Kritiskt tänkande och källkritik är två olika saker

De flesta inser vikten av att vara kritisk, kontrollera källor och göra rimlighetsbedömningar innan man litar på och för vidare fakta som man tar del av. Många ställer även upp på tanken att skolans och den högre utbildningens uppdrag ytterst är att fostra kritiskt medvetna och demokratiskt sinnade medborgare. Intentioner är dock en sak och verkligheten är en annan, och det finns en berättigad oro bland forskare över att universitetet håller på att avakademiseras (Rider & Jörnesten 2007). Hur det är med den saken råder det delade meningar om, men alla borde kunna ställa upp på tanken att gedigna kunskaper och en utvecklad förmåga att tänka kritiskt främjar en demokratisk utveckling.

Det är lättare att tala om vad kritiskt tänkande inte är än att definiera begreppet tydligt och klart, men jag ska ändå försöka. Kritiskt tänkande är en idé som saknar upphovsperson. Ingen enskild kan ta patent på eller utöva inflytande över dess innehåll eller användning. Det är ett kollektivt projekt som kan liknas vid Wikipedia eller open software program, som ständigt förbättras av hängivna och ansvarstagande användare. Detta gör att system som byggs upp av och genom kritiskt tänkande blir långsiktigt hållbara eftersom de snabbt och lätt kan anpassas efter rådande förhållanden. Kritiskt tänkande är en praktik konstruerad för att granska världen i akt och mening att förbättra kunskapen om tillvaron, och ett sätt att utvärdera konsekvenser av saker som tas för givet. Man kan se det som en påminnelse om att inte ta något för givet. Livet och tillvaron är fyllt av tvetydigheter och kunskapen är ofta beroende av perspektiv. Och, inte minst kunskapen förändras över tid både i ljuset av nya rön och i relation till samhället som inte är statiskt. Förenklat handlar kritiskt tänkande dels om att aldrig slå sig till ro med några svar, dels om att inte fastna i kritiken. Generell kritisk och analytisk förmåga tar tid att tillägna sig och är inget man tillfullo behärskar. Den är liksom livet något man ständigt lever med och har att hantera.

Att ha ett kritiskt perspektiv på tillvaron handlar om att tänka igenom sitt svar minst ett varv innan man talar, och om att alltid kontrollera källor och konsekvent reflektera över alternativ. Kritiskt tänkande handlar om att lära sig leva med osäkerhet och om att vara öppen för att byta perspektiv när man stöter på goda argument och underbyggda invändningar mot det man håller för sant. Kunskap och intellektuell utveckling förutsätter ett kritiskt förhållningssätt, men den förmågan går inte att frikoppla från intellektet eftersom det är en komplex helhet. Kritiskt tänkande handlar om att analysera både frågan (är den rimlig och undersökningsbar?), svaren (vilket stöd påståendena finns?) och konsekvenserna av att resultatet accepteras som korrekt. Att forskare är överens hör till undantagen. Man brukar till exempel säga att det enda påstående som alla medicinare kan enas om är att det inte finns några hälsovinster med att röka, nästan allt annat är mer eller mindre öppet för diskussion.

Kunskapen är inte en och odelbar utan en dynamisk helhet som rymmer massor av motsägelser eftersom den stöts och blöts i mötet mellan olika forskare och deras resultat. Kritiskt tänkande hjälper oss att se vad som möjligen är bra på sikt och vad som kanske är dåligt; det är en kompass som leder mänskligheten rätt i det kaos som samtiden utgör och som vi alltid befinner oss mitt i. Utan den kompassen kommer andra krafter att styra. Egoism och girighet till exempel, eller viljan till makt. Kritiskt tänkande vänder sig lika mycket mot sig själv som mot det man studerar, vilket är det genomgående temat i boken Kritiskt tänkande. Utan tvivel är man inte riktigt klok (Eriksson & Hultman 2014). Vetenskapligt tänkande handlar om att tillägna sig ett kritiskt förhållningsätt, inte om att bli expert eller söka sanningen (se Stenbock-Hult 2017) och är en förutsättning för att hålla kunskapen levande, aktuell och användbar i en föränderlig värld. Och det är viktigt att förmågan är spridd i samhället. Alla har ett ansvar för vilka tankar och svar man håller för sant och vilken kunskap man för vidare och integrerar i sin vardag. Försöker man friskriva sig från ansvar, vilket man i praktiken gör om man hänvisar till experter, kan det tolkas som ett uttryck för önskan att följa order, vilket de flesta anser är moraliskt tvivelaktigt.

Varken källkritik eller kritiskt tänkande kan skydda samhället från riskerna med propaganda, falska nyheter, ryktesspridning och medvetna lögner. Det räcker inte att lära sig vilka källor eller experter man kan lita på, av den enkla anledningen att verkligheten är långt mer komplex och oöverblickbar än någon enskild, aldrig så klok och kunnig människa, kan greppa. Ensidigt fokus på källkritik riskerar att begränsa den kritiska förmågan genom att vara specificerad och standardiserad. Källkritik handlar om mycket mer än att granska vilka referenser man använder. Inget bör uppfattas som sant bara för att det står i en bok eller artikel. Det räcker alltså inte att bara fokusera på källorna och den som står bakom budskapet man står i begrepp att förkasta eller lita på, ett sådant sätt att se på källkritik bygger på en okritisk tilltro till auktoriteter och invaggar den som tänker och agerar så i en bedräglig trygghet. En lång rad frågor rörande vardagen och livet så som det levs tillsammans med andra har flera, sinsemellan motstridiga men korrekta svar som alla bygger på tillförlitliga källor, och då räcker det inte att bara välja ett svar som är felfritt – vetenskapligt tänkande handlar om förmågan att prioritera och det blir svårt om man inte förstår vad det innebär eller bryr sig om att tänka kritiskt.