Finns det en genuskonspiration?

Hur stor roll spelar biologi egentligen i den process som gör människor till människor, vilket är den enda djurarten på jorden som inte bara utvecklat kultur och intellekt utan dessutom uppvisar en ENORM mångfald avseende de flesta aspekter av smakpreferenser och organisering av vardagen? Är vi människor verkligen mer lika bananflugor och babianer, än varandra sinsemellan inom gruppen, och är det ställt bortom varje rimligt tvivel att generna övertrumfar kulturen i formandet av män och kvinnor? Liksom väldigt många andra forskare är jag av åsikten att människan till 100 procent är resultatet av arv och samtidigt till 100 procent av miljö samt att gränsen mellan dessa båda aspekter är alldeles för diffus för att det ska gå att ha någon kategorisk uppfattning om var den ska dras. Den genusforskning jag bedrivit har aldrig bortsett från biologi, av just denna anledningen, även om vissa tror att genusforskning handlar om att ställa kultur mot biologi. Jag har forskat om kulturella aspekter av kön men har aldrig någonsin hävdat att genus helt ersätter biologi som förklaring av det enkla skälet att det saknas vetenskapliga belägg för ett sådant (befängt) påstående. Som forskare blir jag därför djupt oroad av den kampanj som just nu riktas mot genusvetenskapen och som går ut på att misstänkliggöra ett helt vetenskapligt fält av etablerade och meriterade forskare, där bland annat ledarskribenten Ivar Arpi driver tesen att genusforskare förnekar biologi och att det finns en omfattande genuskonspiration i Sverige.

För ett tag sedan fick jag ett boktips: Testosteron Rex, av psykologen Cordelia Fine (boken har recenserats i The Guardian). Nu har jag läst ut den och jag tycker den är väldigt bra, och jag tänkte här både försöka förklara varför och bemöta det Ivar Arpi sagt, dels om boken, dels om genusvetenskapen, som han menar är del av ett slags konspiration vars syfte är att få människor att förneka biologin. Arpi är ideolog och har rätt att uttrycka sina åsikter, men jag är forskare och har på samma sätt rätt att försvara den forskning jag ägnat en stor del av mitt akademiska liv åt. Kunskapssamhället står och faller med tilliten till forskningen och anklagelsen om att genusvetenskap är ovetenskaplig samt att vetenskapssamhället påverkas av politiska beslut samt undanhåller allmänheten viktig information är allvarlig anklagelse som jag som försvarare av kunskapen anser att jag har ett ansvar att i alla fall försöka bemöta.

Jag tänker så här: Antingen är frågan om biologins roll för skapandet av män, kvinnor och ett jämställt samhälle avgjord på riktigt, det vill säga forskarsamhället är eniga om hur man ska se på relationen mellan arv och miljö eller biologi och kultur samt respektive aspekts roll i formandet av män och kvinnor. Om, säger om, det är så det ligger till ger jag Arpi och andra som är övertygade om att biologin förklarar allt och att det finns en genuskonspiration rätt och att hela den akademiska världen, här hemma och internationellt, medvetet döljer vederhäftiga fakta. Det vore att sensation om det var så; en viktig nyhet som behöver spridas. I ett kunskapssamhälle kan och får ingen ideologi påverka vad som sägs i namn av vetenskap. Fast det kan också vara så, och det finner jag med stöd i över 20 års erfarenhet av forskning inom olika ämnen vara långt troligare, att forskarna är oense och frågan om vad som gör män och kvinnor till just män och kvinnor är öppen för tolkning. Historisk erfarenhet visar dessutom att det är ytterst få konspirationer (särskilt så pass omfattande konspirationer som Arpi anser sig ha avslöjat) som håller för en ansning med Ockhams rakkniv. Tesen som Cordelia Fines driver i sin bok, att forskningen inte kan ge en entydig bild av vad som formar män och kvinnor samt relationen mellan könen, och att frågan därför är öppen för tolkning, i alla fall tills det finns tydliga bevis på motsatsen, är helt enkelt den enda vetenskapligt hållbara ståndpunkten.

Att kalla psykologiforskaren Cordelia Fine för en kreationist är hur som helst ett uttalande som INTE finner något som helst stöd i någon forskning. 2017 fick hon till exempel pris för bästa vetenskapsbok av Royal Society som är ett av världens äldsta och mest prestigefyllda forskningssällskap. Arpi hävdar ändå att han har rätt och att forskarsamhället har fel, och jag ska snart bemöta hans argument. Först några ord om boken. På förlaget finner jag följande text som beskriver vad den handlar om.

