Styrd vetenskap handlar inte om kunskap

Vad handlar utbildning om egentligen; är lärande en skapande eller producerande verksamhet? Är kunskap en produkt, en tjänst, ett resultat eller handlar det om en ömtålig kvalitet som bara kan lockas fram och som måste behandlas med respekt? Det beror på vem man frågar och utifrån vilket perspektiv man närmar sig frågan. För den som vill lära eller ska undersöka något och som verkligen vill veta, är forskning/utbildning en ömtålig och gäckande kvalitet som kräver tid, omsorg och inte minst respekt för sakens natur. Kunskap är BARA kunskap om resultatet fungerar! För politiker som valt att profilera sig på utbildningsfrågor, eller den som vill göra en administrativ karriär inom högskolan kommer saken i ett annat läge, i alla fall i ett samhälle där synen på kunskap inte ägnas tillräckligt mycket uppmärksamhet. Finns inte tiden att tänka efter och saknas möjligheten att skaffa perspektiv för att vända och vrida på frågan kan man få för sig att kunskap är en vara och något som produceras. Och då kan man också lätt få för sig att akademiker som uttrycker oro inför utvecklingen är representanter för ett egenintresse och som man därför inte behöver lyssna på. Förr eller senare visar det sig vem som har rätt, för vi får alltid den kunskap vi förtjänar, inte den kunskap vi vill ha.

Just idag och särskilt så här mot slutet av läsåret känner jag mig mer som en arbetare som står vid ett löpande band vars hastighet jag bara precis klarar av att hålla jämna steg med, än som en akademiker och skapare av kunskap. Jag är i dessa dagar inte så mycket lärare som medproducent av uppsatser, högskolepoäng och mätbara resultat. Kunskap är en konstart, en ömtålig kvalitet och det tär på mig att tvingas agera instrumentellt. Det finns dock ingen möjlighet för mig som individ att göra något annat än att vara tydlig gentemot studenterna om vad jag menar att forskning är. Som tur är förstår de flesta och vi drar oftast åt samma håll. Resultatet blir inte så bra som jag önskar, men det fungerar i alla fall, och jag tror att förståelsen för kunskapen kommer med tiden, under sommarlovet eller ute i arbetslivet. För att inte bli galen eller helt tappa tron på det jag sysslar med tvingar jag mig att blogga fast jag egentligen inte har tid. Klockan åtta inleds nästa pass och då ska fem nya uppsatser examineras. Igår examinerades åtta examensarbeten. Och förra veckan examinerades elva B-uppsatser. Jag gör vad jag kan men det är ett omöjligt uppdrag att nå verklig kvalitet i arbetet. Både jag, studenterna och samhället som helhet är offer för rådande syn på kunskap och organisering av forskning och utbildning. Tyvärr finns ingen ansvarig att peka på som kan utsättas för påtryckningar. Alla kämpar på med sina begränsade uppgifter och ingen har någon verklig överblick. Det anses inte finnas tid för det, och därför saknas också förståelse. En kunskapens onda cirkel som behöver brytas för att en förändring ska kunna komma till stånd.

Några som ser och förstår, som bjuder motstånd och pekar på alternativ, är Shirin Ahlbäck Öberg
(docent, Uppsala universitet), Henrik Björck (professor, Göteborgs universitet), Sverker Gustavsson (professor, Uppsala universitet), Ylva Hasselberg (professor, Uppsala universitet), Mats Hyvönen (forskningssamordnare, Uppsala universitet), Nicklas Neuman (forskare, Uppsala universitet), Magnus Nilsson (professor, Malmö högskola), Sharon Rider (professor, Uppsala universitet), Inge-Bert Täljedal (professor, före detta rektor, Umeå universitet) och Alexandra Waluszewski (professor, Uppsala universitet). De skriver följande i en debattartikel i Uppsala Nya Tidning, som jag finner viktigt och skriver under på.

Universitetet är en samhällsinstitution med ett demokratiskt uppdrag. Detta uppdrag består bland annat i att självständigt och fortlöpande kritisera allt vad det moderna samhället rymmer av antaganden om världsbild, handlingslinjer och yrkespraxis.
Universitet får inte vara köpta och den kunskap de skapar och förmedlar får inte tjäna något utomvetenskapligt intresse.

Enormt viktigt, särskilt i dessa dagar av alternativa fakta där det dyker upp allt fler politiker som utmanar demokratin, både här hemma och på andra ställen. Är det verkligen klokt att likställa och behandla universitetet och skolan som vilket företag som helst? Är demokrati, kunskap, kritiskt tänkande och allt annat som förknippas med högre utbildning produkter som kräver en ledning som tar strategiska beslut, som kontrollerar arbetet och effektiviserar verksamheten för att nå allt mer ambitiösa ekonomiska mål? Nej, det anser inte jag och det anser inte heller debattörerna vara särskilt klokt. Idag behövs universitetet mer än någonsin och de unika akademiska värdena måste värnas.

Detta framstår som särskilt viktigt i den situation där samhället nu befinner sig.
Professionalism är en hotad företeelse, som gravt har underminerats av de senaste decenniernas ekonomisering av offentlig sektor, och som nu ytterligare utmanas av en framvällande populism.

Akademiker är en profession, men inte bara ett yrke vilket som helst. Framförallt är det inte ett särintresse i samhället. Akademiker som uttalar sig på det sätt som görs här i debattartikeln talar inte i egen sak. Det handlar om samhället och grundläggande värden. Det är kunskapen, demokratin och den långsiktiga hållbarheten som värnas. Det handlar inte om att kräva större anslag eller om satsningar på specifika ämnen. Här handlar det om att värna grundläggande, samhällsbyggande, värden som hotas av en politik som inte bryr sig om eller förstår att det är en avgörande skillnad mellan utbildning och  produktion av bilar och andra varor.  Kunskap är inte en tjänst som kan upphandlas i konkurrens och lärande går inte att effektiviseras. Förmågan att förstå och hantera kunskap behövs överallt, av alla hela tiden, och den kvaliteten på förmågans påverkar samhället som helhet. Därför talar akademikerna inte i egen sak.

I denna historiskt unika situation behöver den kunskapsgrundade bedömningen, den som är en förutsättning för den fortlöpande kritiken, ett institutionellt skydd. Medborgarna kan inte förutsätta att universitetslärarna var och en för sig förmår försvara vetenskapliga grundvärden.

Jag gör vad jag kan för att hålla kunskapens fana högt, men systemet jag verkar inom bygger på en mer instrumentell syn på kunskap än den som jag värnar och den som debattörerna skriver om. Demokratin är allas ansvar, inte bara ett fåtal. Demokratins styrka och funktion är avhängig styrkan i det kollektiva engagemanget. Ansvaret kan inte delegeras eller placeras hos någon, det måste spridas och graden av spridning reglerar funktionen. Demokrati och kunskap, liksom jämställdhet, hållbarhet och mänskliga rättigheter är ömtåliga kvaliteter som kräver ständig, kollektiv omsorg för att fungera. Och alla, utan undantag, är beroende av att rättigheterna (och skyldigheterna) försvaras. Därför är det ett allvarligt tecken att ta på största allvar, när tio framstående forskare ser sig tvingade att skriva en debattartikel för att påtala att akademin är på väg åt helt fel håll. När kunskapens försvarare ropar på hjälp måste det ropet tas på allvar, i alla fall av den som säger sig värna kunskapen. När den som vet och har kompetens påtalar problem går det inte att vifta bort det som en ovidkommande partsinlaga. 

Det är alltså av central betydelse hur våra universitet inom sig är organiserade.
Regeringen har den 27 april tillsatt en ny utredning: ”Styrning för starka och ansvarsfulla lärosäten” (Dir. 2017:46) med uppdrag att genomföra en samlad översyn av universitetens och högskolornas styrning och anslagstilldelning.

Direktiven antyder att styrningen ska kunna vara ”lärosätesspecifik” och antyder att regeringen kan vilja styra universiteten i riktning mot specifika samhälleliga mål.
Utebliven styrning har inte varit ett problem som högskolesektorn brottats med. I princip alla reformer under de senaste tio åren har i stället syftat mot mer linjestyrning, även i de fall man på ett motsägelsefullt sätt har benämnt denna linjestyrning ”autonomi”. Som följd härav brottas högskolesektorn med de problem som uppstår när verksamheten inte till fullo styrs utifrån professionella bedömningar och meritokratiska principer.

