av undervisningen. Och eftersom högskolans ekonomi står och faller med genomströmningen och lärare som underkänner eller anmäler "för många" för fusk betraktas som ett problem påverkas kunskapen i vårt land. När fler och fler går ut i samhället med det självförtroende som en högskoleexamen ger, utan att nödvändigtvis har kunskaperna som borde motsvara nivån på examen utarmas skyddet mot dumheten som ständigt lurar under ytan i alla samhällen.

Tanken på att skolor presterar resultat och att ansvaret för kvaliteten i lärandet vilar på lärarnas axlar går helt på tvärs mot vad vi vet om kunskapsutveckling. Det har alltid varit, det är fortfarande och kommer alltid att vara individens ansvar att lära. Och det gäller från förskolan till forskarutbildningen och inom vetenskapen. Ingen annan kan göra det åt en. Det är ett faktum och är inte samma sak som att säga att barn ska vara utelämnade åt sig själva i skolan. Skolans och lärarnas uppgift är att skapa förutsättningar för lärande, inte att producera resultat. En prestationsskola kan aldrig bli en kunskapsskola, det kan bara en inspirationsskola. Och i ett utbildningssystem som sätter kunskapen i centrum konkurrerar varken skolor, lärare eller elever, där samarbetar alla och hjälper varandra att utvecklas och bli bättre. I dagens konkurrensutsatta prestationsskola där alla bevakar varandra ökar stressen och pressen vilket gör att förutsättningarna för lärande blir allt sämre. Lärande kan varken pressas eller stressas fram. Konkurrens kan aldrig leda till kunskapskvalitet. Den mänskliga hjärnan har inte förändrats på tusentals år, därför är det inte nya metoder som behövs för att återupprätta kunskapsskolan utan mer frihet, tid, samverkan och tillit, och mindre stress, press och krav på mätbara prestationer.

Skolan kan bara organiseras av rektorer och undervisningen kan bara bli kunskapsinriktad och leda till lärande om lärarna ansvar för det som händer i klassrummen. Alla försök att standardisera undervisningen i enlighet med föreställningen om att det finns en best practice, för att på det sättet uppnå likvärdighet, är kunskapsvidriga för så fungerar varken människor, lärande eller kunskap; det är en tanke hämtad från tillverkningsindustrin och som passar som hand i handske för den vinstdrivande friskolesektorns lobbyister. Dessutom går den tanken helt på tvärs mot talet om valfrihet, vilket är talande. Det handlar inte ge elever möjlighet att välja mellan olika pedagogiska modeller, utan om att göra vad man för att hjälpa sina barn att lyckas i livet. Och eftersom prestationsskolan uppenbarligen inte håller vad den lovar borde det inte vara kontroversiellt eller svårt att förändra skolan och skapa förutsättningar för framväxten av olika inspirationsskolor som samverkar med varandra och det omgivande samhället för att värna och utveckla kunskap.