I ett kunskapssamhälle säger lärare inte upp sig

Hur ser vi på kunskap i Sverige idag, och vad är kunskapen värd, egentligen, i praktiken och på riktigt? Ingen säger att kunskapen har spelat ut sin roll, men det betyder inte att kunskapen faktiskt har ett värde ute i samhället idag. Det finns gott om fakta och alternativa fakta som kan användas för att driva igenom beslut, och verkligheten, de långsiktiga konsekvenserna av besluten som tas och organiseringen som praktiseras kan förhalas och blundas för ganska länge. Utgångspunkten var att kunskapen hade ett värde, att det faktiskt fanns en bildningshunger och att en hel generation av ambitiösa män (tyvärr var männen i förkrossande majoritet, där och då) som valde att gå den långa vägen, via kvälls- och korrespondenskurser för att nå sitt mål: Kunskapen som inte bara gav dem anställning som ingenjör utan även garanterade att de klarade av att axla ansvaret som arbetet innebar.

Rekordåren i svensk historia är några lyckliga decennier där kunskapen verkligen var i centrum. Allt var inte bra. Mycket är bättre idag. Men då handlade skolan och den högre utbildningen om att lära sig viktiga kunskaper och om att utvecklas intellektuellt. Idag handlar utbildning om helt andra saker, fast bara i praktiken. I teorin och när skolan och den högre utbildningen diskuteras finns det som sagt gott om individer som framhåller hur bra det är, hur ambitiösa studenter de möter och som intygar att kravet på genomströmming sannerligen inte påverkar kvaliteten där just de jobbar. Tänker ibland att det handlar om ett slags medberoende, för tecknen på att något är allvarligt fel i den svenska skolan och inom vården är skrämmande många och tydliga och det är självklart viktigare att ta på allvar än att ta positiva exempel (vilket alltid finns) som intäkt för att allt är frid och fröjd. Så länge debatten handlar om vem som sitter inne med den sanna sanningen om läget i den svenska skolan kommer ingen generell kunskapsutveckling att kunna främjas. Dessutom är det en privilegierad position i debatten, för ingen kritiserar en glädjespridare, i alla fall inte innan läget är desperat. Tyvärr har det snart gått så pass långt att insikten om vad som krävs för att ställa allt till rätta igen framstår som utopisk och orealistisk. Och att ändra på reglerna, sätta kunskapen i centrum och skapa möjlighet för lärarna att faktiskt ägna sin tid åt lärande och kunskapsutveckling, blir omöjligt. Långsamma neddragningar under många, många år tar för eller senare ut sin rätt. Problemet ät då att det nya läget blivit det normala, det som alla tar som utgångspunkt. Känslan att om lärarna ska ha då ska vi också ha, ligger då nära till hands, och det går så klart ut över kunskapen.

Förra veckan stod två sjuksköterskor i Agenda och uttryckte oro över patientsäkerheten på Sahlgrenska. Det gör ingen för att det är kul eller för att man är lite missnöjd med något. Det är en desperat åtgärd, för sjuksköterskorna har allt att förlora och inget att vinna på att exponera sig påsett sättet. Betänk dessutom att de gör det för patienternas skull, för dig och om, om vi skulle hamna på akuten. Att ledningen viftar bort skjutsköterskornas oro, som ansvarige gjorde, med hänvisningen till att det inte finns något att öras över, skrämmer mig mer än det det faktum att sjuksköterskorna oroar sig. Och än mer skrämmande är det faktum att skjutsköterskor säger upp sig i desperation över att åläggas ett ansvar som man inte har förutsättningarna att leva upp till. Eller att läkare väljer att säga upp sig för att fortsätta arbeta i ett bemanningsföretags regi. Individer gör sina val utifrån rådande förutsättningar, och konsekvenserna kan man välja att blunda för eller ta på allvar. Idag väljer ansvariga och politikerna det förra. Det går så länge det går, men ju längre vi väntar med att faktiskt ta varningssignalerna på allvar desto större blir smällen och desto svårare blir baksmällan.

Vårdpersonal och lärare utgör ryggraden i ett hållbart samhälle. Lärarna jobbar förebyggande, medan vårdpersonalen hjälper oss när vi blir sjuka. Båda yrkena vilar på en grund av kunskap, och den grunden utgör förutsättningen för överbyggnaden. Därför är det alarmerande att utbildad personal säger upp sig, för det sänder signaler till potentiella sökande. Om och när ett yrke tappar i status kommer det att påverka rekryteringsmöjligheterna under lång tid framöver. Det som tagit generationer att bygga upp kan på kort tid raseras, med oöverskådliga konsekvenser som följd. Ändå viftas hotet och riskerna bort. "Vi har system och rutiner för det där", säger ledningen. Och beslås man med ett uppenbart fel blir svaret att man ska se över rutinerna. Några radikala åtgärder för att skapa bra förutsättningar för utbildad personal, som arbetar i några av demokratins nyckelpositioner, att göra ett bra jobb, syns inte. Det satsas en del, men det blir mest ett spel för gallerierna, et slags PR-åtgärder, för i praktiken räcker det oftast bara till att bromsa upp försämringstakten.

Det kommer signaler om att även lärare börjar säga upp sig. I skolan handlar det inte om liv eller död, i alla fall inte i det korta loppet. Vad som händer på sikt vet ingen. Frågan är om vi bryr oss. Kanske är sänkt skatt viktigare? Allt och alla händer dock ihop. Samhället är alla vi tillsammans och det vi gör, det gör vi med och mot varandra. Konsekvenserna av vårt agerande får vi leva med, och våra barn. Utan vård och kunskap finns inget samhälle, i alla fall inte det samhälle vi vant oss vid att ta för givet.

Idag fick jag en kommentar på bloggen. Det är den som får mig att skriva om dessa saker. Jag ser orden som ett slags rop på hjälp, som en ögonblicksbild, inifrån den svenska skolan. Det är Eva som skriver.

Du skrev i början: "Grundtanken är att en skola vars uppdrag är att se till att alla lyckas aldrig kan vara en verklig kunskapsskola."
Detta med att alla elever ska lyckas är själva grundkravet som ställs på lärarna i skolan i den kommun jag nu jobbar. Nyanställda blir tydligt informerade om kommunens elevsyn. Elevens upplevelse ska styra läraren. Därför ska eleverna tillfrågas om sin åsikt om det mesta. Om eleverna sedan inte lyckas är det lärarens fel.

På grund av det här sade jag upp mig förra veckan till mångas förvåning. De flesta har ju en massa förbehåll och kan inte bara sluta på sina jobb. Jag har inga måsten och kan säga vad som helst till en chef. Gissa om det blivit uppståndelse. Om det nu egentligen förändrar något där är väl ytterst tveksamt. Det är ju bara bra att bli av med en motsträvig person. Men om många bara spelar med i allt konstigt i arbetslivet, hur ska då något kunna förändras till det bättre vad saken än gäller?

Vad ska man säga? Civilkurage får bara avsedd effekt om alarmen tas på allvar. Varför skulle en lärare sluta, om det inte handlar om att man inte längre får arbeta med det man utbildat sig för. Jag har lekt med tanken, men det faller på att jag fortfarande inte kan komma på något annat arbete som ger mig bättre chanser att lära mig saker och utvecklas. Ansvaret för lärandet och skolans resultat läggs allt mer och allt tydligare på läraren, när skolpengen och genomströmningen för allt i världen inte får hotas. Det är möjligen ekonomiskt motiverat, men utifrån ett kunskapsperspektiv är det förödande.