Styrning, produktion av resultat, strategiska satsningar och framgång i konkurrensen med andra lärosäten. Fokus på ekonomi och mätbarhet. Krav på effektivisering, standardisering. Mer administration och hårdare krav på prestation. Det är vardagen på högskolan. Tid att tänka finns inte inlagt i min tjänstefördelning. Inte särskild tid för seminarier. Och tiden som finns för möten räcker aldrig på långa vägar för att täcka systemets skapade behov av just möten, vilka så gott som alltid drar ut på tiden. Det högre seminarium som jag i början av min karriär gick på varje vecka, där vi diskuterade texter för texternas innehåll skull, för kunskapens och lärandet skull, finns inte längre. Seminarierna har ersatts med fokuserade, resultatsorienterade arbetsmöten där artiklar granskas inför publicering och där ansökningar vässas. Eftersom det är viktigt att dra in pengar skapas på alla lärosäten rutiner och expertsystem för produktion av ansökningar, vilket kostar pengar. Eftersom alla ser sig tvingade att arbeta på det sättet ökar overheadkostnaden för varje år, vilket dränerar forskningsmedlen allt mer och gör att tiden att tänka och reflektera kritiskt minskar. En ond cirkel, som sagt. Linjens krav på prestation och mätbara resultat, som behövs för att ledningen ska kunna visa hur väl man står sig i konkurrensen med andra ledningar för andra lärosäten, leder till att kunskapens kvalitet påverkas menligt. För den som är piskad att producera resultat spelar det kanske inte så stor roll, särskilt inte som förståelsen för kunskapens unika, ömtåliga egenskaper saknas.

Problemen illustreras av en rad händelser som skakat Högskolesverige under det senaste året. Ett exempel ges i den utredning som i början av september 2016 släpptes av Sten Heckscher med flera om Karolinska Institutets agerande i Macchiarini-fallet.
Linjestyrningen av KI innebar dels att den etablerade proceduren för kvalitetsgranskning övergavs, dels att de kollegor som frivilligt tog på sig granskningsrollen och slog larm motarbetades.

Det som hände på KI var inte ett olycksfall i arbetet! Det kan bara den tro som bestämt sig för att New Public Management är enda vägen och som därför endast letar positiva fakta som stödjer tesen som försvaras. Tänker man så tänker man ovetenskapligt. Vetenskap handlar om att göra en samlad och kritisk bedömning av helheten och alla dess konsekvenser.

Exemplet illustrerar den större förändringsprocess som pågår vid svenska universitet och högskolor, där det kollegiala beslutsfattandet i större eller mindre grad sätts ur spel för att ersättas med ett administrativt beslutsfattande baserat på ekonomisk makt i stället för vetenskaplig bedömning och sakkunskap.

Det är uppenbart att den avreglering av universitetens organisation som gjordes 2010 har resulterat i ett otillräckligt rättsligt skydd för vetenskaplig prövning och saklig bedömning i lärosätenas ledning och verksamhet.

Kunskapen utarmas och när förståelsen för kunskap sjunkit till en vis nivå blir det allt svårare för forskare att stå emot och försvara helt nödvändiga akademiska värden. Populismen knackar på dörren och fältet ligger fritt för alternativa fakta, det vill säga fakta som stödjer den politik som genererar flest väljare och mest mandat. Pengar och makt, makt och pengar. Kampen om kunskapen är riggad och forskningen kommer aldrig att kunna vinna gehör för sina kunskapskrav så länge kunskapen inte har ett egenvärde. Hade kunskapen ett egenvärde skulle landets högskolor och universitet inte styrts av professionella LEDARE och i enlighet med ledningsfilosofier hämtade från näringslivet. Då hade akademin styrts kollegialt, av forskare och med kunskapen och lärandet i centrum.

Mot denna bakgrund finns det – helt oavsett den långsiktiga utredningen av formerna för fördelning av resurser mellan lärosätena – skäl att skyndsamt återinföra lagliga bestämmelser om att beslut om examina, tjänstetillsättningar och medelsfördelning inom lärosätena måste beredas och beslutas av kollegialt sammansatta organ.

Ett allmänt tal om ansvarsfull och tillitsbaserad styrning räcker inte för att kunna upprätthålla den professionella infrastrukturen. Beslutsformerna behöver vara centralt reglerade.

Det köp-sälj-system som införts i den högre utbildningen driver ingen kvalitet, det leder bara till att respekten för lärare och forskare minskar. I ett system där beställaren (regeringen) och kunden (studenterna) anses veta bättre vad som är kvalitet i forskning och högre utbildning, förvandlas lärare och högt meriterade människor som VERKLIGEN brinner för kunskap, kvalitet och sant lärande till maktlösa utförare. Lärararbetet blir ett servicearbete. Verklig kvalitet i forskning och utbildning kan bara nås genom att lärare får friheten att ägna sig till 100 procent åt kunskapsutveckling. Allt som tar tid, energi och fokus från kunskapen leder till sämre kvalitet. Därför är det inte ett nytt SYSTEM för kvalitet som behövs, utan en helt ny SYN på kunskap och vad som är och driver kvalitet som krävs. liksom tillit till professionen. Varje dag och insats som inte har KUNSKAPEN i fokus är en förlorad dag och meningslös insats i den högre utbildningen. Och den som går på knäna och som pressas till bristningsgränsen kan aldrig bidra till någon verklig kvalitet och än mindre kunskap, och lärande för livet är bara att glömma.

Om kunskapen stod i centrum skulle ansvaret för utbildning handla där det hör hemma, hos lärarna och hos forskarna. Om lärarna fick arbetsro och om det enbart var kunskapen som räknades skulle makten över utbildningen ligga där den ska ligga, hos de med högst utbildning och mest kunskap! Dumheten som lyser igenom i allt tal om kvalitet som inte handlar om begreppet kvalitet är det största och mest allvarliga hotet mot kunskapen, Sveriges framtida kunskapsutveckling och i förlängningen demokratin. Lärande går inte att styra, kunskapskvalitet går inte att mäta och genomströmning är ett huvudlöst instrument för finansiering av utbildning! 

ADHD-dagboken, om behovet av frihet och ansvar

Just nu är jag ENORMT trött. Tröttheten jag känner i år liknar dock inte tröttheten jag brukar känna vid den här tiden på året. Tröttheten har kommit senare och jag ser ett slut på den. Just idag är jag dock trött; ofattbart trött. Sedan i fredags har jag läst och kommenterat 13 C-uppsatser, eller examensarbeten som det heter idag (och är en bättre benämning, för ytterst få tänker sig en fortsättning på den akademiska banan). Jag var ledig i lördags, och firade min födelsedag på fredagskvällen. Annars har jag hållit på oavbrutet med uppsatserna. Tröttheten bottnar inte bara i läsningen. Varje ny uppsats innebär nya intryck och nya saker att vara uppmärksam på och skriva kommentarer om, fast alla skriver om liknande saker, använder samma metod och går igenom tidigare forskning från liknande områden. Variationsbredden är minimal. Det kräver fokusering och vila. Allt längre vila krävs för varje ny uppsats. Annars försvinner texten in i ett töcken av samma. Inte så att uppsatserna är dåliga, tvärtom är de flesta riktigt bra eller i alla fall helt okej. Det handlar om mig och hur jag fungerar. Tröttheten handlar inte bara om en stor arbetsbörda, utan om hur min hjärna fungerar. Igår satt jag med fyra uppsatser, och det tog hela dagen. Idag är det seminarium och åtta av de 13 uppsatserna ska seminariebehandlas. Tröttheten känner inga gränser. Jag vet att jag kommer vara piggare till helgen, för då kan jag slappna av, då är årets tyngsta arbetsperiod över. Det som återstår är uppsamlingar, betygsinrapportering och konferensdeltagande. Dagarna är inte fyllda till brädden och jag kan planera min tid mer efter eget huvud, utifrån inspiration och tillfälligheter. Då kan jag ofta jobba mer och bättre än när jag är tvungen att göra en viss sak, på ett visst sätt, vid en bestämd tid. Därav tröttheten. Avsaknaden av frihet att göra arbetsuppgifterna på mitt sätt tär på mig och dränerar mig på kraft, väldigt mycket mer än arbetsbördan.

