Få saker är viktigare än förståelse för kunskapens möjligheter och begränsningar. Därför kommer boken om kunskapsteori som jag börjat jobba med som den absolut viktigaste boken jag jobbat med hittills. Än så länge diskuterar jag och bokens redaktör innehållet och upplägget. Så mycket är klart, det kommer bli en annan typ av bok än de föregående två. Inte lika personlig. Det känner jag mig redo för och ser fram att komma igång på alvar med arbetet. Först ska jag "bara" bli klar med boken om mellanrummen, och det känner jag allt mer att jag kommer att bli i början av nästa år. Idag är jag dock stressad av möten och seminarier, så jag delar några av tankarna och uppslagen som ska utvecklas i boken om kunskap.
Syftet med all utbildning är kunskap, men vad är kunskap egentligen och vad krävs för att utveckla kunskap? Varför är det viktigt att fördjupa sig i dessa frågor? Kunskapsteori upplevs svårt av många och skrämmande av vissa, men att försöka ta sig igenom en utbildning på högskolan utan egen uppfattning om själva syftet med studierna är faktiskt ännu svårare. En förutsättning för att åren på högskolan ska bli meningsfulla och studierna mindre stressande är att man tidigt skaffar sig en egen uppfattning om kunskapens natur och vetandets väsen eftersom studierna därigenom underlättas och resultaten förbättras. Och kompetensen som arbetet med kunskapsteorin ger har man nytta av inte bara under utbildningen utan även i yrkeslivet och vardagen under resten av livet. Epistemologi kanske uppfattas som en krånglig term och arbetet med att utveckla förståelse för kunskapsteori känns som en onödig omväg men det är väl investerad tid eftersom den bästa vägen till verkligt vetande inte är rak. För att ha en chans att finna vad man söker måste man veta vad man letar efter, man behöver en karta.
Eftersom lärande handlar om att upprätta en relation till världen och kunskapen utgör ett slags gränssnitt mot verkligheten, och särskilt som studier på högskolan inte handlar om att plugga in en uppsättning fakta, binder man ris åt sin egen rygg om man hoppar över kunskapsteorin och kastar sig över läroböckerna. För att underlätta transformationen från okunskap till insikt och utveckla förståelse för kunskapen som sådan kan det vara en god idé att sluta söka svar och fokusera mer på hur det man lär sig förhåller sig, både till det man redan kan och det man inte vet. Förutsättningen för att förstå vad kunskap är och hur vetande fungerar är att man utmanar sig själv och riktar uppmärksamheten mot det man inte förstår. Utan att konfronteras med sin egen oförmåga och bristande insikter och förståelser går det inte att lära nytt och lära om. Nyckeln till framgång är att tillåta sig att förlora fotfästet för en stund. Att lära är att vara i passagen mellan okunskap och insikt och känner man sig bekväm där ökar chansen att lärandet blir bättre. Kunskap finns överallt, men för att utveckla förståelse för dess väsen måste man tvinga sig ut i det okända.
För att komma igång med det mödosamma men rikligen belönande arbetet med att bygga upp förståelse för kunskapen som sådan finns en del saker man behöver känna till. Viktigast är att man inser att kunskap är en mänsklig egenskap som både påverkar och påverkas av den som söker efter och använder den. Det ena går inte att skilja från det andra. Till dels handlar kunskap därför om, eller går i alla fall inte att förstå utan hänsyn tagen till, psykologi och kultur. Orden som yttras av någon som säger sig veta och dessutom utstrålar säkerhet och kan uppvisa tecken på pålitlighet kommer att nå större spridning och få mer genomslag än insikter som uttalas av den som är osäker eller av olika anledningar inte uppfattas vara pålitlig. Det är inte ett kunskapsteoretiskt problem utan förutsättningen för all kunskapsutveckling. Det faktum att den som har karisma och äger retorisk skicklighet lättare och oftare bli lyssnad på är viktigt att känna till eftersom det påverkar (synen på) kunskapen. Dessutom finns en inte obetydlig maktaspekt att beakta, för den som har makt tenderar att blir lyssnad på, oavsett om det han eller hon säger är sant eller inte. Vi människor har helt enkelt lätt att bli förförda. Den som vet vad som fångar andras uppmärksamhet och hur man skapar förtroende och blir lyssnad på kommer att kunna utöva inflytande över kunskapen. Alla som säger sig veta talar inte självklart med stöd i kunskap. Studier av kunskapens teori handlar om att lyfta blicken och ställa olika insikter i relation till varandra, och om hur man kan använda frukterna av forskning och andra former för kunskapsutveckling för att bygga en bättre och mer hållbar värld för fler. Alla är på olika sätt medskapare av den kunskap som samhället behöver för att säkra sin överlevnad och kunna utvecklas.