Som lektor är jag privilegierad, men även mitt arbete förändras. För varje år blir det lite sämre. Timmarna jag får idag för att undervisa på en kurs har i många fall halverats. Inte från ett år till ett annat, men över tid. Sakta förskjuts gränserna, lite grand i taget. Nu ser det ut så här, är budskapet uppifrån i beslutsordningen. Högskolan får inte full täckning för naturliga kostnadsökningar. Enda sättet att effektivisera är att dra ner på tiden som studenterna kan kräva av oss lärare. Det gör att vi tvingas in på fler kurser, fler program och att tiden för handledning minskar, trots att behovet snarare ökar och trots att människor idag inte lär sig snabbare än människor gjorde förr i tiden. Hur löser man problemen? Mer tid? Nej, istället inför omfattande kvalitetssäkringssystem och lärarna påtvingas allt med administration och därmed ännu mindre tid för planering och genomförande av undervisning. Fortbilda sig får den som önskar/orkar göra på kvällar, helger och semestern. Hellre det än att förlora jobbet ...

Så bygger man inte en kunskapsnation! Och för den sociala hållbarheten är agerandet förödande.

Demokratins utmaningar 2

För ett tag sedan påbörjade jag en ny serie bloggposter. Utgångspunkten för serien var fem stycken frågor, eller demokratiproblem som jag fått av en mig närstående statsvetare. När jag skriver och tänker om demokrati gör jag det utifrån mitt kulturvetenskapliga perspektiv, och det gör jag för jag vet en hel massa om en rad olika saker. Jag hävdar inte att jag har rätt, jag undersöker intressanta och viktiga fenomen i samtiden med utgångspunkt i mina kunskaper. Inte för att komma upp med alternativ, utan för att reflektera över insikter som skulle kunna fungera som komplement (eller avfärdas. Jag är öppen för det också eftersom jag skriver för att lära mig mer). Jag ställer inte upp på tanken att det krävs en examen i ett ämne för att uttala sig i en fråga som många inom ämnet forskat om eller att vissa ämnen skulle ha monopol på en viss typ av problem. All kunskap som fungera är bra kunskap! Vetenskap handlar om att aldrig säga något man inte har täckning för, och om att undersöka världen med hjälp av de verktyg man har tillgång till. Transparens är också viktigt och så länge man håller sig till dessa grundregler ser jag inga problem. Jag är ingen statsvetare och har inte forskat om demokrati, men jag är forskare och samhället och kulturen som är mina studieobjekt berör demokratin liksom demokratin är del av kulturen. Självklart är mina tankar värt något, och genom att publicera dem här på bloggen utsätter jag dessutom tankarna för allmän granskning. Jag vill inte ge sken av att innehållet bygger på några resultat, att det finns evidens eller att någon annan gått i god för tankarnas relevans. Jag tror att en avgörande nyckel till demokratins överlevnad är fler engagerar sig i lärda, nyfikna, kunskapsinriktade, kritiskt sökande samtal om alla möjliga och omöjliga aspekter av samhället. Denna serie poster är mitt bidrag.

Jag lär mig massor bara av att få dessa frågor, dessa statsvetenskapliga problem att reflektera över. Fler ser och förstår bättre än en enskild eller aldrig så kunnig och klok expert. The wisdom of crowds är en tanke jag ständigt återkommer till och verkligen tror på. Jag inser att de här fem demokratiproblemen inte är frågor gripna ut luften. Det handlar inte om vardagsproblem eller undringar. Jag inser att detta är klassiska utmaningar som demokratiforskare och statsvetare brottats med länge och inte är överens om, utom att det handlar om demokratiska nyckelproblem. Frågorna tillhör statsvetenskapens kärna och definierar ämnet som akademisk disciplin. Liksom inom kulturvetenskapen finns det i statsvetenskapen olika skolor, olika traditioner och referenser man inte kommer undan. Till saken hör att jag inte vet vad man brukar svara när dessa utmaningar diskuteras bland demokratiforskare och jag har bara en vag aning om vem som är att betrakta som auktoritet på området. Här ser jag det som et tillgång, för vördnad inför auktoriteter och "självklara" sanningar hindrar kunskapsutvecklingen mer än främjar den. Det enda jag vet är att jag har kunskaper som kan vara användbara, och att jag tycker om att röra mig utanför min egen bekvämlighetszon, för det är där kunskapen finns. Det är när man presterar på toppen av sin förmåga och just vid gränsen, när man inser vad man inte vet, som lärandet utvecklas som mest. Därför ärt det nyttigt och inspirerande att utsätta sig för den här typev av utmaning. Nåväl, nog om förutsättningarna, nu till problemet.

Det förvaltningspolitiska problemet: vart tar demokratin vägen, hur kan vi utkräva ansvar från våra folkvalda när så mycket makt finns hos tjänstemännen?

Demokrati är det minst dåliga styrelseskicket, det verkar alla vara överens om. Det finns inget bra sätt att hantera ett samhälle, bara olika, mer eller mindre problematiska. Jag tror det delvis handlar om just detta, att det krävs makt för att få något att hända i ett kollektiv, för att driva igenom beslut och för att försvara beslut som tagits när missnöje av någon anledning växer fram. Från mitt område, kulturvetenskap, hämtar jag kunskap om makt. Begreppet makt. Vad är det och hur kan man se på det? Makt är inget man har, den växer fram mellan människor och inifrån eller underifrån. Makt korrumperar, brukar man också säga. Den som har mycket makt behöver inte bry sig om sina medmänniskor lika mycket som den som saknar makt. Därför är diktatur inte hållbart, och upplysta despoter finns det många som vill se sig som, men så fort de får oinskränkt makt händer något. Makten blir därför en intrikat balansgång, mellan dels viljan att sprida makt för allas skull, dels önskan att få igenom beslut och förvalta samhället på bästa satt. Lagom med makt och balans alltså, är nyckeln. Och förståelse för vad makt gör med människor rent psykologiskt.

Ansvar är nästa ord jag reagerar på. Här tänker jag att det är viktigt med ödmjukhet, att man även här förstår människan, individen som ska axla ansvaret. Det är lätt att lova runt, särskilt som det finns en hög lön och tacksamhet från medmänniskorna som slipper bry sig i potten. Människor har en fallenhet att överskatta sin egen förmåga, det vet vi. Det är dessutom lockande att lova, för det känns bättre att säga ja, än nej. Fast nu handlar det ju om demokratin, om allas väl och ve och om samhällets långsiktiga hållbarhet. Det som fungerar i teorin fungerar inte nödvändigtvis i praktiken. De må vara bra för det demokratiska systemet att göra som man gör, men om människorna som verkar i systemet inte klarar av att leva upp till kraven fungerar inte demokratin, oavsett hur bra SYSTEMET är. Om allt för mycket ansvar åläggs en enskild kommer systemet förr eller senare att braka samman under sin egen tyngd.

Makt och ansvar ser jag alltså som nyckelbegrepp, som man inte får slarva över. Ska demokratin fungera är detta aspekter som måste beaktas. Makt och ansvar hör dessutom ihop. Den som har makt får också ansvar. Orsaken till det är att det finns ett krav på effektivitet i dagens samhälle, vilket utsätter allmänna och följaktligen demokratin för hård ekonomisk press. Därför är det lockande att ge chefen ansvar, och eftersom ansvar är viktigt för att organiserandet ska fungera smidigt och effektivt går det att förhandla fram en bra ersättning för den som kan tänka sig att axla ansvaret. Det vill säga ta på sig skulden om något går fel. Just detta problem, denna inbyggda svaghet i systemet, ser vi prov på på hela tiden. Drömmar (om framgång, lycka, lönsamhet, sänkt skatt, trygghet, måluppfyllelse och så vidare) ska realiseras, för det kräver medborgarna. Därför tilldelas nyckelpersoner makt och åläggs ansvar. Ju större samhälle eller organisation och ju viktigare uppgift som ska förvaltas, desto mer makt och ansvar. Det är lätt att bygga upp en struktur och addera nya uppgifter, och eftersom människan har så lätt att överskatta sin förmåga är det svårt att se riskerna. Verkligheten fungerar dock som den gör och går det inte så går det inte. Så här i efterhand är det lätt att inse att ansvariga politiker och chefen på kärnkraftverket i Fukushima axlade ett ALLDELES för stort ansvar. Det är ett extremexempel, men det händer hela tiden, överallt. Höga chefer som tilldelats ansvar avgår, kvitterar ut en grotesk ersättning för olägenheten och lämnar organisationen de fick betalt för att ansvara för. Demokratin kan aldrig bli hållbar innan vi kommet tillrätta med dessa problem, innan vi tar kunskaperna som finns på allvar och slutar bygga luftslott på orimliga drömmar om kakor man både kan äta och ha kvar. Det behövs kunskap om och en syn på makt som fungerar, och ansvaret som fördelas måste vara väl balanserat. Blir det för utspritt blir det meningslöst, och blir det för fokuserat blir det orimligt och kommer bara att fungera i teorin, vilket är förenat med enorma risker. Det som just nu händer i USA manar till eftertanke. Riskerna som Trump utsätter världssamhället för är oöverskådliga.