Könshormonet testosteron brukar figurera flitigt i debatten om biologins betydelse för människan i allmänhet och könsskillnaderna i synnerhet – så flitigt att man nästan kan börja undra vad man inte skulle kunna förklara med dess hjälp. Psykologen Cordelia Fine kallar sin bok Testosteron rex just av det skälet. Och syftar på hela den numera välbekanta berättelse om kön och samhälle som väver ihop ett antal påståenden om evolutionen, hjärnan, hormonerna och vårt beteende till en till synes plausibel helhet. Varje gång vi diskuterar könsskillnadernas betydelse eller samhällets brist på jämställdhet menar sig Testosteron rex ha tolkningsföreträde.

Ivar Arpis serie granskningar av genusvetenskapen och dess spridning i akademin och samhället är ett tydligt exempel på att Testosteron Rex anser sig ha tolkningsföreträdet. Hans serie texter, tillsammans med andra liknande texter, även de skrivna av ideologiskt drivna män på högerkanten, är ett tydligt försvar för det rådande. Maktrelationen mellan könen försvaras av med hetta av de indignerade männen, men eftersom inga vetenskapliga resultat talar helt för sig själva, det krävs alltid tolkning för att de data som samlats in ska transformeras till kunskap, räcker det inte att peka på några studier som antas ge stöd åt tesen att män är från Mars och kvinnor från Venus, eller i alla fall att de biologiska skillnaderna mellan könen utgörs av en oöverstiglig klyfta. Arpi och andra har lika lite vetenskapen på sin sida som genusforskarna man vill ta ära och redlighet av (det vill säga det försvinnande lilla fåtalet forskare som faktiskt har hävdat att genus är den enda förklaringen). Vad forskningen säger är och förblir en TOLKNINGSFRÅGA, och jag påminner än en gång om att Royal Society inte finner några problem med det som Fine presenterar i sin bok.

Det tolkningsföreträdet finns det emellertid allt starkare vetenskapliga skäl att ifrågasätta. Dagens evolutionsbiologiska forskning har nämligen kullkastat grundsatser som tidigare ansågs giltiga i hela djurriket, enligt vilka hårt kämpande, låginvesterande hannar konkurrerar om skygga, vårdande honor. Den naturliga könsordningen har istället visat sig vara överraskande mångfacetterad. Våra unikt mänskliga egenskaper komplicerar dessutom berättelsen om den sexuella selektionen. Och inte heller det omtalade sambandet mellan testosteronhalt och manligt riskbeteende håller streck: könsskillnaderna i riskbeteende är små och beror i hög grad på omständigheterna. Det här är en bok om verkligheten bortom Testosteron rex.

Sanningen, det vill säga det som de allra flesta forskare är överens om, är att människan till 100 procent är ett resultat av både arv och miljö, och detta förnekar varken genusforskare eller naturvetare. Ändå hävdar Arpi med emfas att alla kulturvetare i alla studier måste ta hänsyn till biologin, utan att rikta motsvarande uppmaning till biologer och naturvetare som också forskar om människor. Människa är enormt mycket mer än bara biologi, dessutom är det som sagt ett obestridligt faktum att människan är den enda djurart som lever i och med en kultur som både sätter gränser och skapar möjligheter; därför faller alla försök att reducera människan till biologi på sin egen ignoranta och ovetenskapliga orimlighet. Att okritiskt överföra resultaten av forskning på bananflugor och apor till mänskligheten och använda sådan forskning för att uttala sig med bestämdhet om relationen mellan män och kvinnor är en befängd tanke. I en recension av Fines bok står följande.

”[Fine] demonstrerar på ett övertygande och underhållande vis att egenskaper som risktagande, tävlingsiver och förmågan att ta om hand inte – alla stereotyper till trots – är mer centrala för det ena könet än för det andra.” /Clara Moskowitz, Scientific American.

Trots att ansedda vetenskapliga tidskrifter givit boken uppskattande omdömen väljer ideologen och ledarskribenten Ivar Arpi att med stöd i ett fåtal utvalda studier avfärda den samtidigt som han i en serie artiklar i SvD driver tesen att det finns en gigantisk och världsomspännande konspiration som går ut på att förneka alla biologiska skillnader mellan könen. Han jämställer hennes forskning med kreationism, trots att Fine i högsta grad lutar sig mot både egen och andras biologiska och naturvetenskapliga forskning. Hon skriver till exempel (på sidan 108) i boken att,

För att förtydliga en extra gång är min poäng inte att säga att hjärnan är asexuell, eller att vi borde låta bli att studera könsskillnader i hjärnan. (jag har för övrigt aldrig förfäktat den åsikten). [...] Min poäng är snarare att även tämligen markerade könsskillnader i hjärnan i många fall endast har en obetydlig påverkan på beteende.

