Mellan nomader och statsbyggare

Idag fokuserar jag till hundra procent på boken om mellanrummen och delar därför med mig av några tankar därifrån.

Ingen har direkt tillgång till verkligheten, allt vetande är därför förmedlat och bygger på tolkningar, all kunskap uppstår i och tas emot samt används på olika sätt i olika sammanhang. Det är inget problem, det är själva förutsättningen för all forskning. Vetenskap bedrivs av människor, för människor och inom ramen för en akademisk kultur som står i förbindelse med och både påverkas av och påverkar det omgivande samhället. Forskning är inte en enda verksamhet utan många olika och det som förenar de olika inriktningarna och disciplinerna är sökandet efter kunskap, som ser olika ut beroende på vad man undersöker. Om det fanns något som var rent och absolut fanns också definitiva gränser, men jag har i min samlade forskargärning inte hittat några tecken på något sådant. Ändå är det just det alla forskare inom alla discipliner förväntas sträva efter: renhet, renodling och sanning. Viljan att veta är stark och kulturens makt över tanken är stor, vilket olyckligtvis driver tänkandet i den riktningen, även rörande frågor där det per definition inte finns några givna svar. När renhet görs till norm och bara en typ av kunskap räknas har världens komplexitet otillbörligt klämts in i en tvingande form som låser fast även det som måste vara rörligt. Och den nuvarande universitetsstrukturen, det hårt räfflade träduniversitetet, främjar en fortsatt utveckling i denna riktning.

I detta kapitel utforskas möjligheter och vägar fram mellan Royal och minor science, vilket är två olika sätt att leva och förhålla sig till kunskap. Här diskuteras även statsbyggare och nomader. I och med skiftet, från nomadisering till statsbyggande, inleddes ett nytt skede i mänsklighetens historia. Statsbyggarna tog kontroll över naturen och slutade följa dess nycker. Strävan efter kontroll ledde till att ett begär efter säker kunskap utvecklades, vilket ledde till utvecklingen av Royal science som stöds av statsapparaten. Det är mycket lättare att försvara det man har och hålla territorier, kontrollera och utöva makt, om man bygger murar och odlar marken. Statsbyggare hävdar, håller sig kvar och omformar platsen man bestämt sig för att stanna på. Likt sjömannen som seglar på öppet hav saknas det i nomadens landskap koordinater att orientera sig efter. Där är det svårt att hålla ett territorium och peka på gränser mellan inne och ute. Där, i ett sådant rum krävs en annan typ av uppmärksamhet än i en stad omringad av murar, med gator torg och hierarkiskt organiserade byggnader skapade för olika ändamål. Släta rum är föränderliga och förändras när man rör sig i dem. Det handlar här liksom i övriga kapitel inte om verkliga människor eller företeelser utan om renodlingar och tankeverktyg. Nomadologi (som är det ord Deleuze och Guattari själva använder för att beskriva sitt sätt att bedriva vetenskap) är en minor science, en rörlig vetenskap om tillblivelse och förändring. Ibland missförstås nomadologins alternativa epistemologi för slarv, flum, relativism eller ren galenskap. Nomadologin är dock lika vetenskaplig som all annan forskning, men den studerar andra saker, på andra premisser och med andra mål. Nomadologin följer med i förändringen och odlar ett mer rörligt förhållningssätt till kunskap, söker inte efter Sanningen och drivs heller inte av önskan om att behärska och kontrollera.

En vanlig uppfattning om Deleuze och Guattari är att de idealiserar nomaden och upplösandet, fast det finns inget stöd för den tolkningen i deras egna arbeten. Det är snarare ett resultat av människans kognition som har svårt med både och, och som därför lätt fastnar i dikotomier och antingen-eller-tänkande. Uppbrytandet är bara konstruktivt så länge som kontrollen och fastlåsandet är destruktivt. Balans i relationen mellan ytterlighetspositionerna i kontinuumet är målet och för att uppnå det kan och får man aldrig slå sig till ro med en enda uppsättning svar eller verktyg. Inget samhälle är möjligt om någon av ytterligheterna renodlas; därför är det så viktigt att förstå betydelsen av att hantera både och, även om det är enklare och vår hjärna har en fallenhet att tänka antingen eller. Total kontroll och fullständig ordning är lika förödande som rent kaos. Balans är ett föränderligt tillstånd som kräver ständig allas uppmärksamhet för att inte falla in i antingen eller, det handlar alltså om ett tillstånd av jämvikt, eller en strävan efter något som hela tiden ligger bortom vetandets horisont.

