Vad hände med tanken på att hushålla med resurser?

Det hushållas häpnadsväckande dåligt med resurser i vårt land. Efter att man la ner det kulturvetenskapliga utbildningsprogrammet som jag arbetade på undervisar jag sedan ungefär fem år i företagsekonomi om olika aspekter av ämnet organisation och om vetenskapsteori. Skillnaden mellan ämnena är mindre än man kan tro, för det handlar väldigt mycket om kultur, makt, organisering och annat som kulturvetare forskar om. Jag är även inne lite i några av marknadsföringskurserna, men när det kommer till redovisning har jag inget att bidra med. Företagsekonomi är liksom etnologi ett öppet och eklektiskt ämne, så jag trivs och finner det lärorikt. Inget är så utvecklande som att byta miljö och perspektiv; trots att vi vet det är inaveln i den svenska akademin ett växande problem som tyvärr förstärks av nuvarande syn på vetenskaplig meritering. Det är inte att hushålla klokt med begränsade resurser, vilket är vad ämnet företagsekonomi handlar om.

Många förknippar företagsekonomi med vinstmaximering, men ämnet skapades redan i antiken för att utveckla kunskap om hur man hushållar med begränsade resurser. Att fokusera enbart på lönsamhet är närmast motsatsen till hushållande, och dagens strikta ekonomifokus är en hänsynslöst snäv tolkning av begreppet resurs. Moderaterna vill att vi ska tala om invandringens KOSTNADER och menar att det är ett uttryck för en ansvarsfull politik. Mer långsiktigt hållbart och ansvarsfullt vore att tala om och tänka på samhällsförvaltning och politik som hushållande med begränsade resurser. Att reducera människor till kronor och ören är cyniskt, och även om talet riktar sig mot de andra slår det alltid tillbaka på oss själva. Människa blir man i andra människors ögon och samhället växer fram i mötet mellan. Genom att betrakta flyttningar som en kostnad, det vill säga endast fokusera på utgifterna kan man få det att se ut som ett lönsamt och ansvarsfullt beslut att stänga gränserna. Genom att medvetet välja att inte göra en balansräkning där både kostnader och intäkter vägs mot varandra bygger man sin politik på falska grunder.

Människor är resurser, inte närande eller tärande, och samhällsförvaltning handlar om hållbar hushållning med resurser. Den tanken behöver plockas upp och tas till heders igen, annars reducerar vi varandra och våra liv till ekonomiska resultat vilket är en återvändsgränd. Att jaga vinster och minimera kostnader är motsatsen till hushållning och hotar att bli en jakt mot undergången. Titta på vården, skolan och polisväsendet som alla är skattefinansierade verksamheter. Hur tänker och agerar man där? Hushållar man med resurserna man har eller jagar man kostnader? Utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv handlar dessa verksamheter endast om utgifter, och som ett led i arbetet med att sänka kostnaderna har man skapat marknader och släppt in privata aktörer som man tänker sig ska effektivisera verksamheten och spara pengar. Och det gör man också, men eftersom besparingarna inte återförs till samhället utan hamnar i skatteparadis eller i ägarnas fickor är strategin utifrån ett hushållningsperspektiv minst sagt problematisk. För att motivera kostnadsjakten och effektivitetshysterin talar man om kvalitet och införs system för kvalitet, och man mäter resultat. Bygger man bilar går det utmärkt att tänka och agera på detta sätt, men när det gäller utbildning, vård och polisverksamhet leder det till misshushållning av befintliga resurser.

Ekonomi är ett verktyg och rätt använt är det leda till fantastiska resultat. Dagens oreglerade marknadisering av snart sagt alla aspekter av samhället är dock allt annat än klokt och hållbart HUSHÅLLANDE med begränsade resurser. Flyktingar som kommer hit är inga blanka blad som bara kostar pengar, det är människor med kunskapar, erfarenheters drömmar och visioner. Även om det det tar fem år att integrera dem är kostnaderna för det en bråkdel av vad det kostar att föda, utbilda och vårda ett svenskt barn innan hen kan börja arbeta och bidra till förvaltningen av samhället. Inte ens utifrån ett strikt ekonomiskt sätt att räkna på saken går kalkylen ihop, och analyserar man dagens samhällsförvaltning utifrån ett hushållningsperspektiv blir det uppenbart hur ohållbart och cyniskt nuvarande sätt att se på människor och offentligt förvaltade verksamheter är.

Hushållning med resurser handlar om en strävan efter balans mellan intäkter och utgifter. Samhället ska inte gå med vinst, det ska bära sina kostnader och inte äventyra framtida generationers möjligheter och det går bara om man tänker hushållning och kontrollerar och reglerar jakten på profit. Den som inte tror mig kan kontemplera över följande: Vad händer med skattefinansierade verksamheter om de åläggs att minimera kostnaderna och maximera produktionen och intäkterna; varifrån hämtas vinsten? Från människorna som befinner sig i verksamheten och som kämpar för att ge vårdtagarna vård, eleverna undervisning och medborgarna trygghet. Tänker man hushållning tvingas man ta hand om VARANDRA och det gemensamma istället för att konkurrera om krympande resurser. Utrymmet mellan och samhället kan då växa och fler kan få mer utan att någon annan får mindre. Hushållar man mad resurserna fokuserar man på annat än att få ut mesta möjliga resultat ur minsta möjliga insats och fler kan bidra med mer. Samhället är alla vi tillsammans och vi får skörda det vi sår. Om vi inte investerar i varandra, om vi bara jagar kostnader och mäter varandra i pengar, reducerar vi varandra och slutar se oss som människor och då träffar skiten fläkten, som de säger i USA, som allt mindre framstår som ett föregångsland.