Vi blir vad vi konsumerar

TV-serien Du blir vad du äter var inte så bra, men tanken är intressant. Det spelar roll vad man som människa konsumerar, och då tänker jag inte bara på maten man äter. Problemet är att det inte syns på utsidan, med undantag för maten då. Idag är vi fixerade vid slutresultatet, vi jämför betyg, håller koll på statistik och alla bevakar sina konkurrensfördelar. Det yttre och det som går att mäta är det enda som betyder något, liksom hur det känns i stunden. Livet är dock långt, och allt som passerar genom munnen, ögonen och öronen spelar roll för vem man blir och hur man tänker.   

Jag har svårt att ta in det faktum att det finns människor som aldrig har läst en enda bok, som kanske inte ens läser tidningar. I tonåren märks inte skillnaden så mycket eftersom tiden som finns att fylla med innehåll inte är så lång, men över ett helt liv blir skillnaden enorm. 

Man kommer inte ihåg allt man läst, men orden och tankarna lämnar ändå spår efter sig. Bildning, brukar man säga, är det som finns kvar när man glömt vad man en gång läst och lärt sig. När jag går genom mitt bibliotek och sveper med blicken över böckerna väcker ryggarna minnen till liv och jag kan följa min egen intellektuella utveckling. Kunskap är en komplex och dynamisk helhet som förändras hela tiden, den är till dels förkroppsligad. Varje ny bok jag läser läser jag i ljusen av böckerna jag redan läst. Jag har alltid varit rastlös, vilket gör att jag ständigt sökt mig vidare. Men jag har också lagt mig vinn om att studera olika ämnen och har aldrig enbart läst böcker inom mitt eget fält, just för att kunskap inte är en kumulativ process utan en komplex helhet. Genom att röra sig över ämnesgränserna får jag perspektiv och utvecklas. Redan i grundskolan kände jag att det var meningen med livet, att utvecklas. Idag vet jag att det inte finns några som helst genvägar till lärande, vilket är en insikt som är svår att få gehör för i en värld där det enda som betyder något är det som syns på utsidan. För egen del är jag totalt ointresserad av akademiska meriter, men jag har bestämt mig för att försöka bli professor eftersom få vet vad en docent är och därför inte lyssnar lika uppmärksamt.

Vi vet att klyftor i samhället är dåligt och leder till problem. Tyvärr talar vi bara om ekonomiska och etniska klyftor, inte om klyftan mellan de som läser och lär och de som inte bryr sig om eller ens förstår vad kunskap är eller kan värdera vetande. Den som inte läser är hänvisad till Google och sina egna känslor när hen orienterar sig i världen. Och mot känslor biter inte kunskap. I dagens debattsamhälle kan alla bli vinnare, det räcker att få den andre ur fattningen. Vi talar om meritokrati, om att den som är bäst ska leda de andra, men för att meritokratin ska fungera krävs allmän respekt för kunskap och bildning. Därför är det ingen liten sak att skolan sålts ut till riskkapitalister som driver verksamheten som vilken tillverkningsindustri som helst, med fokus på vinsten. Just för att kunskap inte syns på utsidan och för att det tar så lång tid innan den utvecklats till fullo och kan komma till användning i samhällsbyggande och värnandet av demokratin, är det fullkomligt förkastligt att utsätta skolan för marknadskrafternas råa debattlogik. Trots att vi vet att betygsinflationen är hög och kunskaperna stadigt sjunker debatteras friheten att välja (bort) skola, som om det räckte att vara i skolan för att lära sig saker. 

Man kan bli rik utan att läsa böcker. Och eftersom pengar innebär makt kan rikedom fungera som ett slags substitut för den inre tillfredställelse och trygghet som bildning ger den som tar sig tiden och mödan att läsa och lära, inte bara för betgen och examen utan för livet. Jag gör vad jag kan för att främja bildning och uppfattas i min familj som lite av en kuf när jag envisas med att bara ge bort böcker när någon ska firas. Och som lärare försöker jag alltid vara tydlig med att jag är på högskolan för kunskapens och lärandets skull, och jag har svårt att dölja min irritation över frågorna om saker som tas upp kommer på tentan eller hur många poäng som krävs för att bli godkänd. Även när jag var som allra fattigast, när mina barn var små, köpte jag böcker till och läste för dem. Jag begränsade deras TV-tittande och håll dem borta från reklamkanalernas hjärndöda barnprogram vars enda syfte är att hålla dem kvar vid rutan eller skärmen så länge som möjligt och få dem att se så mycket reklam som möjligt. Jag ville öppna dörren till litteraturens värld och visa på dess djup och rikedom. Jag ville inte ge sken av att det finns några genvägar till verkligt viktigt vetande. 

Jag skriver detta med sorg i hjärtat, för det kulturella värdet av den bildning jag vigt mitt liv åt har devalverats betänkligt sedan jag var ung. Idag spelar känslor lika stor roll som kunskap i samhällsdebatten, trots att det är uppenbart vilka risker det medför. Ingen ledare i världen kan ensam göra skillnad, men men demokratin och det öppna samhället kan inte överleva i längden om folket röstar fram obildade människor som söker mandat för enkla lösningar på komplexa problem och skyller alla problem på invandrarna. Det spelar ingen roll hur många som ser populismen som lösningen, det enda som betyder något är hur klok och hållbar politiken som förs är. Och det är inte en fråga om hur det känns i stunden, hållbarheten visar sig på sikt. Duglighet i politiken kommer inte an på hur indignerad man är i TV eller hur mycket känslor man kan elda upp under ett kampanjmöte, det handlar om kunskap, respekt för demokratin och mänskliga rättigheter. Problemet, demokratins och lärandets Moment 22 är att det krävs kunskap och bildning för att uppskatta vetande.