Även om jag vill skriva och huvudet är fyllt av uppslag känner jag mig instängd och hämmad. Känslan från bageriet kommer över mig. Vanliga dagar i akademin känner jag mig fri och även jag har mycket att göra och dagarna är långa känns det inte som jag arbetar. Då blir bloggandet att slags ventil för att släppa ut överskottsenergi. Idag, med åtta uppsatsseminarier framför mig, är det tomt inombords. Jag tänker mer på vad jag ska äta ikväll än på något annat. Frihetslängtan förlamar mig. Får jag inte utlopp för min kreativitet och finns det inte tid att tänka högt och fritt och utan hänsyn till något eller någon annan, kan jag inte fungera optimalt. Vardagen måste inte alls vara helt på mina villkor, men i tanken måste jag få vara fri. Och jag måste få göra det jag är ålagd att göra på mitt sätt, där och när det fungerar. Uppfylls den önskan finns nästan ingen gräns för vad jag orkar och kan. Stängs jag in är det som världen krymper, förmågan försvinner och all inspiration löses upp i tomma intet. Det är plågsamt. Troligen är det därför jag oroas av nyordningen på högskolan, som smyger sig på. New Public Management handlar om att detaljreglera och styra, standardisera och kontrollera inte bara resultat utan även utförandet. Best practice, samma för alla. Inte konstigt att normen och normaliteten krymper och blir allt smalare. Pengarnas makt är stor och alla ser sig som vinnare, för inget tror sig vara sämre än genomsnittet. Även om det faller på sin egen orimlighet tror majoriteten att de inte kommer att drabbas. Fast enda sättet att uppnå det är att vidga normen, öka toleransen för olikhet och främja mångfald. Bara genom att öka utrymmet kan fler få plats. Konkurrens må vara bra för effektiviteten, men eftersom det är dåligt för hälsan förlorar man på gungorna vad man tjänar in på karusellerna. Jag överlever, men allt skulle vara så mycket bättre för alla om normen inte var så smal och vardagen så standardiserad.

För att inte tappa bort mig själv. För att inte förlora min identitet, den och det som är jag, behöver jag stunder i ensamhet. Perioder av tid för mig själv där jag kan återhämta mig, sortera alla intryck och bara låta tankarna fara. Ikväll åker jag hem till min lägenhet och sover där. Den möjligheten och det utrymmet har jag inte alltid haft. Tacksam för det, för det har livets hårda skola lärt mig, att får jag inte vara fri kan jag inte leva. Det handlar inte om frihet att göra vad jag vill, utan om friheten att göra det jag ska på mitt sätt, där och när jag vill och vet att det fungerar. Min effektivitet hämmas av standardisering, normering och best practice. Jag har mer problem att hantera kontroll och regler än att hantera frihet och ansvar. När jag arbetar hemma ARBETAR jag verkligen, jag "jobbar" inte hemma. På jobbet en dag som denna, särskilt som samma sak upprepas imorgon, är det precis tvärtom.

Ibland talar ledningen om behovet av närvaro på arbetsplatsen. Man tänker sig att arbetet skulle bli mer effektivt om alla sitter på sina kontor. Fast akademiker arbetar med nytänkande, lärande och kreativitet; med sådant som inte går att beställa fram. Ny kunskap är just ny kunskap, den vet man inte var den finns förrän man upptäcker den. Alla försök att styra, kontrollera och effektivisera arbetet och akademikerna kommer att leda till att resultatet standardiseras och därmed förvandlas till något annat. Jag sökte mig till, stannade kvar och har känt tacksamhet över att få arbeta i, akademin, just för att jag tidigt insåg att det är en typ av arbete som passar mig och mina kvaliteter som hand i handske. Under några år var jag vilsen, efter att omgående fattat att tillverkningsindustrins krav och organisering av arbetet blev som ett fängelse för mig. New Public Management gör ingen skillnad på produktion av bilar och kunskap, för målet med verksamheten är pengar.

Jag vet inte om budskapet går fram, men jag känner mig som ett slags barometer eller känselspröt. Jag klarar bevisligen av akademiska krav och har visat att jag kan forska och skapa ny kunskap. Jag har en enorm arbetskapacitet. Och jag är inte ensam. Vi är många som känner och fungerar som jag. Vi pekar inte på problem primärt för att få det bättre, för att få mindre att göra, utan för att vi instinktivt känner att synen på organiseringen av skola, forskning och högre utbildning som allt mer vinner gehör bland kostnadsjagande politiker och därför allt tydligare implementeras kommer att förändra samhället i grunden eftersom förutsättningarna för kunskapsproduktion förändras. Jag klarar mig alltid, men hur är det med kunskapen?

Välfärdsverkstaden, en plattform för kunskapsutbyte

Här under våren har jag, i rollen som en av Högskolan Västs representanter i Forskningsrådet för interkulturell dialog, ansvarat för en utbildningssatsning riktad till personal som på olika sätt arbetar med integration. Det har varit enormt intressant att jobba med detta, för jag har kunnat sammanföra en massa olika intressen och projekt och få dem att svänga i takt. Har skrivit en text om detta, som ska finnas med i ett nyhetsbrev som jag också ansvarar för. Delat med mig av tankarna och lite boktips.

Under våren 2017 har verksamheten inom ramen för Välfärdsverkstaden tagit ny fart. I regi av LINA, med pengar från Västragötalandsregionen och med stöd från Trollhättan stad, har en serie om tre föreläsningar/workshops arrangerats under våren. Eddy Nehls från LINA och Tommy Svensson från Kultur och fritid, Trollhättan stad, står bakom och har planerat serien som innan sommaren ska utvärderas för att den fortsatta verksamheten under hösten ska kunna utvecklas med stöd i erfarenheterna från våren.

Upprinnelsen till föreläsningsserien var att personalen som arbetar med nyanlända upplevde att man saknade kunskap om kultur och kulturmöten, vilket försvårar integrationsarbetet. Detta behov av kunskap identifierades under ett möte mellan Kultur och fritid och representanter för Forskningsrådet för interkulturell dialog som drivs med pengar från Västragötalandsregionen. Arbetet med planeringen och genomförandet av föreläsningsserien är ett bra exempel på vad man kan göra inom ramen för Högskolan Västs AIL-profil. Även om serien initialt byggt på föreläsningar har tanken hela tiden varit att det ska utvecklas i riktning mot mer och mer dialog. Ingen äger frågan om integration, det är något som händer i mötet mellan människor som vill framåt tillsammans och som lyssnar på varandra.

Första tillfället hölls 28 mars och rubriken var: Integrationens utmaningar och möjligheter. Föreläsare var Eddy Nehls som talade om kunskap, kultur och samverkan med utgångspunkt i boken Samtal om samtal om kultur. Förslag till kunskapsteori för ett hållbartsamhälle. Fokus i föreläsningen var mellanrummen som utgör en central del av den helhet som kulturen utgör men som allt för ofta glöms bort eller antas vara meningslösa. Föreläsningen var teoretisk, på gränsen till allt för teoretiskt abstrakt, men tanken med det var att utmana deltagarnas förgivettaganden och få dem att se och tänka på kulturen som är så lätt att glömma bort i vardagen, vilket är nyckeln till förståelse för vad som händer i mötet mellan människor med olika bakgrund, etnicitet, språk och vanor. Det är aldrig kulturer som möts, kultur uppstår och förändras i mötet mellan människor.

Det andra tillfället hölls den 2 maj och rubriken var: Att pappa i exil. Föreläsare var Annika Thedorsson som skrivit boken: Att pappa i exil. Ett försök att förstålivsvillkoren för pappor som lever i exil i Sverige med hedersnormer. Här kläddes teorierna som presenterades i den första föreläsningen i ord och sattes i ett lite mer konkret sammanhang. Föreläsningens bärande teman var förståelse och hedersnormer, och fokus var på papporna. Utgångspunkten var att alla föräldrar vill sina barn väl och att det går att förstå även en så pass problematisk sedvänja som kollektivt upprätthållen heder, men att förståelse aldrig innebär att man accepterar allt. Ska man lyckas nå föräldrarna och hjälpa barnen måste man hitta ett slags mellanväg där man når ömsesidig förståelse och tillsammans försöker hitta en lösning. För att nå dit behövs verktyg att tänka med, och några användbara sådana presenterades i föreläsningen.

