En kunskapsdrivande utbildningspolitik

Fortsätter tänka med Åke Strandbergs inlägg om vägar mot en lösning på kunskapskrisen.

I inget jämförbart land lönar sig högre studier så dåligt som hos oss. Speciellt olyckligt är naturligtvis när lärarkåren uppfattas som kardinalexemplet på att samhället inte värdesätter utbildning, kunskap och kompetens. Detta är alltså facit av kommunaliseringen: lärarnas löner och status i botten, studieplatser på våra lärarhögskolor gapar tomma. Den medvetna proletariseringen av yrkeskåren har bidragit till en försvagad tilltro till skolan som institution. Vilket ju i förlängningen riskerar att undergräva tilltron till demokratin.

Jag tror inte pengar är lösningen. Jag tror inte att högre lön leder till högre status, jag tror det är precis tvärt om. Högre status leder till att fler söker sig dit och när fler söker sig till ett begränsat sammanhang kommer alla inte att få plats och när alla inte får plats kommer den som jan och vill mest att kämpa hårdare för att få vara kvar. Och med kunskap, kompetens, ansvar, tillit och förtroende följer makt och makt och inflytande driver löneutveckling. Höjer man bara lönen och låter allt vara som det varit, med ökad administration, minskad tillit och mer kontroll, kommer den som bara är intresserad av pengar att söka sig till läraryrket. Och ingen har kunnat visa att kontrollsystemen som ska garantera kvaliteten verkligen fungerar och leder till ökat lärande och kunskapstillväxt. Som sagt, det finns inga genvägar till kunskap. Bara ärligt intresse, hårt arbete och eget ansvar fungerar.

I USA ses missnöjet med utbildningsväsendet som en bidragande orsak till populismens frammarsch. Sjuttio procent av alla amerikaner i arbetsför ålder saknar akademisk examen. Om bara högutbildade fått rösta i presidentvalet så skulle Demokraterna ha vunnit en jordskredsseger. Ju bättre informerade väljarna är desto större chans att de röstar demokratiskt. De väljare som dras till populismen tar inte till sig sakliga argument; ställda inför vetenskapliga fakta som entydigt pekar i en viss riktning känner de sig bara alltmer övertygade om motsatsen. De tror på populistiska lösningar trots att de objektivt inte skulle ha något att vinna på ett stopp för frihandel eller för arbetskraftsinvandring.

Problemet med skolan menar jag är försöken att styra den mot på förhand uppgjorda mål. "Du svarar inte på frågan om hur skolan du talar om ska operationaliseras! Vilka konkreta åtgärder föreslår du?", är frågor och synpunkter jag ofta får höra. Fast den som säger så lyssnar inte. Det är bristande förståelse för vad det är för mekanismer som driver kunskapsutveckling och avsaknad av insikt om vad kunskap är, som leder till att bara den som har konkreta svar och tydliga lösningar, bara den politiker som pekar med hela handen, sätter sig över skolan och lärarna och kräver RESULTAT som blir lyssnad på. Debatten om skolan är det största hotet mot skolan, eller i alla fall mot kunskapsutvecklingen, för skolan som organisation är ju långt ifrån hotad. Utbildningshjulen snurrar på som aldrig förr, vinsterna rullar in till ägarna och försvinner inte sällan ut ur landet. Skolan är inget krisbransch, det är KUNSKAPEN som befinner sig i kris. Och det är kunskapen jag värnar, för kunskap är enda vapnen mot populism och för demokrati och hållbarhet. Kunskap kan dock inte tvingas fram, lika lite som demokrati och hållbarhet kan det. Ödmjukhet, öppenhet och tillit till lärarnas vilja att göra vad som står i deras makt att utveckla kunskap och främja lärande är det enda som fungerar. Mer konkret än så kan mitt svar aldrig bli, i alla fall inte så länge frågan handlar om hur man skapar en kunskapsskola. Enda sättet är att skapa intresse för kunskap och främja lusten att lära, och det finns lika många olika sätt att göra det på som det finns människor.

Detta har lett ansedda forskare som Jason Brennan (professor i statskunskap, Washington University) till att föreslå att alla väljare skulle göra ett bildnings- och kunskapstest, och att sedan deras röstkraft viktas utifrån resultatet. Tanken skulle vara att sortera väljarna i olika kategorier, utifrån etnisk-, ålders-, socialgruppstillhörighet, och sedan bestämma att rösterna från de 20 procent mest högpresterande på kunskapstestet i varje grupp räknas dubbelt. Väljarkåren blir alltså mer kompetent. De som oroar sig för att till exempel svarta skulle missgynnas kan lugnas av att de mest välinformerade vitas röster väger tyngre. Detta är naturligtvis orealistiskt och omöjligt att genomföra, men ett tankeexperiment som belyser utbildningens betydelse för demokratin.