Royal science som söker lagbundenheter och gör prediktioner är ena polen i det akademiska kontinuumet. Minor science som följer med sitt studieobjekt och söker förståelse för förutsättningar för förändring är det andra. Båda är lika vetenskapliga och arbetar med kunskap, fast med fokus på olika aspekter av livet och verkligheten. Royal science metoder är (väldigt förenklat) utformade för studier av det som är mer eller mindre linjärt, statiskt och komplicerat, medan minor science förfogar över verktyg för att studera det som är komplext och i rörelse. Inom Royal science söker man svaret, i bestämd form singular. Och ett svar på den typen av fråga kan vara, Higgs Boson, som var den ”sista” pusselbiten som behövdes för att lägga det pussel som rådande förståelse för (den fysiska) världen bygger på. Inom Royal science är teori synonymt med hypoteser som antas vara sanna tills de falsifierats. Minor science skapar mosaik och ser på teori som ett slags karta att orientera sig i terrängen med hjälp av. Kartor kan vara bra eller dåliga, men behöver inte nödvändigtvis vara sanna för att fungera. Påpekandet är viktigt, för det är lätt att kartor förväxlas med verkligheten och att det uppstår debatt om vems karta som är bäst, men enda sättet att avgöra om en karta är bra eller dålig är att använda den, och sedan utvärdera hur väl verktyget passade för ändamålet. Vi är idag långt ifrån det balanserade läge mellan Royal och minor science som är önskvärt. Forsknings- och utbildningspolitiken går dessutom i riktning mot ökad kontroll och mindre frihet. Politiken strävar efter att stärka statens makt över vetandet och bara den som går med på att leva upp till det rigida regelverket kan räkna med forskningsstöd. Det är förödande för utveckling av ny och banbrytande, ögonöppnande och användbar kunskap. Kunskapens territorialisering tar död på kreativiteten och kväver allt som går på tvärs. Och i det läget behövs deterritorialiserande insatser. Men det gäller att bryta upp strukturerna med måtta och vaksamhet på resultatet för att inte hamna i destruktivt kaos och oordning. Fungerande och långsiktigt hållbar ordning är kaos som fåtts att röra sig lagom i takt och strukturer som tillåter viss flexibilitet.

Allt blivande har en riktning, och graden av räffling av rummet står i direkt relation till behovet av energi. Det som skiljer nomadens sätt att leva från statsbyggarens och som utgör en avsevärd skillnad mellan minor och Royal science är mängden energi som läggs på att nå kunskap samt kontrollera blivandets riktning och rummets räffling. Statsbyggande och Royal science kräver en mer rigid, mer anpassande och mindre följsam, organisering. Rättning i leden, hierarki och toppstyrning är kulturella fenomen som uppstått i staden som präglas av en hög grad av lagbunden organisering. Nomadens samhälle har en mer kommunikativt löslig struktur. Idag håller det olyckligtvis på att växa fram en akademi där det som nomaden står för föraktas och ses som ett passerat stadium i mänsklighetens historia. Världen vi lever i och skapar tillsammans är därför hårt räfflad. Den ser stark ut på ytan, men egentligen är den sårbar och just därför tvingar den sig på oss. Makten, kontrollen och viljan att veta tar sig innanför huden. Övervakningskameror, DNA-tester, krav på uppvisande av ett fläckfritt brottsregister och så vidare, är åtgärder som införts för att skydda samhällsordningen. Ingen av arrangemangen införs av ondska, men införandet påverkar och får konsekvenser som inte alltid är önskvärda. Visst är den nya tekniken på väldigt många sätt fantastisk, men den har ett pris kopplat till sig. Vilket? Det är den stora och viktiga frågan. Inget är ont eller gott per se, ondska och godhet är dessutom resultatet av tolkning, som förändras över tid och beroende av plats. Det finns inte en väg för ett samhälle, bara många olika vägar. Och ju fler vägar som hålls öppna och möjliga, desto högre grad av hållbarhet. Det kan man lära av nomaderna. Nomaden har utvecklat kompetenser som behövs för att leva ett liv i rörelse och minor science skapar verktyg för att förstå och hantera förändring. Men inte heller nomadens väg kan vara eller får bli den enda. Vägen fram löper någonstans mellan.