Frågekompetens

Vissa saker måste man fråga om för att få svar. Men alla svar kommer inte ur frågor. Vissa svar adresserar frågor man inte ens visste att man hade, och för att kunna tillgodogöra sig den typen av svar krävs istället både öppenhet inför det okända och tålamod. Andra svar kan bara nås genom hårt, eget arbete. Vissa frågor är helt nya och ingen nu levande har något svar. Vill man veta svaret måste man skaffa fram det på egen hand. Ingenting är så enkelt som det i förstone eller vid en ytlig betraktelse framstår som. Kompetensen att ställa olika typer av frågor och förmågan att förstå att det finns olika typer av svar är viktig. Och viktigast av allt är att förstå skillnaden mellan att googla sig fram till svar och att lära sig något på djupet och för livet. En väl utvecklad frågekompetens behövs för att lyckas i högre studier.

Nyfikenhet, anses vara en odelat positiv egenskap. Och, visst, nyfikenhet har nog varit en viktig drivkraft i och genom mänsklighetens historia. Men nyfikenhet kan också handla om att lägga näsan i blöt. Om att tillfredsställa en egoistisk önskan om att gotta sig i andras olycka. Vissa saker är inte öppna för alla att fråga om. Vissa frågor kan också såra, bara genom att ställas. Frågor är som allt annat komplext och på inget sätt entydigt gott eller ont. En typ av frågor som inte hör hemma på högskolan är frågorna som ställs av lathet, som ställs för att man inte orkar leta upp svaret. Sådana frågor passiviserar och infantiliserar högskolan och gör det svårt att hålla den akademiska höjden uppe. Lärande och kunskapsinhämtning kan med andra ord hämmas av lärares, föräldrars och myndighetsrepresentanters allt för lättvindiga och snabba svar på alla typer av frågor. Det är inte lärarens uppgift att ge svar. På högskolan handlar det ännu mer än i grundskolan om ett samspel, om att mötas med kunskapen i centrum och då kan det ofta vara viktigare att själv skapa svaren på frågorna man har, särskilt som den typen av svar häftar vid och stannar kvar längre i medvetandet.

För att frågandet skall bli meningsfullt och för att man skall kunna säga att frågan och nyfikenheten är positiv krävs kritiskt tänkande och tankemöda hos både den som ställer frågan och den som den riktas mot. Och lika viktigt är det att göra sig medveten om vad man inte vet eller kan samt behöver för att lära. Utbildning handlar om så mycket mer än att passivt få svar. Det krävs integritet både för att ställa bra frågor och för att besvara dem på ett utvecklande sätt, inte minst krävs det hos lärare en utvecklad förmåga att förklara varför svaret uteblir. Kunskapsutveckling är en ömsesidig process och utan förståelse för det från den frågande kan den högre utbildningen inte bli högre.

Lärarens uppgift är aldrig, kan aldrig och får inte vara att serva studenterna. Man brukar säga att det inte finns några dumma frågor, men det gör det så klart. Alla frågor är inte berättigade. Väldigt många frågor ställs på grund av (upplevd och faktisk) tidsbrist, eller av lathet. Det gäller för både lärare och studenter att göra sig uppmärksam på detta och att varken ställa eller besvara den typen av frågor. Lätt fånget, lätt förgånget. Alla vet hur det är. Det man får reda på när man bara frågar utan eftertanke, utan att veta vad man vill egentligen, i farten eller av bekvämlighet, leder till kunskap med dålig hållbarhet. Det är information. Kunskap är inte synonym med svar på ett antal frågor.

Deleuze, Foucault, Habermas, Arendt, Nietzsche, det vill säga stora filosofer, svåra texter och komplexa problem kräver andra frågor och helt andra svar än frågorna som ställs i program som Jeopardy eller Vem vet mest. Filosofiska frågor måste man först lära sig att ställa, och det krävs även av den som är insatt i ämnet en hel del tankemöda innan den här typen av frågor kan formuleras. Lärande och kunskap får man inte genom att få svar, det får man genom hårt och mödosamt arbete med frågorna.

Snabb behovstillfredsställelse och en ökande tidspress, krav på effektivitet. Det är något vi har tvingats vänja oss vid idag. Allt går allt snabbare. Inte konstigt då att många väljer den enkla vägen. Inte alls konstigt att man inte förstår skillnaden mellan kunskap och information. Men för att den högre utbildningen ska bli högre krävs motstånd mot alla förenklingar och krav på effektivisering, både från lärare och studenter. Allt fler inom högre utbildning faller till föga för studenternas krav på enkla svar. Det är en konsekvens av det system för lärande som vi byggt upp. Inget talar dock för att det är långsiktigt hållbart. Universitetsutbildningar förmedlar inte information. Högre utbildning handlar om att förmedla verktyg för självständig kunskapsinhämtning. Arbetet med att få svar måste alla som verkligen vill lära utföra på egen hand men tillsammans med lärare och studiekamrater. Högre utbildning syftar till att fostra självständiga medborgare med en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande. Det är inget man snabbt kan informera sig om genom att fråga om allt man undrar över. Vore det inte så kunde universitetet ersättas med Wikipedia.

Världen förändras i allt snabbare takt och aktuell information blir fortare och fortare inaktuell. Det är ett annat skäl att anamma en mer bildningsinriktad syn på kunskap och lärande. En högskola med bildning som mål tvingar både lärare och studenter att utveckla frågekompetens. Eftersom svaret på frågorna allt tydligare blir inaktuellt, ofta redan innan utbildningen är avklarad, och eftersom kunskaperna och kompetenserna som den högre utbildningen leder till (fast bara om den verkligen är högre) skall omsättas i arbetslivet, blir det viktigare och viktigare att man arbetar upp kompetens att både ställa frågor och söka svar.

Ska man kunna agera som student på universiteten kan och får man inte göra sig beroende av någon annans förmåga att svara. Då försätter man sig själv i ett underläge som man sedan riskerar att fastna i. För en lärare kan det vara smickrande att vara den som studenterna är beroende av och det är ett säkert sätt att nå uppskattning. Fast det är obehagligt också, och den som samlar (okritiska) lyssnare och anhängare runt sig är inte alltid den mest ödmjuke. Det gör något med ens självsyn om man bejakar den typen av, och går in i en sådan, relation till omgivningen. Både läraren och studenten påverkas negativt, för att inte tala om kunskapen.

Jag vill inte ge svar. Värjer mig för allt för enkla svar och skyr lättsinniga frågor som man enkelt kan hitta svaret på själv. Det är inte av lättja, utan av omsorg om studenterna, och för att jag tror att det är förödande för samhället om man som lärare ger efter allt för enkelt och strör svar på alla frågor omkring sig. Jag vill samtala och och söka svar, tillsammans. Så ser jag på min roll som medmänniska, som förälder, som lärare och som forskare. Tillsammans är nyckelordet. Utan att fråga får man inga svar, men alla svar kan inte förmedlas snabbt och effektivt. Vissa svar, de viktiga och avgörande svaren, måste man skaffa själv, i och genom hårt arbete. Det finns inga genvägar till den bästa kunskapen. Och högskolan är den plats där arbetet med att bygga upp den kunskapsbas som skall hjälpa en att klara sig genom livet inleds. Det man betalat i svett och möda här, får man igen i form av ansvarsfulla, utvecklande och välbetalda arbeten i framtiden.

Vad är viktigt, egentligen, på riktigt? Den typen av frågor, frågor som saknar tydliga svar, frågor som inte går att besvara en gång för alla, är de allra viktigaste frågorna. Tyvärr trängs sådana frågor allt oftare och mer ihärdigt bort från det allmänna vetandet. Varför? Det är också en fråga utan tydligt svar. Vad vill vi egentligen med vårt lands högre utbildning? Vad vill vi med livet, vårt eget och det vi delar med resten av befolkningen i Sverige, Norden, Europa och övriga världen? Det är frågor som allt färre ställer. Och när ingen ställer dem längre är det ingen som bryr sig om att försöka besvara dem heller. Det leder till att inte bara insikten om att frågorna fortfarande är i högsta grad aktuella och relevanta, utan även till att kompetensen som behövs för att besvara frågorna (det vill säga jobba med svaren, vända och vrida på dem och väga det ena mot det andra) riskerar att gå förlorad. Att besvara den typen av frågor handlat inte om att leverera något definitivt svar. Något sådant svar finns ju inte.