Specifikt: är det en klok idé att tänka sig även tjänstemännen ska representanter, med allt vad det innebär av krav på både ideologisk representation och spegling (närvarons politik).

I en samhällsorganisation som inte tar hänsyn till kunskaperna som finns om makt är det lätt att ta beslut och införa regler och bygga strukturer som ser bra ut på pappret, men som inte fungerar i praktiken. Tjänstemännen är nödvändiga för att demokratin ska fungera, men får de för mycket makt eller om ansvaret som vilar på deras axlar är för stort (och här talar jag om verkligheten, inte om människors uppfattningar) går det ut över demokratins funktion och hållbarhet. Balans, återigen. Fast jag är övertygad om att man tänkt på detta inom statsvetenskapen. Jag slår troligen in öppna dörrar här.

Nyckeln till framgång tror jag handlar om att inte bara rusa på, utan stanna upp och reflektera. Tid att tänka framstår allt mer som en av kunskapens, demokratins och hållbarhetens allra viktigaste resurser och samtidigt en bristvara. Det öppnar upp för fler drömmar och orimliga antaganden om vad en människa klarar av och hur mycket ansvar en individ kan axla utan att systemet brakar samman. Kanske skulle man kunna se rollen som tjänsteman som ett slags värnplikt, något som alla måste prova på innan man får tillgång till högre utbildning eller ansvarsfulla poster i samhället? Kanske ska man inte skapa en kår av experter som år efter år sitter på positioner med makt och med inflytande över ansvarsfördelningen? Solidaritet och ödmjukhet är viktigt, och om alla under en period i livet tvingas dra sitt strå till stacken skulle förståelsen för demokratins svårigheter och utmaningar öka i samhället, och alla skulle dela en viktig erfarenhet som svetsar samman befolkningen.

Förståelse för vad det är för problem vi har att hantera är också avgörande. Här liksom i så många andra fall tror jag problemet är att demokratin behandlas som ett komplicerat problem när det i själva verket är ett komplext problem. Komplexa problem kräver en helt annan syn på ledarskap, och följaktligen en annan syn på makt och ansvar. Den som ansvarar för ett komplicerat problem kan driva igenom beslut, kontrollera processen och skaffa sig en överblick som stärker ledarens makt, vilket inte gynnar demokratin och hållbarheten. Ett komplext problem kräver ödmjukhet, och förstår vi att demokratin är ett komplext problem kommer synen på ledare att förändras för det krävs helt andra egenskaper för att axla ansvaret för en sådan organisation. Fokus skulle riktas från LEDAREN till gemenskapen, vilket skulle främja solidaritet och gemensamma ansträngningar. Tjänstemännen skulle inte avkrävas ansvar och resultat på samma sätt som i ett system som är fixerat vid prestation och måluppfyllelse. Organiserandet av samhället och demokratin skulle bli mer processorienterad och fokus skulle riktas mot det som är här och nu, och på det som görs idag, med och mot människor.

Pengar och begäret efter rikedom samt kravet på tillväxt ser jag också som ett slags elefant i rummet, som en sak eller aspekt som inte får problematiseras. Alla vill ju bli rika ... Alla vill ha sänkt skatt och få ut mesta möjliga av insatt kapital. Det går inte och det faller på sin egen orimlighet. Verkligheten fungerar som den gör, inte som människor vill och önskar. Hopplösa drömmar kan vara sköna att förlora sig i, men det går inte att bygga en hållbar demokrati på drömmar, bara på principer och ordningar som fungerar. Jag tror därför på tvärvetenskaplig samverkan, och på mellanmänskliga, lärda samtal i vardagen. Kanske är bildning ett mål som fungerar? Då skulle pengarna bli ett medel, istället för som i dag, ett mål i sig. Kanske skulle vi då få en annan syn på makt och ansvar, som bättre harmonierar med verkligheten så som den faktiskt fungerar? Kanske är det förvaltningspolitiska problemet bara ett problem eftersom människan bortser från eller inte förstår vilka kunskaper som är viktiga och användbara och vilka som är mer av karaktären önsketänkande? Kanske, men jag vet inte. Tror dock att det behövs en annan typ av samtal för att främja en mer hållbar demokratisk utveckling.

Mikropolitik och segmenteringar 30

Närmar mig slutet av kapitlet/platån. Denna reflektion utgår från det näst sista stycket. Serien poster har varit kusliga att skriva, för det är som teorin och kulturen där ute gått hand i hand. I början fanns tendenserna där, men då handlade skrivandet mer om teorin än om samhället. Det där förändrades under hösten, och här under den senaste veckan är det som Deleuze och Guattari förvandlats till samtidskommentatorer.

Fascismen har alltid funnits där som ett hot. Den uppstod inte i Europa på 1930-talet, och den dog inte efter andra världskriget. Den är en del av helheten, en evig utmaning som alla demokratier måste ha kunskap om och handlingsstrategier för. Annars kan demokratin inte fungera. Händelserna i USA under Donald Trumps första vecka som president visar hur snabbt allt kan förändras. Viktigt att förstå att en människa aldrig gör hela skillnaden. Det är inte Trump som är ensam skyldig även om han får ta på sig en stor del av ansvaret. Förändringen växer fram mellan människor och är en effekt av kulturen som helhet. Kultur, brukar man säga, äter strukturer till frukost. Det stämmer, åt båda håll. Ingen struktur i världen kan förhindra kulturell förändring när den väl satts i rörelse.

Vart är vi på väg? Det händer saker här hemma också. I fredags, på minnesdagen av förintelsens offer, meddelar Moderaterna att partiet ska inleda samtal med Sverigedemokraterna. Tanken och timingen är kuslig. "Det är oartigt att tacka nej när man får en inbjudan", svarade Anna Kindberg Batra som för bara någon vecka sedan avfärdade alla tankar på ett närmande mellan M och SD. Kraften i rörelsen kommer underifrån, inifrån, mellan. Ledarna är bara marionetter. Varken M eller SD är nazistiska partier, men om man verkligen menar allvar med att man värnar demokratin finns en hel massa saker att tänka på, för den politik man söker mandat för är en karbonkopia på den politik som ledde fram till Hitlers maktövertagande 1933, vilket är årtalet i titeln till Platån som här närmar sig sitt crescendo. 

We are not invoking any kind of death drive. There are no internal drives in desire, only assemblages.

Begäret som driver processen och förändringsrörelsen har inget mål, det är bara en kraft, en rörelse som lever sitt eget liv. Genom medvetna och strategiska beslut kan rörelsen påverkas, men bara på marginalen. Utvecklingen mot eller bort från fullt utvecklad fascism kan främjas eller motarbetas, men det krävs kunskap och förståelse för att sätta sådana försök i verket. Att ignorera eller isolera, stänga ute eller demonisera, är åtgärder som ligger nära till hands, men det sättet att agera riktar bara in sig på symptomen, inte på den underliggande sjukdomen. Åkesson och hans partikamrater leder inte SD, de befinner sig bara i framkant av en rörelse som ingen kan kontrollera. När M nu närmar sig SD legitimeras dock deras politik och nya vägar för begäret att kanaliseras öppnas. Det är en farlig väg som anträds. Förhoppningsvis inser moderatväljarna vilken risk det är att sträcka ut handen till ett parti som SD. Opinionssiffrorna är en annan mäktig kraft och får inte AKB tydliga signaler om att M slagit in på den väg väljarna vill kommer hennes dagar som ledare vara räknade. SD har allt att vinna och inget att förlora på samtalen. För moderaterna gäller det omvända, vilket visar desperationen i handlingen och indikerar hur stark viljan till makt är. Det är oroande att bara kunna se på när både Trump och M leker med tändstickor i närheten av ett krutupplag. Okunskapen om vilka krafter man satt i rörelse och flirtar med är det som skrämmer mest.

