Kunskapstillväxt eller ekonomisk vinst?

På DN-debatt finns idag ett inlägg om skolan; ett förslag på lösning av problemen som hopar sig där och i övriga samhället. Jag är inte säker på om jag håller med Åke Strandberg (lektor i moderna språk) om allt, men eftersom jag anser att första steget till lösning av kunskapskrisen i skolan är att samtala om både problem och lösningar, låter jag hans tankar bilda utgångspunkt för dagens bloggande.

Kan skolans kunskapskris, lärarkris och den ökande populismen vara delar av samma fenomen - ett ifrågasättande av auktoriteter, eliter och etablerade sanningar? Kan svaret på frågan om varför eleverna lär sig för lite vara att kunskap och bildning spelat ut sin roll, och helt enkelt inte behövs i vår post-faktiska tidsålder?

Krisen i skolan är en kris i samhället, och ett allvarligt hot mot demokratin. Allt och alla hänger ihop. Fast det finns av samma skäl inte någon enkel lösning på problemen som väl ingen för övrigt vet hur stora de är eller om det ens finns ett problem. Alarmism motverkar lätt sitt eget syfte och riskerar att leda till fler problem än det löser. Många är dock överens om att skolan kan bli bättre, och läraryrkets status kan och bör helt klart öka. Höger lön är ett förslag, men det tror jag inte på, inte som lösning på problemet med låg status och absolut inte som lösning på problemen med kunskapens kvalitet. Problemen med skolan ligger inbäddade i utbildningens organisering. Skolan når de mål som politikerna satt upp, fast det är mål som har mycket lite med kunskap att göra. Enda sättet att få skolan att fungera som en SKOLA (det vill säga en plats där man lär sig och där vetande produceras) är, dels att placera kunskapen i centrum, dels att skapa förutsättningar för människor som är intresserade av kunskap att faktiskt kunna förverkliga sina drömmar inom skolan. Ökad administration, kontroll och minskad tillit till lärarna och professionen leder till en utveckling som går i motsatt riktning. Bara ett samhälle som VERKLIGEN bryr sig om kunskap för kunskapens egen skull kan utvecklas till ett kunskapssamhälle, och det är en utveckling som aldrig kan tvingas fram, den växer underifrån och mellan människor, där, när och så länge som förutsättningarna är de rätta.

Lärarna är tillsammans med prästerskapet sedan länge detroniserade makthavare, med den skillnaden att lärarkrisen i hög grad är skapad av politiska beslut. Som lärare kan man möjligtvis känna en viss skadeglädje över att politikerna nu också håller på att falla från piedestalen, men viktigare är naturligtvis att få dem att inse att en skola som står för kunskap, bildning och kreativitet är den mest verkningsfulla medicinen mot populismen. Om vi inte kan rädda skolan kan vi inte heller rädda vår demokrati.

Populism är en enkel lösning, liksom New Public Management. Drömmen om en kaka man kan äta samtidigt som man har den kvar. Sänkt skatt och ökade offentliga utgifter. Övertygelsen om att man med makt och styrning, regleringar och kontroll kan uppnå allt man önskar sig är samma andas barn som krisen i skolan. Så länge utbildningssektorn ses som en utgift som kan och ska minimeras till varje pris kommer lärarna att tvingas underordnas. Lösningen är att faktiskt lita på lärarna. Skolan behöver inte kosta mer, den kan kosta lika mycket. Men om lärarna får friheten att utforma verksamheten efter eget huvud, utifrån rådande förutsättning och i enlighet med ett gemensamt utformat kunskapskontrakt, vilket jag föreställer mig är enkelt att skapa eftersom alla i grund och botten vet vad kunskap är, utan krav på mätbara resultat, kan mycket förändras på kort tid. Populism är som att äta utsädet som garanterar framtida skördar eller såga av den gren man sitter på. Det går bra ett tag och den som lovar mest får makten, men det håller inte i längden för själva grunden för allt annat utarmas.

