Är man ute i sista stund och kräver hjälp av läraren för att fixa en uppgift är det i sig ett tecken på bristande planering. Om läraren inte får de rätta förutsättningarna att hjälpa kommer hjälpen man får (om nu läraren inte är upptagen med annat, vilket lärare idag ofta är) för att man har panik och försent upptäckt att man inte läst uppgiften ordentligt, inte har förstått eller gjort vad som krävs tidigare för att kunna lösa den, inte att vara till någon hjälp. Och det kan aldrig vara lärarens fel. På högskolan bedriver man självständiga studier.
Betänk att lärarna i många fall har över 20 års erfarenhet av undervisning och planering av kurser och dessutom lutar sig mot forskning när upplägget tas fram. Alla kurser modifieras dessutom löpande med utgångspunkt i erfarenheter av tidigare kullar med studenter. Inte för att öka kundnöjdheten utan för att skapa förutsättningar för högkvalitativt lärande. Kåren som är studenternas förhandlingspart kräver ofta framförhållning, vilket har lett till att vi lärare tvingas vara ute i allt mer god tid för att inte bryta mot reglerna som reglerar vårt arbete. En månad innan kursen börjar ska vi till exempel ha litteraturen till kursen klar, liksom datum för examination och obligatoriska moment. Ändå får vi ofta mail strax innan tentan eller seminariet som handlar om att studenten inte fått tag i boken eller att det krockar med ett möte på jobbet(?!), trots att studierna ofta bedrivs på heltid. Alls frågor och synpunkter på upplägg som kommuniceras sent eller i panik signalerar bristande planering och engagemang för studierna.
Jag brukar lite försiktigt fråga studenterna, när jag får den här typen av frågor, ifall de tror att en arbetsgivare skulle acceptera beteendet. När det handlar om uppsatser får jag ibland frågan om det räcker ifall man bara gör det som krävs och angivits som absolut minimum? Då frågar jag, också väldigt försiktigt, om studenterna tror att de kallas till intervju om de i ansökan till jobbet ställer frågan: Hur lite måste jag göra för att få jobbet? Den enda som drabbas av den här inställningen till studier är studenten själv.
För mig som lärare leder det till stress, för jag vill naturligtvis hjälpa så mycket som det går. Det är därför jag redan vid kursstart talar om vikten av planering och framförhållning. Man kanske kan få godkänt på ett seminarium genom att tokläsa dagen eller dagarna innan, och möjligen går det att klara en tenta med samma strategi, men är det en uppsats eller något annat större arbete man ska göra fungerar det INTE. När jag planerar tiderna för handledning gör jag det med hänsyn tagen till lärandeprocessen, och jag finns till hand och har tid att svara på frågor samt har gott om tålamod i början av kursen. Det är dock inte mitt ansvar att jaga eller påminna, jag har annat för mig och egna saker att hålla reda på. Visst kan det vara skönt att få en fri dag på grund av att studenterna inte dyker upp till den första handledningen, men dels behöver jag framförhållning för att kunna utnyttja tiden optimalt, dels vet jag av erfarenhet att min arbetsbörda växer när studenterna uteblir. Det spelar ingen roll vilket skäl man anför eller har, det man går miste om är hjälp som man behöver för att lyckas. Det kanske ser ut som en tidsvinst, men jag lovar att det är precis tvärtom.
Kommer man inte på föreläsningar eller andra moment som inte är obligatoriska går man oundvikligen miste om viktig information och möjlighet att ställa frågor och får svar. Väljer man att maila eller ringa sin lärare dagen innan inlämningen för att be om hjälp är det på tok försent, och eftersom jag aldrig skulle klara mitt arbete utan god framförhållning och planering har jag när det drar ihop sig till deadline flyttat mitt fokus till nästa kurs eller uppgift. Hör man av sig i panik lyssnar man dessutom inte och är problemet komplext är det omöjligt att finna en lösning där och när tiden är knapp.
Att skriva en uppsats är som att åka ett Wasalopp, skulle man kunna säga. För att få en bra tid gäller det att man redan långt innan loppet startat förbereder sig minutiöst. Sedan gäller det att man är ute i god tid för att få en bra placering i startfållan. Och när loppet är igång måste man hushålla med sina krafter och se till att dricka och äta på strategiska platser. Utrustningen måste vara välskött och man måste vara ödmjuk inför vädrets makter. Förutsättningarna är de samma för alla åkande och det finns ingen annan att skylla på ifall man misslyckas på grund av dåliga förberedelser än en själv. Arrangörerna ansvarar för spåren, logistiken med nummerlappar, packning samt vätskekontroller och annat. Det finns extra utrustning och olika typer av hjälp att få om något oförutsett händer, men det är upp till en själv att åka och skapa optimala förutsättningar för sin egen åkning och loppet man anmält sig till.
Men, oj! Jag hamnade här litet av en slump, via en kommentar från http://sparosverige.blogspot.com/2019/03/kurs-i-harry-potter.html — den enda blogg jag följer. Tills nu. Äntligen någon som delar med sig av längre texter, någon som har en tro på bildning. Men jädrans vad jag har att läsa nu … Tack!
SvaraRaderaLars
Hej och tack Lars! Hjärtligt välkommen! Bildning känns som en viktigare och viktigare fråga, så kul att höra att du också ser värdet!
SvaraRadera