Avstämning

I våras bestämde jag mig för att boken om mellanrummen skulle bli färdig här under hösten, men jag bestämde mig även för att inte sätta någon deadline. Först när jag känner mig helt nöjd och är säker på att innehållet faktiskt speglar mina tankar ska jag kontakta lämpliga förlag. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan många gånger i arbetet med boken, men har aldrig låtit det hindra mig. Vid sidan av eller parallellt har jag skrivit två läroböcker och dessutom ytterligare en bok, tillsammans med kollegan och bildkonstnären Ajan. De olika projekten har korsbefruktat varandra. Viktigast för mig är dock att jag och mitt tänkande utvecklas. Det har varit mitt mål ända sedan jag sa upp mig från heltidstjänsten i bageriet på Vårväderstorget på Hisingen i Göteborg 1988. Och här under hösten har jag verkligen tagit ett par rejäla kliv framåt, uppåt eller utåt. Framförallt har mitt självförtroende stärkts.

Nästa vecka jobbar jag med bokens sista kapitel om drygt 30 sidor, där tanketrådarna ska knytas ihop utan att ge sken av att allt som går att säga om kultur, kunskap och förändring blivit sagt. Jag har inte skrivit någon definitiv bok, det är snarare ett underlag till vidare samtal om den kultur- och kunskapssyn som jag menar är en förutsättning för samhällets långsiktiga hållbarhet. Det känns högtidligt på något sätt. Allt talar för att jag till nästa helg ska kunna skriva ut boken i sin helhet för att läsa den igen, i den kraftigt omarbetade version som nu föreligger. Jag är inställd på att det fortfarande återstår en del arbete, men det bör hanla om detaljer, logiken i upplägget, dödande av darlings och språket. Det finns saker jag vill lägga till och vissa passager behöver förtätas, andra utvecklas och vissa strykas. Jag är inställd på att det behövs minst två ordentliga genomläsningar innan boken kan presenteras för ett förlag, men det känns som ambitionen att vara färdig innan årsskiftet fortfarande är rimlig.

Att arbeta med språk, att skapa text och bli läst är saker jag aldrig kommer att kunna ta för givet. Jag upphör aldrig att förvånas över det faktum att jag uppenbarligen har förmågan, annars skulle Studentlitteratur aldrig skriva kontrakt på två böcker. Den insikten räcker en lång väg, och tillsammans med glädjen jag känner i själva skrivandet och tacksamheten över att bli läst blir det egalt för mig om boken blir utgiven på ett förlag eller inte. Det är självklart vad jag vill, men jag är samtidigt ödmjuk inför att det kanske inte blir så. Jag kan alltid ge ut den på nätet. För är vägen målet; jag skriver inte för att bli rik, berömd eller ens utgiven. Det är skrivandet som lockar, möjligheten att formulera meningar och sätta tankar på pränt. 

Jag tänker reda på nästa lärobok, och har ett första utkast till ytterligare en bok om kultur och idéer till minst en till. En påbörjad bok om Nietzsche finns också på hårddisken. Det känns tryggt att veta vad jag ska göra, även om jag inte vet något om hur det blir eller ens om tankarna håller. Mina snart tio år som bloggare bär frukt och jag kan konstatera att syftet med Flyktlinjer mer än väl uppfyllts. Nu ska jag ut i höstsolens klara luft och ladda batterierna. Helgen är ett befolkat mellarum, en avbrott och en möjlighet — det är där allt viktigt händer och flyktlinjerna uppstår.