Desire is always assembled; it is what the assemblage determines it to be. The assemblage that draws lines of flight is on the same level as they are, and is of the war machine type.

Begär är alltid kanaliserat, det växer fram mellan och påverkar sammanhanget som helhet. Här handlar det om ett begär efter makt. Styrning kräver kontroll som leder till disciplinering som leder till effekter på en rad olika områden. Krigsmaskinen är kanaliserad rörelse som ser ut att vara kontrollerad och organiserad, men som i själva verket när som helst kan förändras till oigenkännlighet. Eftersom fascismen finns överallt, som virtualitet, kan den plötsligt kristalliseras och snabbt sprida sig i ett sammanhang. Viljan till makt är inte en dödsdrift, men den bär på frön till sin egen undergång eftersom krafterna är så starka att ingen enskild kan betvinga dem. Därför är det inte människorna som vill, de leker som sagt "bara" med elden, det är viljan som vill och dess kraft är stor nog att krossa människorna som ovetande om riskerna och i den naiva jakten på opinionssiffror spelar ett spel där människan bara är brickor.

Mutations spring from this machine, which in no way has war as its object, but rather the emission of quanta of deterritorialization, the passage of mutant flows (in this sense, every creation is brought about by a war machine).

Deleuze och Guattari skiljer mellan maskinisk och mekanisk. Ett totalitärt samhälle är en mekanisk helhet där diktatorn i toppen har kontroll över strukturen och förändringen. Där hålls samhället ihop med hjälp av tydliga regler och en väl utvecklad kontrollapparat. Fascistiska samhället är istället maskiniska. På ytan liknar de båda samhällstyperna varandra, men ifråga om destruktiv kraft är skillnaden stor. Fascismen är ett slags resonans vars självsvängning snabbt kan gå överstyr. Inledningsvis ser det ut att gå att kontrollera kraften, vilket högern i Tyskland på 1930-talet utnyttjade för egna syften. Får vi bara makten kan vi hantera Hitler, tänkte man. Han sågs inte som en ledare att ta på allvar. Nej, fascismen är ingen ideologi som andra, inte en tankemodell man samlas kring, förhandlar om och driver sin politik i riktning mot. Fascismen är rent begär, och det växer som sagt fram mellan. Ledaren är bara ett redskap. Hen följer med i rörelsen och är lika mycket ett offer som alla andra. Åkesson säger att det är känslan som räknas, för det är därifrån hans makt och inflytande kommer. Därför är det så farligt att göra som AKB, att tro att det går att liera sig med företrädarna för makten, för ingen kan kontrollera det underliggande begäret. Rädsla för det okända i kombination med viljan till makt är en livsfarlig cocktail.

There are many reasons to believe that the war machine is of a different origin, is a different assemblage, than the State apparatus. It is of nomadic origin and is directed against the State apparatus. One of the fundamental problems of the State is to appropriate this war machine that is foreign to it and make it a piece in its apparatus, in the form of a stable military institution; and the State has always encountered major difficulties in this.

Framgång är lockande. Känslan när antalet följare eller anhängare ökar är berusande. Den kan hur lätt som helst ta över. Ideologi kan vara en ritning att förändra verkligheten utifrån, eller en karta att orientera sig efter. Fast ideologi kan också vara en föränderlig uppsättning ord som anpassas efter opinionens önskningar. Populismen handlar bara om makt, inte om något annat. Poulismen är underordnad känslan och står därför vidöppen för viljan till makt. Ett demokratiskt system som inte ser, förstår och har verktyg att hantera riskerna balanserar på randen till avgrunden. Det är mäktiga krafter vi har att göra med, och den punkt varifrån det inte finns någon återvändo är omöjlig att peka på i förhand. Att den finns och att risken är stor att man passerar den obemärkt råder det dock ingen tvekan om.

It is precisely when the war machine has reached the point that it has no other object but war, it is when it substitutes destruction for mutation, that it frees the most catastrophic charge.

Plötsligt förändras allt. I ett slag och utan att något ändrats är allt annorlunda. När viljan till makt satts i rörelse och kommit i självsvängning är förändringen exponentiell, inte linjär. Då vänds makten, ordningen och kontrollen mot människorna som trodde de var ledare. Hitler ledde inte Tyskland i fördärvet, nazisterna kanaliserade viljan till makt och gav sken av att man hade allt under kontroll. Fascismen fungerar lite som uran i ett kärnkraftverk. Om kraften inte hanteras varsamt kan den snabbt utvecklas till en härdsmälta, och passerar man gränsen för när inget finns att göra för att hindra katastrofen kommer allt och alla att förgöras. Därför är SD så farliga. Det är inte ett parti som liknar de andra, de är företrädare för och kanaliserar bara en makt som kommer underifrån. När M öppnar dörren till samtal bjuds krigsmaskinen in i statsapparaten. Syftet med samverkan är att störta regeringen och ta makten, men makt är som sagt inget man har, den kan man bara påverka på marginalen. Ingen vet därför vad som kommer att komma ur samverkan, inte om den blir framgångsrik. För om folket ser och förstår riskerna och låter bli att rösta efter hur det känns och istället engagerar sig i arbetet med att bygga något varaktigt av kunskap och från grunden, kommer samtalen mellan M och SD att deterritorialisera partierna och lösa upp organisationerna. Inget vet dock något om utfallet. Det är det skrämmande. Ignoransen och arrogansen. Övertygelsen, byggd på faktaresistens, om att det går att kontrollera det okontrollerbara, är ett hot mot demokratin.

Mutation is in no way a transformation of war; on the contrary, war is like the fall or failure of mutation, the only object left for the war machine after it has lost its power to change. War, it must be said, is only the abominable residue of the war machine, either after it has allowed itself to be appropriated by the State apparatus, or even worse, has constructed itself a State apparatus capable only of destruction. When this happens, the war machine no longer draws mutant lines of flight, but a pure, cold line of abolition. (Later, we will propose a theory of the complex relation between the war machine and war.)

Detta är vad som sker när fascismen kristalliserats och tagit över samhällsmaskineriet. Viljan till makt har inget annat mål än just makten, så när framgången är ett faktum famlar ledarna i blindo. När segerchampagnen är uppdrucken och segerfesten är slut står samhället där, värnlöst inför maktens destruktiva begär efter kontroll för kontrollens skull. Då är det för sent att tänka om och göra rätt. Så fungerar fascismen, och därför är det så farligt att lyssna på vad ledarna för SD säger, för de, lika lite som någon annan, har den blekaste aning om vad de gör.

Den närmaste tidens händelseutveckling kommer att bli avgörande. Besluten som i rask takt tas i Vita Huset och nyheterna från USA i dessa dagar är oroväckande tecken på hur bräcklig demokratin är och hur farlig populismen är.

Faktasamhället är inte ett kunskapssamhälle

Förra bloggposten handlade om kunskapsskolan. Utgångspunkten för resonemanget var Inger Enkvists ledare i SvD. Hon har skrivit en ny ledare, denna gång är jag inte lika imponerad, men det börjar bra. Enkvist visar hur man med ett svep över innehållet i en helt vanlig dagstidning kan skaffa sig en god bild över samtidens tendenser. Hon skriver.

SvD har haft en bra vecka. Lägger man ihop insikter från ett par artiklar som publicerats de senaste dagarna kan läsaren få insikt om varför Sveriges framtid är allvarligt hotad. 

SvD-skribenten Ola Wong säger i sin krönika den 27 januari att ”sanningens infrastruktur” bygger på ”forskning, skolan, domstolar, medier” och förutspår att det parti som återknyter till verklig expertis och vetenskapligt tänkande kommer att få väljarnas stöd. Detta är väl formulerat och helt riktigt, men då gäller det ju att de här instanserna försvarar sanning. Hur fungerar skola och forskning i Sverige just nu?

Forskningen, skolan, det juridiska systemet och medierna är några av demokratins viktigaste institutioner. När Donald Trump i kraft av sitt presidentämbete försökte införa ett inreseförbud till USA grep domstolsväsendet in och stoppade beslutet. Hade USA varit en diktatur hade Trump kunnat agera som den företagsledare han ser sig om, men så är det nu inte. Fast han är trots allt vald av folket, om än inte av en majoritet. Som jag förstått saken är det bara en fjärdedel av medborgarna som faktiskt lagt sin röst på Trump. Hälften av befolkningen röstade inte. Oviljan hos många att engagera sig i den demokratiska processen i kombination med en (medvetet spridd och underblåst) misstänksamhet mot medier och forskning, försvagar demokratin. Och om den imploderar är det för sent att göra något, för som Theodor Kallifatides skrev på Twitter igår: För att gå från diktatur till demokrati krävs oftast en revolution, men att gå från demokrati till diktatur krävs bara att tillräckligt många slutar bry sig, vilket är just vad som håller på att hända, inte bara i USA utan även här hemma där allt fler säger att politik inte intresserar dem. Det största risken mot demokratin är att den tas för given, vilket den aldrig kan göra, och där har skolan en enormt viktig uppgift att fylla.

Den 27 januari intervjuas också en avhoppad gymnasielärare i matematik och fysik. Denne säger att uppgiften att vara en bra matematiklärare är omöjlig. I årskurs 2 på gymnasiet hade han klasser, där en tredjedel av eleverna inte kan mellanstadiets kurs. Han tänks alltså först lära dem mellan- och högstadiets kurs, första årskursens kurs och sedan andra årskursen som är hans egentliga uppdrag. Samtidigt är timantalet som han har tilldelats redan från början så lågt att det är hart när omöjligt att fullgöra uppgiften bra, även om eleverna hade de förkunskaper de ska ha. 

Samma dag får vi också veta att regeringens satsning på utbyggd lärarutbildning inte går bra. Det tas in allt fler studenter med allt lägre förkunskaper, men studenterna tenderar att hoppa av därför att de inte klarar kraven. Det sägs inte i den här artikeln, men det är väl känt att kraven i lärarutbildningen är mycket låga jämfört med dem som finns i andra utbildningar. Så problemet är större än vad som sägs, nämligen att det också släpps ut lärare med avslutad utbildning som har helt otillräckliga kunskaper.

Liksom med demokratin kan kunskapen i ett samhälle aldrig bli bättre och mer användbar än vad befolkningen som helhet låter den bli genom sitt engagemang för den. Detta reflekterar Enkvist också över, i alla fall över kunskapens, innehålets, utarmade kvalitet. Jag håller med henne om skolans viktiga roll, men sedan går hon vilse och faller in i samma ohederliga och intellektuella resonemang som många högerdebattörer hänger sig år och som går ut på att problemen i skolan och samhället är postmodernismens fel, genom att ge Uddhammar stöd för sin (dåligt underbyggda) tes som jag skrev om här i veckan. Jag tror den typen av kritik gör mer skada än nytta för kunskapen och demokratin.

En som verkligen förstått och som skriver klokt om kunskapens roll i det öppna och hållbara samhället, och som dessutom förstår skillnaden mellan faktasamhället och kunskapssamhället är Anna-Lena Laurén som skriver i DN, under rubriken: "Det öppna samtalet förutsätter en gemensam uppfattning om det rimliga", vilket faktakramarna missar, eller medvetet bortser från. Kunskap är aldrig samma som fakta, det förklarar Laurén på ett mycket pedagogiskt sätt.

Jag får ibland mejl av läsare som ber mig redovisa mina källor. Majoriteten av dem vill helt enkelt veta mer, till exempel vilka ryska medier jag rekommenderar. Ibland frågar de hur jag kan veta att något stämmer. Jag svarar alltid på de här mejlen. Det är legitima frågor som jag är skyldig att besvara som journalist.

Transparens och öppenhet är en förutsättning för demokratin och vetenskapligheten. Att tydligt redovisa vilka källor man lutar sig mot och att vara noga med att presentera tydliga argument som går att följa och som kan falsifieras är en av kunskapssamhällets viktigaste principer, som även medierna måste hålla på även om deras etiska regler ser lite annorlunda än än vetenskapens. På senare tid har denna princip kommit att utmanas från ett lite oväntat håll, och detta vill jag uppmärksamma. Skillnaden mellan ett kunskapssamhälle och ett faktasamhälle är ytligt sett inte så stor, men den är avgörande för demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.

På senare tid har jag dock börjat få mejl av läsare som ber mig bevisa rena sakförhållanden. Nyligen ville till exempel en läsare att jag skulle bevisa för honom att Ryssland har rustat upp. I femton år har den ryska statsledningen satsat på nyinvesteringar i armén, höjt officerarnas löner, uppdaterat vapenarsenalen – och talat om detta offentligt. Det ville alltså vederbörande att jag skulle ”bevisa”.

Detta är en generell beskrivning av hur de alternativa medierna agerar. Med hjälp av hårt vinklade fakta sprider man sanningar som modellerats för att passa in i den världsbild man vill sprida för att få igenom sin politik. Det är lika bedrägligt som att ljuga med statistik. Fakta är något annat än kunskap, och kunskapssamhället är ett samhälle där förmågan att kritiskt granska de fakta som presenteras är väl utvecklad. Detta är skolans uppdrag, att sprida kunskap, inte förmedla fakta. För all fakta är som sagt mer eller mindre alternativ, men alla alternativ är inte fakta. Jan Sjunnesson och hans kumpaner på Avpixlat och andra alternativa medier ser sig som sanningens riddare när de sprider sina fakta. Fast eftersom de bara sprider sådana fakta som passar deras syften är de oärliga, och bryter mot både vetenskapens och mediernas etiska regler sig säger att även fakta som talar mot ska redovisas för att uppnå transparens och underlätta den kritiska granskningen. Varken vetenskapen, public service eller demokratin har något annat att sätta emot än sin etiska kompass och allvaret i det kritiska uppdraget. Därför bjuds lögnaren Sjunnesson (han har publicerat lögner om mig och har försökt misstänkliggöra mig och min person, vilka fortfarande står på Avpixlar och dessutom kommer upp om man googlar mitt namn) in till SVT och får där stå oemotsagd och tala om vikten av fakta, samtidigt som han sprider uppfattningen att SVT är opålitliga på Avpixlat där man aldrig skulle agera på motsvarande sätt. Enda sättet att möta alternativmediernas utmaning mot demokratin är att skolan och vetenskapen verkligen får möjlighet att ägna sig åt kärnverksamheten.

I höstas träffade jag en aktivist i Moskva som vill resa statyer över Ivan den förskräcklige. Jag frågade varför man vill hedra en person som var känd för sin grymhet. Aktivisten ställde då omedelbart motfrågan: Enligt vilka källor? Han pekade belåtet på en hög böcker som låg på skrivbordet och meddelade att dessa var hans ”källor”.

