Det finns ett djupt begär hos oss människor, efter sanningen. Viljan att veta är en oerhört stark kraft som måste hanteras på rätt sätt för att den ska kunna leda till kunskap och förståelse, för om den tillåts ta över blir det viktigare att få ett svar man kan acceptera än att svaret faktiskt fungerar. Är man omedveten om, inte förstår eller förnekar vad kunskap är eller hur vetenskap fungerar kommer man aldrig kunna förstå vad forskning är och hur resultatet av forskarnas arbete kan användas.
Forskningen förfogar vid varje givet tillfälle över den bästa möjliga kunskapen om det som varit och det vi vet om nuläget, men framtiden är och förblir en öppen fråga. Om inte svaren följer med när verkligheten förändras eller nya rön dyker upp är de lika ovetenskapliga som uttalandena om vad som kommer att hända i framtiden och alla tvärsäkra uppfattningar som bygger på utfallet om hur det blev.
Forskare är osäkra, ändrar sig och delar inte alltid uppfattning eftersom de undersöker verkligheten och utvecklar kunskap. Om detta faktum tas som intäkt för att forskare har fel eller inte vet vad de talar om är det ett tecken på att man inte förstår vad vetenskap är, och det man inte förstår något om bör man inte uttala sig om.
Okunskapen om dessa saker har blivit skrämmande tydlig under Corona, och drar vi inte lärdom samt tänker om och gör rätt. Pandemin är en försmak av utmaningarna som klimatförändringarna ställer mänskligheten inför och ska vi kunna ha någon som helst chans att hantera problemen som kommer att dyka upp i framtiden måste kunskapen placeras i centrum och det kan den bara göra om förväntningarna på forskningen anpassas till verkligheten.
Det är aldrig känslan som räknas och bara för att en eller några få forskare bekräftar ens fördomar betyder inte att man vet hur det är. Rätt använd är viljan att veta en konstruktiv och samhällsbyggande kraft, men om den släpps helt fri utgör den ett större hot än okunskap och ignorans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar