Resonans, som livshållning och kunskapssyn 2

Åter till artikeln (från SvD, skriven av Ylva Herholz) om den tyske sociologen Hartmut Rosa och hans tankar om resonans. Herholz skriver:

Vad menas då med resonans, i detta sammanhang? Jo, termen betecknar i Rosas tänkande hur människan och hennes omvärld ömsesidigt berör varandra. Förmågan till resonans, genklang, finns i var och en av oss, vi har behov av den, det är den som fyller oss med känslan av att vi själva och vår omvärld är levande; den är vår grundlängtan, eftersom vi är relationsvarelser, behöver gensvar. Det bedrövliga är bara att vi är i full färd med att eliminera möjligheterna till resonans: det är nämligen så, enligt Rosa, att ju mer vi försöker kontrollera tillvaron – i vilket också ingår detta att mäta, väga och optimera – desto mer förstummas världen, drar sig tillbaka; resonansen blockeras. För resonans krävs otillgänglighet, ett mått av okontrollerbarhet.

Effektivisering och kontroll, prestationskrav och en allt hårdare styrning leder till tunnelseende och fartblindhet. Frekvens är idealet i vårt moderna samhälle, överföring av information utan distorsion och förlust. Det är inte så man bygger relationer eller värnar det mellanmänskliga. Jag tror som Rosa att vi behöver lära oss förstå och hantera resonans, vi behöver göra oss medvetna om vad mina tankar och handlingar gör med dig och dina tankar och handlingar. Vi behöver öppna upp oss för det ökända och oväntade, det som inte planerats för. Slumpen och avvikelserna från planen är inte nödvändigtvis av ondo. Frekvens är strikt kontrollerad överföring, alltså motsatsen till det liv och den förändring som resonans utgör.

Resonans är i sig också otillgängligt: den låter sig inte infångas, infinner sig inte på beställning. Enligt Rosa är (brist på) resonans så att säga också den felande länken mellan kropp och själ – i en värld där rationalismen separerat de två. Resonansen är bäcken, floden, som förbinder förnuft och känsla, individ och gemenskap, ande och natur; en oumbärlig och livsnödvändig beståndsdel av tillvaron. Det är knappast en slump att begreppet Unverfügbarkeit ursprungligen kommer från en teologisk kontext; den judisk-kristna gudsbilden och gudsrelationen vilar på resonanserfarenhet.

Total och okritisk acceptans är inte vad som bygger en hållbar värld för människor att bo och leva i, det är i mötet med andra, mellan människor som förändring uppstår och förvaltas. Resonans kräver lyhördhet för att hantera, inte lydnad. Det handlar om ömsesidighet. Det krävs två för att dansa tango. Kulturen är fylld av visdomsord som handlar om det som händer mellan, eller om resonans om man vill. Ett slags improvisation skulle man kunna säga, det oväntat oväntade i vardagen och livet.

Varje gång vi inträder i resonans – det kan vara i mötet med en människa, en bok, ett landskap, en tanke, hela skapelsen – förändras vi, i någon mån. Om så bara i stunden. Transformation är en grundläggande komponent i resonanserfarenheten – och i känslan av att ”vara levande”. Vilket också gäller för små, vardagliga resonanserfarenheter. Sådana som kan infinna sig också i allehanda vardagssysslor, om man inte bara vanemässigt nedvärderar dem, finner dem trista. Som dammsugning, att stryka kläder, plocka ur diskmaskinen.

Det är i skärningspunkterna det händer, det är där som förändringsmöjligheterna öppnar sig. I mötet med den andre eller en text som griper tag påverkas båda. Idag mer än någonsin behövs nya vägar att tänka om mycket, det behövs resonans för att göra samhället levande igen. Nya svar är lätta att skapa, men det är genom nya sätt att närma sig det invanda som verkligt nytänkande uppstår. Vi behöver ge oss hän mer. Jag inser att det är något som saknas idag, hängivenhet. Instrumentalismen sprider sig som en löpeld och allt reduceras, effektiviseras och plattas till. Politiker talar torrt om realism och vad som måste göras, istället för skapa visioner, vilja något och brinna. Att tro på något anses vara orealistiskt, fast det är det enda människan kan göra, tro och hoppas. Att hänge sig är en kompetens som håller på att gå förlorad. För att öppna upp för resonans behöver planeringen brytas upp och en annan kontroll eller uppföljning av resultaten bör införas, en annan syn på kunskap behövs. Resonans och hängivenhet kan varken kvalitets- eller målsäkras, och det är inget problem, tvärtom.

Resonans är också det man upplever när man går helt upp i någonting, skriver Hartmut Rosa. Det som uppstår då man ”hittat hem” i olika avseenden. Eller har flow. I sådana stunder och tillstånd uppfattar vi att vår omgivning, eller den syssla vi i stunden helhjärtat ägnar oss åt, svarar på något inom oss – och transformerar oss: vi blir nyfikna, vill ha mer av personen, platsen, ämnet. Det kan förresten upplevas inom alla samhällssfärer – också i politiken, där demokrati är ett slags löfte om resonans. Lagar och auktoriteter ska ”svara” oss i stället för att förtrycka eller vara likgiltiga, som Rosa har sagt i en intervju; mot den bakgrunden kan exempelvis proteströrelser och ilskna medborgare av olika slag som drar fram på Europas gator ses som ett utslag av resonansförlust: de upplever det som att etablissemanget inte lyssnar på dem.

Ja, det är vackra och hoppfulla ord! Demokrati är resonans. Vårt prestationsfixerade samhälle styrs dock med frekvens, vilket ger upphov till ilska, frustration och misstänksamhet. Resonans är mångfald och överflöd, det är du OCH jag, det vi OCH dem. Det är ett mellanrum, inte en klyfta. Både och, inte antingen eller. Realism, som kan ses som en annan motpol till resonans, är knastertorr och förstadiet till död och ödeläggelse. Rationalismen är iskall och erkänner bara den enda vägen, den bästa vägen mot MÅLET. Rationalismen förvandlar människan till ett slags maskin. För att gjuta liv i människan och samhället behövs därför resonans, det vill säga litteratur, fantasi, visioner och kollektiv hängivenhet. Själens längtan och mänskliga möten håller på att rationaliseras bort på grund av ekonomiskt framtvingade krav på effektivitet. Då blir vi maskiner och därmed öppnar sig obehagliga framtidsscenarion. Den vägen har mänskligheten varit inne på tidigare, och det är en återvändsgränd. Resonans bär på massor av frön som kan växa till något stort och vackert i möten mellan människor. Resonans är gymnastik för tanken och känslan.

Hartmut Rosa inleder sin nya bok med snö. Ett stilla snöfall, en sinnebild för Unverfügbarkeit, det är oåtkomligt för vår kontroll; det snöar eller det snöar inte lagom till jul eller sportlovet – och det är just denna otillgänglighet som ger genklang, resonans, i oss då de vita flingorna dalar ner, menar Rosa. Det är också av liknande orsaker som förälskelse ger så stark resonans i oss: ska det ”bli” något? Vad ska då komma ut av relationen? Just ovisshetsmomenten är poängen. Då vi greppar snöflingorna i näven smälter de, försvinner.

Letar bland mina äldre texter om resonans och finner denna formulering som jag tycker håller än. Fler texter, människor och samhällen, arkitektur och så vidare borde stanna upp ibland, i "skuggan av det ofullständiga". Tycker om den formuleringen, det litterära sättet att uttrycka sig. Kulturen kan inte beskrivas matematiskt, dess förståelse finns alltid bortom det nåbara, just utanför tankens och föreställningsförmågans horisont. Litteraturen tvingar oss utveckla fantasin som ger föreställningsförmågan bränsle, vilket behövs för att skapa ett nytt och bättre samhälle som ännu inte finns i sinnevärlden. Svaren på alla existentiella frågor finns inte, de måste skapas, av dig, och mig och samhället vi lever i. Inte i enlighet med någon plan, inte av experter, utan mellan och okontrollerat.

Resonanserfarenheten är beroende av att vi träder in i en relation med någon eller något som vi inte helt förfogar eller har kontroll över. Häri ligger en grundmotsättning i moderniteten: dess inneboende strävan att vetenskapligt och tekniskt behärska världen, naturen, materien – skapelsen – leder till att den förstummas inför våra sinnen, blir kall, som död. Eller så slår människans iver att ha kontroll över i sin motsats. Ett yttersta exempel står att finna i nukleärteknologin. Steget in i materiens och världens innersta kärna, i ett försök att bemäktiga oss den, kan som bekant slå om till hyperotillgänglig radioaktivitet. Ett mer närliggande exempel: man kan bli inlåst i sin egen bil om elektroniken fallerar. Att få loss en handbroms som låst sig var förr relativt lättfixat – knappast idag, med en elektronisk dito. Eller tänk på den irriterade vanmakten då din dator inte lyder dina kommandon. Eller på hur det kan gå då något liknande händer framme i cockpit på flygvidundret Boeing 737 Max 8.

Om frågan om hållbarhet reduceras till utsläppsrätter eller tekniska lösningar tappar den en viktig aspekt, utopin och visionen om en BÄTTRE värld. En helt annan värld än den vi lever i. Samma gäller skolan och politiken. Vi behöver gå bortom det givna. Förändring är bara en linjär process så länge vi väljer att se på den med en sådan grundförståelse. Förändring kan också vara icke-linjär och ta oss bortom det tänkta. Men för att förverkliga den möjligheten krävs en annan politik, en annan syn på kunskap. Helt nya sätt att se på och förhålla sig till sina medmänniskor. Resonans vill jag se som en en immateriell plats för skapande av nya världar, för undersökningar av det otänkta och det otänkbara. Resonans handlar om att glänta på dörren till det okända, det nya och därmed bidra till förändring. Fast för att det ska bli möjligt krävs att fantasin hålls levande. Därför är skolan så viktig, och att det finns politiker som förstår just det, att skolan inte ses som ett arbetsmarknadspolitiskt instrument, utan en plats för lärande, skapande, tänkande och resonans.

När nu en ny nivå av artificiell intelligens står för dörren, med sina oerhörda anspråk, finns det skäl att fråga sig om den kommer att göra oss mindre utlämnade och maktlösa. Mig tycks det som att ännu en medlem ur monsterfamiljen är på väg att släppas ur sin bur.

Hur har allt detta blivit möjligt? Enligt Hartmut Rosas beskrivning har det skett genom en smygande omvälvning av vårt förhållande till tillvaron. För det senmoderna subjektet har världen helt enkelt förvandlats till något som måste begripas, erövras, bli användbart. Också vi själva. Med forskares och ingenjörers ivriga hjälp har vi så smått uppnått kapaciteten till detta: världen finns inom manipulativ räckvidd.

Återanvänder en annan passage som passar in på resonans. Kunskap om kultur går inte att låsa fast. Därför ligger kulturvetenskapen hela tiden ett steg efter. Förändring går att studera, eller förutsättningar för förändring. Kultur är inte, den blir. Förändras ständigt. Kulturvetaren måste därför följa med. Det är enda sättet att studera, kultur. Och det är vad jag vill. Därför finner jag filosofer som Nietzsche, Deleuze och nu även Rosa, så fascinerande och användbara. För de talar inte om hur det är och tvingar mig inte acceptera något. De ger mig verktyg och hjälper mig se det invanda med nya ögon, som i aforismen ovan. Det är även min ambition, att rikta blicken och engagera. Mana till handling. Inte i en bestämd riktning. Bara vi gör något. Bara vi engagerar oss i tillvarons och kulturens tillblivelse så är det bra. Det finns för lite engagemang idag, i samhället och överallt. För lite upptagenhet av det som är här och det som är nu. För lite kritisk granskning av förutsättningarna för förändring och den tillblivelse som gör att tillvaron blir vad den är. Vår värld skapas av oss, i handling. Den blir till under tiden som vi tänker på annat. Därför behövs det fler begrepp, fler aforismer. Framförallt behövs det fler som använder begrepp och aforismer för att skaffa sig nya perspektiv på tillvaron.

Ack ja, vi har utvecklingen att tacka för mycket. Men inte sällan är ju dessvärre formuleringen ”smarthetens inneboende dumhet” dessvärre tillämpbar på delar av framstegsprocessen; jag vill minnas att jag hittade den på en kultursida för många år sedan. Vart för den oss? Förresten: Rosas teorier går utmärkt väl att praktisera även på klimatfrågan.

En av rötterna till världsförstumningen i det moderna är förväxlingen mellan ”tillgänglighet” och ”gripbarhet”, enligt Rosa. Digitaliseringen har nu också på kort tid radikalt förändrat förhållandet mellan tillgänglighet och otillgänglighet. Så långt att gränsen för vad vi kan förfoga över numera snarast bestäms av vår egen kapacitetsgräns (något som också gäller vår uppmärksamhetsförmåga, inte minst). Det är vi själva som utgör hindret för en fortsatt expansion av vår världs räckvidd. Inte att undra på att vi nu vill ”optimera” oss, med alla medel, på alla plan.

En pådrivande faktor i skeendet är förstås ekonomin: ett system som förutsätter tillväxt på alla områden – mer, effektivare, snabbare, och det i konkurrens med andra – börjar så småningom skena. Alla hinner inte med det framrusande framtidståget, och vill kanske inte heller. Hur många som blir åksjuka eller utbrända på färden tycks vi för den delen delvis ha tappat – eller släppt – kontrollen över.

Naturligtvis refererar Rosa på något håll i essän till sin store föregångare Max Weber och hans teori om hur världen avförtrollas i den västerländska rationaliseringsprocessens spår. Man kan säga att Rosa bygger vidare på Entzauberung-teorin – med att resonansen är själva det element som klingar av, torkar ut, i takt med tilltagande modernisering och härskarmentalitet.

Kanske håller jag på att bli gammal, men jag blir ledsen och oroas över att barnen och de unga jag möter när jag rör mig i samhället verkar sakna upptäckarglädje och förmåga att uppskatta spänning. Dagens unga verkar söka underhållning och vill bli underhållna. Som sagt, jag kan ha fel, och ingen skulle vara gladare än jag om det var så; men det jag ser är en uppväxande generation som berövats förmågan att finna glädje i upptäckandet och som inte vet hur man söker spänning i tillvaron på egen hand. Det finns ingen nyfikenhet, bara en längtan efter kickar och en önskan om att bli förströdd. Man förväntar sig att någon annan gör det åt en och förstörelsen man söker är kontrollerad och anpassad till målgruppen. Jag ser till min bedrövelse hur en hel generation (okej, jag vet att jag överdriver) går runt och är besvikna eftersom verkligheten inte lever upp till de högt ställda förväntningarna. Vi lever i ett samhälle där det lovas guld och gröna skogar men där tillvaron inte riktigt räcker till för att löftena ska kunna infrias.

Kanske är det så att den målinriktade, strikt kontrollerade och prestationsfokuserade skolan berövar eleverna förmågan till nyfikenhet? Det är en hypotes, en tanke. Viljan att veta är stark och behovet av trygghet är stor, därför söker man kontroll. Så har det nog varit i alla tider, men idag har verktygen för att nå kontroll utvecklats och metoderna förfinats; så till den milda grad att förmågan att upptäcka och uppskatta livets små och framförallt oväntade glädjeämnen (kanske) gått förlorad. Bir det inte som man trodde eller önskade, om planen inte följs och målen inte nås, ses det automatiskt och självklart som ett misslyckande, trots att vi vet att de största upptäckterna och mest fantastiska innovationerna inte skapades på ritbordet först och sedan arbetades fram i enlighet med en plan. Jag tror vi behöver bryta det mönstret, för målet på den resa som är livet är döden. Det är vägen dit som är det viktiga, det enda som betyder något. Vägen fram tar dessutom alltid längre tid i anspråk än målet. Känslan av måluppfyllelse må vara euforisk, men den är extraordinär och det finns en risk att dosen måste ökas hela tiden för att känslan av besvikelse inte ska drabba en. Om livet handlar om att jaga lycka i på förhand uppgjorda mål samt om att undvika besvikelse, blir en allt större del av tillvaron dränerad på mening och allt mer tid i livet blir fattig eftersom man har tråkigt i väntan på nästa mål.

Slutkapitlet, ”det otillgängligas återkomst som monster” – är dystopiskt. En grund till att vi nu står inför en rad nya frustrerande och orosalstrande otillgängigheter ligger framför allt i den ”kategoriska klyftan mellan principiell och praktisk tillgänglighet”, eller i ”samtidigheten av principiell tillgänglighet och praktisk otillgänglighet”, slår Rosa fast. Inte helt lättsmälta teser – boken är annars författad på ett exakt och tillgängligt språk. Den ringar in något väsentligt, essentiellt, om våra villkor, och för vår självförståelse, också på samhällelig nivå. Och om vart vi ser ut att vara på väg. Om vi inte förändrar vårt förhållande till världen.

Vi behöver Rosa, det är alldeles uppenbart. Och det fyller mig med hopp. Världen och mänskligheten behöver lära sig förstå och hantera resonans. Tillvaron behöver återförtrollas. I processen av avförtrollning av världen, livet och tillvaron har förmågan att förundrats gått förlorad. Kanske är det därför det blivit som det är? Förtrollning handlar inte om något övernaturligt, det är ett sätt att se på livet, vardagen och kunskap. Magi finns överallt, om man bara lärt sig se, förstå och kan uppskatta den och är nyfiken på den. Vardagen är förtrollad; det handlar bara om att lära sig förstå det och utveckla förmåga att hantera insikten. Upptäckarglädje och nyfikenhet handlar om att försätta sig i ett annat tillstånd, ett tillstånd som gör det lättare att se flyktlinjerna och hitta vägarna ut, som alltid finns där men som stängs och blir osynliga ifall förmågan att förundras saknas. Möjligheterna måste upptäckas och ibland uppfinnas. Fantasi är en värdefull egenskap som håller på att gå förlorad när det enda som räknas är evidens, effektivitet och Sanningen. Världen är mer än det som möter den vetenskapliga blicken. Gnistor finns överallt och ingen kan på förhand veta vem, vad, vilken, var, när eller hur en gnista kan antänds och börja brinna. Paradiset finns runt hörnet, om man bara vågar se det så och om ens upptäckarglädje är intakt.

Realisterna räds drömmar och visioner, de vill veta hur det är egentligen. Intresserar sig inte för det som skulle kunna bli, är inte nyfikna och saknar upptäckarglädje. Realisternas liv är förutsägbart och därför platt och ointressant. De tror de vet hur det är egentligen, men har i själva verket ingen aning. Drömmarna är en lika verklig del av livet som allt det där som är och som inte går att göra något åt. Ett glas till hälften fyllt med vatten är bara just det. Ett glas till hälften fyllt med vatten. Fast vad betyder det? Är det bra eller dåligt, halvfullt eller halvtomt? Realisten förstår inte frågan, hen tror att det hen ser är hela sanningen och att den insikten är den enda som behövs. Realisten ser kostnader där den som har förmågan att förundras, den som finner glädje i upptäckandet och som drivs av nyfikenhet, ser investeringsmöjligheter. Flyktingarna som kommer till Sverige blir ett hot om man lyssnar på realisterna, om man litar på den som söker måluppfyllelse och inte vill bli överraskad. Det är i så fall ett val man gör, det är inget man måste. Om vi var mer nyfikna och om upptäckarglädjen var mer utvecklad skulle vi tillsammans med människorna som kommer hit kunna upptäcka framtiden och gemensamt söka möjligheter. Vi skulle kunna bygga en bättre och mer hållbar värld om vi inte var fixerade vid måluppfyllelse och kontroll. Realisten har inte fel, men det har inte drömmaren heller. Båda har rätt. Det handlar bara om att välja väg.

Var finns magin och den verkliga viljan att nyfiket söka ny kunskap i dagens akademi? Den gick förlorad i samband med att förmågan att förundras tappade sitt värde och försvann tillsammans med upptäckarglädjen; eller den offrades på säkerhetens och måluppfyllelsens altare. Den finns då så klart fortfarande, men så länge måluppfyllelse och säkerhet premieras, brinner upptäckarglädjens eld på sparlåga. Formkraven lägger sordin på stämningen. När rättning i ledet är mantrat och det är viktigare hur man skriver än vad man skriver förlorar vetenskapen sin vitalitet. Det blir en exercis, ett uppvisande av perfektion. Men livet är inte perfekt. Ett hjärta är så oändligt mycket mer än vad läkarvetenskapen lyckas fånga med sin statistik och sina modeller, vilka självklart också behövs. Men sådana kunskaper har vi ju redan, i överflöd. Jag menar heller inte att vi ska ha mindre av form eller att strävan efter säkerhet är dåligt. Det enda jag kämpar för är att innehållet ska få plats och att vetenskapen ska tillåtas få liv igen, att det ska finnas utrymme för den frihet, kravlöshet och nyfikenhet som utgör förutsättningar för att utveckla upptäckarglädje.

Livet är fyllt av paradoxer och komplexitet och det spelar ingen roll hur mycket man försöker kontrollera kulturen, den kommer ändå alltid att spränga ramarna, förr eller senare. Det handlar om liv, kunskapen är levande, och livet slutar vara liv när ljuset, luften och friheten inte finns där längre. Evidens är bra, viktigt och inget vi klarar oss utan, men för att förstå vad vetenskapen säger krävs tolkning. Fakta eller siffror talar aldrig för sig själva. Om svaret på livets mening är 42 krävs att någon kan fylla den formen med liv för att få siffran att tala till oss. Vi är MÄNNISKOR, med allt vad det innebär. Lätt att glömma det, men just därför viktigt att ständigt påminna om det. Slutar vi förundras och om nyfikenheten går förlorad och upptäckarglädjen saknas blir livet torftigt och behovet av förstörelse ökar. Förmågan att förundras är lika viktig som logik. Det ena förutsätter det andra. Det handlar inte om antingen eller utan om balansen mellan både och, eller som Rosa säger: RESONANS!

Relativ fattigdom och sammanhangens betydelse

Hamnade på Järntorget. Tog en öl. Stannade upp. Tänkte efter. På andra sidan torget ser man min gamla gymnasieskola. Överfölls av minnen. Drogs tillbaka till det tidiga 1980-talet. Till en helt annan tid, en helt annan stad och värld.

Jag kom dit ensam. I Lerum där jag växte upp kände jag mig fattig. Vi hade aldrig pengar. Det var så jag upplevde det, fast det absolut inte gick någon nöd på oss. Jag växte upp i ett radhus. Fast i en välmående förort krävs mer pengar för att uppfylla normen än i förorten.

Mina klasskompisar på gymnasiet kom från Bergsjön, Länsmansgården och andra förorter. Mötet mellan blev omtumlande. Jag kände mig som sagt fattig, men i relation till många av mina nya kompisar var jag rik. I Lerum hade jag aldrig pengar så det räckte, och jag stack ut av det skälet. På gymnasiet stack jag också ut, om än inte lika mycket och av motsatt skäl. Trots att ingenting förändats ekonomiskt sett var jag i det nya sammanhanget rik.

Precis bredvid där jag sitter fanns ett gatukök där vi hängde på rasterna. I Lerum hade jag aldrig råd att köpa något, jag satt bredvid. I stan, på gymnasiet, var rollerna ombytta. Där var det jag som köpte, och mina kompisar som satt bredvid. Inte alla, men jag minns det som en mycket märklig känsla.

Jag kom från ett utanförskap och hamnade i ett nytt, trots att jag kände mig mer hemma på gymnasiet än i min grundskola. Där och då hade jag ingen aning, men nu, med perspektiv, inser jag hur djupt rötter min känsla av utanförskap sitter. Jag har alltid, i alla sammnhang, kännt mig utanför av en eller annan anledning. Inte för att jag velat, bara för att jag är, tänker och gör som jag gör, tänker och är. Jag klagar inte. Har förlikat mig med känslan.

Allt handlar om sammanhang. Fattigdom, känsla av delaktighet och normer är reltiva fenomen. Majoriteten, det vill säga de flesta, bestämmer. Makten ligger i att passera som normal, men över det bestämmer inte individen, utan kulturen. Fattig eller rik, inne eller ute, vän eller fiende, klok eller knäpp; det bestäms av andra, någon annanstans. Och vad som är vad förändras hela tiden.

Kanske var det just här mitt intresse för kulturstudier väcktes? 

Resonans, som livshållning och kunskapssyn 1

Ett av begreppsparen som Deleuze pekar på och använder för att utveckla sin filosofi är frekvens (som står för den strikt territorialiserande polen i kontinuumet) och resonans (som står för den andra, deterritorialiserande polen). Och jag vill se debatten och förmedlingspedagogik som två vardagliga varianter av frekvens och samtal samt ömsesidig kunskapsutveckling som varianter på resonans. Därför väcktes mitt intresse när jag fångade upp en artikel (från SvD, skriven av Ylva Herholz) i flödet på sociala medier, som handlade om just resonans. Artikeln handlar om den tyske sociologen Hartmut Rosa, som jag inte hört talas om tidigare. Herholz skriver:

I det tillväxtorienterade höghastighetssamhället har världen förvandlats till något som måste begripas, erövras, utnyttjas, optimeras. Också vi själva. I sin nya bok menar den tyske sociologen Hartmut Rosa att vi måste bli bättre på att acceptera att tillvaron även har dimensioner som är otillgängliga för oss.

Tänker osökt på Jonna Bornemark som är inne på samma tank, som också ser värdet av ökad medvetenhet om det ovetbara och kompetens att hantera det som inte går att veta något om, vilket är minst lika mycket som det vetbara. Viljan att veta säkert är en viktig drivkraft för utveckling, men den måste balanseras mot förståelse och ödmjukhet inför det ovetbara, annars riskerar kunskapen att bli oanvändbar. Jag har tidigare skrivit om det allt mer tydliga tunnelseende som vuxit fram i kulturen och som påverkar samhällsutvecklingen negativt. Det verkar som Rosa är inne på samma linje.

Om tillvarons tilltagande acceleration är problemet, kanske lösningen är resonans. Tanken är den tyske sociologen Hartmut Rosas, och har uppstått ur hans mångåriga utforskande av den alltmer uppdrivna pulsen på samhällets alla plan och områden, och i våra enskilda liv. Hans kunniga och djupgående analys, hans nyskapande teorier och böcker på temat har på senare år gjort Rosa till en av de mest betydande sociologerna i hemlandet. Så till den grad efterfrågad, för övrigt, att han numera i autosvar på inkommande jobbmejl påpekar att han under överskådlig tid inte kan åta sig flera föreläsningsuppdrag, för att själv kunna hålla rimlig fart, och ha tid att tänka; förutom produktiv och framstående kulturkritiker är han direktor för Max Weber-institutet i Erfurt och professor vid Friedrich-Schiller-universitetet i Jena.

Rosas 800-sidiga verk ”Resonanz. Eine Soziologie der Weltbeziehung” (Resonans – en sociologi för förhållandet till världen), som kom för tre år sedan blev en bestseller, och var en av utlöparna av hans arbete med fenomenet social acceleration. En essävolym om höghastighetssamhället och dess förbindelse med alienation finns utgiven på svenska, ”Acceleration, modernitet och identitet” (2014).

Att snabbheten, den forcerade farten, är ett av modernitetens gissel är i sig ett banalt påpekande vid det här laget. I den pågående senmoderniteten verkar det uppvarvade stämningsläget dessutom slå tillbaka, också det i tilltagande fart och omfattning, enligt Rosa rentav anta formen av ett monster, en ny sorts totalitarism, som griper omkring sig överallt, och mot vilken vi tycks stå värnlösa.

Deleuze hänvisar till Paul Virilio som tidigt, redan vid mitten av 1900-talet såg liknande tecken i tiden. Han utvecklade en hastighetens filosofi, dromologi. En av hans böcker heter Försvinnandets estetik som går igenom mänsklighetens historia och visar hur den kännetecknats av ökande hastighet. Länge var det inget problem, men idag börjar det bli det. Både människor, djur och miljön mår allt sämre. Länge kändes det som människan drev utvecklingen, men det framstår allt tydligare som att det aldrig varit fallet. Territorialisering och ökad hastighet är resultatet av självorganisering. Hastighet är makt säger Virilio, den och det som går snabbare utövar inflytande över den och den som går långsamt. Det är därför dumheten har ett övertag över klokheten, för den kräver eftertänksamhet. Utan tid att tänka kan ingen kunskap utvecklas. Därför är Rosas arbete så viktigt, tänker jag. Hans teorier behövs och så fort boken om resonans kommer på engelska ska jag läsa.

I den nyligen publicerade ”Unverfügbarkeit” (Otillgänglighet; Residenz Verlag) – bygger Hartmut Rosa vidare på sin resonansteori. Boken har uppmärksammats stort i tysk offentlighet, och fått högsta betyg av flera kritiker.

Vi som har fötts in i senmoderniteten är vana att få allt vi pekar på och drömmer om: det finns där på armlängds avstånd eller en flygresa bort, tillgängligt för oss i utbyte mot en summa pengar eller ett par klick. Vår samtid är rent fixerad vid detta att vi ska tillägna oss, förstå oss på, lägga under oss, behärska, kontrollera – allt.

Paradoxalt nog är jag lite stressad när jag skriver detta och jag vill inte slarva över tankarna om resonans, så jag får dela upp denna post. Innan jag drar vidare och gör det jag måste vill jag dock reflektera fritt kring detta med hastighet och samhällsutveckling, och sedan återkommer jag inom kort med tankar om resonans.

Hur ser det ut i våra liv? Tänk efter, visst kan alla känna igen sig i att och hur allt går snabbare, snabbare, snabbare. När jag var liten och på väg till skolan var jag ständigt sen och jag lekte ofta med tanken på hur bra det vore om jag kunde ta dubbelt så långa steg, dubbelt så snabbt. Fast det hade troligen bara fått som konsekvens att jag sovit lite längre och gått hemifrån senare. Och så är det är på andra områden också, och här finns nog en viktig förklaring till den överallt ökande hastigheten i samhället. Innovationer som ger oss mer tid leder i praktiken ofta bara till att vi får mer och göra. Tid kan bara utnyttjas, aldrig sparas. Ökad hastighet är dock varken ond eller god, den bara är och den påverkar oss alla. Det går inte att komma undan. Vi dras med och drar med oss varandra i den. Vi gör det med och mot varandra. Och konsekvensen blir att samtiden krymper. När mer innehåll pressas samman på mindre yta krävs det större impact för att göra avtryck. Att ställa sig vid sidan av detta är mycket svårt, men troligen nödvändigt. Hastighet är en makt eller en kraft som gör något med oss, som tar sig innanför huden på oss.

Lätt att känna uppgivenhet och tappa sugen, att bara ge upp. Men det vore olyckligt. Det finns saker att göra och alla kan bjuda motstånd. Om vi bara lär oss se och förstå att och hur vi själva är delaktiga i processen. Att peka på möjligheten med en 35-timmarnsvecka är ett sätt och tycker man det är provocerande kan och bör man reflektera över varför. Jag är övertygad om att det enda logiskt hållbara och relevanta argument mot en sådan reform är att INTE spela med i och ge stöd åt accelerationens totalitära kraft och maktfullkomliga regim. Stopp, låt oss ta en paus. Låt oss reflektera över hur vi gör, när vi gör det och varför. Vad är viktigast, egentligen? Vad är hållbart och vad kännetecknar ett gott liv? Den typen av frågor kan och bör vi TA OSS TID TILL. Det finns ingen tid för dem, men just därför kan och bör vi säga stopp. En liten stund har vi alltid. Det gäller bara att inse det och att ta sig den tiden. Och om vi jobbar lite mindre kanske vi blir mer effektiva samtidigt som vi får mer tid över till reflektion. Kanske ... Det är i alla fall en möjlighet och jag tycker det borde vara värt att prova. Vad har vi att förlora? Vi kan alltid gå tillbaka till hur det var innan. Inga beslut är oåterkalleliga. Vi kan och bör tala om jakten på effektivitet och accelerationens diktatur. För det är bara vi som kan göra något åt den, den är ingen i sig själv, den finns och uppstår samt verkar mellan oss

Dygnet har bara 24 timmar och kroppen behöver vila för att hålla över tid. Kunskap tar tid och behöver inspiration för att utvecklas. Kultur är komplext och motsägelsefullt. Förstår vi det får vi en fördjupad förståelse för vad vi kan göra och vilka konsekvenser det vi gör idag kan få för framtiden. Vi har bara vara varandra och våra individuella liv. Om inte vi tar hand om oss själva och varandra kommer ingen annan att göra det. Hjärnan och den mänskliga biologin har gränser som kan utmanas av kultur och av individens vilja, men förr eller senare når man sin gräns, eller mänsklighetens kollektiva gräns. Jakten på effektivitet är en jakt mot nollpunkten. Det finns massor av vinster med att göra uppror och tänka annorlunda. Hjärnan mår inte bra av att vi lever som vi gör, det borde mana till eftertanke.

Det finns som jag ser det fler skäl för att aktivt arbeta mot acceleration och effektivisering än det finns  saker som talar för att vi bara bör följa med i utvecklingen. Vi har allt att vinna på att göra motstånd. Och kanske är Rosa inne på något när han pekar på resonans som livshållning. Jag tror det, och återkommer som sagt inom kort med tankarna om det, när problemet nu pekats på.

En av nycklarna till högre utbildning är framförhållning

Utan planering och god framförhållning går det inte att lyckas med studierna på högskolan. Förstår man bara det är i princip halva jobbet gjort, tänker jag. För att man ska kunna lära och utveckla kunskap krävs framförallt tid, och tid för studier skapar man genom att planera. Till den student som eventuellt läser denna text vill jag säga: kontakta inte din lärare om du är ute i sista stund och har panik, och skriv inte i din uppsats att något beror på tidsbrist. Studier på högskolan är självständiga och bygger på eget ansvar. Självklart kan lärare missa saker och ting, men innan man som student hör av sig för att klaga på läraren är det en god idé att först förvissa sig, dels om att man hör av sig till rätt lärare, dels att läraren faktiskt är den som har gjort fel. Betänk att det finns gott om regler och system som skapats för att minimera risken att det blir fel och för att optimera förutsättningarna för att bedriva högre studier.

Är man ute i sista stund och kräver hjälp av läraren för att fixa en uppgift är det i sig ett tecken på bristande planering. Om läraren inte får de rätta förutsättningarna att hjälpa kommer hjälpen man får (om nu läraren inte är upptagen med annat, vilket lärare idag ofta är) för att man har panik och försent upptäckt att man inte läst uppgiften ordentligt, inte har förstått eller gjort vad som krävs tidigare för att kunna lösa den, inte att vara till någon hjälp. Och det kan aldrig vara lärarens fel. På högskolan bedriver man självständiga studier.

Betänk att lärarna i många fall har över 20 års erfarenhet av undervisning och planering av kurser och dessutom lutar sig mot forskning när upplägget tas fram. Alla kurser modifieras dessutom löpande med utgångspunkt i erfarenheter av tidigare kullar med studenter. Inte för att öka kundnöjdheten utan för att skapa förutsättningar för högkvalitativt lärande. Kåren som är studenternas förhandlingspart kräver ofta framförhållning, vilket har lett till att vi lärare tvingas vara ute i allt mer god tid för att inte bryta mot reglerna som reglerar vårt arbete. En månad innan kursen börjar ska vi till exempel ha litteraturen till kursen klar, liksom datum för examination och obligatoriska moment. Ändå får vi ofta mail strax innan tentan eller seminariet som handlar om att studenten inte fått tag i boken eller att det krockar med ett möte på jobbet(?!), trots att studierna ofta bedrivs på heltid. Alls frågor och synpunkter på upplägg som kommuniceras sent eller i panik signalerar bristande planering och engagemang för studierna.

Jag brukar lite försiktigt fråga studenterna, när jag får den här typen av frågor, ifall de tror att en arbetsgivare skulle acceptera beteendet. När det handlar om uppsatser får jag ibland frågan om det räcker ifall man bara gör det som krävs och angivits som absolut minimum? Då frågar jag, också väldigt försiktigt, om studenterna tror att de kallas till intervju om de i ansökan till jobbet ställer frågan: Hur lite måste jag göra för att få jobbet? Den enda som drabbas av den här inställningen till studier är studenten själv.

För mig som lärare leder det till stress, för jag vill naturligtvis hjälpa så mycket som det går. Det är därför jag redan vid kursstart talar om vikten av planering och framförhållning. Man kanske kan få godkänt på ett seminarium genom att tokläsa dagen eller dagarna innan, och möjligen går det att klara en tenta med samma strategi, men är det en uppsats eller något annat större arbete man ska göra fungerar det INTE. När jag planerar tiderna för handledning gör jag det med hänsyn tagen till lärandeprocessen, och jag finns till hand och har tid att svara på frågor samt har gott om tålamod i början av kursen. Det är dock inte mitt ansvar att jaga eller påminna, jag har annat för mig och egna saker att hålla reda på. Visst kan det vara skönt att få en fri dag på grund av att studenterna inte dyker upp till den första handledningen, men dels behöver jag framförhållning för att kunna utnyttja tiden optimalt, dels vet jag av erfarenhet att min arbetsbörda växer när studenterna uteblir. Det spelar ingen roll vilket skäl man anför eller har, det man går miste om är hjälp som man behöver för att lyckas. Det kanske ser ut som en tidsvinst, men jag lovar att det är precis tvärtom.

Kommer man inte på föreläsningar eller andra moment som inte är obligatoriska går man oundvikligen miste om viktig information och möjlighet att ställa frågor och får svar. Väljer man att maila eller ringa sin lärare dagen innan inlämningen för att be om hjälp är det på tok försent, och eftersom jag aldrig skulle klara mitt arbete utan god framförhållning och planering har jag när det drar ihop sig till deadline flyttat mitt fokus till nästa kurs eller uppgift. Hör man av sig i panik lyssnar man dessutom inte och är problemet komplext är det omöjligt att finna en lösning där och när tiden är knapp.

Att skriva en uppsats är som att åka ett Wasalopp, skulle man kunna säga. För att få en bra tid gäller det att man redan långt innan loppet startat förbereder sig minutiöst. Sedan gäller det att man är ute i god tid för att få en bra placering i startfållan. Och när loppet är igång måste man hushålla med sina krafter och se till att dricka och äta på strategiska platser. Utrustningen måste vara välskött och man måste vara ödmjuk inför vädrets makter. Förutsättningarna är de samma för alla åkande och det finns ingen annan att skylla på ifall man misslyckas på grund av dåliga förberedelser än en själv. Arrangörerna ansvarar för spåren, logistiken med nummerlappar, packning samt vätskekontroller och annat. Det finns extra utrustning och olika typer av hjälp att få om något oförutsett händer, men det är upp till en själv att åka och skapa optimala förutsättningar för sin egen åkning och loppet man anmält sig till.

Självständighet och flockmentalitet

Såhär mitt i terminen är det stressigt och jag har både deadlines att hålla och studenter att hjälpa samt resultat att rapportera in, dessutom dras jag med en efterhängsen förkylning som satt sig i bihålorna vilket gör det jobbigt att fokusera på skärmen och stör tänkandet. Därför blir dagens bloggpost en reprisering. Nästa vecka är tanken att jag officiellt ska påbörja arbetet med den lärobok jag fått kontrakt på och som bara känns viktigare och viktigare för mig. Därför letar jag efter äldre texter publicerade här på Flyktlinjer, och här är en som handlar om vikten av och hur man utvecklar SJÄLVSTÄNDIGHET. Det är ett av temana i boken och här finns ett utkast till tankar om just det. 

Att tänka som andra är enkelt, att ansluta sig till en framgångsrik skolbildning och agera i enlighet med dess grundpremisser är bekvämt. Att hålla sig till en plan och inom gränser, att kontrollera att andra gör samma sak som en själv kan alla. Det är så vi människor fungerar, vi är sociala varelser; vi blir så att säga individer i grupp. Fast frågan är om det kan kallas vetenskap när man mer eller mindre mekaniskt upprepar ett koncept och producerar varianter av sådant som är känt sedan tidigare; när försvaret av gruppens försanthållanden blir viktigare än utmana etablerad, samt söka ny och användbar, kunskap. Ingen människa är en ö, det är sant, och ingen klarar sig helt på egen hand; men flockbeteende och konfrontativa ansatser, försök att smutskasta andra GRUPPER av forskare är allt annat än vetenskapligt. Jag oroas av flockbeteendet, som i och för sig kanske inte är särskilt nytt, och värnar förmågan att tänka självständigt och analytiskt. Vetenskapen ska vara kritisk, men inte kritiserande. Forskarsamhället är ingen social gemenskap där man kämpar om uppmärksamhet eller skapar och marknadsför varumärken. Akademin är inte som Twitter. Ändå syns allt fler tecken på sådana tendenser. Angreppen på pedagogiken, postmodernismen oroar mig, alla svepande och vaga anklagelser riktade mot hela discipliner och forskningstraditioner är motsatsen till vetenskap; ändå anses det i vissa läger som ett försvar för kunskapen. Det är oroande, antiintellekt och förödande för allt vad självständighet heter.

Högre utbildning handlar mer än någonting annat om att utveckla förmågan att tänka kritiskt och självständigt, det menar i alla fall jag; inte om att välja sida i en strid och lojalt upprepa gruppspecifika ståndpunkter för att vinna makt och inflytande. Tänkande är svårt, analys tar tid och sökande efter kunskap handlar om att ständigt utmana svaren man redan har tillgång till, inte om att slå sig till ro med det man vet och försvara redan uppnådda resultat; ändå är det just detta jag ser allt fler tecken på. Universitetsutbildning erbjuds till allt fler och högskolans uppdrag är att snabbt och effektivt slussa så många genom systemet som möjligt. Detta att genomströmning är en faktor oroar mig, för det betyder att examen är viktigare än förmågan att tänka självständigt. Högskolan avakademiseras när utbildning handlar om att nå på förhand, klart och tydligt formulerade mål, när betygssättning handlar om att jämföra resultat gentemot en färdig mall. Högre utbildning måste handla om att utsätta sina tankar och kunskaperna man presenterar för BEDÖMNING. När jag läser inlämningar, rättar tentor och undervisar om vetenskaplig metod och uppsatsskrivande fokuserar jag på textens innehåll, och talar jag om hur man kan tänka för att utvecklas och bli bättre på att tänka vetenskapligt. Jag slår inte fast hur det är eller säger hur man ska göra. När jag handleder studenter och läser uppsatser som examinator BEDÖMER jag innehållet i texterna som presenteras för mig och jag reflekterar över hur väl helheten hänger ihop och hur välargumenterade ståndpunkterna som läggs fram är. Finns adekvat stöd för alla påståenden? Godkänt får den som får ihop helheten utan allvarliga missar, och det högre betyget får den som visar hög grad av självständighet och i sitt resultat kan visa på oväntade samband eller kommer fram till något nytt. Högskolans uppdrag, som jag ser det är att främja utvecklingen av självständighet, att hjälpa studenterna hitta en egen tankestil.

Lärande är en process som inleds på de lägre stadierna med lock och pock från läraren, för att sedan gå över till mer mekanisk inlärning av grunderna för fortsättningen. Utan ett stabilt fundament och byggnadsställningar som stöd går det inte att växa. Utan hjälp och en lärare som talar om hur det är blir det svårt att skapa en grund att bygga vidare på. Länge fram lär man sig mer och mer, genom imitation och upprepning, fram till dess att man närmar sig gränsen för det som är känt, det som vi vet och är överens om i samhället och vetenskapen. Ju mer säker kunskap man utsätts för och har att hantera desto tydligare blir det att mänsklig kunskap inte är ett sammanhängande system. Ju mer man lär sig desto tydligare blir sprickorna i fasaden, motsättningarna och de vita fläckarna. Någonstans på gymnasiet bör eleverna tvingas konfrontera detta faktum och börja lära sig hantera situationen. Ju längre upp man kommer i utbildningssystemet desto mer måste man fokusera på SJÄLVSTÄNDIGHET. Förmågan att analysera och bedöma vad som är hållbar och fungerande kunskap är långt viktigare än kunskapen, för vetande är aldrig statiskt. Vetenskap handlar om att söka ny kunskap och utmana det redan kända och accepterade, handlar om att tänka nytt och kunna orientera i okänd terräng. Efter gymnasiet är man ensam, får man klara sig på egen hand, måste man arbeta självständigt och utveckla en egen stil. Det menar i alla fall jag. Kommer man till högskolan med förväntningen att allt ska vara som man är van vid; tror man att högskolan är en fortsättning på gymnasiet (som antas vara en fortsättning på högstadiet, vilket är en fortsättning på mellanstadiet, och så vidare) om utbildningssystemet uppfattas som en serie mjuka övergångar blir det svårt att hinna utveckla självständighet på de få år man har till sitt förfogande. Och kommer man dessutom till högskolan med bristande förkunskaper blir det närmast omöjligt. Spiken i kunskapssamhällets kista är målstyrningen, kvalitetssäkringen och det faktum att genomströmningen är en faktor alla måste räkna med och på olika sätt ta hänsyn till. Lära sig tänka nytt och fritt om saker man ännu inte vet något om är inte ett mål som kan specificeras i detalj, analys- och bedömningskompetens kan bara växa fram inifrån, genom eget, ihärdigt arbete. Så ser bildningsresan ut, och dess mål är att utveckla en egen stil. Upprepar man andras kunskaper är man bara en blek kopia. Dagens syn på kunskap och utbildningskvalitet ger oss mer av samma och ut ur högskolan springer därför rader av nybakade studenter som med sig ut i livet har närmast identiska uppsättningar kontrollerad fakta och som lärt sig upprepa redan känd kunskap.

Hur hittar man sin egen stil? Det är svårt att utveckla ett unikt och eget sätt att tänka, och det är INTE en process som går att styra eller kvalitetssäkra, inte att mål som man brytas ner i delmål som klaras av ett och ett. Självständighet kan man bara skaffa sig på egen hand, den växer inifrån. En bra lärare kan locka fram motivation att försöka, men en egen tankestil är per definition individuell och den måste studenterna utveckla själva. Det är därför man kallar studenterna studenter, för på högskolan studerar man på egen hand under ledning av lärare som själva forskar parallellt med undervisningen. Kommer man till högskolan med fel förväntningar, vet man inte ens vad självständighet är och förstår man inte vad eget ansvar innebär, kan den högre utbildningen inte bli högre. Det spelar ingen roll hur många pedagogiska kurser högskolelärarna tvingas gå, om studenterna inte agerar som studenter och tar eget ansvar påverkas kvaliteten i utbildningen menligt. Om högskolelärarnas administrativa börda är för stor, om det inte finns tid att tänka, reflektera och kritiskt granska varandras inlämningar och resultatet av studierna, om seminarierna betraktas som ett tvång, som något man går på bara för att få närvaron inrapporterad, finns ingen möjlighet att utveckla en självständig förmåga. Och saknas den, har man ingen egen tankestil att luta sig mot i livet efter högskolan bli examensbeviset bara ett papper med fina ord. Om högskolestudier i praktiken blir en upprepning av gymnasiet har samhället inte vunnit någonting på investeringen i högre utbildning.

Hur gör man då för att utveckla en egen stil? Det är i grunden väldigt enkelt, liksom spelet Othello tar det en minut att lära sig, men en livstid att bemästra. Det handlar om att upprepa loopen läsa-tänka-relatera-analysera-kritisera, om att aldrig slå sig till ro, om att söka mönster i allt större material. Det handlar om att fokusera mer på vad man inte vet än vad man vet, om att vara ödmjuk och lyssna mer än man talar. Utan att skriva, skriva om, läsa, reflektera och revidera, går det inte att utveckla självständighet. Den kommer med tiden och man blir aldrig färdig. Alla kan, och blir också, hela tiden bättre. Få kommer ändra fram, men om det anses för svårt eller om detta krav på högre utbildning anses vara för högt, går det ut över samhällets samlade förmåga. Självständighet är inte ett mål som ska nås, det är en vision att sträva efter. En målsäkrad högre utbildning kan som jag ser det därför aldrig vara högre, den är något annat och jag oroas över utvecklingen, över bristen på självständighet och den flockmentalitet som växer fram i samhället.

Kunskapen och dess komplexa natur

Kosmologiska teorier ska skapa förståelse för naturen och verkligheten (som den faktiskt är och fungerar), inte tillfredsställa människans vilja att veta eller forskares önskan om att göra karriär. Teorier är INTE sanningen, utan ett av många olika verktyg som kan användas, både för att närma sig sanningar och för att förstå vad sanning är. Teorierna får inte anpassas till eller användas för att uppfylla människors behov av svar och absolut inte blandas samman med bevis eller evidens. Teorier är TANKAR om ... vad det nu är man undersöker. Eller FÖRSLAG till förklaring. Och kunskap uppstår i mötet mellan teorier och (analyser av) empiriskt material.

Jag skriver av mig lite tankar här. Sätter ord på och försöker förtydliga hur jag tänker. I min vardag på högskolan stöter jag på så många olika missförstånd om vad kunskap är och hur teori fungerar och ska användas. Det har aldrig funnits någon konsensus inom akademin, men idag upplever jag det allt mer som den generella förståelsen för vad forskning i allmänhet och teori i synnerhet är, utarmats, både bland forskare, lärare och studenter. Jag möter allt fler forskare och studenter som är tvärsäkra, vilket är närmast motsatsen till vad jag lägger i begreppen forskare och student. Jag ser det som en konsekvens av att fokus allt mer riktas mot RESULTAT och svar. Även allmänheten och politikerna vill veta, och man vill att svaren ska komma från forskare eftersom det gör dels att man får del av forskningens anseende, dels att man kan skylla på någon annan om det inte fungerar. Intresset för KUNSKAPEN som sådan, för dess komplexa natur och bräcklighet, är det tragiskt nog allt färre idag som intresserar sig för, eller anser sig ha tid med; de där sakerna hänger så klart ihop. Innan man kan ägna sig åt metafysik måste mer basala, grundläggande behov tillfredsställas. Förstod man bara det skulle problemet inte vara så allvarligt, då skulle riskerna inte vara så stora. Fast så är det inte, tvärtom.

Det oroar mig att så många tar så lätt på frågan om vad kunskap och verklighet faktiskt är, på riktigt. Metafysik är grunden för all kunskap om allt. Inför att den ger oss några definitiva svar utan snarare just för att den INTE gör det, just för att den typen av frågor tvingar oss att verkligen tänka till pch prestera på toppen av vår intellektuella förmåga. Särskilt oroande är det att politiker inte bryr sig mer, för de har makten över forsknings- och utbildningspolitiken. Att Svenskt Näringsliv inte bryr sig är visserligen tragiskt, men inte särskilt oroande eftersom ansvariga ute på företagen aldrig kan eller kommer att kunna ta lätt på frågor som rör kunskapen och verklighetens NATUR. Den förra ledningen för VW och aktieägarna lärde sig vad som kan och förr eller senare kommer att hända om man inte tar hänsyn till verkligheten. Antingen är dieseln ren eller också inte, det spelar ingen som helst roll vilka mätvärden man producerar och lutar sig mot.

Ingen äger kunskapen och verkligheten är som den är. Det är inte forskarna som bestämmer även om man givetvis ska lyssna på och ta till sig vad forskare säger. I alla fall om forskningen är utförd av någon som är ödmjuk, noggrann och kritiskt sinnad, som inte hävdar att det som sägs i namn av vetenskap är BEVISAT sant. På samma sätt som intelligens inte är någon garanti för framgång och lycka leder kunskap inte självklart till ett bättre och mer hållbart samhälle. Utbildning är viktigt, men ENDAST om den leder till kunskap och bara om samhället man lever och verkar i förstår vad kunskap är och uppskattar den efter förtjänst. Om man bara vill veta, eller ännu värre endast söker svar (värst av allt är det om det enda som betyder något är att man vinner debatten och får makten), är det inte KUNSKAP man söker och heller inte VERKLIGHETEN man intresserar sig för.

Det finns en gräns för hur mycket forskare kan förenkla och förtydliga innan förklaringen handlar om något annat än frågan och ALLA har ett ansvar att bevaka detta, även om det inte finns några garantier för att viljan att veta, begäret efter svar tar över och kör över eller förvanskar kunskapen för att passa människornas önskningar om hur det borde vara. Det är detta som driver mig, det är KUNSKAP jag söker och förståelse för VERKLIGHETENS sanna natur. Det är inte svar jag söker och jag är totalt ointresserad av att producera resultat. Verkligheten fungerar inte så och kunskap är något annat. Först när fler förstår detta och den typen av insikter utgör grunden för samhällsbyggandet, skolan och den högre utbildningen kan och kommer ett bättre och mer hållbart samhälle att kunna växa fram. Så länge vi lever i förnekelse och skyller på budbärarna, den mänskliga faktorn eller något annat av tillvarons fundamentala utgångspunkter rör vi oss bort från eller är med om att nedmontera kunskapssamhället.

Kunskap handlar inte om att samla på sig fakta eller om att vara säker i olika typer av beslutsfattande, utan om att vara ödmjuk inför verklighetens oöverblickbarhet och allt det vi inte vet något om och det som inte går att veta något om.

Gör inte som jag säger, så blir det bra

Titeln till dagens bloggpost kom till mig som en ingivelse. Som vanligt när det uppstår en paus, mellan två möten eller på en promenad, funderar jag på problem relaterade till mitt arbete som lektor. Antingen rörande forskning eller undervisning. Igår var det en fråga eller synpunkt som kom upp under ett seminarium som jag plötsligt insåg att jag hade lösningen på, eller jag förstod i alla fall vad problemet består i. Det var titeln som kom till mig. Det är lika befriande varje gång det händer. Plötsligt får tankarna riktning och det sprider sig en ro i kroppen. Och nu på morgonen kunde tankarna kläs i ord.

Man brukar säga att barn inte gör som föräldrarna säger utan som föräldrarna gör, och det slog mig att samma gäller på högskolan. Genom åren har jag insett mig att ju TYDLIGARE vi lärare är och ju fler manualer och anvisningar vi skapar, desto fler missförstånd bland studenterna tenderar det bli och vi får även fler frågor. Kanske, slår det mig, blir det så för att vi lärare därigenom tar på oss en allt större del av ansvaret för uppgifterna? För att lyckas på högskolan, eller för att den högre utbildningen ska kunna sägas vara HÖGRE, krävs kritiskt tänkande och förmåga att ta eget ansvar. Att medvetet eller omedvetet förlägga ansvaret för studieresultaten på lärarna är bekvämt och dessutom bra för genomströmningen, men förödande för (kunskaps)utvecklingen och ett gigantiskt slöseri med skattemedel. Jag blir allt mer övertygad om att vi lärare behöver göra tvärtom. Studenterna ska inte överösas med instruktioner, de måste fås att inse att enda sättet att lära sig agera självständigt och kritiskt är att ta eget ansvar och följa oss lärare för att på egen hand skaffa sig erfarenheter som sedan kan omsättas i handling, vars resultat vi lärare sedan bedömer med utgångspunkt i arbetets egna kvaliteter, inte i jämförelse med på förhand uppgjorda och vederbörligen kontrollerade och allt mer detaljerade kriterier.

Många lärare vittnar om att när de handleder och examinerar uppsatser får man höra av studenterna att olika lärare säger olika saker, och mot slutet av terminen när alla är stressade uppstår det dessutom ofta grundlösa rykten i studentgruppen om vad man MÅSTE göra eller vad man INTE får göra. Vissa år känns det som hälften av handledningstiden går åt till att kämpa emot helt onödiga vanföreställningar om vad forskning är och hur man bäst löser problem kopplade till självständiga arbeten. Så har det varit länge och vi lärare pratar hela tiden om hur vi ska komma tillrätta med problemen. Två typer av lösningar brukar anföras, den ena handlar om att vi måste bli ännu tydligare med vad vi menar och att vi alla måste säga samma sak på samma sätt, och den andra handlar om att vi ska vara tydliga med att vi är olika och att det inte finns ett enda sätt att skriva en uppsats på. Jag har som sagt länge tänkt att det inte är tydlighet som krävs utan mer av eget ansvar från studenternas sida. Först när de förstår att de SJÄLVA måste ta eget ansvar för ALLT som skrivs i uppsaten kan och kommer det bli bra, och eftersom det finns väldigt många olika sätt att lösa uppgiften på är det kontraproduktivt att försöka skapa så tydliga instruktioner som möjligt. Vi läsare måste låta studenterna vara STUDENTER, helt enkelt, och det kan de inte vara om vi ger dem tydliga instruktioner eller tar ansvar för resultatet.

Ingivelsen kom till mig under ett seminarium jag håll på en kurs där jag är ensam lärare och där jag fick höra att jag motsade mig själv. Där och då stod det fullkomligt klart för mig att det inte är anvisningarna eller instruktionerna som är problemet, utan studenternas bristande förmåga att ta eget ansvar. Eller kanske snarare synen på lärarnas roll generellt, för jag vill inte klaga på studenterna, det är inte deras fel att de tänker och agerar som de gör, det är samhällets och skol- och utbildningspolitikens. Vi fokuserar alldeles för mycket på RESULTAT och ansvaret för produktionen vilar på lärarnas axlar. Det fungerar inte och hotar på sikt att rasera hela grunden för universitetet och den högre utbildningen. I förlängningen hotas även forskningen och samhällets långsiktiga behov av kunskap.

När studenterna säger att vi lärare motsäger varandra, eller när enskilda lärare får höra att hen säger olika saker, glömmer studenterna att lektorer talar om saker de ägnat hela sitt vuxna liv åt: Forskning! Självklart säger jag inte OLIKA saker, däremot förklarar jag samma sak på olika sätt. Mitt uppdrag som handledare är inte och kan aldrig vara att tala om för studenterna HUR man ska skriva. Det finns inte ett sätt, bara olika sätt och allt beror på vad som ska undersökas och vad man vill veta och vilka kunskaper man vill förmedla med hjälp av texten. Jag hjälper studenterna att finna egna sätt att tänka som fungerar och som leder till förståelse för vad forskning är. Jag försöker få studenterna att tänka själva, men eftersom skillnaden mellan vad det innebär att vara elev och student blir allt otydligare lyssnar allt för för många allt för bokstavligt på vad jag säger och då blir det fel oavsett hur man gör. Förstår man inte själv vilka krav som ställs på en uppsats eller ett självständigt arbete och tar inte EGET ansvar för texten kan och kommer man aldrig att kunna skriva en fungerande uppsats. Även om man följer anvisningarna till punkt och pricka blir det fel eftersom man då inte tänker och agerar kritiskt och självständigt.

Talar jag om forskning motsäger jag mig aldrig, och uppfattas det så är det, som man brukar säga, studenterna som äger problemet. Tyvärr har vi skapat ett system som gör att vi lärare tvingas ta ett allt större ansvar för processen, från problemformulering, över metodutveckling, inläsning och presentation av teori och tidigare forskning till analys, resultat och uppsatsskrivande. Och vi får följaktligen ägna allt mer av vår tid åt att upprepa saker som borde vara självklara redan innan man kommer till högskolan. Det är inte studenterna det är fel på och det är inte lärarna som brister, det är den rådande synen på kunskapsutveckling och utbildning som är boven i dramat, som ger upphov till dessa konsekvenser.

Önskar jag kunde säga till studenterna; gör INTE som jag säger, för bara så kan det bli bra. Gör som jag gör, lyssna på vad jag MENAR och ta ett eget ansvar. Det går nu inte, för det skulle uppfattas provokativt och leda till dåliga utvärderingar.

Frågekompetens

Vissa saker måste man fråga om för att få svar. Men alla svar kommer inte ur frågor. Vissa svar adresserar frågor man inte ens visste att man hade, och för att kunna tillgodogöra sig den typen av svar krävs istället både öppenhet inför det okända och tålamod. Andra svar kan bara nås genom hårt, eget arbete. Vissa frågor är helt nya och ingen nu levande har något svar. Vill man veta svaret måste man skaffa fram det på egen hand. Ingenting är så enkelt som det i förstone eller vid en ytlig betraktelse framstår som. Kompetensen att ställa olika typer av frågor och förmågan att förstå att det finns olika typer av svar är viktig. Och viktigast av allt är att förstå skillnaden mellan att googla sig fram till svar och att lära sig något på djupet och för livet. En väl utvecklad frågekompetens behövs för att lyckas i högre studier.

Nyfikenhet, anses vara en odelat positiv egenskap. Och, visst, nyfikenhet har nog varit en viktig drivkraft i och genom mänsklighetens historia. Men nyfikenhet kan också handla om att lägga näsan i blöt. Om att tillfredsställa en egoistisk önskan om att gotta sig i andras olycka. Vissa saker är inte öppna för alla att fråga om. Vissa frågor kan också såra, bara genom att ställas. Frågor är som allt annat komplext och på inget sätt entydigt gott eller ont. En typ av frågor som inte hör hemma på högskolan är frågorna som ställs av lathet, som ställs för att man inte orkar leta upp svaret. Sådana frågor passiviserar och infantiliserar högskolan och gör det svårt att hålla den akademiska höjden uppe. Lärande och kunskapsinhämtning kan med andra ord hämmas av lärares, föräldrars och myndighetsrepresentanters allt för lättvindiga och snabba svar på alla typer av frågor. Det är inte lärarens uppgift att ge svar. På högskolan handlar det ännu mer än i grundskolan om ett samspel, om att mötas med kunskapen i centrum och då kan det ofta vara viktigare att själv skapa svaren på frågorna man har, särskilt som den typen av svar häftar vid och stannar kvar längre i medvetandet.

För att frågandet skall bli meningsfullt och för att man skall kunna säga att frågan och nyfikenheten är positiv krävs kritiskt tänkande och tankemöda hos både den som ställer frågan och den som den riktas mot. Och lika viktigt är det att göra sig medveten om vad man inte vet eller kan samt behöver för att lära. Utbildning handlar om så mycket mer än att passivt få svar. Det krävs integritet både för att ställa bra frågor och för att besvara dem på ett utvecklande sätt, inte minst krävs det hos lärare en utvecklad förmåga att förklara varför svaret uteblir. Kunskapsutveckling är en ömsesidig process och utan förståelse för det från den frågande kan den högre utbildningen inte bli högre.

Lärarens uppgift är aldrig, kan aldrig och får inte vara att serva studenterna. Man brukar säga att det inte finns några dumma frågor, men det gör det så klart. Alla frågor är inte berättigade. Väldigt många frågor ställs på grund av (upplevd och faktisk) tidsbrist, eller av lathet. Det gäller för både lärare och studenter att göra sig uppmärksam på detta och att varken ställa eller besvara den typen av frågor. Lätt fånget, lätt förgånget. Alla vet hur det är. Det man får reda på när man bara frågar utan eftertanke, utan att veta vad man vill egentligen, i farten eller av bekvämlighet, leder till kunskap med dålig hållbarhet. Det är information. Kunskap är inte synonym med svar på ett antal frågor.

Deleuze, Foucault, Habermas, Arendt, Nietzsche, det vill säga stora filosofer, svåra texter och komplexa problem kräver andra frågor och helt andra svar än frågorna som ställs i program som Jeopardy eller Vem vet mest. Filosofiska frågor måste man först lära sig att ställa, och det krävs även av den som är insatt i ämnet en hel del tankemöda innan den här typen av frågor kan formuleras. Lärande och kunskap får man inte genom att få svar, det får man genom hårt och mödosamt arbete med frågorna.

Snabb behovstillfredsställelse och en ökande tidspress, krav på effektivitet. Det är något vi har tvingats vänja oss vid idag. Allt går allt snabbare. Inte konstigt då att många väljer den enkla vägen. Inte alls konstigt att man inte förstår skillnaden mellan kunskap och information. Men för att den högre utbildningen ska bli högre krävs motstånd mot alla förenklingar och krav på effektivisering, både från lärare och studenter. Allt fler inom högre utbildning faller till föga för studenternas krav på enkla svar. Det är en konsekvens av det system för lärande som vi byggt upp. Inget talar dock för att det är långsiktigt hållbart. Universitetsutbildningar förmedlar inte information. Högre utbildning handlar om att förmedla verktyg för självständig kunskapsinhämtning. Arbetet med att få svar måste alla som verkligen vill lära utföra på egen hand men tillsammans med lärare och studiekamrater. Högre utbildning syftar till att fostra självständiga medborgare med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Det är inget man snabbt kan informera sig om genom att fråga om allt man undrar över. Vore det inte så kunde universitetet ersättas med Wikipedia.

Världen förändras i allt snabbare takt och aktuell information blir fortare och fortare inaktuell. Det är ett annat skäl att anamma en mer bildningsinriktad syn på kunskap och lärande. En högskola med bildning som mål tvingar både lärare och studenter att utveckla frågekompetens. Eftersom svaret på frågorna allt tydligare blir inaktuellt, ofta redan innan utbildningen är avklarad, och eftersom kunskaperna och kompetenserna som den högre utbildningen leder till (fast bara om den verkligen är högre) skall omsättas i arbetslivet, blir det viktigare och viktigare att man arbetar upp kompetens att både ställa frågor och söka svar.

Ska man kunna agera som student på universiteten kan och får man inte göra sig beroende av någon annans förmåga att svara. Då försätter man sig själv i ett underläge som man sedan riskerar att fastna i. För en lärare kan det vara smickrande att vara den som studenterna är beroende av och det är ett säkert sätt att nå uppskattning. Fast det är obehagligt också, och den som samlar (okritiska) lyssnare och anhängare runt sig är inte alltid den mest ödmjuke. Det gör något med ens självsyn om man bejakar den typen av, och går in i en sådan, relation till omgivningen. Både läraren och studenten påverkas negativt, för att inte tala om kunskapen.

Jag vill inte ge svar. Värjer mig för allt för enkla svar och skyr lättsinniga frågor som man enkelt kan hitta svaret på själv. Det är inte av lättja, utan av omsorg om studenterna, och för att jag tror att det är förödande för samhället om man som lärare ger efter allt för enkelt och strör svar på alla frågor omkring sig. Jag vill samtala och och söka svar, tillsammans. Så ser jag på min roll som medmänniska, som förälder, som lärare och som forskare. Tillsammans är nyckelordet. Utan att fråga får man inga svar, men alla svar kan inte förmedlas snabbt och effektivt. Vissa svar, de viktiga och avgörande svaren, måste man skaffa själv, i och genom hårt arbete. Det finns inga genvägar till den bästa kunskapen. Och högskolan är den plats där arbetet med att bygga upp den kunskapsbas som skall hjälpa en att klara sig genom livet inleds. Det man betalat i svett och möda här, får man igen i form av ansvarsfulla, utvecklande och välbetalda arbeten i framtiden.

Vad är viktigt, egentligen, på riktigt? Den typen av frågor, frågor som saknar tydliga svar, frågor som inte går att besvara en gång för alla, är de allra viktigaste frågorna. Tyvärr trängs sådana frågor allt oftare och mer ihärdigt bort från det allmänna vetandet. Varför? Det är också en fråga utan tydligt svar. Vad vill vi egentligen med vårt lands högre utbildning? Vad vill vi med livet, vårt eget och det vi delar med resten av befolkningen i Sverige, Norden, Europa och övriga världen? Det är frågor som allt färre ställer. Och när ingen ställer dem längre är det ingen som bryr sig om att försöka besvara dem heller. Det leder till att inte bara insikten om att frågorna fortfarande är i högsta grad aktuella och relevanta, utan även till att kompetensen som behövs för att besvara frågorna (det vill säga jobba med svaren, vända och vrida på dem och väga det ena mot det andra) riskerar att gå förlorad. Att besvara den typen av frågor handlat inte om att leverera något definitivt svar. Något sådant svar finns ju inte.

Att vara människa handlar om att leva med och om att försöka hantera frågor, komplexa frågor utan givna svar. Försöka hantera, är nyckelorden här. Försöka, försöka och försöka igen, att hitta svar som fungerar för stunden. Lika viktigt är det att överge svaren när nya och bättre svar skapas. Att vara människa handlar om att vara i rörelse, tillsammans, i okänd terräng. Mänsklighetens storhet står i direkt relation till förmågan att uppfinna både svar och vägar fram, upp, ut och in i det okända. Men lika mycket om att fortsätta vara ödmjuk inför världens och livets komplexitet. Därför är det viktigt att ställa frågan: Vad är viktigt, egentligen? Vad betyder något, på riktigt?


Alla parter i som är engagerade i en tankeprocess måste ge upp en del av sin autonomi för att tänkandet skall kunna generera användbara lösningar på problemen som adresseras. Det handlar om att göra sig medveten om att man för att lära måste våga beträda en väg som per definition bara till viss del kan vara utstakad. Högre utbildning har inget mål, det är vägen fram som är målet, just eftersom den högre utbildningen sista ledet i utbildningssystemet. Insatsen kan vid en första anblick tyckas hög, men här finns goda möjligheter att hitta nyckeln till ett lyckligt liv. Förutsättningen för att kunna utnyttja potentialen som finns hos en sådan förståelse av tänkande och lärande är att man gör sig mottaglig för det nytänkande som är själva utgångspunkten för skapandet av en ny och bättre värld.

Avslutar med några tankar om olika sätt att forska, vilket är omöjligt utan frågekompetens. Vi lever i en kultur där en massa saker tas för givet. Föreställningen att alla frågor har ett enda, bestämt och bästa svar, är ett sådant förgivettagande. Ett annat är att det är forskningens uppgift att leverera det enda rätta svaret. Dessa och andra liknande kulturella föreställningar rörande kunskap påverkar vetenskapen och möjligheten att bedriva forskning. Accepterar vi att alla frågor (oavsett hur de formuleras) har ett svar tvingas vi godta att frågeställarens önskan om att få ett svar är viktigare än forskarens kunskaper och erfarenhet av att söka svar.

Det finns forskare som beskriver världen, forskare som samlar intryck efter principen ju mer/fler iakttagelser desto bättre. Induktion handlar om att samla empiri för att söka mönster och skaffa underlag för det som hävdas i namn av vetenskap. Om det man forskar om är lagbundet är detta en bra metod. Planeternas banor, naturens skiftningar, vattenströmmar och liknande fenomen där det ena leder till det andra går att förstå med ledning av insamlade iakttagelser.

Det finns forskare som bygger modeller för att försöka förutse vad som ska hända i framtiden. Här använder man både iakttagelser och logik för att räkna ut vad som kommer att hända. Kunskapen växer i samspelet mellan teori och empiri där insamlade data ger stöd åt förutsägelser och approximationer. Fysikens kunskapsmål är att försöka räkna på det som komma skall, och det går att göra ifråga om en lång rad fenomen, men handlar det om människor är det vanskligt att lita på modellerna. Ju större grupper av människor man studerar och ju kortare tidsspann man undersöker desto mer pålitliga blir prognoserna, men helt säkra kan de aldrig bli. Litar man för mycket på modeller i samhällsplanering och liknande är risken överhängande att man utsätter samhället för risker. Och därför är det olyckligt om man tänker sig att detta är vetenskapens enda mål.

Jag forskar om kultur och undersöker förutsättningar för förändring (av kultur), genom att skapa verktyg som kan användas i arbetet med att försöka förändra. Det är ett annat sätt att bedriva forskning, varken bättre eller sämre än något annat. Min forskning är lika VETENSKAPLIG som annan forskning, men den handlar varken om att beskriva eller göra förutsägelser. Jag forskar dock om människor som kan läsa det jag skriver och som har en egen vilja och förmåga att agera annorlunda. Detta måste jag som kulturforskare ta med i beräkningen, och därför ser min forskning annorlunda ut än biologer, fysiker och andras forskning.

Uppföljning av #MeToo, i ljuset av Josefin Nilsson

Igår tittade jag på en av de mest tragiskt gripande och samtidigt hoppingivande dokumentärer jag någonsin sett; jag tror faktiskt det, och ska här försöka förklara varför och hur jag tänker. Dokumentären heter: Älska mig för den jag är, och handlar om Josefin Nilsson. Den finns på SVT-Play, där den presenteras på följande sätt.

Älska mig för den jag är.

Filmer, Melodifestivaler, skivor, shower och 25 år med gruppen Ainbusk. Hon hann med mycket, sångerskan och skådespelaren Josefin Nilsson från Gotland. Men hon hann inte berätta sin historia innan hon oväntat dog i februari 2016. Josefin skrev på en bok, på låttexter och egen musik, för att hjälpa andra och för att själv bli fri. I år skulle hon ha fyllt 50 år. I filmen medverkar bland annat Josefins syster Marie Nilsson-Lind, Ainbuskmedlemmarna Annelie Roswall och Bittis Jakobsson, Babben Larsson, Benny Andersson, Hannes Holm, Björn Kjellman, Felicia Feldt och Tommy Körberg.

En av de första sakerna som slog mig är att dokumentären klarar Bechdeltestet med råge, vilket allt fler filmer gör idag. Även om det är långt kvar innan det råder jämställdhet har mycket hänt och kvinnor flyttar tydligt fram sina positioner. För att klara testet, som i och för sig skapats för fiktion, inte för dokumentärer, måste följande kriterier uppfyllas. Handlingen/innehållet måste,

1.  ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
2.  som pratar med varandra
3.  om något annat än män

Den här dokumentären handlar om människan Josefin Nilsson, och hennes historia berättas framförallt av kvinnor. Männen som intervjuas talar inte med varandra och de talar bara om henne. Hon beskrivs på en väldigt varmt och innerligt sätt. Hennes närmaste saknar henne och det känns genom rutan. Samtidigt finns det en mörk underliggande historia. Utan den historien hade dokumentären aldrig spelats in och allt talar för att Nilsson hade varit vid liv. Mellan raderna och indirekt blir det efter ett tag uppenbart att hon utsatts för något som ingen människa ska behöva utsättas för. Hennes syster talar i dokumentären om #MeToo och om hur Josefin Nilsson stod ensam i Tingsrätten och berättade vad hon utsatts för och om hur ingen stod upp för henne efteråt och gav sitt stöd genom att vittna om egna övergrepp på det sätt skedde på hösten 2017. Förövaren dömdes faktiskt. Det gör ont att lyssna på när systern berättade om hur något brast inom Nilsson när hovrätten dömde honom till villkorligt straff. Som det verkar hämtade hon sig aldrig från den psykiska stress som hennes kropp utsattes för av det som drabbat henne.

Jag ser dokumentären som ett av många tecken i tiden dels på att jämställdheten har tagit ett stort kliv framåt, dels på att #MeToo har förändrat synen på hur man rapporterar om män och kvinnor i allmänhet och om övergrepp på kvinnor i synnerhet. Josefin Nilsson sjöng om att hon ville bli älskad för den hon är. Som det verkar låg det mer i den texten, liksom i så många andra av hennes låttexter, än vad många förstod när hon stod på toppen av sin karriär. Dokumentären fokuserade på den djupt älskade människan och artisten, men detta gjordes mot en fond av övergreppen hon utsattes för under många år. Han som utsatte Nilsson för de vidriga övergreppen och som hotade henne till livet nämns inte vid namn och det han gjorde hamnar aldrig i fokus. Det är är ett medvetet grepp som bidrar både till styrkan och till den hoppfullhet jag känner, trots att tårarna flödar. Dokumentärens regissör säger följande i DN.

”Det här är en berättelse med fokus på en folkkär artist och hennes unika konstnärskap (...) Det är Josefins berättelse. Och Maries berättelse. Att inte nämna några namn eller andra utpekande detaljer är ett medvetet val, för vi har aldrig velat ha fokus på gärningsmannen. Självfallet är den stora debatten om våld i nära relationer oerhört viktig och välkommen”, skriver hon till TT.

Många män har skrivit om sina reaktioner på det som hände Nilsson. Ingen har mig veterligen ställt sig bakom och försvarat förövaren eller känt sig manad att säga: Inte alla män. Att inte nämna hans namn i dokumentären känns viktigt. Det handlar inte om honom, styrkan i #MeToo ligger i att fokus riktas mot ÖVERGREPPEN och dess omfattning. Det handlar inte om vem som gjorde vad, utan om alla de hundratusentals kvinnor som under så lång tid lidit i det tysta, just för att alla vetat vad som försiggått. Det är inga hemligheter som "avslöjas", varken i dokumentären om Josefin Nilsson eller i dokumentärerna om Michel Jackson och R Kelly. Det är dags att rikta fokus mot övergreppen och hjälpa offren. Förövarna hade aldrig kunnat göra vad de gjort och i många fall fortsätter göra om de inte hade den status de har, men nu alltså i allt fler fall i snabb takt förlorar.

Alexander Karim är en av den som visar vad som borde gjorts för länge sedan. Han skriver följande på Nyheter24:

Jag såg just "Älska mig för den jag är". Dokumentären om Josefin Nilsson. Och det värker i kroppen. I magen. I själen.

Jag hör hennes systers ord och tårarna bara kommer. Hur kunde det här få hända? Att den här mannen systematiskt och under flera år fick ta ut sina brister, sina tillkortakommanden, sin osäkerhet och sin ilska på en annan människa, så till den grad att hon till slut bara slutade leva. Gav upp. Släppte taget om ett liv hon verkar ha älskat så innerligt innan han kom in i bilden. Jag ser bilderna från Josefin i de tidiga tonåren och tänker på vart det hela skulle komma att sluta. Och jag tänker på min egen dotter. Även hon så full av glädje och livshunger. Och om någon hade släckt det ljuset. En otänkbar sorg.

Det är vårt fel att Josefin Nilsson led, alla vi som inte tagit avstånd från männen med makt, status och en gloria av genialitet, vilket gjort dem oövervinnerliga. Vi är dock inte skyldiga, men vi är medskapare av förutsättningarna som gjorde det möjligt. Och vi har makten att i kraft av #MeToo att göra det svårare för förövarna att agera under radarn. Inte genom att anklaga eller fördöma människor utan genom att fokusera på handlingar och genom att ifrågasätta och ta avstånd från människor som utsätter andra för övergrepp.

Nej, nu får det vara nog. Jag känner att det är dags att ta ställning ordentligt. Det är dags att tacka nej. Så det gör jag nu. Till branschen. Ja, jag kommer att förlora pengar på det här. Det vet jag. Min karriär kanske går åt helvete men nu får fanimej vara nog.

Jag tackar härmed nej till, filmer, tv-serier, pjäser och projekt med de gubbslem och skitstövlar som både jag och ni känner till men som vi av juridiska skäl inte kan nämna vid namn. Men vi vet vilka ni är.

Om många tackar nej till att samarbeta, till att gå och titta på eller beundra kända förövare förlorar de möjligheten att fortsätta agera klandervärt i det tysta. Det finns alltid någon som ser och som hör, och det behövs bara ett enkelt: Nej tack! Det ligger en ansenlig makt i de där orden; samma makt som så länge skapat möjligheter för mäktiga män att ta för sig utan att ens utsättas för frågor. Nej tack är en annan sorts tystnad och den riktas mot den som bör tystas.

Jag tackar nej. Och jag tycker att även du ska tacka nej. Jag talar till mina kollegor. Regissörer, producenter, författare, teaterchefer – om vi tillsammans bara tackar nej, kan vi tvinga fram förändring. Vi kan inte vänta på att dessa män, för ja, det är främst män och det vet vi alla, vi kan inte vänta på att de ska förändras. Vi kan inte acceptera ”det var längesen och han är mycket lugnare nu”. Det spelade ingen roll för Josefin som levde och sedan dog i sviterna av fysisk såväl som psykisk terror och det ska inte spela någon roll för oss. Jag säger till alla mina bröder i branschen – Tacka nej. Till mina systrar – Tacka nej. Tillsammans kan vi flytta berg!

Listan av förövare är lång och jag är medveten om att det jag tackar nej till är goda 30 procent av allt som kommer att produceras men det är ok. Förändring kostar. Det har det alltid gjort. Och jag är mer än villig att betala.

Förändring kostar, och alla vi som vill förändring har ett ansvar att betala priset för den. Till skillnad från offren kan vi glädja oss med att priset vi betalar är noll och ingenting i jämförelse med det pris som Josefin Nilsson och så många andra kvinnor fått betala genom åren. Och det fina är att kostnaden är en investering i den nödvändiga förnyelse av kulturen.

Älska mig för den jag är visar dels att det finns andra sätt att berätta historier, dels att kvinnors liv är minst lika dramatiskt storslagna som mäns. Allt talar för att det är en ny kulturell guldålder som öppnar sig, där det inte finns plats för manliga genier som står över allt och alla andra. Jag vill se mer av och om kvinnor, men framförallt vill jag se mer av och om MÄNNISKOR som vågar visa sig sårbara och som bryr sig om sina medmänniskor mer än sina egna uppblåsta egon.

Hantverksskicklighet och intellektuell utveckling

För att må bra som människa måste det finnas balans mellan det som görs med kroppen och det som utförs med intellektet. Självklart innehåller olika arbeten olika mycket av det ena och andra, men det handlar aldrig om antingen eller. Jag har tidigare skrivit om att jag har ett gesällbrev, och sedan jag skrev om det har jag gått och tänkt på det. Brevet är inramat och hänger på väggen i mitt arbetsrum. Det väcker så många minnen. Både om den tid som flytt och den jag en gång var, och livet jag lever idag. Teori och praktik är två sidor av samma sak, det blir så tydligt när jag tänker på mitt arbetsliv och intellektuella utveckling.

Jag är stolt över mitt gesällbrev. Även om jag inte tänkte på det på detta sätt då så inser jag idag att det var första gången i mitt liv som jag visade för mig själv att jag faktiskt kunde något, att jag inte var den hopplösa odugling som betygen från grundskolan klassade mig som. Det var via handens kunskap som jag fick kontakt med intellektet och kunskaperna jag faktiskt tillägnade mig under skolan. Jag lärde inte för betygen utan för livet. Det var för min egen skull jag gick till skolan. Tröttheten jag kände handlade om formen inte om innehållet. Jag inser att både intellektet och kroppen gjorde motstånd och att jag gjorde uppror genom att inte ägna BETYGEN någon som helst tanke. Strategin var den samma på gymnasiet, men där blev betygen mycket bättre. Jag tror att det var för att balansen mellan kroppens kunskap och intellektet, mellan teori och praktik var bättre på gymnasiet. Framförallt var jag mycket friare och bageriarbetet är ett skapande hantverk. Det ena gav det andra och jag fann mig tillrätta mellan.

När jag efter några år i arbetslivet fick kallelsen till lumpen var det som en befrielse, för ute i arbetslivet fick jag inte utlopp för min önskan att utvecklas intellektuellt. Jag jobbade mestadels natt och orkade inte läsa på långa vägar så mycket jag önskade. Att få möjlighet att under 7,5 månader göra något helt annat såg jag som en skänk från ovan. Jag satte mig gladeligen på nattåget till Sollefteå i I21 och tog mig an militärutbildningen och uppdraget som kock med nyfikenhet och förväntan. Under de där månaderna i skogen och snön lärde jag mig ta ansvar och jag överväldigades av gensvaret jag fick från befälen. Även om jag hade svårt att hantera deras förväntningar, delvis beroende på att ingen tidigare trott eller litat på mig, blev jag glad när jag fick betyget från försvarsmakten. Jag muckade med högsta betyg (som jag förstår det gick det inte att få 10, 10, 10).

När jag idag blickar tillbaka på mitt liv upprepar sig detta mönster gång på gång. Finns det bara balans mellan kroppens kunskap och intellektet och känner jag bara tillit klarar jag av det mesta. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut i dagens arbetsliv. När jag betraktar arbetet som lektor utifrån min livshistoria, mina erfarenheter och insikten om dels vem jag är, dels vad jag kan och har lärt mig av och genom livet, blir jag rädd och känner mig jagad. När jag utnämndes till docent trodde jag att jag bevisat både för mig själv och för alla andra att jag är någon att lita på, att jag kan och klarar av att ta ansvar för viktiga arbetsuppgifter. 

Tyvärr är det inte så det ser ut. Det är inte så som arbetslivet är organiserat. Inte ens vi som har landets HÖGSTA utbildning är betrodda att efter eget huvud använda kunskaperna och kompetenserna vi skaffat oss genom åren av utbildning, egen forskning och den upparbetade hantverksskicklighet som all undervisning gett oss. Känslan av ofrihet och tvång som fick mig att misslyckas i grundskolan kryper på mig och när jag läser vad Jonna Bornemark skriver i sin artikel i tidningen Skola och Samhälle blir jag rädd att mitt arbetsliv ska sluta på samma sätt som mina år i grundskolan.

Evidensbaseringen skapar på så sätt ett mätbart kunskapsideal för skolan och för undervisningen. För lärarnas vidkommande märks ratios mätbarhetssträvan i en förpappring, ett arbetsmiljömässigt ohållbart krav på dokumentation av den egna verksamheten.

För att stå emot en sådan ensidig betoning av ratiot i skolan, både vad gäller forskning och styrning, behöver lärares beprövade erfarenhet, det som skulle kunna sägas representera lärarkårens intellectus, ges en betydligt högre grad av tillit än vad som idag är fallet.

Jag behärskar ratio, men finns ingen balans mellan eller om allt som har med intellectus att göra rationaliseras bort eller misstänkliggörs kan och kommer inte det KUNSKAPSSAMHÄLLE som systemen för styrning är tänkt att garantera att kunna växa fram. Betraktar jag samhällets investering i mig som människa utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det uppenbart ett GIGANTISKT slöseri med resurser. Hårdrar man reglerna och synen på kompetens som råder på högskolan idag hade jag kunnat göra det jag gör, enligt gällande regler, utan alla kurserna och poängen jag skaffat mig på skattebetalarnas bekostnad.

Det är inte bara en kunskapsfientlig syn på kunskap som vuxit fram under de senaste åren, det är dessutom en människofientlig syn. Resten av mina år i arbetslivet kommer att bli en kapplöpning med pedanterna som driver utvecklingen som jagat mig sedan jag bar tonåring och som hela tiden försökt få mig att känna mig värdelös för att jag inte anpassar mig efter reglerna. Jag känner allt mer hur snaran dras åt runt halsen på mig och hoppas att den huvudlösa utvecklingen kommer att ändras och att fler inser att singulariteten inte är ett utifrån kommande hot utan något vi på egen hand utsätter oss själva för.

Viljans och känslans väg leder till förnekelse

Politik är att vilja, sa Olof Palme. Och viljans kraft är stor och stark. Så pass stark är det att den övertrumfar intellektet, vilket är tragiskt och en av samtidens och mänsklighetens allra största problem. Ett problem som förvärras av det faktum att väldigt många förnekar att det ens är ett problem, vilket banar väg för kunskapsresistens. När banden till verkligheten kapats förvandlas allt vad intellektuell hederlighet heter till ett moras av åsikter där den som gapar högst och kan mobilisera flest vinner. Som tur är, tänker jag, är även det svärdet tveeggat. Det är en intressant tid vi lever i, och trots att det ser mörkt ut känner jag ändå ett spirande hopp.

Den som får mig att tänka i dessa banor är DNs suveräne krönikör Andrew Walden, som spottar ur sig kloka och tänkvärda analyser av samtiden. Häromdagen, till exempel, skrev han under rubriken, Kulturkrig är behändigt för den som saknar svar, om hur vuxna debattörer (företrädesvis på högerkanten) skriver om och förhåller sig till Greta Thunberg. Jag citerar och förhåller mig inte till hela texten, men följande tankar är värda att lyfta och sprida, tycker jag.

Det finns debattörer med intellektuell styrfart som försöker rationalisera barn-ska-gå-i-skolan-spåret som ett klimatpolitiskt svar men det är nästan ännu plågsammare att se. I en ledare i Kristianstadsbladet suckar tidningens politiska redaktör Carolin Dahlman över de klimatstrejkande barnen under rubriken ”Sura tonåringar med plakat räddar inte vårt klimat” och slår fast att ”det vore bättre om barnen gick i skolan, för den som vill rädda världen har bättre nytta av utbildning än av plakat”. 

Det är inte riktigt sant.

När de här barnen lämnar skolan som ”ingenjörer, biologer och företagsledare som kan förändra på riktigt” är det ju för sent. Enkelt uttryckt. Det är det förmodligen ändå och det lär krävas högutbildade huvuden i arbetet med att anpassa civilisationen till katastrofen men fyra timmars frånvaro är förhoppningsvis inte avgörande för artens överlevnad. Här och nu finns det ingenting bättre intressegruppen människor som ska leva i framtiden kan göra än att driva sitt särintresse en beboelig framtid mot ytan av debatten. Att bryta passiviteten.