Kravet på fakta, källor, evidens drivet in absurdum visar skillnaden mellan faktasamhället och kunskapssamhället. Skillnaden är inte stor, men den är avgörande. När den här typen av frågor debatteras, vilket är ett vanligt sätt att avgöra frågor idag går det alltid att hitta fakta som motsäger det ens motståndare säger. Faktasamhället bygger på missuppfattningen av vetenskapen bevisar saker och ting, vilket den inte gör. Vetenskapen undersöker verkligheten och försöker förstå. Vetenskapen falsifierar, och den principen är viktig att värna i ett kunskapssamhälle. I ett kunskapssamhälle finns inget utrymme för alternativa fakta, för basen i samhället är kunskap, inte fakta. Kunskap är aldrig förtig, kunskap är en process där fakta hela tiden vägs mot kritisk analys och reflektion. Faktasamhället är vidare ett debattsamhälle, medan kunskapssamhället är ett samtalande samhälle som värnar bildningen.

Vad ska man svara på det? Att historisk bevisföring inte går ut på att kasta fram en hög dokument och påstå att de utgör sanningen utan på åratal av tålmodigt, professionellt arbete, som dessutom ofta förutsätter växelverkan mellan olika yrkeshistoriker? Att det är den sortens arbete till sist brukar utmynna i en uppfattning som de flesta respekterade historiker i både Ryssland och väst i stort kan omfatta?

Fakta står för sig själva medan kunskap alltid är kollektiv. Fakta är statiska, men kultur är dynamisk och samma fakta kan tolkas på olika sätt. Därför är sanning ett problematiskt ORD, för det som är uppenbart på en manifest nivå kan man betrakta på olika sätt beroende på vem man är och hur man ser på världen, samhället och medmänniskorna. Kunskapssamhället är ett ödmjukt samhälle som förstår komplexiteten och mångtydighet. Faktasamhället är ett arrogant samhälle som banar väg för starka ledare, kontroll och rensningar av olika slag. Det räcker att det finns fakta som ger stöd för det man vill för att man ska få gehör för besluten. Faktasamhället är ett totalitärt samhälle. Kunskapssamhället är demokratiskt. Därför är Lauréns artiklar och insikter så oerhört viktiga för alla som värnar och vill försöka förstå demokratin och dess utmaningar.

Bägge exemplen är klassiska fall av faktaresistens, men också av något annat. Alla krav på ”källor” och ”bevis” som en massa debattörer nu kastar omkring sig är ett sätt att vända bort uppmärksamheten från det faktum att det finns vissa grundläggande sakförhållanden och historiska fakta vars existens vi inte borde lägga ned tid på att dividera om.

Det är fullt legitimt att dra olika slutsatser av sådana historiska fakta som Ivan den förskräckliges massaker av befolkningen i Novgorod 1570 eller skotten i Mainila som Stalin fabricerade år 1939 för att kunna anfalla Finland. Men att gå i debatt om huruvida detta verkligen har ägt rum är meningslöst.

För dessa debattörer är det emellertid hela poängen. Ju mer de får alla andra att gräva ned sig i små detaljer för att bevisa sådant som är sedan länge klarlagt, dess bättre. Många debattörer använder en annan variant på samma teknik. De bestrider inte att en händelse har ägt rum utan relativiserar den i stället till oigenkännlighet.

Postmodernismen försöker förstå hur relativiseringen fungerar, det är inte en ideologisk uppslagsbok som ger instruktioner för hur man kan agera bedrägligt. Tyvärr kan kunskapen användas på det sättet, men bara i ett faktasamhälle. I ett kunskapssamhälle där man verkligen vill förstå och förhåller sig ödmjuk inför kunskapen inser man hur viktigt det är att värna det man inser är värdefullt och viktigt. Demokratin är det minst dåliga styrelsesättet och den kan aldrig bli starkare än medborgarnas samlade engagemang och förståelse för komplexiteten. Samma gäller kunskapen, som aldrig är given. Faktasamhället är ett falskt samhälle för det ger sken av att värna sanningen, men är istället en samhällelig variant på trixandet med statistik för att ge skev av det man bestämt sig för är sant. Bara för att det finns fakta betyder inte att påståendet håller för en vetenskaplig granskning, vilket är en skillnad som klimatforskarna brottas med att försöka sprida i samhället. Kunskapen faller dock platt om inte skolan verkligen fungerar och det går aldrig att sprida förståelse för komplexitet i ett samhälle som söker snabba, enkla svar.

Till saken hör att mycket i historien och världspolitiken är motstridigt. Jag har ofta tänkt på det som finländare – på att Stalin anföll Finland år 1939 och på att Finland två år senare gick med i tyskarnas anfall mot Sovjetunionen för att ta tillbaka förlorade områden. Det var inte konstigt att Finland ville ha tillbaka Viborg, landets andra stad. Förlusten var jämförbar med att Sverige skulle förlora Göteborg. Men det betyder inte att till exempel koncentrationslägren som finländska armén grundade utanför Petrozavodsk var försvarliga, eller att man döpte om staden till Äänislinna.

Att därmed dra slutsatsen att Finland var exakt lika skyldigt som Sovjetunionen till kriget är inte rimligt. Men samtidigt är det självklart att varje historiska skeende ska genomlysas. Det är hela poängen med det öppna samhället. Allt ska tåla granskning.
Vår värld består av motstridigheter. Vad som räddar det öppna samhället är en gemensam uppfattning om det förnuftiga och rimliga. Det är viktigt att slå vakt om det uppriktiga samtalet, det som inte handlar om att markera, att vinna poänger eller att få retweets. Det handlar om den mödosamma processen att förstå.

Tänker osökt på vad jag skrev här på Flyktlinjer för att tag sedan, om New Public Management, som jag ser på ett faktafenomen, ett sätt att se på organisering av det offentliga som ligger i linje med faktasamhällets syn på kunskap. Avslutar med dessa ord, för klockan springer iväg och jag måste ta tag i tvätt och annat.

Jag vill bidra med vad jag kan i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle där så många som möjligt får plats och kan finna sig tillrätta och leva det där goda livet som är den slogan man valt i den region jag lever och verkar i. Arbetslöshet, sjukskrivningar, växande klyftor är problem som drabbar alla, inte bara dem som hamnar utanför, inte bara dem som slås ut i konkurrensen. Vi har alla ett gemensamt ansvar för samhället eftersom samhället är alla vi, tillsammans. Man kan tycka vad man vill, men problemen går inte att sopa under mattan. Ett enskilt företag eller en organisation som upprätthåller tydliga gränser mot omvärlden kan hålla illusionen om fullständig kontroll vid liv och man kan under en tid hålla lönsamheten igång och kanske till och med öka den, men förr eller senare kommer verkligheten ikapp. Alla behöver kunskapen som utbildningssystemet förvaltar och alla kan och kommer att bli sjuka och behöva vård. Hotet om arbetslöshet och utslagning, som till viss del kan motivera anställda att pressa sig och fokusera, kan också vändas till förlamande rädsla. Samhället är en helhet och allt som sker däri händer på insidan. Segregering innebär bara att människor med olika förutsättningar lever separerade från varandra, det betyder inte att problemen försvinner.

Pengar är bra att ha, men livet består av enormt mycket mer. Som humanioraforskare och lärare i organisation för jag människans talan. New Public Management handlar om andra saker och sätter effektiviteten och lönsamheten i fokus. Det är ett system som kräver att människan anpassar sig. Att tvinga människor anpassa sig efter systemen må vara ekonomiskt försvarbart, men frågan jag ställer är om det är försvarbart utifrån ett mänskligt perspektiv? Det är den avgörande frågan för alla människor. En tid kan individer ignorera frågan, men förr eller senare kommer livet och verkligheten ikapp en.

Varför har det kommit att anses suspekt att LITA på sina medarbetare? Hur gick det till när ekonomin gick från att vara ett medel till att bli ett mål? Jag ser det som en konsekvens av att faktasamhället kommit att få allt mer inflytande över kunskapssamhället, vilket öppnar upp för alternativa fakta, resistens mot kunskap, fixering vid evidens, kontroll, styrning och kvalitetssäkring. Det är en farlig väg att gå för den banar väg för arrogans. 