En sådan utveckling tror jag vore fullkomligt förödande, för det är en lösning som bygger på att människor inte vet sitt eget bästa och att en standardiserad och kvalitetssäkrad utbildning leder till ett hållbart samhälle. Det fungerar inte så. Bara genom att släppa taget och låta kunskapsutvecklingen ha sin sin gilla gång kan verklig, samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande kunskap växa, underifrån och mellan medborgarna. Det är inte poliser och forskare, experter eller någon annan grupp som bygger samhället, det gör alla som lever där, tillsammans, på gott och på ont. Sökandet efter genvägar, enkla lösningar och quick fix är problemet, den ogrundade övertygelsen om att kunskapsutveckling går att styra och måttbeställa, att utbildning går att effektivisera och att lärande är en linjär process som går att mäta. Mer av samma löser ingenting, det för oss istället bort från målet. Mindre kontroll och styrning är heller ingen lösning, men det är en förutsättning för att olika lösningar ska kunna sättas i verket och därmed kunna leda till den negativa utvecklingen bryts.

I Tyskland har utbildningsväsendet aldrig som hos oss varit utsatt för politikers experimentlusta. Politiska visioner har aldrig prioriterats framför utbildningens kvalitet. Studentexamen har aldrig avskaffats och är i dag inte ifrågasatt. I motsats till det svenska systemet så prioriterar man inte att alla elever ska stöpas i samma form, utan snarare att var och en ska hitta sin rätta plats. Konkurrensen är hårdare än hos oss, men det finns en djupare förståelse för att ett system som är konkurrenskraftigt i längden gynnar alla. Det finns i skolpolitiken, såväl som i politiken i övrigt, en gemensam strävan mot resultat. Av historiska skäl är tyskarna medvetna om demokratins sårbarhet, men även om bildningens och kulturens betydelse för att hålla demokratin levande. Det finns en högre förväntan på framstående personer såväl i näringslivet som i samhället i övrigt att ha en klassisk bildning.

I Sverige driver företrädare för näringslivet, genom Svenskt Näringsliv en bildningsfientlig linje och lobbar för en marknadsanpassad skola där pengar anses vara det enda värdet. Kanske är det därför man tänker sig att utbildning är att likna vid tillverkning och att kunskap är något som kan produceras längs löpande band enligt principer skapade av Toyota. Demokrati är väsensskilt från tillverkningsindustrin, och Donald Trump visar vad som händer när en företagsledare blir politiker och behandlar landet som ett företag med ansvar endas mot vinst- och (ekonomiskt) avkastningsfixerade aktieägare. På kort tid kan saker som tagit år att bygga upp raseras. Tyskland har lärt sig den hårda vägen och vi kan lära av deras misstag, fast bara om vi väljer att se och försöka förstå sambanden. Och det kan vi bara göra om vår syn på kunskap inte handlar om hur mycket pengar vi kan tjäna på den. Demokratin är ovärderlig, även utifrån ekonomiska mått mätt, så det finns ingen motsättning. Ekonomisk kortsiktighet är allt annat än hållbart på sikt, så det tänkandet måste hållas på armlängds avstånd från både skolan och poltiken.

Vi ser i västvärlden i dag en växande insikt i att det är de tyska eliterna som är vår starkaste motkraft mot antidemokratiska, populistiska strömningar. På andra sidan Atlanten ser vi med all önskvärd tydlighet motpolen: ju lägre bildningsnivå, desto större risk för kunskapsförakt, trångsynt nationalism, främlingsfientlighet, klimatförnekelse… Om vi vill gardera oss mot en sådan utveckling, så måste vi höja skolans och lärarnas status. Läraryrket måste uppfattas som ett intellektuellt krävande och kreativt yrke för att kunna attrahera toppstudenter av båda könen. Det måste finnas karriärvägar baserade på akademiska meriter. Staten måste återfå arbetsgivaransvaret. Friskolesystemet måste reformeras från grunden; kund- och marknadstänkandet måste bort.

Kunskapens egenvärde måste återupprättas, och det är ingen enkel sak som löses i en handvändning. Det finns inte någon lösning, det är bara möjligt genom kollektiva ansträngningar och gemensamt arbete och ansvar. Vi får den kunskap vi förtjänar, just för att kunskapens värde är kollektivt och bygger på summan av allas gemensamma intresse och förståelse för kunskapens inneboende karaktär och unika egenskaper. Kraften i viljan att veta är enorm, den är minst lika stark som viljan till makt och rikedom. Och dessa krafter måste balanseras mot varandra för att främja demokratin och en hållbar utveckling. Inte antingen eller utan både och!

Eleverna behöver intellektuella förebilder, de behöver lärare som brinner för sitt ämne, de behöver en skola med intellektuell och moralisk auktoritet. Att ha en akademiskt högt kvalificerad lärarkår är det bästa sättet att skydda välfärd och konkurrenskraft, och att rädda oss från att bli kulturella analfabeter. Det är också det effektivaste botemedlet mot intolerans och populism.

Exakt! I detta instämmer jag till fullo med Åke Strandberg! Kunskap växer inte av sig själv, den växer mellan människor som bryr sig om varandra och som verkligen vill veta. Det går att fejka framgång och rikedom, men aldrig verklig kunskap. Därför är bildning det enda rimliga målet för en kunskapsdrivande skola och utbildningspolitik. Lämna lärarna i fred. Lita på professionen och låt oss alla tillsammans hjälpas åt att värna demokratin som är en förutsättning för både skolan, näringslivet, hållbarheten och framtiden.