I ljuset av bokens titel blir det komiskt att läsa vad Arpi skriver eftersom texten osar av testosteron och manligt hävdelsebehov, han nöjer sig inte med att kritisera, han vill förgöra motståndaren.

Nu får statsreligionen eldunderstöd av psykologen Cordelia Fine vars senaste bok "Testosterone Rex – myths of sex, science and society" (W. W. Norton & Company 2017) just nu tar världen med storm. Nyss utnämndes den till årets vetenskapsbok av The Royal Society, som är Storbritanniens nationella – och tillika världens äldsta – vetenskapsakademi. Bokens grundtes är enkel: De biologiska skillnaderna mellan män och kvinnor har överdrivits av evolutionsbiologer, ibland för att försvara status quo. Fine hävdar att den vetenskapliga utvecklingen på senare år har kullkastat de biologiska förklaringsmodellerna. Men faktum är att det är precis tvärtom.

På fullaste allvar menar Arpi att Fines bok -- som bygger på 100-tals vetenskapliga referenser och som bara avfärdar några få av dem som problematiska vad gäller vetenskaplig metod, men som däremot med utgångspunkt i goda argument ifrågasätter TOLKNINGEN av resultaten av studierna -- inte bara är en partsinlaga som kan avfärdas genom att peka på en handfull studier som Arpi menar otvetydigt bevisar att tesen som Fines driver är felaktig, (det vill säga att resultatet av den samlade evolutionsbiologiska forskningen är allt för mångfacetterat och svårtydbart för att någon ska kunna hävda med bestämdhet att män och kvinnor är på ena eller andra sättet). Och han menar dessutom på fullaste allvar att hon och följaktligen även Royal Society samt Högskolesverige (undantagen den forskning Arpi godkänner som vetenskaplig) ingår i en världsomspännande genuskonspiration som hotar att störta samhället i fördärvet genom att försöka förändra maktrelationen mellan könen och främja jämställdhet och mångfald.

Arpi bygger liksom många andra konspirationsteoretiker före honom upp ett imponerande case, men han glömmer att det inte räcker att peka på ett antal studier som ger stöd åt testen, HELA bygget måste dels hänga ihop, dels vara fast förankrat i verkligheten, för att hålla för en vetenskaplig granskning, och det kravet lever inte Arpis granskning upp till; långt därifrån. Låt mig visa hur jag tänker genom att peka på vad han själv skriver:

Så varför tar inte genusforskningen biologin i beaktande? Om gener och biologi påverkar människor sätter det också vissa gränser för vad man med politik kan hoppas uppnå. Om det finns biologisk grund för flera observerbara skillnader mellan könen kan man inte reducera allt till en fråga om diskriminering eller makt. Då äventyras det radikalfeministiska projektet. Ett projekt som genomsyrar den jämställdhetsintegrering som nu pågår inom svenska universitet, med stöd av Nationella sekretariatet för genusforskning. Det politiska syftet tillåts skymma vetenskapliga landvinningar inom andra forskningsfält. Genuskonstruktionismen är i grunden ett politiskt projekt, där man ignorerar biologisk forskning och vetenskaplig komplexitet. Kanske finns här en förklaring till varför Cordelia Fine – i strid med vad forskningen faktiskt visar – påstår att de biologiska skillnaderna är försumbara.

Arpi har fel av det enkla och uppenbara skälet att Fine ingenting annat gör än tar just hänsyn till biologin, det är TOLKNINGARNA av forskningsresultaten som hon med hjälp av kritisk analys avfärdar som i bästa fall ett resultat av önsketänkande. Hon driver INTE tesen att genus är den enda förklaringen och det gör ingen annan genforskare jag känner till heller. Arpi har rätt att föra fram och argumentera för sin tolkning av samma resultat, men han har inga som helst belägg, varken för att Fine far med osanning eller för att genusforskningen som helhet avfärdar biologiska forskningsresultat (det finns undermålig forskning inom alla områden, och det gäller både genusvetenskap och biologi). Arip verkar har svårt att skilja mellan forskning och politik, men genusforskning är en vetenskaplig verksamhet och av den som vill försöka ifrågasätta detta krävs långt mer än det Arpi i sina ledare visar prov på.