Demokratin, kunskapen och hållbarheten kan vara värnas genom gemensamma ansträngningar och ödmjukhet inför verklighetens mångtydiga komplexitet. Kunskapssamhället är ett demokratiskt, öppet och hållbart samhälle, men det kräver mångas engagemang, kritik förmåga och solidaritet för att kunna stå emot utmaningarna som det hela tiden utsätt för. 

Utan att misslyckas går det inte att lyckas

Inger Enkvist skriver om skolan och kunskap i SvD, och jag improviserar kring hennes ord och tankar. Grundtanken är att en skola vars uppdrag är att se till att alla lyckas aldrig kan vara en verklig kunskapsskola. Kunskap är något mer än fakta. Det finns ingen alternativ kunskap, bara alternativa fakta. Fakta må vara komplicerade, men just därför hanterbara och möjliga att mål- och kvalitetssäkra. Kunskap däremot är komplext, för det handlar inte bara om det man vet utan minst lika mycket om det man inte vet, och även om det som inte går att veta. Utan ödmjukhet inför svårigheten i uppdraget, utan respekt för vetandets gränser finns ingen kunskap. Kunskap är inget man blir färdig med, det handlar för individen om en livslång process, en strävan efter vishet. För samhället och mänskligheten är vetande och klokskap garanten för hållbarhet. Utbildning handlar ytterst om att lära sig hantera komplexitet, om att skaffa sig insikt i hur livet, kultur och verkligheten fungerar. Det mål- och kvalitetssäkrade faktasamhälle som växer fram är en komplicerad maskin som går att kontrollera. Ett plus ett är två, det går att bevisa. I teorin fungerar det att kontrollera ett system, men det bygger på att systemet är avgränsat. Bara där och då kan resultat kontrolleras och vägen mot målet effektiviseras. Verkligheten är dock aldrig avgränsad, det är öppen, dynamisk och komplex. Kunskapsutveckling är som evolutionen styrd av slumpen, i samspel med rådande förutsättningar. Vetande uppstår mellan och har ingen riktning. Kunskap är det som fungerar, när det fungerar, där det fungerar och så länge det fungerar. Vilken skola man får beror på hur man ser på kunskap och vilken verklighetsuppfattning utbildningspolitiken utgår från.

Skolfrågan är het och politikerna debatterar flitigt. Fakta om än det ena än det andra läggs triumferande fram för att leda i bevis att motståndarsidan har fel och att det egna partiets utbildningspolitik är bäst. Så länge man befinner sig i teorin och diskuterar hur det borde vara går processen att kontrollera. Förr eller senare måste dock orden och tankarna omsättas i handling i den komplexa verkligheten. För en politiker som väljer att bara luta sig mot fakta är det enkelt och självklart att skolan ska vara si eller så, att hen har rätt och motståndarna fel. Men alla som känner vardagen ute på skolorna och som värnar kunskapen förstår att utbildning inte fungerar som man vill och önskar. Vi får helt enkelt den skola och de kunskaper vi förtjänar. Allt handlar om vad man verkligen vill, och det gäller både politiker och elever. Om skolpolitiken bedrivs för att politikerna söker makt och inflytande, alltså om förslagen läggs fram för att locka väljare, resulterar det i en annan skola än om målet med skolpolitiken är kunskap.

Barns förmåga till koncentration när det gäller Pokémon och Lego kan slå vuxna med häpnad. Få vuxna torde kunna tävla med barn, när det gäller inlärning av de många egendomliga Pokémongestalterna och de komplicerade regler som råder i den världen. Barns ihärdighet när det gäller att träna sin spelskicklighet är imponerande, och de ger sig inte inför främmande språk, eftersom många spel bara finns på engelska.

Om barn kan lära sig namn på Pokémonfigurer, varför skulle de inte kunna lära sig namn på städer? Om de kan lära sig komplicerade regler för att spela med Pokémonkort, varför skulle de inte kunna lära sig grammatik och rättstavningsregler?

Om de kan koncentrera sig på instruktionen till ett Legobygge, varför skulle de inte kunna göra mer avancerade matematikuppgifter? Svensk skola förbarnsligar elever genom att inte förvänta sig verkligt goda prestationer av dem.

Vad vill vi, egentligen och på allvar? Det spelar en avgörande roll för utfallet. Pedagoger brukar säga att människan har en inneboende vilja att lära, och jag håller med om det, men ingen kan få någon annan att vilja lära sig något hen inte vill. Barn och vuxna lär sig sådant de verkligen vill veta eller kunna, inte det som någon annan önskar. Därför kan en målsäkrad skola, vars uppdrag är att så effektivt som möjligt, utan kvalitetsförlust, leverera det resultat som beställts, aldrig bli en kunskapsskola. Det enda man kan få är det man verkligen vill, för det är bara det man ägnar sin tid och lägger sina resurser på att försöka få. Några garantier för framgång finns inte, det vet alla som drömmer om att bli en ny Zlatan. Han har fått horder av unga pojkar att fokusera och ihärdigt försöka. Även det omöjliga går att FÖRSÖKA nå. Ska samhället kunna bli hållbart måste det emellertid bygga på kunskap, på insikter om vad som faktiskt fungerar, vilket ofta är något annat än det man önskar. Och en kunskapsskola kan bara växa fram i ett samhälle som VERKLIGEN vill veta och som är ödmjukt inför verklighetens komplexitet. Människans förmåga att lära sig saker är enorm, men det är en ömtålig egenskap som bara fungerar om sökandet efter kunskapen bygger på en genuin vilja att verkligen veta. Ingen lärare i världen kan kontrollera eller styra den förmågan. Att lägga ansvaret för skolans resultat på lärarna är därför kontraproduktivt och leder bara till att folk mår dåligt, eller att duktiga lärare som vet och förstår, som vill och som kan undervisa, slutar och lämnar plats för lärare som bara bryr sig om lönen. Valfrihet är bra, men en kunskapsskola kan vi bara få om föräldrarna och eleverna VERKLIGEN söker kunskap. Är det betyg eller examina, pengar eller genvägar man söker kommer den viljan att styra ens val.

Internationellt används nu begreppet resilience eller grit, dvs. uthållighet, när det gäller att förklara varför det är viktigt att det ställs krav på barn och unga. Det som leder till personlig och också specifikt intellektuell utveckling hos en person är långsiktig och målmedveten strävan och en stark vilja att nå resultat. Begreppet innehåller idén att en person utvecklas av att övervinna svårigheter.

I ett samhälle där kunskapen verkligen står i centrum och där bildning ses som en reell tillgång, ett slags eftertraktat kapital, kommer fler att VERKLIGEN vilja veta. Läpparnas bekännelse eller hänvisningar till fakta fungerar inte, inte i verkligheten. Jag håller med Enkvist om att skolan behöver ställa krav, men det räcker inte att skolan som organisation och lärarna som profession ställer krav. För att eleverna faktiskt ska vilja inordna sig själva och verkligen sträva efter att leva upp till kraven som kunskapen ställer krävs att kunskapen verkligen uppfattas som eftersträvansvärd. Föräldrarna, politikerna, företagsledarna och samhället som helhet måste ställa kraven. Alla måste vilja veta. Det är den samlade kravbilden i samhället som helhet som styr vilken skola man får och som avgör dess möjligheter att vara en plats där kunskapen står i centrum. En skola byggd på föreställningar om hur det borde vara kan aldrig bli en KUNSKAPSSKOLA. 

Elever och inte minst pojkar visar stor uthållighet när det gäller dataspel, men varför finns det då problem med uthållighet i skolan? Svensk grundskola fokuserar på att kunna ge så många elever som möjligt godkänt i årskurs 9, men den ger knappt någon belöning till de enskilda elever som med hårt arbete når utmärkta resultat samtidigt som de elever som inte lyckas lär sig att hävda att misslyckandet beror på att de inte har fått tillräckligt stöd.