Kunskapen är ett slags lins som tillvaron betraktas genom. Ingen har tillgång till sanningen, men kunskapen utgör förbindelselänken, den är och fungerar som blindkäppen som den som inte kan se orienterar sig i rummet med. Allt vetande blir med tiden inaktuellt eller vederläggs av nya insikter. Därför är det så viktigt att skilja mellan kunskap och sanning. Sanningen är målet med allt lärande och all forskning, men den går inte att nå och det finns heller ingen oberoende, extern instans att vända sig till för att slutgiltigt avgöra frågan. Förmågan att lyssna kritiskt och kompetens att bedöma värdet av och tillförlitligheten i olika utsagor är av dessa skäl långt viktigare än insikterna som förmedlas i läroböckerna och på föreläsningarna. Även om kunskapen förändras blir färdigheten att förstå den aldrig inaktuell, och ju mer man använder den förmågan desto bättre blir man. Och ju fler samhällsmedborgare som kan bedöma kunskap och lyssna kritiskt på forskarna och olika experter desto större blir skyddet mot otillbörlig eller farlig påverkan, som i värsta fall kan leda till att förödande beslut tas, både av individer och samhällen.
Det finns några vanliga missförstånd man behöver känna till och beakta. Fakta, till exempel är något helt annat än kunskap. Faktauppgifter kan man vara säker på, antingen är de korrekta eller också inte. Fakta är dessutom sig själv nog och kan behandlas fristående från sammanhanget den beskriver. Kunskap är mycket mer ett verktyg, och dess värde står i direkt relation till användbarheten, vilken förändras från individ till individ och från en tid och plats till en annan. Fakta är linjär och komplicerad medan kunskap är icke-linjär och komplext. Kunskapen är med andra ord inte kumulativ utan en dynamiskt föränderlig kropp som hela tiden rör sig tillsammans med människorna och verkligheten. Ett annat vanligt missförstånd handlar om att kunskap är något man producerar, en bestämd och avgränsad, mätbar mängd insikter som kan paketeras och överlämnas till någon annan i ren och oförändrad form. Kunskapen är alltid mer eller mindre indirekt, förmedlad och bygger alltid på tolkning – den är aldrig någonsin ren, utan perspektivberoende och alltid föränderlig. Därför är det så viktigt att skaffa sig förståelse för kunskapen som sådan och inte bara fokusera på vad man ska lära sig för att bli godkänd på tentan och få sin examen. Och inser man att det vi inte vet alltid är vida mer än det vi har kunskap om får arbetet en flygande start.
För att den högre utbildningen ska kunna leva upp till förväntningarna och för att Sverige ska kunna utvecklas till en verklig kunskapsnation krävs att alla arbetar mot samma övergripande mål: Kunskap. Det spelar ingen roll att alla inte har samma uppfattning om vad kunskap är eftersom det ligger i kunskapens och människornas natur att det blir så. Och på samma sätt är det med det omgivande samhället, demokratin och utbildningssystemet. Mellan människor råder oundvikligen delade meningar om det mesta, men eftersom vi är hänvisade till varandra och tillsammans ansvarar för samhället vi lever i och är beroende av behöver vi lära oss förstå och hantera både kunskapen som sådan och varandras olikheter och skilda uppfattningar. Utan respekt för olikhet och förändring kan varken kunskapen eller samhället utvecklas i takt med människorna och kulturen som uppstår mellan dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar