Självständighet och flockmentalitet

Såhär mitt i terminen är det stressigt och jag har både deadlines att hålla och studenter att hjälpa samt resultat att rapportera in, dessutom dras jag med en efterhängsen förkylning som satt sig i bihålorna vilket gör det jobbigt att fokusera på skärmen och stör tänkandet. Därför blir dagens bloggpost en reprisering. Nästa vecka är tanken att jag officiellt ska påbörja arbetet med den lärobok jag fått kontrakt på och som bara känns viktigare och viktigare för mig. Därför letar jag efter äldre texter publicerade här på Flyktlinjer, och här är en som handlar om vikten av och hur man utvecklar SJÄLVSTÄNDIGHET. Det är ett av temana i boken och här finns ett utkast till tankar om just det. 

Att tänka som andra är enkelt, att ansluta sig till en framgångsrik skolbildning och agera i enlighet med dess grundpremisser är bekvämt. Att hålla sig till en plan och inom gränser, att kontrollera att andra gör samma sak som en själv kan alla. Det är så vi människor fungerar, vi är sociala varelser; vi blir så att säga individer i grupp. Fast frågan är om det kan kallas vetenskap när man mer eller mindre mekaniskt upprepar ett koncept och producerar varianter av sådant som är känt sedan tidigare; när försvaret av gruppens försanthållanden blir viktigare än utmana etablerad, samt söka ny och användbar, kunskap. Ingen människa är en ö, det är sant, och ingen klarar sig helt på egen hand; men flockbeteende och konfrontativa ansatser, försök att smutskasta andra GRUPPER av forskare är allt annat än vetenskapligt. Jag oroas av flockbeteendet, som i och för sig kanske inte är särskilt nytt, och värnar förmågan att tänka självständigt och analytiskt. Vetenskapen ska vara kritisk, men inte kritiserande. Forskarsamhället är ingen social gemenskap där man kämpar om uppmärksamhet eller skapar och marknadsför varumärken. Akademin är inte som Twitter. Ändå syns allt fler tecken på sådana tendenser. Angreppen på pedagogiken, postmodernismen oroar mig, alla svepande och vaga anklagelser riktade mot hela discipliner och forskningstraditioner är motsatsen till vetenskap; ändå anses det i vissa läger som ett försvar för kunskapen. Det är oroande, antiintellekt och förödande för allt vad självständighet heter.

Högre utbildning handlar mer än någonting annat om att utveckla förmågan att tänka kritiskt och självständigt, det menar i alla fall jag; inte om att välja sida i en strid och lojalt upprepa gruppspecifika ståndpunkter för att vinna makt och inflytande. Tänkande är svårt, analys tar tid och sökande efter kunskap handlar om att ständigt utmana svaren man redan har tillgång till, inte om att slå sig till ro med det man vet och försvara redan uppnådda resultat; ändå är det just detta jag ser allt fler tecken på. Universitetsutbildning erbjuds till allt fler och högskolans uppdrag är att snabbt och effektivt slussa så många genom systemet som möjligt. Detta att genomströmning är en faktor oroar mig, för det betyder att examen är viktigare än förmågan att tänka självständigt. Högskolan avakademiseras när utbildning handlar om att nå på förhand, klart och tydligt formulerade mål, när betygssättning handlar om att jämföra resultat gentemot en färdig mall. Högre utbildning måste handla om att utsätta sina tankar och kunskaperna man presenterar för BEDÖMNING. När jag läser inlämningar, rättar tentor och undervisar om vetenskaplig metod och uppsatsskrivande fokuserar jag på textens innehåll, och talar jag om hur man kan tänka för att utvecklas och bli bättre på att tänka vetenskapligt. Jag slår inte fast hur det är eller säger hur man ska göra. När jag handleder studenter och läser uppsatser som examinator BEDÖMER jag innehållet i texterna som presenteras för mig och jag reflekterar över hur väl helheten hänger ihop och hur välargumenterade ståndpunkterna som läggs fram är. Finns adekvat stöd för alla påståenden? Godkänt får den som får ihop helheten utan allvarliga missar, och det högre betyget får den som visar hög grad av självständighet och i sitt resultat kan visa på oväntade samband eller kommer fram till något nytt. Högskolans uppdrag, som jag ser det är att främja utvecklingen av självständighet, att hjälpa studenterna hitta en egen tankestil.

Lärande är en process som inleds på de lägre stadierna med lock och pock från läraren, för att sedan gå över till mer mekanisk inlärning av grunderna för fortsättningen. Utan ett stabilt fundament och byggnadsställningar som stöd går det inte att växa. Utan hjälp och en lärare som talar om hur det är blir det svårt att skapa en grund att bygga vidare på. Länge fram lär man sig mer och mer, genom imitation och upprepning, fram till dess att man närmar sig gränsen för det som är känt, det som vi vet och är överens om i samhället och vetenskapen. Ju mer säker kunskap man utsätts för och har att hantera desto tydligare blir det att mänsklig kunskap inte är ett sammanhängande system. Ju mer man lär sig desto tydligare blir sprickorna i fasaden, motsättningarna och de vita fläckarna. Någonstans på gymnasiet bör eleverna tvingas konfrontera detta faktum och börja lära sig hantera situationen. Ju längre upp man kommer i utbildningssystemet desto mer måste man fokusera på SJÄLVSTÄNDIGHET. Förmågan att analysera och bedöma vad som är hållbar och fungerande kunskap är långt viktigare än kunskapen, för vetande är aldrig statiskt. Vetenskap handlar om att söka ny kunskap och utmana det redan kända och accepterade, handlar om att tänka nytt och kunna orientera i okänd terräng. Efter gymnasiet är man ensam, får man klara sig på egen hand, måste man arbeta självständigt och utveckla en egen stil. Det menar i alla fall jag. Kommer man till högskolan med förväntningen att allt ska vara som man är van vid; tror man att högskolan är en fortsättning på gymnasiet (som antas vara en fortsättning på högstadiet, vilket är en fortsättning på mellanstadiet, och så vidare) om utbildningssystemet uppfattas som en serie mjuka övergångar blir det svårt att hinna utveckla självständighet på de få år man har till sitt förfogande. Och kommer man dessutom till högskolan med bristande förkunskaper blir det närmast omöjligt. Spiken i kunskapssamhällets kista är målstyrningen, kvalitetssäkringen och det faktum att genomströmningen är en faktor alla måste räkna med och på olika sätt ta hänsyn till. Lära sig tänka nytt och fritt om saker man ännu inte vet något om är inte ett mål som kan specificeras i detalj, analys- och bedömningskompetens kan bara växa fram inifrån, genom eget, ihärdigt arbete. Så ser bildningsresan ut, och dess mål är att utveckla en egen stil. Upprepar man andras kunskaper är man bara en blek kopia. Dagens syn på kunskap och utbildningskvalitet ger oss mer av samma och ut ur högskolan springer därför rader av nybakade studenter som med sig ut i livet har närmast identiska uppsättningar kontrollerad fakta och som lärt sig upprepa redan känd kunskap.

Hur hittar man sin egen stil? Det är svårt att utveckla ett unikt och eget sätt att tänka, och det är INTE en process som går att styra eller kvalitetssäkra, inte att mål som man brytas ner i delmål som klaras av ett och ett. Självständighet kan man bara skaffa sig på egen hand, den växer inifrån. En bra lärare kan locka fram motivation att försöka, men en egen tankestil är per definition individuell och den måste studenterna utveckla själva. Det är därför man kallar studenterna studenter, för på högskolan studerar man på egen hand under ledning av lärare som själva forskar parallellt med undervisningen. Kommer man till högskolan med fel förväntningar, vet man inte ens vad självständighet är och förstår man inte vad eget ansvar innebär, kan den högre utbildningen inte bli högre. Det spelar ingen roll hur många pedagogiska kurser högskolelärarna tvingas gå, om studenterna inte agerar som studenter och tar eget ansvar påverkas kvaliteten i utbildningen menligt. Om högskolelärarnas administrativa börda är för stor, om det inte finns tid att tänka, reflektera och kritiskt granska varandras inlämningar och resultatet av studierna, om seminarierna betraktas som ett tvång, som något man går på bara för att få närvaron inrapporterad, finns ingen möjlighet att utveckla en självständig förmåga. Och saknas den, har man ingen egen tankestil att luta sig mot i livet efter högskolan bli examensbeviset bara ett papper med fina ord. Om högskolestudier i praktiken blir en upprepning av gymnasiet har samhället inte vunnit någonting på investeringen i högre utbildning.

Hur gör man då för att utveckla en egen stil? Det är i grunden väldigt enkelt, liksom spelet Othello tar det en minut att lära sig, men en livstid att bemästra. Det handlar om att upprepa loopen läsa-tänka-relatera-analysera-kritisera, om att aldrig slå sig till ro, om att söka mönster i allt större material. Det handlar om att fokusera mer på vad man inte vet än vad man vet, om att vara ödmjuk och lyssna mer än man talar. Utan att skriva, skriva om, läsa, reflektera och revidera, går det inte att utveckla självständighet. Den kommer med tiden och man blir aldrig färdig. Alla kan, och blir också, hela tiden bättre. Få kommer ändra fram, men om det anses för svårt eller om detta krav på högre utbildning anses vara för högt, går det ut över samhällets samlade förmåga. Självständighet är inte ett mål som ska nås, det är en vision att sträva efter. En målsäkrad högre utbildning kan som jag ser det därför aldrig vara högre, den är något annat och jag oroas över utvecklingen, över bristen på självständighet och den flockmentalitet som växer fram i samhället.