Det tredje tillfället hölls den 23 maj. Talare var Klas Grinell (som skrivit böckerna: Islamoch jag: om förnuft, tolerans och vår gemensamma framtid, och Islams filosofihistoria: från Fitaghuras ochAflatun till Nasr och Ramadan), som talade utifrån rubriken: Mötet mellan Sverige och Islam. Grinell problematiserade både begreppet Sverige och Islam och med utgångspunkt i ett historiskt perspektiv och genom en rad pregnanta och tankeväckande illustrationer förklarade han vad Islam är eller kan vara, utan att förenkla och han visade också på var och ens ansvar för integrationen. Och han visade att det alltid är mer som förenar människor än som skiljer dem åt.

Med facit i hand är det tydligt att seriens delar hänger samman och bildar ett slags helhet, och eftersom ingen av föreläsningarna innehåll några svar eller lösningar, utan verktyg att arbeta vidare med blir det nu spännande att se vad som händer. Ingen styr som sagt över vad som sker i mötet mellan människor, och det gäller naturligtvis även i föreläsningssammanhang. Var och en av åhörarna tar med sig sin syn på vad som blivit sagt och bearbetar sina tankar om det som fångat just hen.

Värdet med föreläsningsserien finns varken hos föreläsarna eller åhörarna, den uppstår och förändras i mellanrummet och effekterna av den går inte att uttala sig om. Det är samma med arbetsintegrerat lärande, och med kunskap: Ingen äger den, den kan bara användas.

Det som skulle kunna bli

Kultur är mitt forskningsområde; mitt kunskapsintresse. Kultur är dock ingenting i sig själv. Kultur är förändring, ömsesidig tillblivelse. Kultur handlar lika mycket om det som går att se och analysera som det som inte syns, det som bara existerar i världen som en möjlighet. Mellanrum och slump är betydelsefulla komponenter och centrala delar av den dynamiskt föränderliga helhet som kulturen utgår. Det går inte att ställa sig utanför kulturen och studera den objektivt, för som kulturforskare är man lika mycket som allt och alla andra del av det som studeras. Därför kommer jag som kulturforskare inte fram till något. Kulturforskarens forskningsfokus är riktat mot framtiden. Jag undersöker det som skulle kunna bli och forskar om förutsättningar för förändring.

Framtiden är öppen och den blir till, den finns inte och går bara till dels att räkna på. Föds det många barn går det att så klart att veta att behovet av vård, skola, bostäder och annat kommer att öka i motsvarande grad, men det går aldrig att veta exakt. Framtiden och tillblivelsen utgår från och blir till genom en icke-linjär logik, och det är denna jag undersöker och som forskningen handlar om att försöka förstå.

Om jag skriver, till exempel, om skolan gör jag det med dessa insikter som utgångspunkt. Och när jag kritiserar målstyrning och kontrollsystem och uttrycker kritik mot försöken att bestämma utvecklingen inom olika områden i detalj, gör jag det med stöd i min forskning om kulur. Även om jag gör vad jag kan för att vara tydlig med vilka utgångspunkter jag bygger mina resonemang på dras jag ändå allt som oftast in i debatter där kritiker vill att jag i detalj ska redogöra för hur jag menar att man borde göra istället. Jag lär mig massor om hur människor tänker och kultur fungerar när det sker, men det är ändå tröttsamt. För det är som debattörerna inte alls lyssnar på vad jag säger, det är ett slags ryggmärgsreaktion som kickar in. Debatten fungerar så, möter man kritik slår man reflexmässigt ifrån sig. Anfall är bästa försvar, i debatten. Och då är det bättre att inte lyssna, att bara veva igång artilleriet av frågor, invändningar, påhopp och (mer eller mindre medvetna) misstolkningar. "Så du menar alltså att ...", eller "Tala om EXAKT hur du tänker dig att man skulle göra istället!". Rätt eller fel, antingen eller. Det är inte så jag ser på världen, kulturen eller kunskapen.

Jag vill samtala, för på det sättet kan en annan framtid skapas. Debatten har en tydlig slutpunkt, ett mål. När jag vinner över dig och du erkänner dig besegrad har debattens syfte uppnåtts. Och eftersom det är vinnaren som skriver historien och har tolkningsföreträdet kommer berättelsen om varför hen vann att handla om individens eller den anförda lösningens förträfflighet. Förloraren förväntas dra sig tillbaka och iden eller lösningen som hen kämpade för faller i glömska. Debatten handlar om antingen eller, och många goda idéer har därför begravts på det sättet. I ett samtal lyssnar man lika mycket som man talar. Man vänder och vrider gemensamt på varandras idéer, inte nödvändigtvis för att avgöra vem som är bäst, utan för att försöka förstå både fördelar och nackdelar med båda sätten att tänka och agera. Samtalet är ett mer hållbart sätt att undersöka och förstå kultur och ett mer konstruktivt, inkluderande och mångfaldsfrämjande sätt att närma sig framtiden.

Samtal öppnar upp och debatter stänger in. Debatten handlar om att få rätt och om att vinna, medan samtalet handlar om att lära av varandra för att bli bättre. Jag sökte mig till akademin för att lära mig mer och för att få delta i utvecklingen av kunskap, inte för att göra karriär, samla anhängare och bestämma över utvecklingen och framtiden. Jag vill vara med och bygga ett hållbart samhälle tillsammans, ett samhälle där man lyssnar mer än talar och där skolan inte producerar resultat utan fostrar ansvarstagande och demokratiälskande medborgare. Om förutsättningarna för det handlar mina två senaste böcker: Samtal om samtal om kultur och Studier av förändring, i rörelse. Båda med undertiteln: Förslag till kunskapsteori för ett hållbart samhälle.

En kunskapsdrivande utbildningspolitik

Fortsätter tänka med Åke Strandbergs inlägg om vägar mot en lösning på kunskapskrisen.

I inget jämförbart land lönar sig högre studier så dåligt som hos oss. Speciellt olyckligt är naturligtvis när lärarkåren uppfattas som kardinalexemplet på att samhället inte värdesätter utbildning, kunskap och kompetens. Detta är alltså facit av kommunaliseringen: lärarnas löner och status i botten, studieplatser på våra lärarhögskolor gapar tomma. Den medvetna proletariseringen av yrkeskåren har bidragit till en försvagad tilltro till skolan som institution. Vilket ju i förlängningen riskerar att undergräva tilltron till demokratin.

Jag tror inte pengar är lösningen. Jag tror inte att högre lön leder till högre status, jag tror det är precis tvärt om. Högre status leder till att fler söker sig dit och när fler söker sig till ett begränsat sammanhang kommer alla inte att få plats och när alla inte får plats kommer den som jan och vill mest att kämpa hårdare för att få vara kvar. Och med kunskap, kompetens, ansvar, tillit och förtroende följer makt och makt och inflytande driver löneutveckling. Höjer man bara lönen och låter allt vara som det varit, med ökad administration, minskad tillit och mer kontroll, kommer den som bara är intresserad av pengar att söka sig till läraryrket. Och ingen har kunnat visa att kontrollsystemen som ska garantera kvaliteten verkligen fungerar och leder till ökat lärande och kunskapstillväxt. Som sagt, det finns inga genvägar till kunskap. Bara ärligt intresse, hårt arbete och eget ansvar fungerar.

I USA ses missnöjet med utbildningsväsendet som en bidragande orsak till populismens frammarsch. Sjuttio procent av alla amerikaner i arbetsför ålder saknar akademisk examen. Om bara högutbildade fått rösta i presidentvalet så skulle Demokraterna ha vunnit en jordskredsseger. Ju bättre informerade väljarna är desto större chans att de röstar demokratiskt. De väljare som dras till populismen tar inte till sig sakliga argument; ställda inför vetenskapliga fakta som entydigt pekar i en viss riktning känner de sig bara alltmer övertygade om motsatsen. De tror på populistiska lösningar trots att de objektivt inte skulle ha något att vinna på ett stopp för frihandel eller för arbetskraftsinvandring.

