Var-och-en-sin-lyckas-smed-politiken

Vart är vi och vårt samhälle på väg, undrar jag allt oftare. Hur hamnade vi i ett läge där arbetsrätten inte längre ses som något önskvärt och positivt, något att vara stolt över? Är det månne ett uttryck för tanken om att "det händer inte mig", eller handlar det bara om okunskap, eller ännu värre om ointresse? Vad får människor att rösta på politiker som lovar sänkt skatt samtidigt som man säljer ut skolan och vården och är beredda att offra tryggheten på arbetsmarknaden, en trygghet som de flesta andra tryggheter för de allra flesta utgår från? Jag förstår att företagare ser om sina hus och bevakar sina intressen och jagar kostnader, och jag inser också att om det inte går ihop sig går företaget under, vilket i förlängningen också drabbar de anställda. Det är naturligtvis tråkigt för grundaren och ägarna, men det handlar trots allt om ett företag som ingen tvingat företagaren att starta eller driva. Tveklöst behöver vi företag, men inte till VARJE PRIS SOM HELST. 

Detta inlägg handlar inte om att kritisera företagare som är viktiga aktörer i ett hållbart samhälle. Det behövs självklart en företagsvänlig poltik som skapar möjlighet för fler att starta och driva företag; men företag vars affärsidé inte håller eller inkompetenta företagare måste enligt marknadens lagar gå under. Det är en risk att starta företag och det ska givetvis löna sig, men belöningen ska inte subventioneras av skattebetalarna utan av kunderna som gör affärer med företaget. Att sänka bidragsnivåerna, försämra sjukpenningen eller ta bort anställningstryggheten gör samhället som helhet ännu mera otryggt än det redan är. Och att sänka arbetsgivarnas kostnader för att anställa personal kommer INTE att leda till fler jobb, bara till ökade vinster för ägarna och pressade priser för kunderna, vilket går ut över de som redan går på knäna för att få behålla sin anställning. Den väg vi slagit in på leder till att jakten mot botten intensifieras. Kan man som företagare inte betala anständiga löner ska man inte driva företag, och ser man anställdas behov av trygghet som ett problem behöver man stanna upp och reflektera över vilken människosyn man har och vilket samhälle man vill leva i. Ett anständig och humant samhälle kräver anständiga anställningsvillkor och trygghetssystem som fungerar. Och det kostar pengar.

Jag tycker mig se ett mönster. Skolan har tagits över av privata ägare som plockar skattebetalarnas pengar ur utbildningssystemet, och det satsas på entreprenöriell pedagogik som lockar och gynnar barn från välbeställda familjer, vilka belönas med höga betyg och garanteras därmed plats på attraktiva utbildningar som leder till attraktiva och välbetalda arbeten. Det är inte förvånande att dagens unga drömmer om att bli influencers med en egen YouTube-kanal där cashen rullar in. De vill inte binda upp sig, de vill ta ledigt när de önskar för att bara chilla eller resa jorden runt och ser därför inget värde i en trygg anställning som gör att de kan ta lån och köpa en anständig bostad där det kan bygga sig ett hållbart liv och en dräglig tillvaro för sig och sina barn. De har curlats av sina föräldrar och marinerats i en kultur som fått dem att känna sig som vinnare som inte behöver bry sig om sådana saker som alla människor i alla tider har varit tvungna att bry sig om. De har fått för sig att man kan leva för dagen hela livet och ser inga som helst problem med den växande gig-ekonomin som gör alla till företagare och därmed konkurrenter på en hänsynslös marknad som fungerar som ett gigantiskt chicken-race. De kan ha den här inställningen eftersom de är övertygade om att de är och alltid kommer att vara vinnare, och de har fått lära sig att den som inte lyckas är lat, okunnig eller problematisk. Och de som inte känner sig som vinnare röstar på främlingsfientliga partier som skyller alla problem på invandrarna. Däremellan finns en krympande skara människor i olika åldrar som ser problemen, förstår sambanden; men som ropar i öknen.

Det samhälle som växer fram är varken ett kunskapssamhälle eller ett välfärdssamhälle utan ett allt mer renodlat marknadssamhälle där synen på arbetskraft som en vara drivits till sin spets, där skatt ses som stöld eller i alla fall som en kostnad som ska undvikas till varje pris. "Så här mycket betalar du i skatt", säger konsulterna som lobbar för marknadsliberalismen; de vill att anställda ska lockas av möjligheten att höja sin lön utan att förhandla med arbetsgivaren, att de ska tänka mer på sig själva än på samhället som vi alla bygger tillsammans. "Hur mycket av priset som jag som kund betalar går till ägarnas vinst, och tycker jag det är rimligt"; är en annan fråga man skulle kunna ställa. På vilket sätt blir mina barns skolgång bättre om min skolpeng går till ägarna av skolan istället för till lärarnas löner och arbetsvillkor? Hur kan vården bli både billigare och bättre av att skattebetalarnas investeringar i verksamheten hamnar i privata ägares fickor stället för hos sjuksköterskorna som sliter i sitt anletets svett för att vi ska bli omhändertagna och botade om (och gud förbjude när) vi blir sjuka? Vad får skattebetalarna för pengarna som läggs på stafettläkare som sjukvården hyr in av privata företag för att täcka behoven som uppstått på grund nedskärningar som tvingats fram av politiker som lockat väljare med sänkt skatt? Det finns så många frågor, men ingen av dem kan besvaras med sänkt skatt eller att det är invandrarnas fel; ändå är det den förklaringen som allt fler väljer att tro på.

Det blir allt tydligare att vi lever i ett samhälle som fungerar som ett billigt all-inclusive-hotell som lovar lyx till lägsta möjliga pris i den färgglada broschyren, men som lämnar sina gäster i sticket när de väl dyker upp på anläggningen och inser att det överfyllda hotellet serverar hembränd sprit och enahanda mat, att sängarna är slita, ljudisoleringen dålig och poolen fylld av skräp och skrikande ungar. Hur långt ska det drivas innan majoriteten inser att det inte finns några gratis luncher, att man alltid får vad man betalar för och inser att tänker man inte efter före får man stå sitt kast. Om problemen som politiken genererar bara drabbade de som röstar på populisterna som är köpta av näringslivet eller drivs av främlingsfientlighet vore det kanske helt i sin ordning, de har ju trots allt ingen annan att skylla på. Men så fungerar inget SAMHÄLLE. Demokratin är vår att förvalta tillsammans och vi får alla betala priset för dumheten, egoismen och kortsyntheten. Tror du att du är din egen lyckas smed tror du förmodligen också att du är bättre än genomsnittet, men tänk då på att det tror en förkrossande majoritet av befolkningen och att risken därför är överhängande att det är du som får gå först när arbetsgivaren anser att du blivit för gammal, tycker du är besvärlig när du inte vill jobba över varje dag, önskar semester mitt i sommaren eller klagar på undermålig skyddsutrustning eller omänskliga krav på prestation. Tänk också på att de som underblåser denna övertygelse och vill få dig att rösta på en politik som gynnar dem och deras ekonomiska intressen gör det med stöd i familjeförmögenheter, de har redan sitt på det torra och kan köpa sig vård, utbildning, trygghet och förtur i alla köer. Vill du verkligen vara deras nyttiga idiot?

Kom inte sen och säg att jag inte varnade dig!