Refränger 3

Refränger skapar ordning genom upprepad skillnad. Refränger markerar gränser och avgör vad som är inne och ute. Skillnaden kan vara linjär och sekventiell, eller cirkulär. Refränger omsluter och stänger ute. Det handlar om trygghet, territorium och transformation. Relationell förändring och slumpvis tillblivelse. Ett rörligt mellanrum. Kapitlet om refränger i Tusen platåer handlar liksom övriga kapitel om spelet mellan ordning och kaos, och resultatet av kapen mellankrafter av territorialisering och deterritorialisering. Refrängen gör det möjligt att skilja krafterna åt och den omformar dem båda.

III. Finally, one opens the circle a crack, opens it all the way, lets some one in, calls someone, or else goes out oneself, launches forth.

Likt en såpbubbla spricker cirkeln upp om den skadas. Refrängen håller ihop, ringar in och omger. Därför representerar den trygghet. Refrängen håller världens hotande kaos på avstånd. På insidan råder lugn och på utsidan larmar det. Öppnas cirkeln upp är det mot framtiden, mot det oväntade. 

One opens the circle not on the side where the old forces of chaos press against it but in another region, one created by the circle itself. As though the circle tended on its own to open onto a future, as a function of the working forces it shelters.

Framtiden är öppen även om den växer fram ur det givna. Framtidens öppenhet är dock inte helt öppen, dess riktning kan påverkas, i alla fall på marginalen. Cirkeln kan spricka upp i en del av omgivningen där det råder relativt lugn, där kaosets oordning är något mindre oordnad. Cirkelns 360 grader och bubblans motsvarighet i alla tre dimensioner gör att den har kontakt med alla aspekter av omgivningen liksom till blivandets alla olika riktningar. Cirkeln, bubblan, refrängen är ett slags spel som försiggår mellan. Det handlar om att se det och om att förstå funktionen och dess möjligheter.

This time, it is in order to join with the forces of the future, cosmic forces. One launches forth, hazards an improvisation.

Ingen vet vad som ska hända, men i förhållande till det som händer kan man agera på olika sätt. Man kan anpassa sig efter utfallet, eller försöka kontrollera eller destruera det. Man kan acceptera slumpen och öppenheten, eller så kan man (försöka) sätta sig över den. Vad man väljer påverkar framtiden och tillblivelsens riktning. Antingen stänger man öron, ögon och känslor och rör sig framåt i den riktning man bestämt sig för, eller också öppnar man ögonen, öronen och känslorna, försöker förstå och improvisera.

But to improvise is to join with the World, or meld with it.

Att improvisera är att engagera sig, är att vara med och förändra. Improvisation är motsatsen till målstyrning. Båda vägarna fram är möjliga, och det handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av både och. Den enda vägen leder alltid fel. Båda kompetenserna är lika viktiga, fast användbara och tillämpliga vid olika tillfällen och i olika kontexter. Olika personligheter är bra på olika saker och är olika bra på att hantera kaos. Refrängen kan på samma satt betyda och fungera olika för dig och för mig.

One ventures from home on the thread of a tune. Along sonorous, gestural, motor lines that mark the customary path of a child and graft themselves onto or begin to bud "lines of drift" with different loops, knots, speeds, movements, gestures, and sonorities.

Likt ett musikstycke som skapas i stunden kan linjer och strängar svänga i takt eller ta ut varandras rörelser. Linjer går in i och ut ur varandra. Det skapas knutar, hinder och öppnas möjligheter; och hastigheten ökar och minskar beroende på omgivningens förutsättningar. Refrängen är det som är mellan, som förenar och som skiljer. Ett absolut brott, en hermetisk bubbla eller ett läckande såll? Det beror på hur det ser ut på insidan och på utsidan. Världen, livet, samhället, kulturen; allt är en helhet som både påverkar och påverkas ömsesidigt. Förändringen är tillvarons enda konstant och refrängen är ett sätt att se på och förstå den.

Vet inte hur mycket av det som står här som går att förstå. Jag förstår själv inte vad Deleuze och Guattari menar, men jag låter inte det hindra mig. Jag sätter ord på mina tankar, som utgår från andra tankar (egna och andras) och när jag läser vad jag skrivit ser jag både på texten jag försöker förstå och på det jag skrivit med nya ögon. Från en stund, eller ett tillfälle, till en eller ett annat händer något. Refrängen markerar skillnaden. Genom att försöka förstå refrängen skapas förståelse för annat, för kultur och för förutsättningar för förändring. Deleuze och Guattari förmedlar kunskap indirekt lika mycket som indirekt kunskap och utan en aktiv läsaren finns ingen förståelse, lika lite som det finns ett och ett enda, rätt sätt att förstå innehållet i Tusen platåer.