Det ligger en historisk ironi i att de två nationer som representerat undergången respektive räddningen för den liberala demokratin – Tyskland och USA – numera bytt plats och övertagit varandras roller. I Tyskland finns ett engagemang i bildnings- och kulturfrågor man som svensk har svårt att föreställa sig. Det finns mer än 150 Astrid Lindgren-skolor. Lärarnas löner och status är ojämförligt mycket högre än hos oss och i riksdagen finns inget populistiskt parti. När staden Hamburg nyligen invigde sitt nya konserthus var detta en riksangelägenhet och förbundskanslern var självklart på plats.

Det finns hopp och det är onekligen lovande. Tyskland visar vägen, men Sverige och den svenska skolan måste gå sin egen väg. Att göra som andra är att sätta upp mål, skapa rutiner och kontrollsystem, vilket är exakt samma som man gör idag. Sverige kan aldrig bli en kunskapsnation genom att följa efter. Kunskapens status kan bara upprättas genom att gå före och visa vägen, genom att skapa något nytt, eget och unikt. Kunskap växer ur viljan att VETA, inte ur viljan att bli lika bra och fantastisk som någon annan. Det är en genväg, och det finns inga genvägar till verklig kunskap och äkta kvalitet. Först när vi gjort upp med populismen, vaknat upp ur ruset och tagit tag i grundproblemen och inte förrän vi verkligen förstår vad kunskap är och hur kunskapsutveckling främjas kan arbetet med att lägga grunden för kunskapsnationen Sverige påbörjas. 

Hos oss visar ledande politiker sällan eller aldrig något kulturengagemang. Litteraturhistorieämnet har försvunnit från skolan, alla estetiska ämnen tagits bort från gymnasiet. Skolbibliotek läggs ner, tysthetsnormen betraktas alltmer som obsolet. Svenska läsforskare rekommenderar att eleverna ägnar sig åt faktatexter i stället för skönlitteratur. Våra riksdagspolitiker har lägre utbildningsnivå än politiker i något annat EU-land.

Genvägar och populism. Kontroll och målfokusering; resultat och krav på prestation. Konkurrens och effektivisering. Skolan som en plats dit allt ansvar för allt önskvärt förläggs och lärarna som en kategori medborgare som piskas till lydnad och måluppfyllelse. Det kanske fungerar i teorin och som en strategi för att vinna debatter i TV och kanske även ett val, men det går aldrig att bygga något varaktigt på det sättet. Och skolan kräver stabilitet och kontinuitet, lugn och ro och högt i tak för att KUNNA lyckas. Förståelse för att det aldrig finns några som helst garantier för att lyckas är också viktigt. En lärarkår som inte känner sig litad på och som inte får förverkliga sina drömmar eller fördjupa sig i sina intressen, kan möjligen nå resultat med hjälp av anvisningar, uppföljningar och kontroll, men aldrig kunskap. En skola som inte drivs av kunskapstörst är ingen skola.

Det viktiga är inte vilka kunskaper skolan förmedlar, utan att kunskapens värde vårdas. Det är detta skolan handlar om; att förädla kunskapen och förvalta dess värde. Bildning, brukar man säga, är det man har kvar när man glömt vad man lärt sig. Därför är en skola med bildning som mål en kunskapsskola, till skillnad från en målsäkrad och resultatfixerad skola som lämnar eleverna och samhället med en känsla av tomhet. Skolan handlar ju inte om vad man kan strax efter att man tagit sin examen, utan om vad man gör med insikterna i ett samhälls- och livsloppsperspektiv.

Såväl skolresultat som skolans och lärarnas status har hos oss sjunkit lägre än i något jämförbart land. Den svenska lärarutbildningens låga attraktionskraft (0,05 poäng på högskoleprovet för att bli gymnasielärare i svenska!) gör att lärarstuderande alltmer sällan rekryteras från akademikerhem. Forskare uttrycker oro över ett minskande kulturellt kapital bland de sökande till utbildningen.