Problemet med skolan menar jag är försöken att styra den mot på förhand uppgjorda mål. "Du svarar inte på frågan om hur skolan du talar om ska operationaliseras! Vilka konkreta åtgärder föreslår du?", är frågor och synpunkter jag ofta får höra. Fast den som säger så lyssnar inte. Det är bristande förståelse för vad det är för mekanismer som driver kunskapsutveckling och avsaknad av insikt om vad kunskap är, som leder till att bara den som har konkreta svar och tydliga lösningar, bara den politiker som pekar med hela handen, sätter sig över skolan och lärarna och kräver RESULTAT som blir lyssnad på. Debatten om skolan är det största hotet mot skolan, eller i alla fall mot kunskapsutvecklingen, för skolan som organisation är ju långt ifrån hotad. Utbildningshjulen snurrar på som aldrig förr, vinsterna rullar in till ägarna och försvinner inte sällan ut ur landet. Skolan är inget krisbransch, det är KUNSKAPEN som befinner sig i kris. Och det är kunskapen jag värnar, för kunskap är enda vapnen mot populism och för demokrati och hållbarhet. Kunskap kan dock inte tvingas fram, lika lite som demokrati och hållbarhet kan det. Ödmjukhet, öppenhet och tillit till lärarnas vilja att göra vad som står i deras makt att utveckla kunskap och främja lärande är det enda som fungerar. Mer konkret än så kan mitt svar aldrig bli, i alla fall inte så länge frågan handlar om hur man skapar en kunskapsskola. Enda sättet är att skapa intresse för kunskap och främja lusten att lära, och det finns lika många olika sätt att göra det på som det finns människor.

Detta har lett ansedda forskare som Jason Brennan (professor i statskunskap, Washington University) till att föreslå att alla väljare skulle göra ett bildnings- och kunskapstest, och att sedan deras röstkraft viktas utifrån resultatet. Tanken skulle vara att sortera väljarna i olika kategorier, utifrån etnisk-, ålders-, socialgruppstillhörighet, och sedan bestämma att rösterna från de 20 procent mest högpresterande på kunskapstestet i varje grupp räknas dubbelt. Väljarkåren blir alltså mer kompetent. De som oroar sig för att till exempel svarta skulle missgynnas kan lugnas av att de mest välinformerade vitas röster väger tyngre. Detta är naturligtvis orealistiskt och omöjligt att genomföra, men ett tankeexperiment som belyser utbildningens betydelse för demokratin.

En sådan utveckling tror jag vore fullkomligt förödande, för det är en lösning som bygger på att människor inte vet sitt eget bästa och att en standardiserad och kvalitetssäkrad utbildning leder till ett hållbart samhälle. Det fungerar inte så. Bara genom att släppa taget och låta kunskapsutvecklingen ha sin sin gilla gång kan verklig, samhällsbyggande och hållbarhetsfrämjande kunskap växa, underifrån och mellan medborgarna. Det är inte poliser och forskare, experter eller någon annan grupp som bygger samhället, det gör alla som lever där, tillsammans, på gott och på ont. Sökandet efter genvägar, enkla lösningar och quick fix är problemet, den ogrundade övertygelsen om att kunskapsutveckling går att styra och måttbeställa, att utbildning går att effektivisera och att lärande är en linjär process som går att mäta. Mer av samma löser ingenting, det för oss istället bort från målet. Mindre kontroll och styrning är heller ingen lösning, men det är en förutsättning för att olika lösningar ska kunna sättas i verket och därmed kunna leda till den negativa utvecklingen bryts.

I Tyskland har utbildningsväsendet aldrig som hos oss varit utsatt för politikers experimentlusta. Politiska visioner har aldrig prioriterats framför utbildningens kvalitet. Studentexamen har aldrig avskaffats och är i dag inte ifrågasatt. I motsats till det svenska systemet så prioriterar man inte att alla elever ska stöpas i samma form, utan snarare att var och en ska hitta sin rätta plats. Konkurrensen är hårdare än hos oss, men det finns en djupare förståelse för att ett system som är konkurrenskraftigt i längden gynnar alla. Det finns i skolpolitiken, såväl som i politiken i övrigt, en gemensam strävan mot resultat. Av historiska skäl är tyskarna medvetna om demokratins sårbarhet, men även om bildningens och kulturens betydelse för att hålla demokratin levande. Det finns en högre förväntan på framstående personer såväl i näringslivet som i samhället i övrigt att ha en klassisk bildning.

I Sverige driver företrädare för näringslivet, genom Svenskt Näringsliv en bildningsfientlig linje och lobbar för en marknadsanpassad skola där pengar anses vara det enda värdet. Kanske är det därför man tänker sig att utbildning är att likna vid tillverkning och att kunskap är något som kan produceras längs löpande band enligt principer skapade av Toyota. Demokrati är väsensskilt från tillverkningsindustrin, och Donald Trump visar vad som händer när en företagsledare blir politiker och behandlar landet som ett företag med ansvar endas mot vinst- och (ekonomiskt) avkastningsfixerade aktieägare. På kort tid kan saker som tagit år att bygga upp raseras. Tyskland har lärt sig den hårda vägen och vi kan lära av deras misstag, fast bara om vi väljer att se och försöka förstå sambanden. Och det kan vi bara göra om vår syn på kunskap inte handlar om hur mycket pengar vi kan tjäna på den. Demokratin är ovärderlig, även utifrån ekonomiska mått mätt, så det finns ingen motsättning. Ekonomisk kortsiktighet är allt annat än hållbart på sikt, så det tänkandet måste hållas på armlängds avstånd från både skolan och poltiken.

Vi ser i västvärlden i dag en växande insikt i att det är de tyska eliterna som är vår starkaste motkraft mot antidemokratiska, populistiska strömningar. På andra sidan Atlanten ser vi med all önskvärd tydlighet motpolen: ju lägre bildningsnivå, desto större risk för kunskapsförakt, trångsynt nationalism, främlingsfientlighet, klimatförnekelse… Om vi vill gardera oss mot en sådan utveckling, så måste vi höja skolans och lärarnas status. Läraryrket måste uppfattas som ett intellektuellt krävande och kreativt yrke för att kunna attrahera toppstudenter av båda könen. Det måste finnas karriärvägar baserade på akademiska meriter. Staten måste återfå arbetsgivaransvaret. Friskolesystemet måste reformeras från grunden; kund- och marknadstänkandet måste bort.

Kunskapens egenvärde måste återupprättas, och det är ingen enkel sak som löses i en handvändning. Det finns inte någon lösning, det är bara möjligt genom kollektiva ansträngningar och gemensamt arbete och ansvar. Vi får den kunskap vi förtjänar, just för att kunskapens värde är kollektivt och bygger på summan av allas gemensamma intresse och förståelse för kunskapens inneboende karaktär och unika egenskaper. Kraften i viljan att veta är enorm, den är minst lika stark som viljan till makt och rikedom. Och dessa krafter måste balanseras mot varandra för att främja demokratin och en hållbar utveckling. Inte antingen eller utan både och!

Eleverna behöver intellektuella förebilder, de behöver lärare som brinner för sitt ämne, de behöver en skola med intellektuell och moralisk auktoritet. Att ha en akademiskt högt kvalificerad lärarkår är det bästa sättet att skydda välfärd och konkurrenskraft, och att rädda oss från att bli kulturella analfabeter. Det är också det effektivaste botemedlet mot intolerans och populism.

Exakt! I detta instämmer jag till fullo med Åke Strandberg! Kunskap växer inte av sig själv, den växer mellan människor som bryr sig om varandra och som verkligen vill veta. Det går att fejka framgång och rikedom, men aldrig verklig kunskap. Därför är bildning det enda rimliga målet för en kunskapsdrivande skola och utbildningspolitik. Lämna lärarna i fred. Lita på professionen och låt oss alla tillsammans hjälpas åt att värna demokratin som är en förutsättning för både skolan, näringslivet, hållbarheten och framtiden.

Kunskapstillväxt eller ekonomisk vinst?

På DN-debatt finns idag ett inlägg om skolan; ett förslag på lösning av problemen som hopar sig där och i övriga samhället. Jag är inte säker på om jag håller med Åke Strandberg (lektor i moderna språk) om allt, men eftersom jag anser att första steget till lösning av kunskapskrisen i skolan är att samtala om både problem och lösningar, låter jag hans tankar bilda utgångspunkt för dagens bloggande.

