Bruno Latour, om politik och vetenskap 1

Det dök upp en länk i flödet, till en intervju med Bruno Latour. En lång intervju, om angelägna saker som jag tänkte skriva mig igenom i ett par (eller kanske tre) bloggposter. Det handlar om kunskap, politik, tro och gränserna mellan. Intervjuaren presenteras på följande sätt.

Steve Paulson is the executive producer of Wisconsin Public Radio’s nationally syndicated show To the Best of Our Knowledge. He’s the author of Atoms and Eden: Conversations on Religion and Science (2010).

Bruno Latour hörde jag talas om som student, men det var först i slutet av min doktorandtid som jag började läsa hans texter. Hans tankar om aktörer och agens, makt och förändring fördjupade jag mig sedan i efter disputationen, vilket kom att påverka mig djupt. Det alkohol- och drogforskningsprojekt jag påbörjat, där jag tänkte göra intervjuer med nyktra alkoholister, blev till exempel istället en studie av aktörer och agens. När Latour besökte Göteborg (2006?) fick jag tillfälle att tala kort med honom. Det var stort, för få tänkare har påverkat mig och min intellektuella utveckling så mycket som just Bruno Latour. Det var via Latour jag kom i kontakt med Deleuze.

BRUNO LATOUR HAS NEVER been easy to pin down. He straddles disciplines, from sociology to philosophy, and for the last four decades has been a formidable intellectual presence around the world. Now, in what would seem to be his third — or is it fourth? — incarnation, Latour is marshaling his critical firepower to warn us about the environmental and political consequences of climate change. His new book, Facing Gaia: Eight Lectures on the New Climatic Regime (published in France in 2015 and just released in English translation), digs deeply into debates about nature, culture, and the Anthropocene.

 Facing Gaia ligger på skrivbordet framför mig, bland många andra böcker. Jag har inte hunnit läsa den än; ständigt denna brist på tid att göra det som verkligen är utvecklande. Istället tvingas jag syssla med administration av undervisning. Tänk om jag fick läsa och kunde fokusera på undervisningen och handledning. Tänk om arbetet som lektor handlade om att skriva, läsa och undervisa. Istället handlar det om annat i första hand. Kunskapen som fungerade som ett slags aktör och drog mig till högskolan, trots att jag egentligen varken vågade eller trodde att jag klarade av det, har idag tappat sin agens; för att använda Latours terminologi. Mina lärare satte ihop en litteraturlista, bokade salar, och undervisade. Sedan fixade de en tenta och rättade den. Det var allt. Då fanns inga krav på genomströmning och administrationen hölls på ett minimum, och studenterna var där för kunskapen och av eget intresse. Idag handlar högskolestudier om att följa en plan för att nå målet: examen. Och jag som lärare förväntas serva studenterna som trots att jag gör vad jag kan upplever mig som ett hinder på vägen. Vi lärare är ansatta från alla håll. Systemet kräver resultat och studenterna poäng, och det är lärarna som förväntas producera resultaten. Kunskapens makt är svag i förhållande till linjeorganiosationens krav på ekonomi och effektivitet och studenternas desperata krav på hjälp, och när administrationen ökar krymper tiden för läsande och skrivande.

Under tiden som vi är fullt upptagna med att klaga över vardagens futiliteter eller jagar pengar och trygghet håller förutsättningarna för livet på jorden att förändras. Klimatet påverkas av människornas handlingar, som påverkas av (insikten om) klimatets förändringar. Vem styr egentligen, var finns agensen? Det är den fråga som Latour ägnat sig åt att reflektera över i hela sitt akademiska liv. Humanismen utgår från tanken att det är människan som styr. Ingen dricker alkoholen åt dig, säger man, till exempel. Men är det självklart så att man alltid kan ta för givet att människan är agenten, tanken bygger på ett felaktigt antagande om att alla orsaker har en entydig verkan? Varför måste man bestämma sig på förhand om hur det är och var som beror på vad? Varför inte närma sig frågorna man undersöker mer förutsättningslöst? Det är detta jag lärt mig av Latour, att inte jump to conclusions; att inte utgå från att jag vet på förhand vad som beror på vad. Jag började min akademiska bana som humanist, men har med åren allt mer utvecklats till posthumanist. Humanismen och forskningen har en inneboende tendens till hybris.