Vad är hönan och vad är ägget? Är det läraryrkets sjunkande status som leder till kunskapens utarmning eller är det kunskapens utarmning som leder till sjunkande status? Jag är övertygad om det senare. Jag tror aldrig det går att skapa en kunskapsskola genom att försöka höja läraryrkets status. Det som med mångfald, som jag vill se som ett slags barometer för graden av hållbarhet i samhället. Kunskap och mångfald är komplexa problem som inte går att lösa på något enkelt sätt, och så länge den insikten inte tas på verkligt allvar, så länge vi inte gjort upp med populismens legitimitet och övergett sökandet efter enkla lösningar, kommer problemen att finnas kvar och förvärras. Det tar lång tid att bygga upp ett fungerande och kunskapsfrämjande utbildningssystem, men det kan raseras på nolltid. En sparad krona idag kan betyda att man behöver öka investeringarna mångfalt imorgon bara för att undvika försämringar. Varje krona som läggs på skolan utan att användas för att främja lärande är en förlorad krona som kommer att leda till ökade kostnader i framtiden. Friskolorna säger sig vara effektiva och att vinsten är ett kvitto på framgång. Ekonomiskt är det så klart så, men utifrån ett kunskaps- och hållbarhetsperspektiv är det förödande. Skolans uppgift är inte att vara effektiv och nå mål, utan att främja livslångt lärande. Skolan är en långsiktig investering.

De politiska krafter (vänster/höger) som genomfört kommunaliseringen av lärarkåren och kommersialiseringen av skolpengen har alltför sent insett vilken draksådd de gett oss: Barn från hem utan studietraditioner drabbas när läraryrket avprofessionaliseras – klassresan börjar oftast med en kunnig och engagerad lärare – och alla drabbas av bristande likvärdighet, betygsinflation och kunskapsras.

Det sägs att har man tagit fan i båten får man ro han i land. Dagens politiker låtsas istället att han inte finns, skyller på varandra och anklagar lärarna för att vara lata och opålitliga. Elefanten i rummet är kommersialiseringen av skolan som infördes för att kunna sänka kostnaderna, vilket man behöver för att kunna sänka skatterna, vilket leder till ett skapat behov av låga löner som leder till ökade krav på prestation. Det är ett självförbrännande system som lever på lånad tid. Det går så länge det går, och när det inte går längre försätter riskkapitalisterna skolan i konkurs och drar till Gibraltar och lever gott på våra skattemedel medan vi som är kvar tvingas börja om utan kapital och utan kunskap. Pengarna som läggs på skola och kunskap ska användas till det, inte till något annat! 

Ett grundläggande problem med såväl kommuner som friskolor är att de tänker för kortsiktigt. Enligt kriterier som utarbetats av IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) så sjönk den ”kvalitetsjusterade lärartätheten” (det vill säga lärartäthet justerad för lärarnas utbildning och erfarenhet) med 40 procent inom de första sju-åtta åren efter kommunaliseringen. Sedan dess har inget väsentligt förändrats i detta avseende, förutom att friskolorna numera ofta har ännu lägre lärartäthet. Man kan inte förvänta sig vare sig av kommuner eller friskolor att de ska ta hänsyn till långsiktiga samhällsmål, som att en högre utbildningsnivå leder till en bättre fungerande demokrati, högre tillit i samhället, minskad kriminalitet, bättre fysisk och psykisk hälsa. Sådana vinster förutsätter ju ett betydligt mer långsiktigt perspektiv än vad ett aktiebolags årsredovisning eller en kommunal budget tillåter.

Kunskap är ingen produkt och kan därför inte produceras, den växer mellan människor där och när förhållandena är de rätta. Kommersialiseringen av utbildningssektorn liknar avverkningen av ovärderlig regnskog till förmån för kortsiktiga ekonomiska vinster av palmoljeproduktion.