Kan skolans kunskapskris, lärarkris och den ökande populismen vara delar av samma fenomen - ett ifrågasättande av auktoriteter, eliter och etablerade sanningar? Kan svaret på frågan om varför eleverna lär sig för lite vara att kunskap och bildning spelat ut sin roll, och helt enkelt inte behövs i vår post-faktiska tidsålder?

Krisen i skolan är en kris i samhället, och ett allvarligt hot mot demokratin. Allt och alla hänger ihop. Fast det finns av samma skäl inte någon enkel lösning på problemen som väl ingen för övrigt vet hur stora de är eller om det ens finns ett problem. Alarmism motverkar lätt sitt eget syfte och riskerar att leda till fler problem än det löser. Många är dock överens om att skolan kan bli bättre, och läraryrkets status kan och bör helt klart öka. Höger lön är ett förslag, men det tror jag inte på, inte som lösning på problemet med låg status och absolut inte som lösning på problemen med kunskapens kvalitet. Problemen med skolan ligger inbäddade i utbildningens organisering. Skolan når de mål som politikerna satt upp, fast det är mål som har mycket lite med kunskap att göra. Enda sättet att få skolan att fungera som en SKOLA (det vill säga en plats där man lär sig och där vetande produceras) är, dels att placera kunskapen i centrum, dels att skapa förutsättningar för människor som är intresserade av kunskap att faktiskt kunna förverkliga sina drömmar inom skolan. Ökad administration, kontroll och minskad tillit till lärarna och professionen leder till en utveckling som går i motsatt riktning. Bara ett samhälle som VERKLIGEN bryr sig om kunskap för kunskapens egen skull kan utvecklas till ett kunskapssamhälle, och det är en utveckling som aldrig kan tvingas fram, den växer underifrån och mellan människor, där, när och så länge som förutsättningarna är de rätta.

Lärarna är tillsammans med prästerskapet sedan länge detroniserade makthavare, med den skillnaden att lärarkrisen i hög grad är skapad av politiska beslut. Som lärare kan man möjligtvis känna en viss skadeglädje över att politikerna nu också håller på att falla från piedestalen, men viktigare är naturligtvis att få dem att inse att en skola som står för kunskap, bildning och kreativitet är den mest verkningsfulla medicinen mot populismen. Om vi inte kan rädda skolan kan vi inte heller rädda vår demokrati.

Populism är en enkel lösning, liksom New Public Management. Drömmen om en kaka man kan äta samtidigt som man har den kvar. Sänkt skatt och ökade offentliga utgifter. Övertygelsen om att man med makt och styrning, regleringar och kontroll kan uppnå allt man önskar sig är samma andas barn som krisen i skolan. Så länge utbildningssektorn ses som en utgift som kan och ska minimeras till varje pris kommer lärarna att tvingas underordnas. Lösningen är att faktiskt lita på lärarna. Skolan behöver inte kosta mer, den kan kosta lika mycket. Men om lärarna får friheten att utforma verksamheten efter eget huvud, utifrån rådande förutsättning och i enlighet med ett gemensamt utformat kunskapskontrakt, vilket jag föreställer mig är enkelt att skapa eftersom alla i grund och botten vet vad kunskap är, utan krav på mätbara resultat, kan mycket förändras på kort tid. Populism är som att äta utsädet som garanterar framtida skördar eller såga av den gren man sitter på. Det går bra ett tag och den som lovar mest får makten, men det håller inte i längden för själva grunden för allt annat utarmas.

Det ligger en historisk ironi i att de två nationer som representerat undergången respektive räddningen för den liberala demokratin – Tyskland och USA – numera bytt plats och övertagit varandras roller. I Tyskland finns ett engagemang i bildnings- och kulturfrågor man som svensk har svårt att föreställa sig. Det finns mer än 150 Astrid Lindgren-skolor. Lärarnas löner och status är ojämförligt mycket högre än hos oss och i riksdagen finns inget populistiskt parti. När staden Hamburg nyligen invigde sitt nya konserthus var detta en riksangelägenhet och förbundskanslern var självklart på plats.

Det finns hopp och det är onekligen lovande. Tyskland visar vägen, men Sverige och den svenska skolan måste gå sin egen väg. Att göra som andra är att sätta upp mål, skapa rutiner och kontrollsystem, vilket är exakt samma som man gör idag. Sverige kan aldrig bli en kunskapsnation genom att följa efter. Kunskapens status kan bara upprättas genom att gå före och visa vägen, genom att skapa något nytt, eget och unikt. Kunskap växer ur viljan att VETA, inte ur viljan att bli lika bra och fantastisk som någon annan. Det är en genväg, och det finns inga genvägar till verklig kunskap och äkta kvalitet. Först när vi gjort upp med populismen, vaknat upp ur ruset och tagit tag i grundproblemen och inte förrän vi verkligen förstår vad kunskap är och hur kunskapsutveckling främjas kan arbetet med att lägga grunden för kunskapsnationen Sverige påbörjas. 

Hos oss visar ledande politiker sällan eller aldrig något kulturengagemang. Litteraturhistorieämnet har försvunnit från skolan, alla estetiska ämnen tagits bort från gymnasiet. Skolbibliotek läggs ner, tysthetsnormen betraktas alltmer som obsolet. Svenska läsforskare rekommenderar att eleverna ägnar sig åt faktatexter i stället för skönlitteratur. Våra riksdagspolitiker har lägre utbildningsnivå än politiker i något annat EU-land.

Genvägar och populism. Kontroll och målfokusering; resultat och krav på prestation. Konkurrens och effektivisering. Skolan som en plats dit allt ansvar för allt önskvärt förläggs och lärarna som en kategori medborgare som piskas till lydnad och måluppfyllelse. Det kanske fungerar i teorin och som en strategi för att vinna debatter i TV och kanske även ett val, men det går aldrig att bygga något varaktigt på det sättet. Och skolan kräver stabilitet och kontinuitet, lugn och ro och högt i tak för att KUNNA lyckas. Förståelse för att det aldrig finns några som helst garantier för att lyckas är också viktigt. En lärarkår som inte känner sig litad på och som inte får förverkliga sina drömmar eller fördjupa sig i sina intressen, kan möjligen nå resultat med hjälp av anvisningar, uppföljningar och kontroll, men aldrig kunskap. En skola som inte drivs av kunskapstörst är ingen skola.

Det viktiga är inte vilka kunskaper skolan förmedlar, utan att kunskapens värde vårdas. Det är detta skolan handlar om; att förädla kunskapen och förvalta dess värde. Bildning, brukar man säga, är det man har kvar när man glömt vad man lärt sig. Därför är en skola med bildning som mål en kunskapsskola, till skillnad från en målsäkrad och resultatfixerad skola som lämnar eleverna och samhället med en känsla av tomhet. Skolan handlar ju inte om vad man kan strax efter att man tagit sin examen, utan om vad man gör med insikterna i ett samhälls- och livsloppsperspektiv.

Såväl skolresultat som skolans och lärarnas status har hos oss sjunkit lägre än i något jämförbart land. Den svenska lärarutbildningens låga attraktionskraft (0,05 poäng på högskoleprovet för att bli gymnasielärare i svenska!) gör att lärarstuderande alltmer sällan rekryteras från akademikerhem. Forskare uttrycker oro över ett minskande kulturellt kapital bland de sökande till utbildningen.

Vad är hönan och vad är ägget? Är det läraryrkets sjunkande status som leder till kunskapens utarmning eller är det kunskapens utarmning som leder till sjunkande status? Jag är övertygad om det senare. Jag tror aldrig det går att skapa en kunskapsskola genom att försöka höja läraryrkets status. Det som med mångfald, som jag vill se som ett slags barometer för graden av hållbarhet i samhället. Kunskap och mångfald är komplexa problem som inte går att lösa på något enkelt sätt, och så länge den insikten inte tas på verkligt allvar, så länge vi inte gjort upp med populismens legitimitet och övergett sökandet efter enkla lösningar, kommer problemen att finnas kvar och förvärras. Det tar lång tid att bygga upp ett fungerande och kunskapsfrämjande utbildningssystem, men det kan raseras på nolltid. En sparad krona idag kan betyda att man behöver öka investeringarna mångfalt imorgon bara för att undvika försämringar. Varje krona som läggs på skolan utan att användas för att främja lärande är en förlorad krona som kommer att leda till ökade kostnader i framtiden. Friskolorna säger sig vara effektiva och att vinsten är ett kvitto på framgång. Ekonomiskt är det så klart så, men utifrån ett kunskaps- och hållbarhetsperspektiv är det förödande. Skolans uppgift är inte att vara effektiv och nå mål, utan att främja livslångt lärande. Skolan är en långsiktig investering.

