Förra veckan blev jag intervjuad om min kommande bok: Nybörjarens guide till vetenskapligt tänkande, som kommer ut i januari. Eller jag fick fyra frågor som besvarades via mail. Det får bli dagens bloggpost.
Boken inleds med en del personliga erfarenheter och reflektioner från när du själv var student och påbörjade din akademiska resa. Vad hade du velat ha för tips och råd för att ta dig an vetenskapsteori när du var student?
Jag kom till högskolan med en bedövande respekt för det akademiska, men det kändes också befriande att få studera det som intresserade mig, helt på egen hand. Även om jag inte planerade eller trodde att jag skulle kunna bli forskare var det så det blev, det tycker jag är viktigt att vara medveten om. Jag använder minnena av hur det var för att påminna om att även meriterade akademiker har varit osäkra nybörjare och för att inspirera studenter att anta utmaningen som högskolestudier innebär. Det hade jag själv uppskattat när jag var ny på högskolan.
Ett av bokens budskap är att ett bristande självförtroende samt viss förvirring kan vara en fördel när man tar sig an vetenskapsvärlden. På vilket sätt då?
Genom åren har jag funderat massor på detta med självförtroende och självkänsla, just för att jag länge upplevde brist på båda. Idag har jag en grundmurad självkänsla, men vårdar mitt dåliga självförtroende. Anledningen till det är att jag upptäckt att bristande självförtroende gör mig mindre prestigefull, vilket gör det lättare att ändra uppfattning i mötet med ny kunskap och bättre argument. Och förvirring är bra eftersom det gör att man möter verkligheten med lite mindre förutfattade meningar och har lättare att upptäcka andra aspekter av det som undersöks än den som är trygg och säker på sin sak.
Du skriver att förmågan att ha ett kritiskt och självständigt tänkande är högst individuell och behöver utvecklas på egen hand. Kan den som undervisar på universitetsnivå på att främja denna process hos en student, eller är det upp till var och en?
Förmågan att tänka självständigt och kritiskt måste var och en utveckla på egen hand och på sitt sätt, utifrån sina förutsättningar. Det ligger lite i sakens natur, för övertar man bara en färdig modell och gör som lärarna säger är man varken självständig eller kritisk, och då blir studierna inte högskolemässiga. Erfarenheten säger mig att det inte finns några genvägar till kunskap och personlig utveckling, man måste helt enkelt våga kasta sig ut. Lärarens uppgift är att uppmuntra, stötta och se till att studenterna inte skadar sig när de försöker. Misslyckande betraktas idag som ett problem, vilket är olyckligt.
Vad är unikt med denna bok i jämförelse med andra böcker om vetenskapsteori?
Jag skrev boken för att jag länge saknat en bok som möter studenterna där studenterna är och som inte bara talar om hur man ska göra för att resultatet ska bli bra, vilket inte leder till utveckling av den helt nödvändiga förmågan att tänka kritiskt. Boken fokuserar mer på hur man kan tänka för att utveckla vetenskaplig kompetens på egen hand och mindre på hur man ska göra när man skriver uppsats. Ambitionen har varit att väcka intresse för forskning och förmedla förståelse för den vetenskapliga hantverket, vilket är insikter man har nytta av resten av livet, oavsett vad man gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar