Bruno Latour, om politik och vetenskap 3

Det dök upp en länk i flödet, till en intervju med Bruno Latour. En lång intervju, om angelägna saker som jag tänkte skriva mig igenom i ett par (kanske tre eller flera) bloggposter. Det handlar om kunskap, politik, tro och gränserna mellan. Detta är den tredje posten, och här inleds själva intervjun.

I met Latour in October 2017 in Chicago, where he was teaching a workshop and giving a series of lectures. Our interview ranged widely over his life and interests. We talked about environmental politics in the age of Trump, his abiding fascination with religion, and his experience growing up in a family of renowned wine growers. After decades of academic jousting with the scientific community, Latour has emerged as something of an éminence grise. Now scientists are asking him to help make their case for the validity of climate change research. The irony is hard to miss.

Jag har genom åren skrivit många poster om Latour här på bloggen. Han är en tänkare mellan natur- och kulturvetenskap, en forskare jag möter både på väg mot postmodernismens utmarker och när jag rör mig mot fysikens positivistiskt säkra insikter. Han är en medlare som kan hjälpa båda sidor, skulle man kunna säga. Fast då krävs så klart att man lyssnar. Tyvärr just lyssnade inte vetenskapens största dygd, i alla fall inte i dagens prestationsfokuserade akademi. Även om ingen äger kunskapen är sanningens försvarare många och mäktiga. Likt Vatikanens inkvisitorer bevakar de den rätta läran och förföljer alla heretiker. Jag bli glad av att läsa att Latour faktiskt blir lyssnad på. Så har det inte alltid varit, vilket är paradoxalt eftersom sanningen och verkligheten inte är något man tror på.  Om det bara fanns en enda väg till sanning hade den aldrig behövt försvaras; därför misstänker jag att det handlar om något annat. Kunskap är inte makt. Makt är kunskap. Det är det enda som Foucault hävdade. Han trodde heller inte på verkligheten, han undersökte den liksom Latour. Och det har jag också alltid gjort, undersökt verkligheten eftersom jag verkligen vill veta, förstå och lära mig mer. Postmodernismens allra mest rabiata sanningskritiker hade inte kunnat hitta på sanningen som idag är verklighet: att Fox News kan producera lika inflytelserika reportage som traditionella medier, och att Donald Trump, som är den verklige postmodernisten, kunde väljas till president i USA. En teori om varför han valdes är att han upplevdes som äkta; hans kampanj byggde på känsla och folket var svältfött på just det. Om det stämmer säger det något om relationen mellan sanning och makt. Sanningen är inget man tror på eller försvarar, den kan man bara förhålla sig ödmjuk inför; klimatet och förutsättningarna för livet på jorden däremot kan och bör försvaras.

STEVE PAULSON: Facing Gaia has positioned you prominently among scholars and intellectuals speaking out about climate change. Has this issue been a longtime concern of yours? 

BRUNO LATOUR: I’ve been interested in the politics of nature for 30 years. I’m not a naturalist. I don’t follow bugs and spiders and animals. I’m not like many other people who got into this cause because of their interest in nature. My interest is in the way science works. I’ve read Lovelock very carefully for many years, and when debates about the Anthropocene became common in intellectual circles, I was surprised that Lovelock and [Lynn] Margulis’s argument was not being discussed by philosophers and even not very much by ecologists. I think a lot of scientists wonder if the Gaia theory is real science or some kind of pseudoscience.

Här visar sig forskarnas ängslighet på ett tydligt sätt. Dagens akademi är inte en miljö som främjar nytänkande, man ska rätta sig i ledet och ge stöd åt det och de etablerade. Forskning handlar i hög grad om att försvara det man redan vet. Thomas Khun och Ludwig Fleck som båda studerat vetenskapen i praktiken visste detta, liksom Labour. Paradigmets stjärnforskare har allt att förlora på att nya rön accepteras och de använder därför all sin makt för att försvara det rådande, det som visat sig fungera, det som det finns evidens för. Fast världen och verkligheten förändras och ofta kommer förändringen smygande. Akademins gränser är dock skapade och upprätthållna. Därför kommer den som stöter på en intressant tänkare att dra på sig kritik om hen delar med sig av sitt fynd, om just den tänkaren inte finns med på listan över godkända tänkare. Det händer mig ständigt eftersom jag rör mig mellan discipliner och sammanhang. Jag förstår precis varför forskare inte läst Lovelock, trots att man är inne på samma tankar; för hans metod var inte positivistisk. Han såg livet på jorden som en komplex helhet och försökte förstå klimatet som just en dynamisk helhet, inte genom att bryta ner det i sina minsta beståndsdelar för att studera dessa isolerat från varandra. Jag förstår även varför Latour förstår och läser Lovelock, för de tänker båda på samma sätt. De har båda insett att delarna alltid måste relateras till ett sammanhang för att användbar kunskap ska kunna uppstå. Här har vetenskapen och sanningens försvarare MASSOR att lära!

They hesitate when they are coming from biology, but not when they come from earth systems science. Lovelock has been very instrumental in the development of this discipline. It’s the people who are interested in biology and ethology who are most suspicious of Lovelock because he arrived during the dawning of the New Age movement. That was to his detriment, but in fact the theory is extremely important and interesting.

Guilt by association är vanligt i vetenskapen och i många andra sammanhang, trots att tabun och beröringsskräck är religiösa tankefigurer. Jag delar Latours fascination för religion eftersom det finns så enormt många likheter mellan dessa båda sätt att närma sig världen. Både tro och forskning handlar om sökande efter svar, och det ligger djupt nedärvt i den mänskliga biologin att lita på den som är säker. Det drabbar religiösa likväl som vetenskapsentusiaster, men är förödande för utvecklingen av kunskap. Akademin bygger också lika många katedraler som kyrkan. Därför är det i katakomber som finns under katedralerna och som är ett slags labyrintiska gångar, (vilka erbjöd de tidiga kristna skydd mot kejsaren i Rom som förföljde dem innan det romerska riket kristnades), som kunskapen växer och frodas och där kan man mötas över gränser för att utbyta tankar. Katedralen är tro och vetande som stelnat, eller ett slags skrytbygge som kompenserar för tomheten som uppstår när relevansen och användbarheten minskar, vilket den gör när tron och kunskapen inte får vara levande, när det handlar mer om vad som står i en speciell bok än om att faktiskt hantera det oförklarliga och det som inte går att veta något om. Katedralen är maktens byggnad och där försvaras den enda vägen, ibland till och med med vapen. Katakomben är ett slags fristad. Ett slags myller av tankar och förslag som bryts mot varandra och som hela tiden rör sig och förändras. Katakomberna är rhizomatiska och likt växters jordstammar är de en förutsättning för det som växer ovan jord. Liksom i en demokrati växer makten och kraften och livet och en hållbar framtid alltid underifrån. Fundamentalisternas, i båda lägren, ursinniga försvar av den enda vägen misstas ofta för makt, men är i själva verket en försvarsmekanism. Det vetande eller den tro som måste FÖRSVARAS har förlorat sin relevans, det gäller lika för både kyrkan och akademin som båda bygger katedraler och som båda är beroende av livsluften som emanerar från katakombernas myllrande djup. Är det KUNSKAP man söker måste man inse detta och öppna upp sig för världen, verkligheten och sanningen; man måste lyssna och kritiskt analysera alla möjliga och omöjliga hypoteser. Bara så kan verkligt viktigt vetande skapas och komma till användning.

Many people who aren’t scientists have adopted Lovelock’s idea of Gaia as a way of thinking that the Earth is alive.

Så är det ofta. Den som inte har någon prestige att förlora eller en position att försvara har lättare att närma sig sanningen. H C Andersen låter inte för inte det oskyldiga barnet utbrista det förlösande orden i sagan om kejsarens nya kläder. Och för att göra ännu en parallell till religionen kan man peka på vad Bibeln hävdar att Jesus sa (se Lukas 18:25): "Ja, det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike." Den som är upptagen av sig själv och det hen äger eller kontrollerar, den som inte inser livets förgänglighet, kan heller inte uppskatta det, tror jag är vad Buddha sa. Det finns många sätt att uttrycka liknande tankar, som alla handlar om livets elementa och kunskapens och människans natur. Vishet finns överallt och inte bara i akademin bland forskarna som ofta dansar kring guldkalvar och dyrkar genier. Inte för inte var det en journalist som avslöjade Paulo Macchiarini. Är det KUNSKAP vi söker har vi massor att lära av Latour!

Yes, but that’s a big misunderstanding precisely because for Lovelock the Earth is not itself an organism. That would not be so interesting scientifically but would be terrible politically. It would resurrect all sorts of natural theology arguments and ideas about the cosmic universe. My interpretation of Gaia, which is based on a close reading of Lovelock and also a lot of interactions with scientists, is about the chemistry of the Earth’s surface being modified or transformed by the activity of lifeforms. It’s like a termite mound. The termite mound is dead, but it’s only there because of the activity of the termites. And so with the gases in the atmosphere. It’s like a biofilm. It’s just the skin of the Earth. That’s why it’s so interesting.

Liksom så ofta i dessa prestationsfixerade dagar finns det aldrig tid nog nog att stanna kvar i en tanke för att tänka den till slut. Livet och forskningen fragmenteras allt mer och kunskapen utarmas. Jag måste sluta snart och får återknyta kontakten med intervjun och tankarna som lyfts där senare. Återkommer inom kort, men jag lämnar bloggen med ett citat från en tidig text jag skrev om ett begrepp som jag i dagarna återknutit kontakten med och som ligger i linje med Gaia-teorin och det Latour talar om här; Hyperobjekt. Orsaken till detta är att jag på min resa genom livet och kunskap kom i kontakt med tänkaren Timothy Morton och jag läser (när jag hinner) just nu hans bok Dark Ecology: For a Logic of Future Coexistence, som jag varmt kan rekommendera. Han ser liksom Latour och Lovelock (även om man använder delvis olika begrepp för att fånga kunskapen) Antropocen som ett slags hyperobjekt, vilket jag försökte beskriva genom att reflektera över arbetsmiljö jag fortfarande tycker är en metafor som fungerar. Håll tillgodo med följande tankar, och på återhörande.

Kan arbetsmiljö vara ett hyperobjekt? Är det en väg att gå för att närma sig problemet? Det verkar ju vara ett utbett problem som saknar givna lösningar. Arbetsmiljön påverkar alla, men är svår att greppa. Det är ett komplext problem, och som sådant är det bäst att utredas förutsättningslöst, med ambitionen att upplösaproblemet. Då kanske hyperobjekt kan vara värt att testa, som tankeverktyg. Vi får se. Och en ad hock definition skulle kunna se ut som följer:

Arbetsmiljön är ett objekt som lever och verkar på en annan nivå i världen, ovanför eller vid sidan av individerna som arbetar på företaget eller inom organisationen. Arbetsgruppen saknar ofta förmåga att uppleva objektet i sin fulla vidd, då de som individer (sic) bara har tillgång begränsade aspekt av objektet som helhet. Arbetsmiljön har en egen verkan i världen. Arbetsmiljön, som objekt, ger upphov till olika effekter på olika delar av arbetsstyrkan. Ingen del av helheten har den fullständiga bilden, det finns bara olika upplevelser av effekterna. Enda sättet att förstå och närma sig frågan är att undersöka objektets effekter, i hela sin vidd, inte bara individens, högst begränsade, egna upplevelser av dem.

Arbetsmiljö som objekt är tillräckligt okonventionellt, tankeväckande och ögonöppnande för att inte bära på associationer som leder tanken bort från problemet. Det är en viktig förutsättning för alla långsiktigt hållbara lösningar. Och att betrakta arbetsmiljön som ett objekt, fristående från dem den berör, underlättar en förutsättningslös diskussion kring problemet. Chanserna att upplösa eventuella problem som objektet är ansvarigt för ökar om det går att tala om det som en aktör i eget namn.

Det största problemet med konflikter på arbetsplatser är ju att det blir ofta blir personligt, smutsigt och infekterat. Och att närma sig ett problem med utgångspunkten att det är förkroppsligat, att det sitter inne i enskilda individers biologi. Det är dels att ha en förutfattad uppfattning om vad som är problemets kärna (och därmed var dess lösning finns), dels att be om problem. Att angripa frågan på det sättet är vidare att söka lösningar, men alla lösningar på problem innebär att problemet finns kvar och stör verksamheten. Organisationer som söker den typen av svar på frågor rörande arbetsmiljö riskerar att göra sig beroende av experter på konflikthantering, vilket tenderar att bli ett behov som föder sin egen efterfrågan, fyller sitt eget syfte vilket främjar dess egen överlevnad. (Problemet är alltså också ett objekt, och det ser olika ut beroende på vilken definion man utgår från?).

Men om arbetsmiljön erkänns som ett eget objekt, med egen verkan i världen, öppnas frågan upp betydligt. Problemet nyanseras på ett konstruktivt sätt, vilket ökar chanserna till att dess negativa effekter kan mildras eller elimineras. Samtal om arbetsmiljöns problematiska effekter blir inte personliga. Ingen behöver känna sig anklagad. Mer energi kan därigenom läggas på lösningen. Genom att tankeverktyget hjälper alla berörda parter att se, dels vidden av problemet, dels dess effekter, främjas kreativiteten. Och det är en ovärderlig tillgång i alla problemlösningsprocesser. Problemet är inte (uteslutande) individorienterat, och då måste lösningarna sökas på andra håll än inom psykologins kompetensområde.

Inget (varken indviderna av kött, blod och tankar, eller tingen och teknologierna) kan härigenom friskrivas från eller ställas vid sidan av hyperobjektet arbetsmiljön. Allt och alla är en del av helheten. Samtidigt behöver ingen känna sig anklagad, för ansvaret är utspritt och kollektivt. Den frågan kan därigenom helt lämnas utanför samtalen vars syfte måste vara att upplösa arbetsmiljöns negativa effekter, inte att lösa problemen.

Hyperobjektet arbetsmiljö finns och ger upphov till effekter i världen, inte av/utifrån brist, kompensation eller som något passivt. Arbetsmiljön som hyperobjekt drivs av positiva begär, krafter som samproduceras i och genom möten/interaktion mellan objektets delar. Allt och alla påverkas, men på olika sätt. Vissa delas och aspekter av helheten gynnas av objektet, andra missgynnas. Och eftersom det inte är lika laddat att diskutera effekter som det är att diskutera delaktighet, ansvar och skuld ökar chansen till lösning av problemet betydligt.

Hyperobjekt består av både känslor, handlingar, tankar och teknologier samt materialitet. En kaffeautomat, till exempel är ett utmärkt exempel på en teknologi som i allra högsta grad har med arbetsmiljö att göra, men ofta missas när man försöker lösa arbetsplatsrelaterade problem med hjälp av konventionella (psykologiska) verktyg.

Arv, miljö och makt

Vad formar oss till människor, den tanken utgör ett slags klangbotten till väldigt många texter jag skriver och tankar jag bär på. Även om många tror det är frågan om arv och miljö inte en gång för alla avgjord. Människan är resultatet av både arv och miljö och alla tankar på att antingen eller i just den här frågan är meningslösa. Jag har heller aldrig stött på någon genusforskare som hävdar att arv och biologi inte spelar någon roll, och i debatten förra veckan om dessa frågor stod det klart att få anser att biologin predestinerar. Slutsatsen blir därför att alla tänkande människor är mer eller mindre överens och att debatten bara handlar om makt. Ytterst handlar det om vilket samhälle man vill ha och hur mycket man tror på människans förmåga att förändra.

Jag tror på människan, men har av den forskning jag tagit del av insett att arvet spelar en större roll än man ofta tror. På en kollektiv, övergripande nivå verkar biologin vara mer styrande än var och en av oss tror. Tänker man på saken är det inte så konstigt. Titta bara på alla löften som utfästs vid jul, om mer träning, hälsosammare man och så vidare. Många goda intentioner och lovvärda önskningar, löften och förhoppningar krossas av kroppsliga behov som oftast övertrumfar tankarna. Förändring kräver stark vilja och ihärdighet och en tillvaro någorlunda i balans för att bli framgångsrik och varaktig. Det är så mycket man måste vara medveten om som människa i ett samhälle, så mycket som pockar på uppmärksamhet. Och kroppen har inget annat än sig själv och sina egna behov att ta hänsyn till. Hunger till exempel, den bara slår till och den går inte över. Är man trött kan man med viljans hjälp hålla sig vaken, men bara ett tag. Kroppen och känslan övertrumfar helt enkelt viljan och intellektet. Detta betyder dock inte att förändring är omöjligt eller att man som individ är fången i sin kropp. Om tillräckligt många vill och är beredda på att förändra vissa lagar, regler och konventioner är ett annat samhälle möjligt. Med gemensamma ansträngningar kan förutsättningarna för förändring formas efter olika typer av mål.

I en värld av överflöd, där det finns socker, fett och processad mat överallt och där alla har en mobil och är uppkopplad jämt, där allt fler behöver röra sig allt mindre, blir det närmast omöjligt för den enskilde att förändra sin kosthållning och rörelsemönster, särskilt som arbetslivets krav och livspusslets komplexitet ständigt pockar på uppmärksamhet. Statistiska undersökningar av populationer och tvillingstudier visar att de flesta liv styrs av biologiska faktorer och arv, det vill säga att miljö spelar en underordnad roll. Och stannar man där, om man väljer att fokusera på den historiska data som finns tillgänglig och särskilt om man tänker sig att vetenskapen bevisar saker, är det lätt att få för sig att förändring är omöjligt och att den som talar om miljö, genus och jämställdhet är relativist. Det finns ju evidens för det man hävdar. Fast det finns inget som säger att man utifrån ett är måste sluta sig att det är så det bör vara eller att förändring är omöjlig.

Självklart ska man inte låta sig förledas att tro att det är enkelt att förändra kulturella mönster eller lotsas att biologin inte utgör en faktor. Alt kommer inte an på viljan, men försöker man inte förändra kommer ingen förändring till stånd. Om många enas om att det vore en god idé att minska TILLGÅNGEN på socker och processad mat, till exempel, skulle fler få det enklare att följa sin vilja att förändra mathållningen. Andra liknande regler och regleringar är möjliga, och redan idag är samhället fyllt av dem. Systembolaget är ett exempel. I USA kanske man äntligen kommer till insikt om hur stor makt vapenlobbyn har över politiken; den senaste skolskjutningen kan mycket väl ha varit droppen som fick bägaren att rinna över, kanske är tiden mogen för förändring av lagarna som reglerar tillgången på vapen i landet, och därmed förändras förutsättningarna för livet och vardagen. Politiken följer inte bara med; om den gjorde det behövdes den inte. Politiken reglerar makt och är folkets förlängda arm. Tillsammans kan vi om vi vill ändra en hel massa regler som gör att förutsättningarna för förändring harmonierar mer med människornas önskningar om ett bra liv och ett hållbart samhälle.

Mänskligheten hade inte varit där den är om arvet styrde livet till 100 procent, alla sådana tankar faller på sin egen orimlighet. Miljön och människan vilja; föreställningsförmågan och drömmarna om en bättre värld och ett bättre liv har format oss lika mycket som biologin. Därför säger jag, med inspiration från Martin Ingvar och andra, att människan består till 100 procent av arv och samtidigt till 100 procent miljö. Biologin kan bara förändras på marginalen (tänker på kosmetisk kirurgi och mediciner), men kulturen, den miljö som kropparna interagerar i och som både formar och formas av människor och deras förväntningar, drömmar och ambitioner samt handlingarna som dessa leder till. Som kulturvetare måste jag självklart förhålla mig till allt det som är givet och som inte går att förändra, men när jag väl skaffat mig en rimlig uppfattning om dessa saker, finns det ingenting som hindrar mig från att beforska tillvarons kontingenser, det vill säga allt det som är möjligt men inte nödvändigt. Alt är inte kontingent, långtifrån, och en hel del av det som faktiskt går att förändra kommer inte att förändras, av olika anledningar. Men det många val förändra är de facto möjligt att förändra, sedan får Ivar Arpi och andra som försvara det rådande säga vad de vill. Den som inte vill förändring fokuserar enligt på biologin och det givna, men det måste man inte göra och vill man förändring kan och bör man rikta blicken mot det som går att förändra.

Genusforskare anklagas ibland för att vara aktivister, just för att man är öppen med att man vill förändring, men de som hävdar att evolutionsbiologin visat att arv är viktigare än miljö och att man därför inte bör försöka förändra maktförhållandet mellan könen eller förutsättningarna för tillblivelsen av män och kvinnor är lika mycket aktiviteter som genusvetarna. Bara den som INGENTING vill och som helt saknar ambitioner kan sägas vara helt igenom objektiv. Det gör till människans grundläggande egenskaper att vilja förändra och historien talar sitt tydliga språk; om biologin varit determinerande hade mänsklighetens fortfarande levt på savannen och aldrig lämnat Afrika. Genusvetare vill jämställdhet, det vill säga balans rörande makt mellan könen och man är öppen med detta. Det finns ingen dold agenda som det finns hos en del förment objektiva biologer som väljer vilken empiri man ska luta sig mot för att bekämpa genusforskarna och som extrapolerar fram en bild av samhället som stämmer överens med deras önskningar om hur det borde vara, utifrån detaljer av den komplexa helhet som den samlade kunskapen om människan och livet tydligt visar är i högsta grad föränderlig.

När jag är ute och talar om dessa saker brukar jag be åhörarna föreställa sig en basketbollsspelare; alla vet att basketspelare är långa och att den som är kort måste vara exceptionellt duktig för att klara av att göra karriär i den sporten. En statistisk undersökning av basketspelares biologi skulle visa att medellängden inom denna grupp idrottsutövare är betydligt högre än bland befolkningen i stort. Forskningen skulle alltså visa att det finns evidens för att basketspelare är långa och att den som är kort kan glömma en karriär på det området. Det är precis så som många kritiker av genusvetenskap resonerar. Att driva den linjen är djupt oärligt eftersom reglerna för basket hur enkelt som helst kan förändras (om tillräckligt många vill det och gör vad som krävs), vilket i ett slag skulle förändra förutsättningarna för vem som blir framgångsrik inom sporten. Placeras krogarna nere vid marken istället kommer människor med en helt annan biologi efter ett tag att inse att deras biologiskt givna förutsättningar ger dem fördelar inom sporten och de skulle, när de väl lärt sig reglerna och handgreppen, enkelt konkurrera ut dagens stjärnor. Allt handlar om vilket perspektiv man utgår från och vad man väljer att fokusera på.

Bruno Latour, om politik och vetenskap 2

Det dök upp en länk i flödet, till en intervju med Bruno Latour. En lång intervju, om angelägna saker som jag tänkte skriva mig igenom i ett par (eller kanske tre eller flera) bloggposter. Det handlar om kunskap, politik, tro och gränserna mellan. Detta är den andra posten.

Utan tvivel är man inte klok, sa Tage Danielsson och det är sant, så sant. När kritikerna till postmodernismen kastar sig över olika (ofta lösryckta) citat hämtade från olika mer eller mindre av skrået erkända texter är det likt hungriga vargar. Men tvärsäkerhet och stöd i evidens hävdar man att det som sägs, om kön, makt och aktörer förenade i nätverk, är fel. Allt som sagts av en forskare som haft fel på ett ställe, i en enda tankegång (som inte har med helheten att göra och trots att alla vet att samhällsvetenskap är en mer öppen typ av vetenskap, eftersom dess studieobjekt är föränderliga) avfärdas och kampen om sanningen anses avgjord, en gång för alla. Debatter om genus utvecklas ofta till en provkarta på intellektuella misstag. Hela tankebyggen sågas i dagens antiintellektuella akademi jäms med fotknölarna för att det finns ett eller några få påstående på detaljnivå som inte håller sträck. Inom matematiken fungerar det så, men inte inom samhällsvetenskapen. Bruno Latour som är en klok tänkare har genom hela sin karriär försökt medla mellan lägren, och helt följdriktigt drabbas han av tvivel i slutet av sin karriär.  

Still, he wonders if his earlier efforts to question the authority of scientists led unwittingly to climate change skepticism. As he pondered in a 2003 article, “Was I wrong to participate in the invention of the field known as science studies? […] Why does it burn my tongue to say that global warming is a fact whether you like it or not?” 

Nej, Bruno Latour, du gjorde inget fel! Latours bidrag till min intellektuella utveckling är enormt, och jag är INTE relativt och har aldrig försvarat något påstående som inte finner stöd i vetenskapen. Jag har med inspiration från Latour undersökt vad som händer mellan aktörer, i nätverk och har aldrig bestämt mg på förhand att den ena eller andra förklaringen är den mest giltiga. Matter of fact är ett oresonligt krav på forskare och forskning, och jag håller med Latour om att matter of concern är vägen fram, och fler än jag håller med om det. Forskning måste vara meningsfull, inte bara faktaorineterad och meriterande, det menar till exempel Mats Alvesson som tillsammans med Yiannis Gabriel och Roland Paulsen skrivit boken Return to meaning. Bruno Latour har inget att be om ursäkt för, möjligen bär de som misstolkat honom en viss skuld för att rörelsen av klimatförnekare växt, men framförallt är det klimatförnekarna som driver på för att politiker ska ignorera forskningen som ska ställas till svars. Hans ambition har alltid varit att göra vetenskapen bättre, inte att kritisera forskare. Och med tvivlet eller öppenheten som metod har han riktat sitt sökarljus åt många olika håll.

Latour then waded into cultural debates about modernity. Declaring (in the title of a celebrated 1991 volume) “we have never been modern,” he claimed that it was wrong to believe that human culture had ever really separated from the nonhuman world. More recently, Latour has plunged into the fight against climate change and the larger intellectual project of the Anthropocene. And he’s done this by embracing the Gaia theory advanced in the 1970s by maverick British scientist James Lovelock. In 2013, Latour gave the Gifford Lectures in Edinburgh, which he turned into Facing Gaia.
At times, harkening back to his days as a PhD student in theology, Latour invokes the language of religion to warn about an impending “apocalypse.” What’s not commonly known about Latour is that he is a practicing Catholic who reads the Bible devotedly — not exactly the image of a man famous for questioning universal truths.

Jag är inte förvånad och ser ingen motsättning. Steven Pinker, som liksom Latour är en hängiven forskare som står på kunskapens sida i alla konflikter, försvarar religionen och menar att den har en plats i samhället, så länge det som sägs i namn av religion inte står i konflikt med etablerad vetenskap. Vetenskapen av idag (men kanske i framtiden, vem vet) ersätter inte religionen, inte på religionens alla områden. Han menar att det inte är en konstruktiv väg att gå att försvara vetenskapen genom att förkasta religionen eller kritisera religiösa människor. Det bästa försvaret för kunskapen är att leva i den och vara den sann, men eftersom vetenskapen inte erbjuder svar på alla livets frågor är det oproblematiskt att göra som Latour, att bejaka tron och söka sig till kyrkan för andlig vägledning. Jag är själv inte troende, men försvarar religionen eftersom den har en roll att fylla i alla samhällen där vetenskapen inte ger en alla svar. Det man kan veta ska man naturligtvis lära sig, med finns finns en massa kunskap som bara kan nås med en tolkande ansats och utöver det finns frågor som bara kan besvaras med hjälp av tro. Jag har skrivit om behovet av en ärlig religionskritik och ett vetenskapligt försvar av vetenskapen, men då visste jag inte att Pinker var inne på samma tanke. Att Latour var religiös förvånar mig inte eftersom jag alltid uppfattat honom som en tänkare med ett öppet sinne som låter tvivlet och allt det han inte vet guida honom på vägen mot bästa möjliga kunskap.

Now 70, Latour recently retired from his job running the Sciences Po Medialab in Paris, but he shows no signs of slowing down. In addition to his ongoing scientific investigations, he has written plays and is collaborating on various projects that bring together science and art. In one ongoing project, he’s considering whether the life of Lovelock could be fodder for a play in the same way that Brecht once wrote about Galileo.

Det är detta jag alltid gillat hos Latour, detta att han äger och visar upp ett rörligt intellekt. Han rör sig med kunskapen och intresserar sig för det som händer mellan och han talar med båda sidor och vill inte placeras i ett fack. För att vara fransk intellektuell är han ett under av klarhet, förhållandevis. Att han nu söker sig till mötet mellan konst och vetenskap förvånar mig inte. Han fortsätter att öppna ständigt nya dörrar för tänkandet att söka sig fram längs och pekar ut riktningen på varningen in i det okända. Han inspirerar och visar vägen. Jag släpper artikeln/intervjun där och återkommer imorgon; slutar den här posten och den här arbetsdagen med att låta tankarna bara följa sina egna spår.

Livet utspelar sig mellan födelsen och döden. Även om ingen vill är det ett faktum att alla en gång ska dö. Målet med livet finns med andra ord någon annanstans än där, vid dess slutpunkt. Den som lever vill göra det länge och fullt ut. Därför fyller man livet med så mycket innehåll som möjligt, i alla fall vi som lever i Sverige och västvärlden, vi som är privilegierade nog att kunna stänga gränsen till vårt land och våra förmåner när trycket från omvärlden blir för hårt. Ingen människa är dock en ö. Livet levs tillsammans och människa blir man ihop med andra. Ju mer jag tänker kring dessa saker desto tydligare blir det att svaren på alla verkligt viktiga frågor finns mellan. Det handlar om både och, oftare än om aningen eller. Mer eller mindre av det ena eller andra. Livet utspelar sig mellan liv och död. Det handlar inte om vad man äger utan om vad man gör av tiden och utrymmet mellan. Kunskap är också ett slags mellanrum. Det handlar varken om fantasi ELLER fakta. Kunskap består av både och. Fantasin spänner bågen som ger kunskapens pilar kraft nog att närma sig vetandets gränser. Forskning är ingen exakt vetenskap. Om den vore det skulle forskningens resultat bli meningslöst. Exakta kopior är upprepningar av samma som inte tillför samhället något. Därför behövs både fakta och fantasi för att gjuta liv i samhället och kunskapen, jag håller med Latour om det.

Vetenskap kan vara en levande, skapande verksamhet. Och är det förståelse för livet man söker är både filosofi och poesi oumbärliga redskap. Kunskapen finns inte i det ena eller andra lägret, den uppstår och förändras i dynamiken mellan. Därför är debatter och bråk så förklastliga. Det ingenmansland som håller de stridande sidorna isär blir ett dödens fält, en ofruktbar och meningslös plats. Tystnad, eftertanke och reflektion finns det varken tid eller möjlighet till i vetenskapskrigen som rasat sida vid sida med religionskrigen sedan tidernas begynnelse. Den enda vägens försvarare bekrigar varandra hela tiden. För vad? Varför? Om det fanns en enda sanning, ett enda rätt svar borde man hittat det nu kan man tycka. Ändå fortsätter striden. Det kostar tid, pengar och kraft. Och ju viktigare det är att vinna desto mindre tid för över för reflektion över rimligheten i krigandet. Varför inte stanna upp och lyssna på varandra? Varför inte odla blommor i utrymmet mellan, varför inte skapa en ömsesidigt berikande trädgård i mellanrummet? Varför inte samverka och söka förståelse för varandra? Livet kan levas på oändligt många olika sätt. Det finns inget enda bästa sätt, utom möjligen för var och en av oss. Fast hur vet man att just mitt sätt är det bästa om det är det enda sättet man känner till? Bara för att man lyssnar och tänker efter betyder inte att man måste hålla med. Konsensus är inte målet med samtalet, det är utbytet av tankarna, lärdomarna man kan dra och kunskapen som utvecklas tillsammans.

Bruno Latour, om politik och vetenskap 1

Det dök upp en länk i flödet, till en intervju med Bruno Latour. En lång intervju, om angelägna saker som jag tänkte skriva mig igenom i ett par (eller kanske tre) bloggposter. Det handlar om kunskap, politik, tro och gränserna mellan. Intervjuaren presenteras på följande sätt.

Steve Paulson is the executive producer of Wisconsin Public Radio’s nationally syndicated show To the Best of Our Knowledge. He’s the author of Atoms and Eden: Conversations on Religion and Science (2010).

Bruno Latour hörde jag talas om som student, men det var först i slutet av min doktorandtid som jag började läsa hans texter. Hans tankar om aktörer och agens, makt och förändring fördjupade jag mig sedan i efter disputationen, vilket kom att påverka mig djupt. Det alkohol- och drogforskningsprojekt jag påbörjat, där jag tänkte göra intervjuer med nyktra alkoholister, blev till exempel istället en studie av aktörer och agens. När Latour besökte Göteborg (2006?) fick jag tillfälle att tala kort med honom. Det var stort, för få tänkare har påverkat mig och min intellektuella utveckling så mycket som just Bruno Latour. Det var via Latour jag kom i kontakt med Deleuze.

BRUNO LATOUR HAS NEVER been easy to pin down. He straddles disciplines, from sociology to philosophy, and for the last four decades has been a formidable intellectual presence around the world. Now, in what would seem to be his third — or is it fourth? — incarnation, Latour is marshaling his critical firepower to warn us about the environmental and political consequences of climate change. His new book, Facing Gaia: Eight Lectures on the New Climatic Regime (published in France in 2015 and just released in English translation), digs deeply into debates about nature, culture, and the Anthropocene.

 Facing Gaia ligger på skrivbordet framför mig, bland många andra böcker. Jag har inte hunnit läsa den än; ständigt denna brist på tid att göra det som verkligen är utvecklande. Istället tvingas jag syssla med administration av undervisning. Tänk om jag fick läsa och kunde fokusera på undervisningen och handledning. Tänk om arbetet som lektor handlade om att skriva, läsa och undervisa. Istället handlar det om annat i första hand. Kunskapen som fungerade som ett slags aktör och drog mig till högskolan, trots att jag egentligen varken vågade eller trodde att jag klarade av det, har idag tappat sin agens; för att använda Latours terminologi. Mina lärare satte ihop en litteraturlista, bokade salar, och undervisade. Sedan fixade de en tenta och rättade den. Det var allt. Då fanns inga krav på genomströmning och administrationen hölls på ett minimum, och studenterna var där för kunskapen och av eget intresse. Idag handlar högskolestudier om att följa en plan för att nå målet: examen. Och jag som lärare förväntas serva studenterna som trots att jag gör vad jag kan upplever mig som ett hinder på vägen. Vi lärare är ansatta från alla håll. Systemet kräver resultat och studenterna poäng, och det är lärarna som förväntas producera resultaten. Kunskapens makt är svag i förhållande till linjeorganiosationens krav på ekonomi och effektivitet och studenternas desperata krav på hjälp, och när administrationen ökar krymper tiden för läsande och skrivande.

Under tiden som vi är fullt upptagna med att klaga över vardagens futiliteter eller jagar pengar och trygghet håller förutsättningarna för livet på jorden att förändras. Klimatet påverkas av människornas handlingar, som påverkas av (insikten om) klimatets förändringar. Vem styr egentligen, var finns agensen? Det är den fråga som Latour ägnat sig åt att reflektera över i hela sitt akademiska liv. Humanismen utgår från tanken att det är människan som styr. Ingen dricker alkoholen åt dig, säger man, till exempel. Men är det självklart så att man alltid kan ta för givet att människan är agenten, tanken bygger på ett felaktigt antagande om att alla orsaker har en entydig verkan? Varför måste man bestämma sig på förhand om hur det är och var som beror på vad? Varför inte närma sig frågorna man undersöker mer förutsättningslöst? Det är detta jag lärt mig av Latour, att inte jump to conclusions; att inte utgå från att jag vet på förhand vad som beror på vad. Jag började min akademiska bana som humanist, men har med åren allt mer utvecklats till posthumanist. Humanismen och forskningen har en inneboende tendens till hybris.

Latour first made his name nearly 40 years ago by chastising scientists for their hubris and naïveté. He helped launch the discipline of science and technology studies (STS), arguing that the social dimensions of how scientists work can’t be separated from the truth claims they make.

Det var när jag kom i kontakt med STS som mitt tänkande förlöstes. Det var där jag fann verktygen jag fortfarande använder i mitt arbete med att förstå världen, verkligheten och kulturen. Min forskning handlar om förutsättningar för förändring, och det är även så jag tolkar Latours livsverk. Hur förändras tillvaron? Vem eller vad är det som styr? Blir vi människor MÄNNISKOR som ett resultat av arv eller miljö, till exempel; för att knyta an till förra veckas heta diskussioner på sociala medier? Om sanningen fanns där ute, nedlagd i världen, för oss människor att upptäcka, varför måste den då försvaras? Om det sociala INTE spelar någon roll, varför är det då så viktigt att försöka hindra studier som bygger på andra utgångspunkter? Självklart spelar det sociala roll även för kunskapsutvecklingen. Objektivitet är ett ideal, men eftersom det är människor som forskar och människor som läser vetenskapliga texter, eftersom ingen har direkt tillgång till kunskapen i sin rena form (det handlar ALLTID om tolkningar, och ibland om tolkningar av tolkningar) är det meningslöst att tala om antingen eller; det handlar alltid om mer eller mindre av både och.

As a result, Latour was accused of undermining the credibility of science. His critics lumped him into the same camp as postmodern relativists — a label he denies.

Detta att man inte får ställa vilka frågor som helst om man vill bli accepterad och erkänd som forskare säger liksom allt som behöver sägas om det socialas roll för produktionen av kunskap. Hur vet man att vetandet INTE påverkas av sociala aspekter och maktordningar, om man inte kan eller får undersöka den saken? Och om den som trots allt undersöker saken kommer fram till att det finns gott om indikationer på att sociala aspekter påverkar vetandet och att kunskapen inte alltid är ren och objektiv, trots att forskarna som står bakom den hävdar att så är fallet; hur ställer man sig då till detta resultat? Jag slutar aldrig förvånas över det faktum att även framstående forskare väljer att skjuta på budbäraren om budskapet hotar deras makt och inflytande.

En sak som postmodernismen har bidragit till är detta att sanning idag av allt fler uppfattas som ett problematiskt begrepp. Det är i grunden bra även om jag tar avstånd från alla uttryck för faktaresistens. Kritiskt tänkande är viktigt, liksom öppenhet för perspektiv, alternativa vinklingar och nytänkande. Samtidigt är det svårt. Att hantera problem av typen både och, verkar vara det svåraste. Antingen eller, är lättare. Ständigt faller man för frestelsen i att kategoriskt hävda det ena eller det andra. Man vill veta: Finns sanningen, eller inte? Tala om hur det är! Om det ändå var så enkelt. Verkligheten är mer komplex än så. Sanningen både finns och inte. Det beror på, och förändras beroende på kontext och fråga. Även relativismen är relativ. Även efter att relativismen upptäckts, eller hur man nu ska se på saken, finns det både behov av och förekommer saker som är sanna, absoluta och universella. Både och, inte antingen eller. Det är svårt men viktigt att lära sig hantera den insikten. Annars har en dogmatisk tro på sanningen ersatts med en lika dogmatisk övertygelse om att det inte finns någon sanning. Relativism handlar om att ta sig förbi dogmatismen och om att lära sig se förändring samt hantera komplexitet.

Hur kan, bör, ska man förhålla sig till olika typer av kulturella fenomen som går på tvärs mot våra vanor och sätt att tänka? Enormt svårt, och som upplagt för infekterad debatt. Jag tror på samtal, här liksom i så många andra fall. I ett samtal måste man inte komma fram till det enda, bästa sättet att förhålla sig till problem som är komplexa. Samtal handlar lika mycket om att lyssna som om att tala, och målet är ömsesidig förståelse.

Sätter punkt där, för i dagens effektivitetsjagande samhälle och arbetsliv är det regel snarare än undantag att man kan/får tänka tankar till slut. Återkommer inom kort med fler tankar om Latour och hans tänkande samt hur det påverkat mig och min intellektuella utveckling.

Vad hände med tanken på att hushålla med resurser?

Det hushållas häpnadsväckande dåligt med resurser i vårt land. Efter att man la ner det kulturvetenskapliga utbildningsprogrammet som jag arbetade på undervisar jag sedan ungefär fem år i företagsekonomi om olika aspekter av ämnet organisation och om vetenskapsteori. Skillnaden mellan ämnena är mindre än man kan tro, för det handlar väldigt mycket om kultur, makt, organisering och annat som kulturvetare forskar om. Jag är även inne lite i några av marknadsföringskurserna, men när det kommer till redovisning har jag inget att bidra med. Företagsekonomi är liksom etnologi ett öppet och eklektiskt ämne, så jag trivs och finner det lärorikt. Inget är så utvecklande som att byta miljö och perspektiv; trots att vi vet det är inaveln i den svenska akademin ett växande problem som tyvärr förstärks av nuvarande syn på vetenskaplig meritering. Det är inte att hushålla klokt med begränsade resurser, vilket är vad ämnet företagsekonomi handlar om.

Många förknippar företagsekonomi med vinstmaximering, men ämnet skapades redan i antiken för att utveckla kunskap om hur man hushållar med begränsade resurser. Att fokusera enbart på lönsamhet är närmast motsatsen till hushållande, och dagens strikta ekonomifokus är en hänsynslöst snäv tolkning av begreppet resurs. Moderaterna vill att vi ska tala om invandringens KOSTNADER och menar att det är ett uttryck för en ansvarsfull politik. Mer långsiktigt hållbart och ansvarsfullt vore att tala om och tänka på samhällsförvaltning och politik som hushållande med begränsade resurser. Att reducera människor till kronor och ören är cyniskt, och även om talet riktar sig mot de andra slår det alltid tillbaka på oss själva. Människa blir man i andra människors ögon och samhället växer fram i mötet mellan. Genom att betrakta flyttningar som en kostnad, det vill säga endast fokusera på utgifterna kan man få det att se ut som ett lönsamt och ansvarsfullt beslut att stänga gränserna. Genom att medvetet välja att inte göra en balansräkning där både kostnader och intäkter vägs mot varandra bygger man sin politik på falska grunder.

Människor är resurser, inte närande eller tärande, och samhällsförvaltning handlar om hållbar hushållning med resurser. Den tanken behöver plockas upp och tas till heders igen, annars reducerar vi varandra och våra liv till ekonomiska resultat vilket är en återvändsgränd. Att jaga vinster och minimera kostnader är motsatsen till hushållning och hotar att bli en jakt mot undergången. Titta på vården, skolan och polisväsendet som alla är skattefinansierade verksamheter. Hur tänker och agerar man där? Hushållar man med resurserna man har eller jagar man kostnader? Utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv handlar dessa verksamheter endast om utgifter, och som ett led i arbetet med att sänka kostnaderna har man skapat marknader och släppt in privata aktörer som man tänker sig ska effektivisera verksamheten och spara pengar. Och det gör man också, men eftersom besparingarna inte återförs till samhället utan hamnar i skatteparadis eller i ägarnas fickor är strategin utifrån ett hushållningsperspektiv minst sagt problematisk. För att motivera kostnadsjakten och effektivitetshysterin talar man om kvalitet och införs system för kvalitet, och man mäter resultat. Bygger man bilar går det utmärkt att tänka och agera på detta sätt, men när det gäller utbildning, vård och polisverksamhet leder det till misshushållning av befintliga resurser.

Ekonomi är ett verktyg och rätt använt är det leda till fantastiska resultat. Dagens oreglerade marknadisering av snart sagt alla aspekter av samhället är dock allt annat än klokt och hållbart HUSHÅLLANDE med begränsade resurser. Flyktingar som kommer hit är inga blanka blad som bara kostar pengar, det är människor med kunskapar, erfarenheters drömmar och visioner. Även om det det tar fem år att integrera dem är kostnaderna för det en bråkdel av vad det kostar att föda, utbilda och vårda ett svenskt barn innan hen kan börja arbeta och bidra till förvaltningen av samhället. Inte ens utifrån ett strikt ekonomiskt sätt att räkna på saken går kalkylen ihop, och analyserar man dagens samhällsförvaltning utifrån ett hushållningsperspektiv blir det uppenbart hur ohållbart och cyniskt nuvarande sätt att se på människor och offentligt förvaltade verksamheter är.

Hushållning med resurser handlar om en strävan efter balans mellan intäkter och utgifter. Samhället ska inte gå med vinst, det ska bära sina kostnader och inte äventyra framtida generationers möjligheter och det går bara om man tänker hushållning och kontrollerar och reglerar jakten på profit. Den som inte tror mig kan kontemplera över följande: Vad händer med skattefinansierade verksamheter om de åläggs att minimera kostnaderna och maximera produktionen och intäkterna; varifrån hämtas vinsten? Från människorna som befinner sig i verksamheten och som kämpar för att ge vårdtagarna vård, eleverna undervisning och medborgarna trygghet. Tänker man hushållning tvingas man ta hand om VARANDRA och det gemensamma istället för att konkurrera om krympande resurser. Utrymmet mellan och samhället kan då växa och fler kan få mer utan att någon annan får mindre. Hushållar man mad resurserna fokuserar man på annat än att få ut mesta möjliga resultat ur minsta möjliga insats och fler kan bidra med mer. Samhället är alla vi tillsammans och vi får skörda det vi sår. Om vi inte investerar i varandra, om vi bara jagar kostnader och mäter varandra i pengar, reducerar vi varandra och slutar se oss som människor och då träffar skiten fläkten, som de säger i USA, som allt mindre framstår som ett föregångsland.

Inga vetenskapliga resultat talar för sig själva

Efter en intensiv vecka fylld av diskussioner om hur man ska se på vetenskapliga resultat landar jag lite omtumlad i helgens ledighet. Äntligen finns tid att tänka tankar till slut, att läsa och reflektera. Och är det något jag lärt mig under veckan är det betydelsen av reflektion. Inga vetenskapliga resultat talar för sig själva, och när jag frågar en naturvetare vad det betyder att en statistsik studie av tvillingar visar att arv betyder mer än miljö innebär det inte att jag ifrågasätter RESULTATEN; jag vill bara förstå hur de kan tolkas. Kunskap är inte fakta och utan tolkning kan inget verkligt, viktigt vetande uppstå. I debatter och snabba utbyten av tankar på sociala medier finns inget utrymme för nyanser och det är snarare regel än undantag att man missförstår varandra. Det är olyckligt, för är det ett kunskapssamhälle vi vill bygga måste vi lära oss förstå, dels vad det innebär att vara människa, dels vad det innebär att veta något, inte bara om, utan även hur och varför.

Allt kan sägas koka ner i tre läger, där två av dem träter om antingen eller, och det tredje står lite vid sidan av och försöker förstå relationen mellan och hur man kan förstå både och. Alla verkar vara överens om att biologi inte är determinerande, och ingen kan förneka att människan är flexibel och både kan förändra och förändras. Kunskap skapas för att uppnå förståelse, inte för att leda något i bevis. Därför är det så viktigt att förstå tolkningens roll i transformationsprocessen från fakta till kunskap, bildning och vishet. Ett plus ett är två, det är ett faktum. Inom matematiken finns inget att diskutera. Så länge man befinner sig i modellernas och kartornas värld räcker det att konstatera fakta och där måste man acceptera hur det är. Men vi människor lever inte våra liv i teorin, vi lever det i praktiken och bygger samhällen som heja tiden förändras. Förväxlas kunskap med fakta blir är till bör utan att någon förstår hur det gick till. Människans historia och dagens samhälle är beviset för att arv ensamt aldrig har varit styrande. Det är ett faktum att människor och mänskligheten kan förändras, enkelt och snabbt i vissa avseenden och trögt och svårt i andra. Frågan är därför inte om man bäst förstår innebörden i begreppet människa genom att fokusera på arv eller miljö, utan hur dessa båda aspekter i parktiken kombineras på olika sätt i olika sammanhang.

Jag engagerar mig och ställer frågor för att förstå, inte för att ifrågasätta eller leda mina teser i bevis. Jag diskuterar för att testa mina hypoteser och är alltid öppen för att ändra uppfattningen, men bara för att någon säger att det är på ett visst sätt betyder inte att det är ställt bortom varje rimligt tvivel att det är en beskrivning av tingens ordning och att det inte kan förändras. Att lägga sig platt för fakta är att ge den som presenterar dem rätt, men det betyder inte att hen har rätt. Länge trodde man att det var omöjligt att placera en människa på månen, och det var ett faktum ändra tills man försökte och vi kommer alltid att kunna veta exakt var gränsen för människans förändringspotential och förändrande förmåga går.

Tolkningen och den intellektuella förmågan så oerhört viktig att värna, för det är den som gör människan till MÄNNISKA. Förmågan att tänka och värdera är unikt mänskliga egenskaper. Människor är inga automater som följer program och levererar resultat. Människan är det komplexa resultatet av både och, hen är föränderlig och obestämd. Allt och alla kan försöka bli bättre. Jag återkommer ofta till skillnaden mellan komplex och komplicerad, och den är giltig även i diskussioner om kunskap. Ett plus ett är två, ingen tvekan om det; men vad betyder det? Hur förhåller sig den informationen till den komplexa helhet som samhället och mänskligheten utgör. Kulturen som både formar och formas av människor är dynamisk och komplex, den går inte att dela upp i mindre delar som studeras var för sig för att sedan sätta samman kunskaperna om delarna till kunskap om helheten eftersom det är två olika saker. Tanken kan illustreras med hänvisning till nazisternas fasansfullt destruktiva samhälle där tågen gick i tid och alla skötte sina respektive uppgifter klanderfritt; med förfärande konsekvenser. Både delarna och helheten måste tas i beaktande och det finns aldrig ett enda givet svar eller en enda giltig tolkning på någon fråga som rör människor och samhällen.

Övertygelsen att vetenskapen är värderingsfri och att en instrumentell rationalitet är den grund som ett hållbart kunskapssamhälle vilar på är djupt problematisk och potentiellt farlig. Därför återkommer jag även ofta till samtalet och behovet av tid att tänka. Av samma skäl skriver jag ofta om skolan och engagerar jag mig i olika politiska frågor. Jag vill förstå och jag vill värna KUNSKAPEN, som alltid bygger på värderingar, tolkningar och som därför alltid är mer eller mindre öppen. Bara i geometrins perfekta värld är det relevant att tala om antingen eller, men i den värld där vi människor lever är vi dömda att hela tiden dömda att hantera problem vars lösning alltid handlar om mer eller mindre av både och. Skolans uppgift inte att effektivt överföra fakta från läraren och systemet till eleverna, utan att fostra framtidens medborgare och främja den intellektuella utvecklingen i samhället, menar i alla fall jag.

Positivismens styrka är också dess svaghet

När jag föreläser om vetenskapsteori talar jag om positivism och hermeneutik, och jag säger att det är två olika grupper av metoder (positivisten är kvantitativ och hermeneutiken är kvalitativ) för att bedriva vetenskap samt att båda är LIKA vetenskapliga. Jag säger även att vetenskapens mål alltid är att nå så säker kunskap som möjligt. Det är viktigt för säkrare än så går inte att bli utan att tumma på vetenskapligheten i undersökningen. Även om jag trycker noga på detta är det alltid någon eller några som i den efterföljande tentan svara at positivismen är mer vetenskaplig och bättre för den ger säkra svar medan hermeneutiken är en tolkande metod. Vetenskapens mål är kunskap, och kunskap är något annat än fakta. Kunskap kräver kritisk analys, ödmjukhet inför tillvarons oöverblickbarhet och frågornas komplexitet. Vetenskapens motto är inte ju säkrare resultat desto bättre, oavsett fråga.

Säkra svar är bra och vetenskapens uppgift är som sagt att i alla lägen sträva efter så säkra svar som möjligt, men om ENDAST säkra svar erkänns som vetenskap är vi alla illa ute. Svaren finns inte bara där ut likt pusselbitar som kan fogas in en på förhand fixt och färdig ram. Forskning handlar om att skapa hållbara svar på relevanta frågor. Jag ser forskning och samhällsbyggande som två sidor av samma sak, i alla fall i det kunskapssamhälle som jag och många med mig vill att Sverige ska vara. Jag ser forskningens uppgift som att den tillhandahåller bitarna som politikerna och medborgarna sedan bygger den mosaik som samhället är med hjälp av. Samhället är inte ett pussel eftersom framtiden är öppen och evolutionära processer saknar mål. Det finns inget facit, samhället skapas och omskapas hela tiden. Därför gillar jag tanken på samhället som en mosaik, och ju bättre kvalitet som delarna har desto större är chansen att helheten blir hållbar, men det finns inga som helst garantier för detta. Det går att "ljuga" med fakta, vilket jag skrivit om här på bloggen i en tidigare post. Bara för att män har något sämre känsel i fingrarna, vilket professor Annica Dahlströms (som bloggposten handlar om) forskning visar betyder INTE att pappor nödvändigtvis är sämre föräldrar. Den som hävdar det och hänvisar till vederhäftiga forskningsresultat ljuger med fakta.

I sin replik på Vetenskapsrådets kritik mot Ivar Arpis serie ledare i SvD gör Arpi precis som Dahlström, han hänvisar visserligen till vederhäftiga forskningsresultat, men utgår i sitt försvar för sin personligt subjektiva ståndpunkt från en högst diskutabel tolkning av resultaten, vilket är mycket vanligt förkommande i debatten om vetenskap idag. Han skriver,

Såhär inleder Sven Stafström sin replik: "Vetenskapsrådet utgår från det grundläggande antagandet att män och kvinnor har samma förmåga att forska."

Det är ett grundläggande antagande som jag skriver under på. Ingen har lyckats övertyga mig om att det finns någon avgörande skillnad i förmågan att forska mellan män och kvinnor och mig veterligen har det heller inte bedrivits någon forskning på just den frågan (hur skulle ett sådant projekt designas, och är det ens förenligt med gällande regler för forskningsetisk?). Här kan man naturligtvis ha lika ÅSIKTER, men det är just åsikter man utrycker i så fall, inte uttalanden som har stöd i forskning.

Vad innebär detta? Läser man repliken vidare förstår man att det innebär att Vetenskapsrådet utgår ifrån att män och kvinnor är identiska.

Detta är Arpis tolkning av innehållet i repliken från Vetenskapsrådet. Mig veterligen finns det INGEN som hävdat att män och kvinnor är IDENTISKA, och det är ett uttalande som dessutom faller på sin egen orimlighet för det räcker att lyfta blicken och se sig om i samhället för att inse att så inte är fallet. Vetenskapsrådets utgångspunkt är att män och kvinnor har samma förmåga att forska och att medlen för forskning därför i rättvisans namn samt för den vetenskapliga kvalitetens skull bör fördelas lika mellan gruppen manliga sökande och gruppen kvinnliga sökande, utan att tumma på den vetenskapliga kvaliteten. Denna strävan ser man som ett led i rådets kvalitetsarbete. Arpi är dock inte intresserad av kvalitet, han vill bevisa att den ojämna fördelningen av forskningsmedel bara är en avspegling av verkligheten och att alla försök att förändra är orättfärdiga. Han fortsätter därför med följande ord.

När man sedan observerar olika utfall för män och kvinnor – "tre gånger så många manliga professorer som kvinnliga" – drar man slutsatsen att det beror på hinder. Detta är vanligt hos vänsterinriktade samhällsvetare – att förutsätta att alla utfall som visar skillnader mellan män och kvinnor är resultatet av snedfördelad makt, förtryck, normer eller diskriminering. Endast utfall där män och kvinnor ej avviker alls från varandra kan med det synsättet sägas vara jämställda.

Mig veterligen består företrädarna för Vetenskapsrådet av forskare från olika discipliner och jag skulle bli mäkta förvånad om vänsterinriktade samhällsvetare är i majoritet, men det vet jag inte och det har ju lika lite med saken att göra som Arpis politiska hemvist. Han blandar dock äpplen och päron eftersom det han förutsätter inte håller för en kritisk granskning. Ingen har sagt något annat än att man utgår från att män och kvinnor har samma förutsättningar att forska och att samhällets medel för forskning ska fördelas jämlikt. Att så inte är fallet idag kan bero på en rad orsaker, och de skäl som anförs av Arpi är högst rimliga. Det finns massor av forskning som visar att det förekommer diskriminering i samhället; det finns till och med en lag för att förhindra detta. Arpi hänvisar också till forskning, men inte till forskning som visar att det inte finns några hinder för kvinnor, utan till forskning som visar att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor.

Men som jag skrev i artikeln som publicerades i måndags finns åtskillig forskning som visar att kvinnor och män skiljer sig åt biologiskt, vilket får konsekvenser på gruppnivå. Intressant i sammanhanget är även att en del forskning visar att mäns normalfördelningskurva är mer utdragen än kvinnors vad gäller begåvning, vilket betyder att de oftare återfinns i extremerna (Johnson, Carothers & Deary, 2008; Wai, Putallaz & Makel, 2012). Kvinnor är alltså mer normala. Kan detta ha en inverkan på hur många män respektive kvinnor som återfinns på hårt konkurrensutsatta positioner i samhället? Troligen.

Detta är ett paradexempel på hur en lögn byggd på fakta. Ingen ifrågasätter forskningen som sådan, men den bevisar inte alls att förmågan att forska skiljer sig åt mellan gruppen män och gruppen kvinnor. Det forskningen visar är att gruppen män och gruppen kvinnor skiljer sig åt rörande fördelningen av begåvning (som betyder vad? Hur definierar man begåvning i undersökningen, vad är det man har mätt och, viktigast av allt vad säger den definitionen om förmågan att FORSKA?) inom respektive grupp.

Paradoxen återstår. Om man ställer krav på antalet kvinnor i beredningsgrupper, beviljandegrad för forskningsstöd med mera – jo, då finns en motsättning mellan jämställdhet och kvalitet.

Hur då, menar Arpi; på vilket sätt påverkar en jämlik fördelning av forskningsmedel kvaliteten i forskningen. Det är sant att forskning visar att det inom gruppen män finns fler genier, men det är lika sant att det inom gruppen män finns fler svagbegåvade. Det finns däremot, mig veterligen, ingen forskning som visar var på skalan de män som forskar och söker medel för forskning befinner sig, eller de som bedömer ansökningarna. Dessutom är ansökningarna och forskningen som sedan genomförs två olika saker. Om Arpi vill luta sig mot forskning som faktiskt skulle kunna bevisa det han hävdar att han har bevisat får han leta efter forskning som bygger på jämförelser i kvalitet på utfallet av forskning utförd av kvinnor och män. Han liksom så många före honom som har bilden klar för sig och sedan bara letar efter källor och referensers som bekräftar tesen begår misstaget att dra långtgående slutsatser utifrån säkra rön som handlar om något annat.

Det hade varit klädsamt om Vetenskapsrådet var ärliga med att man har fått regeringsorder om att prioritera jämställdheten framför forskningskvaliteten.

Om regeringen utfärdat en sådan order vore det en skandal, men det förutsätter jag att man inte gjort. Varför skulle man göra det? Det är ännu en konspirationsteori. Regeringen har helt i linje med gällande lagstiftning gett Vetenskapsrådet i uppdrag att värna jämställdheten i fördelningen av forskningsmedel. Regeringen vill ge män och kvinnor samma möjlighet att bidra i arbetet med att skapa den kunskap som samhället behöver för att värna den långsiktiga hållbarheten.

Jag har skrivit om dessa saker många gånger genom åren. Här ett utdrag från en tidigare bloggpost: En som verkligen förstått och som skriver klokt om kunskapens roll i det öppna och hållbara samhället, och som dessutom förstår skillnaden mellan faktasamhället och kunskapssamhället är Anna-Lena Laurén som skriver i DN, under rubriken: "Det öppna samtalet förutsätter en gemensam uppfattning om det rimliga", vilket faktakramarna missar, eller medvetet bortser från. Kunskap är aldrig samma som fakta, det förklarar Laurén på ett mycket pedagogiskt sätt.

Jag får ibland mejl av läsare som ber mig redovisa mina källor. Majoriteten av dem vill helt enkelt veta mer, till exempel vilka ryska medier jag rekommenderar. Ibland frågar de hur jag kan veta att något stämmer. Jag svarar alltid på de här mejlen. Det är legitima frågor som jag är skyldig att besvara som journalist.

Transparens och öppenhet är en förutsättning för demokratin och vetenskapligheten. Att tydligt redovisa vilka källor man lutar sig mot och att vara noga med att presentera tydliga argument som går att följa och som kan falsifieras är en av kunskapssamhällets viktigaste principer, som även medierna måste hålla på även om deras etiska regler ser lite annorlunda än än vetenskapens. På senare tid har denna princip kommit att utmanas från ett lite oväntat håll, och detta vill jag uppmärksamma. Skillnaden mellan ett kunskapssamhälle och ett faktasamhälle är ytligt sett inte så stor, men den är avgörande för demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.

På senare tid har jag dock börjat få mejl av läsare som ber mig bevisa rena sakförhållanden. Nyligen ville till exempel en läsare att jag skulle bevisa för honom att Ryssland har rustat upp. I femton år har den ryska statsledningen satsat på nyinvesteringar i armén, höjt officerarnas löner, uppdaterat vapenarsenalen – och talat om detta offentligt. Det ville alltså vederbörande att jag skulle ”bevisa”.

Detta är en generell beskrivning av hur de alternativa medierna agerar. Med hjälp av hårt vinklade fakta sprider man sanningar som modellerats för att passa in i den världsbild man vill sprida för att få igenom sin politik. Det är lika bedrägligt som att ljuga med statistik. Fakta är något annat än kunskap, och kunskapssamhället är ett samhälle där förmågan att kritiskt granska de fakta som presenteras är väl utvecklad.

Samtalsklimatet idag är hårt och skoningslöst och arrogansen hos många samhällsdebattörer är stor. Med stöd från många följare är det kanske svårt att vara ödmjuk, men ett samhälle som inte är det i sitt förhållande till kunskap och som inte förstår vad vetenskap är är ett sårbart samhälle. Mantrat som upprepas i sociala medier; det finns forskning som visar, följt av en hänvisning till en eller ett par väl valda studier som antas ge stöd åt den åsikt man för fram, är lika ovetenskapligt som att säga att positivism är mer vetenskapligt eftersom den metoden ger säker kunskap, dessutom är det oärligt. Detta att dra långtgående slutsatser utifrån svar på högst specifika frågor rörande mycket specialiserade och smala aspekter (läs gener) och att häva att man som naturvetare självklart har tolkningsföreträde leder inte till kunskap och förståelse för komplexa frågor, som till exempel forskning, kultur, jämställdhet, kvalitet och hållbarhet.

Genom åren har jag läst mycket och jag är intresserad av naturvetenskap, evolutionsbiologi och neurologi, men den arrogans och totala brist på ödmjukhet som jag mött på senare tid i diskussioner på sociala nätverk om genus, från just evolutionsbiologer och positivistiskt inriktade (långt ifrån alla vill jag vara tydlig med) gör mig ledsen och besviken. Kanske är det så, detta är en tolkning, det är viktigt att påpeka, att naturvetarna som engagerar sig i kampen mot genusforskningen och de som vill misstänkliggöra "vänsterinriktade samhällsvetare" genom att anklaga dem för aktivister och relativister inte är så lyckade som forskare. Kanske saknar de begåvning. Med stöd i den forskning som Arpi lutar sig mot skulle man kunna tolka det som att det är män (för det är ett faktum att majoriteten av kritikerna mot genusvetenskap och postmodernism är män) befinner sig i den svagare delen av normalfördelningskurvan för begåvning. Det jag anför som argument för den tolkningen är att jag läst så enormt många intelligenta och lärorika böcker och lyssnat på så väldigt många kloka naturvetare genom åren, och skillnaden mellan vad de säger med stöd i sin många gånger Nobelprisbelönade forskning och det som sägs av kritikerna mot genusvetenskap som engagerar sig i diskussionsforum på nätet, är enorm. Jag hävdar inte att det finns stöd i vetenskapen för denna min tolkning, bara att jag anser att den är rimlig.

Vad vill vi ha för samhälle egentligen? För mig är det den absolut mest grundläggande frågan och jag anser att det är där vi alla måste börja. Jag är för jämställdhet och menar på goda grunder att mångfald är en förutsättning för hållbarhet, i det begreppets samtliga betydelser. Utan balans mellan och stöd från både positivism och hermeneutik går det inte att skapa KUNSKAP. För att forskning och statistik ska kunna sägas visa något meningsfullt krävs alltid tolkning, och ingen tolkning är definitiv. Därför är samtal, ödmjukhet och en ömsesidig visa att förstå så viktiga egenskaper att värna för att kunna hantera framtidens utmaningar.

Bygger vi ett Babels torn i akademin?

Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av och sökt kunskap, i ordets allra vidaste mening: förståelse för livet, världen, komplexitet, förutsättningar för förändring och samband mellan. Vad innebär det att vara människa, hur levde man förr: vad vet vi och vad är möjligt att veta? Jag har sökt mig fram på en hel massa olika sätt och har ofta gått min egen väg. Mina betyg i grundskolan var usla, men jag lärde mig massor. Tyvärr lärde jag mig inte det jag kan på "rätt" sätt. Jag lärde mig språk på historialektionerna, och jag förstod religion på svenskan. På matematiken samtalade jag mest med klasskamraterna om annat, ibland smet jag iväg och lyssnade på musik. Jag var en misslyckad elev eftersom jag inte följde lärarna försök att styra min bildningsresa. Jag gick inte till skolan för att få betyg, jag gick dit för att lära mig saker, och på den vägen är det. Det var inte för att jag var trött på kunskap jag sökte mig till ett praktiskt gymnasium, det var för att mina BETYG inte räckte till något annat. Fast väl där valde jag alla extra ämnen man kunde för att bli behörig att söka till högskolan.

Ute på de olika bagerierna där jag arbetade lärde jag mig andra saker; ett hantverk men också massor om Göteborgs historia, Jugoslavisk politik och vardag, en massa om konflikten mellan Iran och Irak, och så vidare. När jag läser skönlitteratur finner jag massor med pusselbitar som fogas till den ständigt växande kunskapsmassa jag har tillgång till och som jag för varje dag lägger till eller drar ifrån, omvärderar och förändrar. Så här i efterhand kan jag se att min vilja att veta varit min primära drivkraft i livet, och lusten att lära har inte avtagit med åren. Ju mer jag läser, lär, lyssnar på andra, själv forskar och undervisar, sitter på seminarier, ser på TV, samtalar med andra samt förstår, desto mer inser jag hur lite vi människor vet egentligen; hur svårt kunskap är. Det sporrar mig att fortsätta sökandet, inte efter svar, akademisk meritering eller något annat, utan mer och bättre KUNSKAP.

Att undervisa är ett väldigt bra sätt att lära sig saker; så har det i alla fall alltid varit för mig. Och jag har undervisat på en lång rad olika högskoleprogram och för olika publiker ute i samhället. Att blogga och interagera med andra är ett annat sätt. Det bästa sättet att utveckla kunskap är dock att misslyckas och sedan analysera vad som hände. Tyvärr får man inte misslyckas idag, då förbrukar man sina krympande chanser. Skolan är strikt ordnad och den högre utbildningen målstyrd och kvalitetssäkrad. Effektivitet är ledordet, liksom jämförbara nyckeltal, mätbara resultat och pengar. För att lyckas måste man vara strateg och entreprenör, man måste tro på sig själv och tävla med andra om krympande möjligheter, minskade resurser och för att nå framgång tvingas man redan tidigt i livet välja väg och utveckla en allt mer instrumentell syn på kunskap. Tid att lyssna, förståelse för komplexitet och intresse för verkligt, användbart vetande finns inte idag.

Akademin är en hårt mallad och strikt kontrollerad, steril värld fylld av jäktade människor som ser om sina hus och bevakar sina positioner. Det har aldrig någonsin i världshistorien producerats så mycket vetenskaplig text som det görs idag, samtidigt har det aldrig någonsin varit så svårt som det är idag att mötas över gränser. Allt fler ämnen blir allt smalare och kunskapen blir allt mer differentierad. Insikter som går på tvärs och förståelse för helheter försvåras. Den som försöker att förstå och använder insikter hämtade från något annat fält för att fördjupa förståelsen för det som är ens huvudområde kommer att betraktas som en inkräktare och förstår man inte det man läser på EXAKT samma sätt som den som skrivit texten avfärdas man helt. Allt fler vet allt mer, samtidigt som man förstår allt mindre. Överblicken går förlorad och dagens forskare förlorar sig allt mer och dras allt oftare in i ändlösa och destruktiva debatter om detaljer som leder till mer förvirring och osämja än kunskap.

Häpnadsväckande och mycket långtgående slutsatser dras ur högst specialiserade och mycket begränsade studier av smala delaspekter av helheten som allt fler förstå allt mindre av. Kunskapen finns inte i labbråttans biologi eller bananflugans gener; det krävs tolkning för att data ska transformeras till kunskap, och den som skapat empirin har aldrig tolkningsföreträde. Ändå anser sig en evolutionsbiolog som studerat enstaka gener mer om högst föränderliga och enormt komplexa, levande människor och deras samverkan ute i samhället, än alla kulturforskare sammantaget. Kunskap är inte makt, det är makt som är kunskap. Därför kan en ledarskribent välja ut ett antal vetenskapliga studier som passar hens syften utan att avfärdas som en tomte avfärda ett helt vetenskapligt fält. Välkommen till kunskapsnationen Sverige, som på inget sätt är isolerad från resten av världen. Det är så här det ser ut, och innehavaren av världens mäktigaste ämbete, tar till sig och använder det som passar och ifrågasätter allt annat.

Jag möter allt fler som är allt mindre intresserade av kunskap. Påfallande många studenter kommer till högskolan för att få poäng och examen, och det är detta jag som lärare förväntas producera. Jag trodde länge att jag hade världens bästa arbete och att jag var på precis rätt plats när jag hittade in i och fann mig till rätta i akademin. Fast det var då, idag är allt annorlunda. Synen på kunskap har förändrats och jag känner mig allt mer som en främling. Minnena från skoltiden kommer tillbaka och aktualiseras av det som händer i den akademiska vardagen. Det enda som inte förändrats är min vilja att veta och strävan efter kunskap.

Det Babels torn som akademin håller på att utvecklas till, där allt fler förstår allt färre och där man inte kan tala med varandra över de allt smalare ämnes- och revirgränserna, rör jag mig i med växande fascination. Det är uppenbart inte hållbart, men ändå fortsätter bygget. Jag bidar min tid, lyssnar och lär och bryr mig allt mindre om yttre framgång. Jag vet vad jag kan och behöver inte andras bekräftelse för att boosta självkänslan. Till skillnad från hur det var i skolan vet jag idag mitt värde som människa och kunskapssubjekt. Jag kan det jag kan och vet det jag vet och det kan ingen ta ifrån mig. Jag skriver för att dela med mig och märker att mina texter och tankar når ut. En annan akademi och ett annat samhälle är möjligt. Om tillräckligt många vill och väljer att agera i enlighet med kunskaperna man har och visionerna för ett långsiktigt hållbart samhälle som finns där ute, om man bara väljer att lyssna, tar sig tid att tänka efter och gör sig öppen för att tänka om. Det är inte det vi vet idag allt kommer an på, utan insikten om hur lite vi vet och hur lite som faktiskt går att veta. Det är inte fler svar och mer säkerhet vi behöver, utan ödmjukhet, medkänsla, tid att tänka och lust att lära (för livet).

Finns det en genuskonspiration?

Hur stor roll spelar biologi egentligen i den process som gör människor till människor, vilket är den enda djurarten på jorden som inte bara utvecklat kultur och intellekt utan dessutom uppvisar en ENORM mångfald avseende de flesta aspekter av smakpreferenser och organisering av vardagen? Är vi människor verkligen mer lika bananflugor och babianer, än varandra sinsemellan inom gruppen, och är det ställt bortom varje rimligt tvivel att generna övertrumfar kulturen i formandet av män och kvinnor? Liksom väldigt många andra forskare är jag av åsikten att människan till 100 procent är resultatet av arv och samtidigt till 100 procent av miljö samt att gränsen mellan dessa båda aspekter är alldeles för diffus för att det ska gå att ha någon kategorisk uppfattning om var den ska dras. Den genusforskning jag bedrivit har aldrig bortsett från biologi, av just denna anledningen, även om vissa tror att genusforskning handlar om att ställa kultur mot biologi. Jag har forskat om kulturella aspekter av kön men har aldrig någonsin hävdat att genus helt ersätter biologi som förklaring av det enkla skälet att det saknas vetenskapliga belägg för ett sådant (befängt) påstående. Som forskare blir jag därför djupt oroad av den kampanj som just nu riktas mot genusvetenskapen och som går ut på att misstänkliggöra ett helt vetenskapligt fält av etablerade och meriterade forskare, där bland annat ledarskribenten Ivar Arpi driver tesen att genusforskare förnekar biologi och att det finns en omfattande genuskonspiration i Sverige.