Här ser jag viljan (att veta, till makt och så vidare) krocka med verkligheten, och vill peka på konsekvenserna av ett sådant tänkande. Dahlman är inte ensam om att inta den här lite förnumstiga hållningen, som bygger på det sunda förnuft som varken är sunt eller förnuftigt och som bara plockas fram när det oförsvarbara ska försvaras. Barn-ska-gå-i-skolan-inte-strejka är klimatförnekarnas motsvarighet till gruppen invandringsfientligas favoritmantra: Flyktingarna ska hjälpas på plats, i närområdet. Det är viljan som talar med dånande stämma. Ju högre larmet från verkligheten blir desto mer ihärdigt skriker förnekarna.

Och det fungerar. Uppenbarligen. Åtminstone bättre än något annat. Vilket är lite sorgligt med hänsyn till den vetenskapliga konsensus som ryms under ”annat” men det fungerar i alla fall. Man behöver inte gilla det för att medge detta.

Om barnen demonstrerat på fritiden, som Dahlman och andra liksom oskyldigt föreslår, hade det inte fungerat. Den nödvändiga laddningen finns ju i frågan om varför barnen ska bry sig om sin framtid när de vuxna inte gör det.

Detta att vuxna män(niskor) ger sig på och hånar engagerade barn som bryr sig om allas vår gemensamma framtid och livet på jorden, att till och med folkvalda politiker gör det, är ingenting mindre än en en skandal. Det är en varningsklocka som ringer ihärdigt, om man bara väljer att se det så. Hanif Bali må regera på Twitter i kraft av sina 107 tusen följare. Oron jag kände i höstas inför framgångarna för den politik som bygger på känslor och vilja har dock på senare tid allt mer kommit att lägga sig. Twitterstormar må vara kraftiga och 107 000 följare låter mäktigt, men det är INGENTING i jämförelse med Greta Thunbergs 1,4 miljoner följare, i över 100 länder, som dessutom agerar i den verkliga världen. Det som händer på Twitter stannar på Twitter. Engagemang på social medier är att lätt att piska upp, men den som kan mobilisera människor att gå ut på gator och torg för att visa sitt missnöje utgör en verklig kraft som faktiskt kan leda till den förändring som förr eller senare kommer att krävas.

”Barn ska gå i skolan” kan se ut som ett klimatpolitiskt svar men det är bara en sociokulturell hundvissla för den auktoritärt orienterade publiken. Den där som brummar belåtet när Dahlman avrundar sin ledare med orden ”att ställa krav är att bry sig” och som också råkar överlappa med publiken som har svårast att svälja den vetenskapligt förankrade hotbilden om en begynnande klimatkatastrof.

Klimatet är ENDAST ett särintresse för de som vill mer än vad som är möjligt och som därför tvingas följa sina känslor. För alla oss andra, alla vi som inser allvaret och som inser att bara för att det låter bra är det inte självklart bra eller ens önskvärt. Klimatförnekarnas försök att hävda att forskningen inte är entydig, att det finns en debatt i akademin, föll platt till marken när en lååååååååång rad forskare tillsammans publicerade en debattartikel i DN för någon vecka sedan. På Twitter och andra sociala forum kan man lotsas som den artikeln aldrig skrivit och man kan hata och håna hur mycket man vill. Viljan och känslorna är starka och vinner i det korta loppen, men verkligheten och kunskapen segar alltid. Ingen kan nämligen leva ett lyckligt liv i förnekelse, vilket den som väljer viljan, känslan och det sunda förnuftet, framför intellektet, hederligheten och anständighet.

Jag tror på framtiden, inte för att jag vet att allt kommer att ordna sig, jag gör det för att det finns så många kloka människor där ute som agerar i det tysta för det som är klokt och långsiktigt hållbart. Det kanske går åt helvete och redan är försent, men jag möter hellre den scenariot med öppna ögon, tillsammans med medmänniskor som bryr sig än lever i förnekelse av likes på Twitter.

Följa och försvara, eller stjäla? Det är frågan.

Hur man förhåller sig till filosofer och andra forskares resultat som man uppskattar säger något om en som tänkare. Använder och skapar man något eget med hjälp av det man läser, eller följer man, försvarar och är trogen? Det sägs att forskning är eller i alla fall ska vara objektiv, men ingen som varit ett tag i den akademiska världen kan ha undgått att lägga märke till att sådana saker som kultur och personlighet spelar roll för hur man agerar och förhåller sig till olika saker. Objektivitet är som jag ser det ett eftersträvansvärt ideal, men människor är och kommer alltid vara MÄNNISKOR, med allt vad det innebär. Det mänskliga är en förutsättning för forskning och får inte betraktas som ett problem, för då når vi singulariteten innan vi hinner säga postmodernism. Att acceptera den mänskliga faktorn är inte ett uttryck för relativism, tvärtom. Tron på absolut objektivitet är dock en idealism som rimmar mycket dåligt med hur verkligheten faktiskt fungerar.

Jag håller på att lägga sista handen vid den bok som jag betraktar som mitt livsverk. Allt jag gjort hittills i akademin har lett fram till den text jag just nu håller på att slutredigera. Den blir nog inte helt klar förrän till hösten. Har jag väntat så här länge vill jag inte stressa fram något. Dessutom har jag fått ett kontrakt på en lärobok, vilket jag tror blir bra som omväxling. Den ska bli färdig innan sommaren. Båda böckerna kan sägas handla om det jag lärt mig genom åren. Den ena riktar sig till andra forskare (och givetvis en intresserad allmänhet, för kulturvetenskapliga texter som inte kan läsas med behållning av icke-akademiker borde inte läsas av någon) och läroboken till studenter som just påbörjat sin utbildning.

Jag ser mig som en förkämpe för kunskapen, i obestämd form plural. Därför försvarar jag inte filosoferna jag läser och vars tankar jag använder, jag stjäl det som fungerar och gör något eget av det. Bara så kan man, i kunskapens namn, hedra tänkarna man inspirerats av. Är det inte samma som att plagiera, kanske någon invänder. Absolut inte, svarar jag. Tvärtom, för jag skulle aldrig drömma om att inte ge dem jag stjäl ifrån cred för det. Det är i vördnad och av tacksamhet jag stjäl. Jag står på jättars axlar och hade aldrig kunnat komma så långt utan deras inspiration. Stannade jag kvar vid deras fötter för att tillbedja dem eller försvara deras heder, skulle jag inte bidra till utvecklingen av kunskap. Och det var ju därför jag sökte mig till akademin, för kunskapens skull och för att få vara med och utveckla den. Jag har ingen aning om hur boken kommer att tas emot, men väntar med spänning på vad några utvalda människor jag litar på och känner respekt för ska säga efter att de läst manus. Och den som vill får gärna reagera på följande tankar, hämtade från boken, där jag just förklarar varför jag stjäl.

Nomadologi handlar om att lära sig förstå kulturens fundamentala öppenhet samt undersöka möjligheter till och förutsättningar för förändring. Det handlar mer om att förstå vad som skulle kunna bli, än om att slå fast vad som är. Den som vill forska om och förstå kultur behöver röra sig med och förändras, tillsammans med det man studerar. Metoden kan aldrig vara given på förhand, den måste uppfinnas vartefter och förändras med det som studeras. Kunskapsobjektet och den studerade kontexten bestämmer vad som är den bästa metoden och materialet. Och frågan är viktigare än svaret, för frågan styr perceptionen och kognitionen. Det som är funktionellt är bra, det dysfunktionella är dåligt. Närmare än så går inte att komma en definition av nomadologin. Detta är en metodbok för studier av kultur, snarare än en bok om kulturvetenskaplig metod. Teorin och metoden är invävd i texten och presenteras tillsammans med resultatet, eller hellre: Teorin, metoden och resultatet är delar av samma helhet som läggs i läsarens händer för att främja förståelse för förändring. Ett annat samhälle är möjligt, om tillräckligt många vill, och förstår man förutsättningarna för förändring ökar chansen att fler inser att kulturen redan idag är resultatet av kollektiv handling. Kulturen är skapad av oss som lever och verkar här och nu. Fler behöver tänka mer på vad de vill och börja reflektera över varför de gör som de gör. Det är första steget mot förändring och när det steget väl är taget är det bara att fortsätta, ett steg i taget. Om och när många vill samma sak ökar chansen dramatiskt att det blir så även om den här typen av processer aldrig går att styra mot ett mål.

Kulturvetenskapliga texter kan och bör utmana, samt uppmuntra till reflektion. Kulturvetenskap handlar om att lära sig tänka nytt och med fantasins hjälp ta sig förbi det givna genom att försöka förstå vad som skulle kunna bli. En levande och hållbar kultur kan inte måttbeställas eller tvingas fram, den är ett resultat man bara kan hoppas på och förhålla sig ödmjuk inför. Nyttan med denna typ av forskning uppstår i mötet med andra tankar, i reflektionen över det som sägs. En enskild kulturforskare kan aldrig fånga alla aspekter av kulturen som undersöks. För att resultatet ska bli användbart behövs aktiva läsare som inte bara passivt tar emot utan kommer med invändningar. Utan läsare som reagerar och rättar till felen som oundvikligen finns här och var i en framställning som denna faller boken platt till marken. Utan samverkan med dem forskningen handlar om och berör blir kulturforskningen obskyr. Kulturvetenskapliga texter som inte är skrivna för att engagera och som mottagaren förväntas förhålla sig passiv till motverkar själva syftet med forskningen som för nomadologen handlar om att öka engagemanget och främja uppkomsten av olika förståelser för kulturen som kan ligga till grund och bilda utgångspunkt för samtal om det som var, är och kan bli.

Kulturvetenskapen jag bedriver är en annan typ av vetenskap, och det är den konsekvent. Nomadologisk (kultur)vetenskap är en vetenskaplig praktik som inte går att låsa fast, det är en öppen vetenskaplig praktik, utan några andra regler än transparens och kritiskt tänkande. Nomadologin, i alla fall den variant som här beskrivs, är ett slags vetenskapligt uppror mot allt vad konventionell vetenskaplig praktik heter. Kunskapen behöver vara fri för att bli angelägen. Vetande kan inte låsas in eller kontrolleras utan att något avgörande och viktigt går förlorat, nämligen lusten att lära. Vetenskapen och den högre utbildningen håller på att förändras i riktning mot ett slags marknadsanpassad lean produktion av ”kunskap”, eller snarare mät- och jämförbara resultat. Vetenskap handlar idag allt mer för enskilda forskare om att meritera sig, och för samhället och näringslivet om att få legitimitet för det man redan visste eller vill göra. Utvecklingen oroar mig. Därför gör jag motstånd genom att välja andra sätt, konsekvent. Bland annat låter jag mig inspireras av ett citat från Deleuze där han talar om sitt mångåriga samarbete med kollegan Félix Guattari.

Vi var bara två, men det som var viktigt för oss var inte så mycket att arbeta tillsammans utan snarare detta egendomliga faktum att arbeta mellan oss båda. Vi var inte längre ”författare.” Och det här mittemellan refererade till andra personer som var olika på olika sidor. Öknen växte samtidigt som den blev mer befolkad. Detta hade ingenting att göra med en skola eller med igenkännandeprocesser utan det hade framför allt att göra med möten. Och alla dessa historier om tillblivanden, förbund mot natur, a-parallell utveckling, tvåspråkighet och tankestöld är vad jag haft ihop med Félix. Jag har stulit Félix och jag hoppas att han gjorde på samma sätt för gentemot mig. (Deleuze & Parnet 2002).

Sådana strategier handlar om att göra sig medveten om att väldigt lite i världen är unikt. Det handlar om att förstå att det som uppfattas som nytt i själva verket är variationer av gamla teman, oväntade kombinationer av välkänt stoff, och att det är handlingarna som många utför som skapar världen. Kreativitet uppstår mellan människor och i mötet med andra. Därifrån kommer impulserna till nya tankar. Genom att stjäla snarare än att resa anspråk på att ha använt det stulna till punkt och pricka enligt upphovsmannens eller upphovskvinnans intentioner uppnås två saker. För det första får författaren äran av att vara den som givit impulsen till användningen och för det andra får läsaren hjälp att själv bilda sig en uppfattning om relevansen i tankarna. På det sättet engageras fler aktörer i samtalet, vilket är en förutsättning för uppkomsten av ny kunskap. Nyckeln till framgång är något så enkelt och samtidigt svårt som en plats, ett rum där möten mellan forskarens resultat och dem de vetenskapliga rönen angår kan äga rum. För att det hela ska fungera och för att främja vidare samtal behöver det vara en plats med högt i tak där många kontinuerligt och prestigelöst kan utbyta tankar och föra samtal kring hur man bäst utnyttjar resurserna och kompetenserna som man sammantaget förfogar över. Kulturvetare undersöker inte bara kultur, tillsammans med alla andra i samhället är forskarna medskapare av kulturen som alla både påverkar och samtidigt påverkas av.