Det finns en massa biologiska skillnader mellan människor i världen, men det betyder inte att dessa skillnader har någon avgörande betydelse för vad som är möjligt att uppnå i ett samhälle och en kultur med politiska medel. Vill man driva en politik som främjar jämställdhet finns en lång rad hinder att övervinna och några av dem är biologiska, men de allra flera är kulturella och politiska. Vill man inte så går det inte, och det är uppenbart att Arpi och andra med sina kvasivetenskapliga och konspirationsteoretiska inlägg vill försöka påverka politiken och den allmänna uppfattningen att inte försöka förändra samhället i riktning mot mer jämställdhet.

När han slutar sin artikel med följande ord vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Är han så blind av raseri eller så färgad av ideologisk övertygelse att han inte ser att han delar utgångspunkt med dem han kritiserar och att han därmed gör sig själv till åtlöje när han kritiserar genusforskarna för exakt det han själv står för?! Han skriver,

Men man behöver knappast sluta vara feminist för att erkänna att det finns medfödda skillnader mellan män och kvinnor. Att det förhåller sig så innebär inget färdigt recept på hur vårt samhälle och våra mellanmänskliga relationer bör ser ut.

Precis, det är just detta som genusvetenskapen tar sin utgångspunkt i. Det finns inget färdigt recept och biologin är inte predestinerande. Just därför blir frågan för vetenskapen att försöka besvara: Vad är möjligt att förändra i ett samhälle som värnar alla människors lika värde och som ser jämställdhet och mångfald som önskvärt? Syftet i min egen avhandling var att undersöka förutsättningar för jämställdhetsarbete i den svenska åkerinäringen, och just genom att peka på både biologi och föreställningar om vad män och kvinnor anses vara lämpade för kunde jag visa att det (med utgångspunkt i såväl biologi som kultur) borde vara kvinnor som kör lastbil, inte män, vilket kulturen förutsätter och som därför utgör ett hinder för förändring av rådande förhållanden. Genusforskning handlar inte som Arpi tror om att förneka biologin, utan bara om att fokusera på det som går att förändra och inte spilla tid och energi på det som är givet och oföränderligt eftersom det ändå alltid visar sig, förr eller senare.

Det är sant att påstådda biologiska skillnader historiskt har använts för att diskriminera kvinnor. Men om de senaste hundra åren har visat något så är det att kvinnor kan göra allt som män kan. Det finns ingenting i forskningen om biologiska skillnader mellan män och kvinnor som nödvändigtvis leder till diskriminerande politik. Man bör inte politisera biologin, men man bör inte heller ignorera forskningsresultat bara för att de är politiskt obekväma.

Ändå finns det hur många exempel på helst på diskriminerande praktiker och försök att legitimera dessa med hjälp av hänvisning till den där dinosaurien som finns i rummet; Testosteron Rex. Den ende som förnekar forskningsresultat i det här sammanhanget är Arpi, och om det är någon som politiserar biologin är det han och hans manliga vänner som försvarar skillnaderna och som inte vill se någon förändring rörande maktbalansen mellan könen.

Det är en vanlig föreställning att socialkonstruktionism innebär en mildare och mer human syn på människan, men historien har visat att det kan vara precis tvärtom. Om utgångspunkten är att människan föds som ett tomt ark, om hon är oändligt formbar, så öppnar det upp för brutala politiska omskolningsprojekt som, förutom att de riskerar att göra våld på den enskilde individen, också är dömda att misslyckas.

Fast vem tänker så idag, att människan är ett tomt blad och oändligt formbar? Var finns referenserna som visar att någon lyckats driva den testen i land på ett vetenskapligt hållbart sätt? Ingen seriös forskare förnekar biologin, men det betyder inte att tolkningarna av forskningsresultaten är entydiga och lika givna som de data som analyseras. Och Cordelia Fine skriver dessutom inte om något annat än biologi och därför påverkar detta påstående Arpis trovärdighet (om nu inte hans envisa hävdande om att det finns en gigantisk genuskonspiration gör det).

Erkännandet av biologiska skillnader medför förhoppningsvis en ödmjukhet inför utsikterna att omforma människan efter en idealbild.

Om det är någon som behöver vara mer ödmjuk är det Ivar Arpi. Frågan är inte varför genusvetare bortser från biologi, för det gör man inte; frågan är varför högerideologer och vissa evolutionsbiologer som försvarar status quo bortser från kultur. Självklart har Arpi och andra sin fulla rätt att uttrycka åsikten att vi samhället inte ska verka för jämställdhet, men att i namn av vetenskap försöka hävda dels att det finns en gigantisk genuskonspiration som försöker förvrida huvudet på folket, dels att genusforskning är ovetenskaplig, är djupt problematiskt, särskilt som Arpi säger sig stå på sanningens sida.