För ett tag sedan fick jag ett boktips: Testosteron Rex, av psykologen Cordelia Fine (boken har recenserats i The Guardian). Nu har jag läst ut den och jag tycker den är väldigt bra, och jag tänkte här både försöka förklara varför och bemöta det Ivar Arpi sagt, dels om boken, dels om genusvetenskapen, som han menar är del av ett slags konspiration vars syfte är att få människor att förneka biologin. Arpi är ideolog och har rätt att uttrycka sina åsikter, men jag är forskare och har på samma sätt rätt att försvara den forskning jag ägnat en stor del av mitt akademiska liv åt. Kunskapssamhället står och faller med tilliten till forskningen och anklagelsen om att genusvetenskap är ovetenskaplig samt att vetenskapssamhället påverkas av politiska beslut samt undanhåller allmänheten viktig information är allvarlig anklagelse som jag som försvarare av kunskapen anser att jag har ett ansvar att i alla fall försöka bemöta.

Jag tänker så här: Antingen är frågan om biologins roll för skapandet av män, kvinnor och ett jämställt samhälle avgjord på riktigt, det vill säga forskarsamhället är eniga om hur man ska se på relationen mellan arv och miljö eller biologi och kultur samt respektive aspekts roll i formandet av män och kvinnor. Om, säger om, det är så det ligger till ger jag Arpi och andra som är övertygade om att biologin förklarar allt och att det finns en genuskonspiration rätt och att hela den akademiska världen, här hemma och internationellt, medvetet döljer vederhäftiga fakta. Det vore att sensation om det var så; en viktig nyhet som behöver spridas. I ett kunskapssamhälle kan och får ingen ideologi påverka vad som sägs i namn av vetenskap. Fast det kan också vara så, och det finner jag med stöd i över 20 års erfarenhet av forskning inom olika ämnen vara långt troligare, att forskarna är oense och frågan om vad som gör män och kvinnor till just män och kvinnor är öppen för tolkning. Historisk erfarenhet visar dessutom att det är ytterst få konspirationer (särskilt så pass omfattande konspirationer som Arpi anser sig ha avslöjat) som håller för en ansning med Ockhams rakkniv. Tesen som Cordelia Fines driver i sin bok, att forskningen inte kan ge en entydig bild av vad som formar män och kvinnor samt relationen mellan könen, och att frågan därför är öppen för tolkning, i alla fall tills det finns tydliga bevis på motsatsen, är helt enkelt den enda vetenskapligt hållbara ståndpunkten.

Att kalla psykologiforskaren Cordelia Fine för en kreationist är hur som helst ett uttalande som INTE finner något som helst stöd i någon forskning. 2017 fick hon till exempel pris för bästa vetenskapsbok av Royal Society som är ett av världens äldsta och mest prestigefyllda forskningssällskap. Arpi hävdar ändå att han har rätt och att forskarsamhället har fel, och jag ska snart bemöta hans argument. Först några ord om boken. På förlaget finner jag följande text som beskriver vad den handlar om.

Könshormonet testosteron brukar figurera flitigt i debatten om biologins betydelse för människan i allmänhet och könsskillnaderna i synnerhet – så flitigt att man nästan kan börja undra vad man inte skulle kunna förklara med dess hjälp. Psykologen Cordelia Fine kallar sin bok Testosteron rex just av det skälet. Och syftar på hela den numera välbekanta berättelse om kön och samhälle som väver ihop ett antal påståenden om evolutionen, hjärnan, hormonerna och vårt beteende till en till synes plausibel helhet. Varje gång vi diskuterar könsskillnadernas betydelse eller samhällets brist på jämställdhet menar sig Testosteron rex ha tolkningsföreträde.

Ivar Arpis serie granskningar av genusvetenskapen och dess spridning i akademin och samhället är ett tydligt exempel på att Testosteron Rex anser sig ha tolkningsföreträdet. Hans serie texter, tillsammans med andra liknande texter, även de skrivna av ideologiskt drivna män på högerkanten, är ett tydligt försvar för det rådande. Maktrelationen mellan könen försvaras av med hetta av de indignerade männen, men eftersom inga vetenskapliga resultat talar helt för sig själva, det krävs alltid tolkning för att de data som samlats in ska transformeras till kunskap, räcker det inte att peka på några studier som antas ge stöd åt tesen att män är från Mars och kvinnor från Venus, eller i alla fall att de biologiska skillnaderna mellan könen utgörs av en oöverstiglig klyfta. Arpi och andra har lika lite vetenskapen på sin sida som genusforskarna man vill ta ära och redlighet av (det vill säga det försvinnande lilla fåtalet forskare som faktiskt har hävdat att genus är den enda förklaringen). Vad forskningen säger är och förblir en TOLKNINGSFRÅGA, och jag påminner än en gång om att Royal Society inte finner några problem med det som Fine presenterar i sin bok.

Det tolkningsföreträdet finns det emellertid allt starkare vetenskapliga skäl att ifrågasätta. Dagens evolutionsbiologiska forskning har nämligen kullkastat grundsatser som tidigare ansågs giltiga i hela djurriket, enligt vilka hårt kämpande, låginvesterande hannar konkurrerar om skygga, vårdande honor. Den naturliga könsordningen har istället visat sig vara överraskande mångfacetterad. Våra unikt mänskliga egenskaper komplicerar dessutom berättelsen om den sexuella selektionen. Och inte heller det omtalade sambandet mellan testosteronhalt och manligt riskbeteende håller streck: könsskillnaderna i riskbeteende är små och beror i hög grad på omständigheterna. Det här är en bok om verkligheten bortom Testosteron rex.

Sanningen, det vill säga det som de allra flesta forskare är överens om, är att människan till 100 procent är ett resultat av både arv och miljö, och detta förnekar varken genusforskare eller naturvetare. Ändå hävdar Arpi med emfas att alla kulturvetare i alla studier måste ta hänsyn till biologin, utan att rikta motsvarande uppmaning till biologer och naturvetare som också forskar om människor. Människa är enormt mycket mer än bara biologi, dessutom är det som sagt ett obestridligt faktum att människan är den enda djurart som lever i och med en kultur som både sätter gränser och skapar möjligheter; därför faller alla försök att reducera människan till biologi på sin egen ignoranta och ovetenskapliga orimlighet. Att okritiskt överföra resultaten av forskning på bananflugor och apor till mänskligheten och använda sådan forskning för att uttala sig med bestämdhet om relationen mellan män och kvinnor är en befängd tanke. I en recension av Fines bok står följande.

”[Fine] demonstrerar på ett övertygande och underhållande vis att egenskaper som risktagande, tävlingsiver och förmågan att ta om hand inte – alla stereotyper till trots – är mer centrala för det ena könet än för det andra.” /Clara Moskowitz, Scientific American.

Trots att ansedda vetenskapliga tidskrifter givit boken uppskattande omdömen väljer ideologen och ledarskribenten Ivar Arpi att med stöd i ett fåtal utvalda studier avfärda den samtidigt som han i en serie artiklar i SvD driver tesen att det finns en gigantisk och världsomspännande konspiration som går ut på att förneka alla biologiska skillnader mellan könen. Han jämställer hennes forskning med kreationism, trots att Fine i högsta grad lutar sig mot både egen och andras biologiska och naturvetenskapliga forskning. Hon skriver till exempel (på sidan 108) i boken att,

För att förtydliga en extra gång är min poäng inte att säga att hjärnan är asexuell, eller att vi borde låta bli att studera könsskillnader i hjärnan. (jag har för övrigt aldrig förfäktat den åsikten). [...] Min poäng är snarare att även tämligen markerade könsskillnader i hjärnan i många fall endast har en obetydlig påverkan på beteende.

I ljuset av bokens titel blir det komiskt att läsa vad Arpi skriver eftersom texten osar av testosteron och manligt hävdelsebehov, han nöjer sig inte med att kritisera, han vill förgöra motståndaren.

Nu får statsreligionen eldunderstöd av psykologen Cordelia Fine vars senaste bok "Testosterone Rex – myths of sex, science and society" (W. W. Norton & Company 2017) just nu tar världen med storm. Nyss utnämndes den till årets vetenskapsbok av The Royal Society, som är Storbritanniens nationella – och tillika världens äldsta – vetenskapsakademi. Bokens grundtes är enkel: De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor har överdrivits av evolutionsbiologer, ibland för att försvara status quo. Fine hävdar att den vetenskapliga utvecklingen på senare år har kullkastat de biologiska förklaringsmodellerna. Men faktum är att det är precis tvärtom.

På fullaste allvar menar Arpi att Fines bok -- som bygger på 100-tals vetenskapliga referenser och som bara avfärdar några få av dem som problematiska vad gäller vetenskaplig metod, men som däremot med utgångspunkt i goda argument ifrågasätter TOLKNINGEN av resultaten av studierna -- inte bara är en partsinlaga som kan avfärdas genom att peka på en handfull studier som Arpi menar otvetydigt bevisar att tesen som Fines driver är felaktig, (det vill säga att resultatet av den samlade evolutionsbiologiska forskningen är allt för mångfacetterat och svårtydbart för att någon ska kunna hävda med bestämdhet att män och kvinnor är på ena eller andra sättet). Och han menar dessutom på fullaste allvar att hon och följaktligen även Royal Society samt Högskolesverige (undantagen den forskning Arpi godkänner som vetenskaplig) ingår i en världsomspännande genuskonspiration som hotar att störta samhället i fördärvet genom att försöka förändra maktrelationen mellan könen och främja jämställdhet och mångfald.

Arpi bygger liksom många andra konspirationsteoretiker före honom upp ett imponerande case, men han glömmer att det inte räcker att peka på ett antal studier som ger stöd åt testen, HELA bygget måste dels hänga ihop, dels vara fast förankrat i verkligheten, för att hålla för en vetenskaplig granskning, och det kravet lever inte Arpis granskning upp till; långt därifrån. Låt mig visa hur jag tänker genom att peka på vad han själv skriver:

Så varför tar inte genusforskningen biologin i beaktande? Om gener och biologi påverkar människor sätter det också vissa gränser för vad man med politik kan hoppas uppnå. Om det finns biologisk grund för flera observerbara skillnader mellan könen kan man inte reducera allt till en fråga om diskriminering eller makt. Då äventyras det radikalfeministiska projektet. Ett projekt som genomsyrar den jämställdhetsintegrering som nu pågår inom svenska universitet, med stöd av Nationella sekretariatet för genusforskning. Det politiska syftet tillåts skymma vetenskapliga landvinningar inom andra forskningsfält. Genuskonstruktionismen är i grunden ett politiskt projekt, där man ignorerar biologisk forskning och vetenskaplig komplexitet. Kanske finns här en förklaring till varför Cordelia Fine – i strid med vad forskningen faktiskt visar – påstår att de biologiska skillnaderna är försumbara.

Arpi har fel av det enkla och uppenbara skälet att Fine ingenting annat gör än tar just hänsyn till biologin, det är TOLKNINGARNA av forskningsresultaten som hon med hjälp av kritisk analys avfärdar som i bästa fall ett resultat av önsketänkande. Hon driver INTE tesen att genus är den enda förklaringen och det gör ingen annan genforskare jag känner till heller. Arpi har rätt att föra fram och argumentera för sin tolkning av samma resultat, men han har inga som helst belägg, varken för att Fine far med osanning eller för att genusforskningen som helhet avfärdar biologiska forskningsresultat (det finns undermålig forskning inom alla områden, och det gäller både genusvetenskap och biologi). Arip verkar har svårt att skilja mellan forskning och politik, men genusforskning är en vetenskaplig verksamhet och av den som vill försöka ifrågasätta detta krävs långt mer än det Arpi i sina ledare visar prov på.

Det finns en massa biologiska skillnader mellan människor i världen, men det betyder inte att dessa skillnader har någon avgörande betydelse för vad som är möjligt att uppnå i ett samhälle och en kultur med politiska medel. Vill man driva en politik som främjar jämställdhet finns en lång rad hinder att övervinna och några av dem är biologiska, men de allra flera är kulturella och politiska. Vill man inte så går det inte, och det är uppenbart att Arpi och andra med sina kvasivetenskapliga och konspirationsteoretiska inlägg vill försöka påverka politiken och den allmänna uppfattningen att inte försöka förändra samhället i riktning mot mer jämställdhet.