De politiska krafter (vänster/höger) som genomfört kommunaliseringen av lärarkåren och kommersialiseringen av skolpengen har alltför sent insett vilken draksådd de gett oss: Barn från hem utan studietraditioner drabbas när läraryrket avprofessionaliseras – klassresan börjar oftast med en kunnig och engagerad lärare – och alla drabbas av bristande likvärdighet, betygsinflation och kunskapsras.

Det sägs att har man tagit fan i båten får man ro han i land. Dagens politiker låtsas istället att han inte finns, skyller på varandra och anklagar lärarna för att vara lata och opålitliga. Elefanten i rummet är kommersialiseringen av skolan som infördes för att kunna sänka kostnaderna, vilket man behöver för att kunna sänka skatterna, vilket leder till ett skapat behov av låga löner som leder till ökade krav på prestation. Det är ett självförbrännande system som lever på lånad tid. Det går så länge det går, och när det inte går längre försätter riskkapitalisterna skolan i konkurs och drar till Gibraltar och lever gott på våra skattemedel medan vi som är kvar tvingas börja om utan kapital och utan kunskap. Pengarna som läggs på skola och kunskap ska användas till det, inte till något annat! 

Ett grundläggande problem med såväl kommuner som friskolor är att de tänker för kortsiktigt. Enligt kriterier som utarbetats av IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) så sjönk den ”kvalitetsjusterade lärartätheten” (det vill säga lärartäthet justerad för lärarnas utbildning och erfarenhet) med 40 procent inom de första sju-åtta åren efter kommunaliseringen. Sedan dess har inget väsentligt förändrats i detta avseende, förutom att friskolorna numera ofta har ännu lägre lärartäthet. Man kan inte förvänta sig vare sig av kommuner eller friskolor att de ska ta hänsyn till långsiktiga samhällsmål, som att en högre utbildningsnivå leder till en bättre fungerande demokrati, högre tillit i samhället, minskad kriminalitet, bättre fysisk och psykisk hälsa. Sådana vinster förutsätter ju ett betydligt mer långsiktigt perspektiv än vad ett aktiebolags årsredovisning eller en kommunal budget tillåter.

Kunskap är ingen produkt och kan därför inte produceras, den växer mellan människor där och när förhållandena är de rätta. Kommersialiseringen av utbildningssektorn liknar avverkningen av ovärderlig regnskog till förmån för kortsiktiga ekonomiska vinster av palmoljeproduktion. 

Refränger 3

Refränger skapar ordning genom upprepad skillnad. Refränger markerar gränser och avgör vad som är inne och ute. Skillnaden kan vara linjär och sekventiell, eller cirkulär. Refränger omsluter och stänger ute. Det handlar om trygghet, territorium och transformation. Relationell förändring och slumpvis tillblivelse. Ett rörligt mellanrum. Kapitlet om refränger i Tusen platåer handlar liksom övriga kapitel om spelet mellan ordning och kaos, och resultatet av kapen mellankrafter av territorialisering och deterritorialisering. Refrängen gör det möjligt att skilja krafterna åt och den omformar dem båda.

III. Finally, one opens the circle a crack, opens it all the way, lets some one in, calls someone, or else goes out oneself, launches forth.

Likt en såpbubbla spricker cirkeln upp om den skadas. Refrängen håller ihop, ringar in och omger. Därför representerar den trygghet. Refrängen håller världens hotande kaos på avstånd. På insidan råder lugn och på utsidan larmar det. Öppnas cirkeln upp är det mot framtiden, mot det oväntade. 

One opens the circle not on the side where the old forces of chaos press against it but in another region, one created by the circle itself. As though the circle tended on its own to open onto a future, as a function of the working forces it shelters.

Framtiden är öppen även om den växer fram ur det givna. Framtidens öppenhet är dock inte helt öppen, dess riktning kan påverkas, i alla fall på marginalen. Cirkeln kan spricka upp i en del av omgivningen där det råder relativt lugn, där kaosets oordning är något mindre oordnad. Cirkelns 360 grader och bubblans motsvarighet i alla tre dimensioner gör att den har kontakt med alla aspekter av omgivningen liksom till blivandets alla olika riktningar. Cirkeln, bubblan, refrängen är ett slags spel som försiggår mellan. Det handlar om att se det och om att förstå funktionen och dess möjligheter.

This time, it is in order to join with the forces of the future, cosmic forces. One launches forth, hazards an improvisation.

Ingen vet vad som ska hända, men i förhållande till det som händer kan man agera på olika sätt. Man kan anpassa sig efter utfallet, eller försöka kontrollera eller destruera det. Man kan acceptera slumpen och öppenheten, eller så kan man (försöka) sätta sig över den. Vad man väljer påverkar framtiden och tillblivelsens riktning. Antingen stänger man öron, ögon och känslor och rör sig framåt i den riktning man bestämt sig för, eller också öppnar man ögonen, öronen och känslorna, försöker förstå och improvisera.

But to improvise is to join with the World, or meld with it.

Att improvisera är att engagera sig, är att vara med och förändra. Improvisation är motsatsen till målstyrning. Båda vägarna fram är möjliga, och det handlar inte om antingen eller utan om mer eller mindre av både och. Den enda vägen leder alltid fel. Båda kompetenserna är lika viktiga, fast användbara och tillämpliga vid olika tillfällen och i olika kontexter. Olika personligheter är bra på olika saker och är olika bra på att hantera kaos. Refrängen kan på samma satt betyda och fungera olika för dig och för mig.

One ventures from home on the thread of a tune. Along sonorous, gestural, motor lines that mark the customary path of a child and graft themselves onto or begin to bud "lines of drift" with different loops, knots, speeds, movements, gestures, and sonorities.

Likt ett musikstycke som skapas i stunden kan linjer och strängar svänga i takt eller ta ut varandras rörelser. Linjer går in i och ut ur varandra. Det skapas knutar, hinder och öppnas möjligheter; och hastigheten ökar och minskar beroende på omgivningens förutsättningar. Refrängen är det som är mellan, som förenar och som skiljer. Ett absolut brott, en hermetisk bubbla eller ett läckande såll? Det beror på hur det ser ut på insidan och på utsidan. Världen, livet, samhället, kulturen; allt är en helhet som både påverkar och påverkas ömsesidigt. Förändringen är tillvarons enda konstant och refrängen är ett sätt att se på och förstå den.

Vet inte hur mycket av det som står här som går att förstå. Jag förstår själv inte vad Deleuze och Guattari menar, men jag låter inte det hindra mig. Jag sätter ord på mina tankar, som utgår från andra tankar (egna och andras) och när jag läser vad jag skrivit ser jag både på texten jag försöker förstå och på det jag skrivit med nya ögon. Från en stund, eller ett tillfälle, till en eller ett annat händer något. Refrängen markerar skillnaden. Genom att försöka förstå refrängen skapas förståelse för annat, för kultur och för förutsättningar för förändring. Deleuze och Guattari förmedlar kunskap indirekt lika mycket som indirekt kunskap och utan en aktiv läsaren finns ingen förståelse, lika lite som det finns ett och ett enda, rätt sätt att förstå innehållet i Tusen platåer.