Latour first made his name nearly 40 years ago by chastising scientists for their hubris and naïveté. He helped launch the discipline of science and technology studies (STS), arguing that the social dimensions of how scientists work can’t be separated from the truth claims they make.

Det var när jag kom i kontakt med STS som mitt tänkande förlöstes. Det var där jag fann verktygen jag fortfarande använder i mitt arbete med att förstå världen, verkligheten och kulturen. Min forskning handlar om förutsättningar för förändring, och det är även så jag tolkar Latours livsverk. Hur förändras tillvaron? Vem eller vad är det som styr? Blir vi människor MÄNNISKOR som ett resultat av arv eller miljö, till exempel; för att knyta an till förra veckas heta diskussioner på sociala medier? Om sanningen fanns där ute, nedlagd i världen, för oss människor att upptäcka, varför måste den då försvaras? Om det sociala INTE spelar någon roll, varför är det då så viktigt att försöka hindra studier som bygger på andra utgångspunkter? Självklart spelar det sociala roll även för kunskapsutvecklingen. Objektivitet är ett ideal, men eftersom det är människor som forskar och människor som läser vetenskapliga texter, eftersom ingen har direkt tillgång till kunskapen i sin rena form (det handlar ALLTID om tolkningar, och ibland om tolkningar av tolkningar) är det meningslöst att tala om antingen eller; det handlar alltid om mer eller mindre av både och.

As a result, Latour was accused of undermining the credibility of science. His critics lumped him into the same camp as postmodern relativists — a label he denies.

Detta att man inte får ställa vilka frågor som helst om man vill bli accepterad och erkänd som forskare säger liksom allt som behöver sägas om det socialas roll för produktionen av kunskap. Hur vet man att vetandet INTE påverkas av sociala aspekter och maktordningar, om man inte kan eller får undersöka den saken? Och om den som trots allt undersöker saken kommer fram till att det finns gott om indikationer på att sociala aspekter påverkar vetandet och att kunskapen inte alltid är ren och objektiv, trots att forskarna som står bakom den hävdar att så är fallet; hur ställer man sig då till detta resultat? Jag slutar aldrig förvånas över det faktum att även framstående forskare väljer att skjuta på budbäraren om budskapet hotar deras makt och inflytande.

En sak som postmodernismen har bidragit till är detta att sanning idag av allt fler uppfattas som ett problematiskt begrepp. Det är i grunden bra även om jag tar avstånd från alla uttryck för faktaresistens. Kritiskt tänkande är viktigt, liksom öppenhet för perspektiv, alternativa vinklingar och nytänkande. Samtidigt är det svårt. Att hantera problem av typen både och, verkar vara det svåraste. Antingen eller, är lättare. Ständigt faller man för frestelsen i att kategoriskt hävda det ena eller det andra. Man vill veta: Finns sanningen, eller inte? Tala om hur det är! Om det ändå var så enkelt. Verkligheten är mer komplex än så. Sanningen både finns och inte. Det beror på, och förändras beroende på kontext och fråga. Även relativismen är relativ. Även efter att relativismen upptäckts, eller hur man nu ska se på saken, finns det både behov av och förekommer saker som är sanna, absoluta och universella. Både och, inte antingen eller. Det är svårt men viktigt att lära sig hantera den insikten. Annars har en dogmatisk tro på sanningen ersatts med en lika dogmatisk övertygelse om att det inte finns någon sanning. Relativism handlar om att ta sig förbi dogmatismen och om att lära sig se förändring samt hantera komplexitet.

Hur kan, bör, ska man förhålla sig till olika typer av kulturella fenomen som går på tvärs mot våra vanor och sätt att tänka? Enormt svårt, och som upplagt för infekterad debatt. Jag tror på samtal, här liksom i så många andra fall. I ett samtal måste man inte komma fram till det enda, bästa sättet att förhålla sig till problem som är komplexa. Samtal handlar lika mycket om att lyssna som om att tala, och målet är ömsesidig förståelse.

Sätter punkt där, för i dagens effektivitetsjagande samhälle och arbetsliv är det regel snarare än undantag att man kan/får tänka tankar till slut. Återkommer inom kort med fler tankar om Latour och hans tänkande samt hur det påverkat mig och min intellektuella utveckling.