När han slutar sin artikel med följande ord vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Är han så blind av raseri eller så färgad av ideologisk övertygelse att han inte ser att han delar utgångspunkt med dem han kritiserar och att han därmed gör sig själv till åtlöje när han kritiserar genusforskarna för exakt det han själv står för?! Han skriver,

Men man behöver knappast sluta vara feminist för att erkänna att det finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor. Att det förhåller sig så innebär inget färdigt recept på hur vårt samhälle och våra mellanmänskliga relationer bör ser ut.

Precis, det är just detta som genusvetenskapen tar sin utgångspunkt i. Det finns inget färdigt recept och biologin är inte predestinerande. Just därför blir frågan för vetenskapen att försöka besvara: Vad är möjligt att förändra i ett samhälle som värnar alla människors lika värde och som ser jämställdhet och mångfald som önskvärt? Syftet i min egen avhandling var att undersöka förutsättningar för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och just genom att peka på både biologi och föreställningar om vad män och kvinnor anses vara lämpade för kunde jag visa att det (med utgångspunkt i såväl biologi som kultur) borde vara kvinnor som kör lastbil, inte män, vilket kulturen förutsätter och som därför utgör ett hinder för förändring av rådande förhållanden. Genusforskning handlar inte som Arpi tror om att förneka biologin, utan bara om att fokusera på det som går att förändra och inte spilla tid och energi på det som är givet och oföränderligt eftersom det ändå alltid visar sig, förr eller senare.

Det är sant att påstådda biologiska skillnader historiskt har använts för att diskriminera kvinnor. Men om de senaste hundra åren har visat något så är det att kvinnor kan göra allt som män kan. Det finns ingenting i forskningen om biologiska skillnader mellan män och kvinnor som nödvändigtvis leder till diskriminerande politik. Man bör inte politisera biologin, men man bör inte heller ignorera forskningsresultat bara för att de är politiskt obekväma.

Ändå finns det hur många exempel på helst på diskriminerande praktiker och försök att legitimera dessa med hjälp av hänvisning till den där dinosaurien som finns i rummet; Testosteron Rex. Den ende som förnekar forskningsresultat i det här sammanhanget är Arpi, och om det är någon som politiserar biologin är det han och hans manliga vänner som försvarar skillnaderna och som inte vill se någon förändring rörande maktbalansen mellan könen.

Det är en vanlig föreställning att socialkonstruktionism innebär en mildare och mer human syn på människan, men historien har visat att det kan vara precis tvärtom. Om utgångspunkten är att människan föds som ett tomt ark, om hon är oändligt formbar, så öppnar det upp för brutala politiska omskolningsprojekt som, förutom att de riskerar att göra våld på den enskilde individen, också är dömda att misslyckas.

Fast vem tänker så idag, att människan är ett tomt blad och oändligt formbar? Var finns referenserna som visar att någon lyckats driva den testen i land på ett vetenskapligt hållbart sätt? Ingen seriös forskare förnekar biologin, men det betyder inte att tolkningarna av forskningsresultaten är entydiga och lika givna som de data som analyseras. Och Cordelia Fine skriver dessutom inte om något annat än biologi och därför påverkar detta påstående Arpis trovärdighet (om nu inte hans envisa hävdande om att det finns en gigantisk genuskonspiration gör det).

Erkännandet av biologiska skillnader medför förhoppningsvis en ödmjukhet inför utsikterna att omforma människan efter en idealbild.

Om det är någon som behöver vara mer ödmjuk är det Ivar Arpi. Frågan är inte varför genusvetare bortser från biologi, för det gör man inte; frågan är varför högerideologer och vissa evolutionsbiologer som försvarar status quo bortser från kultur. Självklart har Arpi och andra sin fulla rätt att uttrycka åsikten att vi samhället inte ska verka för jämställdhet, men att i namn av vetenskap försöka hävda dels att det finns en gigantisk genuskonspiration som försöker förvrida huvudet på folket, dels att genusforskning är ovetenskaplig, är djupt problematiskt, särskilt som Arpi säger sig stå på sanningens sida.

Refränger 12

Detta är inte en serie poster där jag lägger ut texten och förklarar det jag vet, jag tänker högt och försöker förstå. Jag bjuder in läsaren i min tankeprocess och reflekterar inför öppen ridå. Och just nu tänker jag att fake news och raljant twittrande kanske kan förstås i termer av refränger. Refrängen ringar in och skapar gränser; genom att upprepa talet om vi och dom och konsekvent välja att hänvisa till endast de fakta som stödjer ens tes skapas ett tryggt och överblickbart rum i den annars allt mer kaosartade världen som omger en.

Refränger finns och skapas överallt, på olika sätt men det handlar om att hålla ett virtuellt territorium. Det är en nomadologisk hållning, ett sätt att förstå hur ordning kan skapas och upprätthållas även utan murar, juridiska system och manifesta ordningar. Det handlar om att förstå ordnandet och att det kan ta sig många olika uttryck. Vad som är hönan och ägget är en felställd fråga, det handlar inte om vad som kommer först och vad som kommer sedan. Deleuze och Guattari undersöker tillblivelse, a parallella block av ömsesidigt beroende (till synes) autonoma delar av en helhet som ingen enskild klarar sig utan. Refrängen är inget i kraft av sig själv, den uppstår i och relaterar alltid till ett sammanhang. Det är inte ett som skapar ett annat, det handlar om relationer och det som händer mellan.

We should say, rather, that territorial motifs form rhythmic faces or characters, and that territorial counterpoints form melodic landscapes. There is a rhythmic character when we find that we no longer have the simple situation of a rhythm associated with a character, subject, or impulse.

Rytmen är ingens. Plötsligt händer något och rytmen lever sitt eget liv. Deleuze och Guattari har många begrepp i sin analytiska verktygslåda och jag tänker här på bifurkation, ett flöde utan egen källa. Det är vad som händer när en refräng lösgör sig från sammanhanget där den uppstod och börjar migrera. Den raljante twittraren börjar som en anonym ropare i öknen, men i takt med att orden som slungas ut i flödet får uppmärksamhet attraherar roparen följare som i kraft av en växande skara följare, som sympatiserar och vill samma sak, bygger upp ett imperium och håller ett territorium. Genom att upprepa varianter på det inarbetade budskapet hålls illusionen om trygghet vid liv, men bara så länge tankarna upprepas och gränsen mellan inne och ute bevakas. Vem styr och vem följer? Det är som sagt en felställd fråga. Refrängen lever sitt eget liv.

The rhythm itself is now the character in its entirety; as such, it may remain constant, or it may be augmented or diminished by the addition or subtraction of sounds or always increasing or decreasing durations, and by an amplification or elimination bringing death or resuscitation, appearance or disappearance.

Kaos är lika hotfullt och förödande för allt levande som strikt territorialiserad ordning. Hållbara tillstånd finns mellan ytterligheterna. Förändring och rörelse är en konstant i kulturen och verkligheten; ingenting är, allt blir till i dynamiken mellan. Den som blir en framgångsrik twittrare, influencer på YouTube eller som blir stor på andra sätt på sociala nätverk, har visserligen makt men kontrollerar den inte. Nätkändisar och mediefenomen är fångar i den rytm som skapats och kan bara följa med. Byter de tema eller ändrar rytm blir de plötsligt ett hot mot tryggheten som refrängen garanterar, magin i det trygga rummet bryts och filterbubblan som håller det hotfulla på armlängds avstånd riskerar att spricka; därför offras de. Refrängen lever sitt eget liv och är starkare än sin upphovsman eller kvinna.

Similarly, the melodic landscape is no longer a melody associated with a landscape; the melody itself is a sonorous landscape in counterpoint to a virtual landscape. That is how we get beyond the placard stage: although each expressive quality, each matter of expression considered in itself, is a placard or poster, the analysis of them is nevertheless abstract.

På samma sätt som vissa sånger blir evergreens blir vissa fenomen virala och lever sina egna liv. Bara för att någon lyckats med något en gång, i ett sammanhang betyder inte att hen lyckas med annat eller att succén kan flyttas. Kultur och förändring går inte att styra över, det handlar liksom om musik och refränger om emergens, om fenomen som existerar på en skalnivå över delarna, som är beroende av men inte direkt kan hänvisas till och förstås genom analys av delarna. Förståelse kan bara nås genom analyser och tolkningar, genom att använda fantasin och en kritisk abstraktionsförmåga. Därför anser den raljanta twittraren att den som inte kan visa evidens har fel; det är ett sätt att skapa trygghet, att hålla fast vid sin egen drömvärld. Illusioner måste försvaras genom att hållas för sanna, annars är de inga illusioner. Poängen är att det ENDAST existerar illusioner. Kulturen är inte, den blir till och förändras genom alla olika uttryck som konkurrerar med varandra om överlevnad i ett begränsat utrymme.

Expressive qualities entertain variable or constant relations with one another (that is what matters of expression do); they no longer constitute placards that mark a territory, but motifs and counterpoints that express the relation of the territory to interior impulses or exterior circumstances, whether or not they are given. No longer signatures, but a style.

Variationer, mer eller mindre tematiserade variationer av olika uttryck är vad som gör att det går att tala om en stil. Resultatet av självorganisering. Utgångspunkten för Deleuze och Guattari är att ingenting är något i karta av sig själv och samma gäler för en stil, den bara går att upptäcka i efterhand. Signaturer kan man ta patent på eller upphovsrättsskyddat, men stilar kommer och går och ingen enskild har makt över dem. Gillar den tanken, för den slår undan benen på både den som forskar och den som twittrar för maktens och inflytandets skull, snarare än för kunskapen och vetandet. Kunskap kan inte ägas, bara användas.

What objectively distinguishes a musician bird from a nonmusician bird is precisely this aptitude for motifs and counterpoints that, if they are variable, or even when they are constant, make matters of expression something other than a poster—a style—since they articulate rhythm and harmonize melody.

Deleuze och Guattari vänder sig mot kategoriseringar, mot försök att låsa fast och bestämma innebörder; det hör hemma här och det där ska vara där. Inne och ute, med eller mot. Refrängen ordnar också men det är en mindre strikt ordning. Refränger eller en stil går inte att låsa fast, det är kontextbundna fenomen, resultat av ordning. Kulturen är ingens, den kan man bara använda. Hur avgör man frågor om vad som är sant och vem man kan lita på? Vem bestämmer och på vilka grunder? Makt och vetande, två sidor av samma mynt. Det förhållandet utmanar Deleuze och Guattari, vill de bryta mot och visa på det orimliga i försöken att territorialisera. Refrängen är ett alternativt sätt att skapa trygghet, men så fort den försvaras med andra medel än de som går att likna vid musik och rytm är det inte längre hållbart.

We can then say that the musician bird goes from sadness to joy or that it greets the rising sun or endangers itself in order to sing or sings better than another, etc. None of these formulations carries the slightest risk of anthropomorphism, or implies the slightest interpretation. It is instead a kind of geomorphism. The relation to joy and sadness, the sun, danger, perfection, is given in the motif and counterpoint, even if the term of each of these relations is not given. In the motif and the counterpoint, the sun, joy or sadness, danger, become sonorous, rhythmic, or melodic.

Vetandets regler utmanas av Deleuze och Guattari, för att hjälpa oss att se helheten. Magin och den förtrollning som makten bygger på måste brytas. Kejsaren är naken, den som ser och förstår det har ett försprång gentemot den som tror att han har kläder. Men det betyder inte att man måste agera på något annat sätt för att man avslöjat nakenheten. Det betyder bara att man har en bättre utgångspunkt för att anpassa sig om och när tillfället och situationen så kräver. Tänker på Nietzsche som gjorde upp med Gud och förkastade kyrkans makt, men som ändå menade att ett liv i Jesu efterföljd är möjligt och ibland önskvärt. Och så läser jag Deleuze och Guattari, inte som en ny och banbrytande teori om det invanda, utan som ett verktyg för att se och förstå verkligheten mer i enlighet med hur den är, än hur vi människor vill att den ska vara.