Meritismen är tomhetens triumf

Befinner mig just nu mitt emellan två tunga arbetstoppar, i ett relativt lugn. Imponerad över studenternas insatser. Till min stora glädje har jag i år begåvats med ambitiösa och intresserade studenter, som verkligen vill förstå vad vetenskap är, som lyssnar och försöker. Och utfallet blir bra. När blir så känns mitt jobb inte som arbete, då lever jag det liv jag vill. Ett liv som känns meningsfullt. Tröttheten känns i hela kroppen, men det är ingen jobbig trötthet. Den liknar mer tröttheten man känner efter ett hårt tränings lopp, som man vet kommer att betala sig i form av styrka och energi längre fram. Nu återstår "bara" 13 C-uppsatser att examinera, men jag har fram till tisdag på mig att läsa och kommentera, och inget annat som hänger över mig. Det ska gå, och då jag följt studenternas arbete under vägs vet jag att det på det stora hela ser bra ut, så jag våndas inte.

Som ett slags fortsättning på gårdagens bloggpost om experter tänkte jag skiva något kort med utgångspunkt i Roland Paulsens artikel i DN om svensk skola och begreppet meritism. Det känns som en lagom utmaning en dag som denna, efter ett roligt 50-årkalas igår. Jag citerar inte hela artikeln, bara de delar jag vill skriva om. Artikeln kretsar kring och reflekterar över svensk skola i ljuset av TV-programmet "Smartare än en femteklassare", där Jan Björklund framträder i säsongsavslutningen. Paulsen skriver, en bit in i artikeln.

”Många elever, särskilt de fattiga, förstår intuitivt vad skolan gör med dem. Den lär dem att blanda ihop process med substans”, skrev den katolske anarkisten Ivan Illich i sin bok ”Deschooling society” från 1971. ”Eleven skolas på så vis in i att blanda samman undervisning med lärande, höjda betyg med bildning, ett diplom med kompetens.”

Kan skiva under på det. Känner igen mig. Bland annat därför är jag så glad och tacksam för att veckans seminarier inte handlade om betyg, anvisningar, eller andra formfrågor. Vi talade kunskaps, validitet och reliabilitet. Inte bara ordens betydelse, utan framförallt studiernas vetenskapliga kvalitet, stringens och resultatens pålitlighet. Det är bara i undantagsvis det blir så. Det är sällan jag som lärare hamnar i sammanhang idag när jag får möjlighet att tala om vetenskap och kunskap, så att säga på riktigt. Vi lärare anmodas gå kurser i undervisningsteknik, vi får allt mer detaljerade anvisning att följa när vi ska sätta betyg och högskolans överlevnad hänger på hur många studenter som slussas genom systemet och hur många examina som plockas ut. Innehållet, kunskapen och lärandet hamnar allt mer i skymundan när verksamheten ska kvalitets- och målsäkras.Bildning går inte att kontrollera och kompetens kan aldrig ersättas med diplom eller intyg. Med New Public Management riktas fokus mot mätbara resultat, och bort från kunskap och intellektuell utveckling.  

Illich var en av de första att påtala vad man på engelska kallar ”credentialism” – ett begrepp som svenskan inte har någon bra motsvarighet till, men som vi här kan översätta till ”meritism”. I meritismens tidevarv bedyras gärna värdet av kunskap, men med ”kunskap” avses främst formella meriter som utbildningsgrader, betyg och provresultat. Ett typiskt uttryck för meritism är när vuxna skäller på sina barn för att de inte har fått tillräckligt höga betyg. Ett annat uttryck är när vuxna tillsammans kommer överens om att barnen måste pressas hårdare för att leva upp till idén om ”världens bästa skola”.

Det som särskilt kännetecknar meritismen är att man avhåller sig från att specificera vilken kunskap som är viktig. Ibland kan de vuxna säga något om att barnen måste kunna ”läsa och skriva ordentligt”. Skälet till att det sällan blir mer konkret än så är enkelt: de vuxna saknar i allmänhet själva den kunskap som de kollektivt avkräver barnen.

[...]

Sant, och enormt sorgligt. Insikten är särskilt plågsam för mig, känns det som. Jag som själv aldrig förstod vad jag gjorde i skolan. Det var inte kunskapen jag hade problem med,jag lärde mig massor. Bara inte sådant som betygsattes. Jag inser idag att jag på egen hand, då som nu, ägnade mig åt livslångt lärande. Betygen blev därefter, vilket jag inte brydde mig särskilt mycket om. Det var när jag sökte ett jobb på tullen och sorterades bort för att jag saknade erforderliga betyg. Det blev ett uppvaknande för mig. Jag sa upp mig som bagare, läste på KomVux och fortsatte sedan till universitetet. Det var lika lite då som i grundskolan betygen som drev mig. Jag läste för kunskapens skull, och det har jag fortsatt med. Jag är lärare för att jag vill lära, brukar jag säga. Världens bästa skola anser jag att jag gick i, just eftersom jag hela tiden fått möjlighet att på egen hand söka de kunskaper jag eftertraktat. Betygen betydde mycket även då, men inte på långa vägar när så mycket som betygen betyder idag. Idag är betygen allt. Utan betyg kommer man ingen vart. Utan betyg kan och får man inte konkurrera om attraktiva utbildningsplatser och anställningar. Och om man som jag inte riktigt förstår vad man gör i skolan, om man inte känner sig bekväm med systemet och alla kvalitetssäkrade form- och ordningsfrågor, blir man en förlorare. Inte för att man saknar kunskap och kompetens, utan för att man saknar betyg. Så bygger man inte ett verkligt kunskapssamhälle.

Vad är det för kunskap barnen betygsätts och sorteras utifrån? Är den nödvändig för att de ska fungera i samhället? Gör den dem till bättre människor? Övar den dem indirekt i att ”läsa och skriva”, eller är den mest till för att de ska lära sig att ”lyssna på fröken” och ”prata strunt”?

Kunskapen som examineras och bedöms i skolan måste vara kvalitetssäkrad, men det gör att innehållet fjärmar sig allt mer från kunskap, bildning och vishet och riktas allt mer mot fakta och information. Det går inflation i betygen och kunskapen är det allt färre som förstår. Det skapas en ond cirkel där avsaknad av kunskap och förståelse accentuerar det föreställda behovet av mer intyg, fler och mer detaljerade betyg. Intellektualism ersätts med meritism och tomheten triumferar.

Här finns en möjlighet till substantiell vändning i skoldebatten. Kanske kan vi eftersträva något mer än ”världens bästa skola”? I mitten av detta åtrådda mål tronar ju ett tomt superlativ. ”Bäst” är en komparativ böjning av ”bra”. Den denoterar inget absolut värde. Den är relativ. ”Bäst” kan, till skillnad från ”bra”, innefatta allt mellan himmel och helvete beroende på hur omvärlden ser ut. Att veta hur talg­oxens bröst ser ut är däremot konkret – antingen vet man eller så gör man det inte.

Behöver man veta det?

Inte för att bli minister i alla fall. Och inte heller för att skriva dessa rader.

Fakta kan man googla, och information finns i överflöd. Att låta skolan fokusera på det är att placera vagnen framför hästen, för i takt med att kunskapen och tillgängligheten ökar, ökar behovet av att kunna sålla, sortera och framförallt VÄRDERA informationen. Alternativa fakta kan inte mötas med verkliga fakta, för vem avgör vad som är vad när den kompetensen inte längre existerar i samhället? Meritism är yta. Bildning är djup, bredd och innehåll. Den som är bäst kan fortfarande vara urusel. Bäst är man i relation till andra, och det handlar om hur väl man står sig i konkurrensen. Inte konkurrensen om kunskap och kompetens, utan konkurrensen om meriter.

Ju mer jag tänker på saken desto mer övertygad blir jag om att mitt beslut att hoppa av den akademiska KARRIÄREN är det enda rätta och kloka jag kan göra. Att sluta spela med i det spelet och istället fokusera på att göra det jag alltid gjort känns mer rätt och riktigt idag än på 1970-talet. Jag gör uppror mot och bekämpar meritismen genom att fokusera på KUNSKAPEN, INNEHÅLLET och LÄRANDET. Meritismen handlar om att bygga luftslott, är ett slags intellektuell motsvarighet till skenande bostadspriser. Det är inte hållbart, och det kommer förr eller senare att visa sig. Jag kommer nog aldrig att bli en vinnare, men det har heller aldrig någonsin varit min intention. Jag söker kunskap, förståelse och mening genom att lyssna, lära och värdera allt som kommer i min väg.

Nu ska jag ut på en långpromenad i solen och reflektera över vad jag just skrivit och samla kraft och inspiration inför den kommande veckans utmaningar.