Att vara människa handlar om att leva med och om att försöka hantera frågor, komplexa frågor utan givna svar. Försöka hantera, är nyckelorden här. Försöka, försöka och försöka igen, att hitta svar som fungerar för stunden. Lika viktigt är det att överge svaren när nya och bättre svar skapas. Att vara människa handlar om att vara i rörelse, tillsammans, i okänd terräng. Mänsklighetens storhet står i direkt relation till förmågan att uppfinna både svar och vägar fram, upp, ut och in i det okända. Men lika mycket om att fortsätta vara ödmjuk inför världens och livets komplexitet. Därför är det viktigt att ställa frågan: Vad är viktigt, egentligen? Vad betyder något, på riktigt?


Alla parter i som är engagerade i en tankeprocess måste ge upp en del av sin autonomi för att tänkandet skall kunna generera användbara lösningar på problemen som adresseras. Det handlar om att göra sig medveten om att man för att lära måste våga beträda en väg som per definition bara till viss del kan vara utstakad. Högre utbildning har inget mål, det är vägen fram som är målet, just eftersom den högre utbildningen sista ledet i utbildningssystemet. Insatsen kan vid en första anblick tyckas hög, men här finns goda möjligheter att hitta nyckeln till ett lyckligt liv. Förutsättningen för att kunna utnyttja potentialen som finns hos en sådan förståelse av tänkande och lärande är att man gör sig mottaglig för det nytänkande som är själva utgångspunkten för skapandet av en ny och bättre värld.

Avslutar med några tankar om olika sätt att forska, vilket är omöjligt utan frågekompetens. Vi lever i en kultur där en massa saker tas för givet. Föreställningen att alla frågor har ett enda, bestämt och bästa svar, är ett sådant förgivettagande. Ett annat är att det är forskningens uppgift att leverera det enda rätta svaret. Dessa och andra liknande kulturella föreställningar rörande kunskap påverkar vetenskapen och möjligheten att bedriva forskning. Accepterar vi att alla frågor (oavsett hur de formuleras) har ett svar tvingas vi godta att frågeställarens önskan om att få ett svar är viktigare än forskarens kunskaper och erfarenhet av att söka svar.

Det finns forskare som beskriver världen, forskare som samlar intryck efter principen ju mer/fler iakttagelser desto bättre. Induktion handlar om att samla empiri för att söka mönster och skaffa underlag för det som hävdas i namn av vetenskap. Om det man forskar om är lagbundet är detta en bra metod. Planeternas banor, naturens skiftningar, vattenströmmar och liknande fenomen där det ena leder till det andra går att förstå med ledning av insamlade iakttagelser.

Det finns forskare som bygger modeller för att försöka förutse vad som ska hända i framtiden. Här använder man både iakttagelser och logik för att räkna ut vad som kommer att hända. Kunskapen växer i samspelet mellan teori och empiri där insamlade data ger stöd åt förutsägelser och approximationer. Fysikens kunskapsmål är att försöka räkna på det som komma skall, och det går att göra ifråga om en lång rad fenomen, men handlar det om människor är det vanskligt att lita på modellerna. Ju större grupper av människor man studerar och ju kortare tidsspann man undersöker desto mer pålitliga blir prognoserna, men helt säkra kan de aldrig bli. Litar man för mycket på modeller i samhällsplanering och liknande är risken överhängande att man utsätter samhället för risker. Och därför är det olyckligt om man tänker sig att detta är vetenskapens enda mål.

Jag forskar om kultur och undersöker förutsättningar för förändring (av kultur), genom att skapa verktyg som kan användas i arbetet med att försöka förändra. Det är ett annat sätt att bedriva forskning, varken bättre eller sämre än något annat. Min forskning är lika VETENSKAPLIG som annan forskning, men den handlar varken om att beskriva eller göra förutsägelser. Jag forskar dock om människor som kan läsa det jag skriver och som har en egen vilja och förmåga att agera annorlunda. Detta måste jag som kulturforskare ta med i beräkningen, och därför ser min forskning annorlunda ut än biologer, fysiker och andras forskning.