Målen ska nås, vägen dit ska kvalitetssäkras och verksamheten effektiviseras, eftersom pengarna placerats i centrum. Problemet är att man försöker kombinera två saker som inte går att kombinera. Skolan är en investering och den kostar pengar. Det finns inga genvägar till kunskap och det som är oförenligt kan aldrig föras samman med mindre än att man förnekar verkligheten. Kanske är det så man ska förstå talet om och hänvisningarna till alternativa fakta? Det är verkligheten som tränger sig på. Enda sättet att få ekvationen att gå ihop är att offra kunskapen, som är den svagaste länken. Och i teorin fungerar det. Donald Trump valdes till president, skolan kontrolleras och kvalitetssäkras, den högre utbildningen forskningsanknyts. En lång rad åtgärder sätts i verket och nya beslut tas hela tiden. Men verkligheten fungerar inte som makthavare vill, den fungerar i enlighet med sin egen logik och det blir som det blir. Vad som händer återstår att se, och det är alltid en öppen fråga. Det finns inga garantier. Fast en sak vet alla och det är ett människor kan förneka det mesta, men aldrig verkligheten. Klimatförnekaren Trump kan påverka politiken men han rår inte över koldioxidhalten i atmosfären eller jordens uppvärmning. Det går att lyckas driva en framgångsrik valkampanj, men att faktiskt leda ett land framgångsrikt är en HELT annan sak. Antingen lyckas man eller också inte, så fungerar verkligheten. Därför är det fel och verklighetsfrämmande att inte skolan också tillåts fungera på samma sätt. En skola vars mål är att alla elever ska få betyg och examina kommer att leverera det resultatet. Men en skola vars mål är kunskap kan aldrig garantera att det målet nås. En målsäkrad skola kan aldrig bli en kunskapsskola, det är en fåfäng och omöjlig dröm. Verklig framgång kan bara nås via ihärdiga försök och genom att man presterar på toppen av sin förmåga, genom att balansera på gränsen till misslyckande och ibland också gör det. Patrik Sjöberg hade aldrig slagit världsrekord i höjdhopp om han inte VERKLIGEN ville eller om han inte fått riva. Samma gäller kunskap, det går inte att fejka viljan att faktiskt lära. Det finns ingen alternativ kunskap, för då är det inte KUNSKAP och det finns inga genvägar till en kunskapsskola. Ett utbildningssystem som VERKLIGEN leder till kunskap kan aldrig växa fram i ett samhälle där inte kunskap har ett egenvärde och är hett efterlängtad av majoriteten. Bara där kommer barnen att vilja veta hur samhället och verkligheten verkligen fungerar och anstränga sig till det yttersta för att nå kunskap. Där och då behövs inga betyg, bara förutsättningar att kunna prestera på topp för både lärare och elever.

Med andra ord är svensk grundskola inte konstruerad så att elever lockas att gå framåt så mycket som möjligt. Grundskolan har aldrig haft någon avslutande examen, och det fanns inte ens från början ett krav på att elever skulle lära sig visst innehåll i varje årskurs. Hur ska eleverna utveckla uthållighet, när det inte finns något tydligt ”motstånd” i systemet, något som är svårt? Lärare uppmanas sedan decennier att utgå från den plats där eleven befinner sig, vilket lägger ansvaret på läraren och inte på eleven. I dataspel vet de som spelar vilken nivå de befinner sig på och vad de ska klara för att komma till en högre nivå.

För några år sedan läste jag Nietzsches samlade verk och skrev en serie bloggposter med utgångspunkt i hans filosofi. Det som drev mig att göra det var inget annat än viljan att skaffa mig egen, förstahandskunskap om vad han faktiskt skrev. Hade någon tvingat mig att läsa hade det aldrig fungerat. Återvänder till de texterna och hittar följande citat från boken Morgonrodnad, som jag menar skulle kunna vara vägledande för en kunskapsorienterad utbildningspolitik.

431

Motståndarens åsikter. -- För att mäta klarhet och svagsinthet också hos de klokaste huvuden, kan man lägga märke till hur de uppfattar och återger sina motståndares åsikter: i detta avslöjas det naturliga måttet hos varje intellekt. -- Den fulländat vise upphöjer, utan att vilja det, sin motståndare till ett ideal och befriar hans motsägelser från alla fläckar och tillfälligheter: först när hans motståndare på detta vis har blivit till en gud med blänkande vapen, tar han upp kampen med honom.

En sådan skola skulle jag vilja se. En skola där man mäter sig med varandra på ett ärligt sätt. En skola som bygger på tanken att det bästa sättet att hitta bra och viktig kunskap är att samarbeta. En skola där man lyssnar på och tar varandra på allvar. En skola där man får misslyckas, och misslyckas igen. Där man alltid får en ny chans, om man vill försöka och visar detta i handling. En skola där man uppmuntrar varandra för att alla självklart är den del av samma samhälle. Ett samhälle där man delar på förmågorna och jobbar gemensamt för allas långsiktiga överlevnad, med utgångspunkt i kunskap. Inte i alternativa fakta. Det är ett samhälle där man samtalar för att förstå varandra, istället för att debattera för att vinna makt och ära för egen del. Åter till Enkvist, innan det är dags att avsluta.

Det behövs strukturförändringar i svensk skola så att elevers inlärningsförmåga tas till vara. Elever ska möta mål som bara kan uppnås med ansträngning. Lösningen är inte att skolans innehåll presenteras som dataspel utan att skolan slutar med att ta bort krav och ”svårigheter” och i stället i likhet med dataspel belönar uthållig ansträngning och måluppfyllelse.

Det behövs en annan syn på kunskap och en fördjupad förståelse för verkligheten, i både skolan och samhället. Bara så kan populism och försöken att relativisera bekämpas, bara så kan verklig hållbarhet uppnås. Kunskap är nödvändig för att nå de målen, och det fina är att kunskap ökar i värde om den delas. Ju fler som får tillgång till kunskap och som har förmågan att använda den, desto bättre är det för alla. Därför ska skolan inte sortera, inte målstyras och absolut inte effektiviseras. Lärare och elever ska inte kontrolleras. Höga krav kan bara nås om man håller fast vid dem, och det kan man bara göra om man inte låter den som inte gör vad som krävs eller saknar viljan att lära sig det man måste misslyckas. Ett examensbevis från en kunskapsskola är ingen man ska dela ut lättvindigt, då är det inte kunskapsinsatserna som belönas, utan något annat. Tänkande tar tid och kan inte skyndas på genom ökad kontroll. Skolans uppgift i ett kunskapssamhälle är att vara generös, i ordets vidaste mening. En förlåtande skola som tror eleverna om gott, som hjälper dem och som låter eleverna försöka, igen och igen, tills de klarar kunskapskraven och kan gå vidare till nästa nivå. Samma krav som barnen hängivet underkastar sig i spelvärlden alltså. Det är den skolan jag vill se förverkligad. Tar hjälp av Nietzsche igen för att visa hur jag tänker.

432

 Forskare och experimentatorer. - Det finns ingen allenagörande vetenskaplig metod som leder till kunskap! Vi måste handskas på försök med tingen, än dåligt, än bra och omväxlande visa dem rättvisa, lidelse och kyla. Den ene tilltalar dem som polis, en annan som biktfader, en tredje som nyfiken vandringsman. Ena gången avtvingar man dem något genom medkänsla, nästa gång med övergrepp; den ene tar sig framåt på vägen mot insikt genom att visa vördnad för deras hemligheter, en annan uppnår samma sak genom att indiskret och skämtsamt avslöja dem. Vi forskare är som alla andra erövrare, upptäckare, sjöfarare och äventyrare utrustade med en våghalsig moral och får väl finna oss i att på det stora hela bli betraktade som ondsinta.

Ju mer jag läser, lär och ju längre jag lever och rör mig i samhället och kulturen, desto tydligare blir det att det Nietzsche säger i inledningen till ovanstående aforism är en sann och riktig beskrivning av kunskapen. Det finns inte en väg, och följaktligen heller inte en individ som är bäst lämpad. Det finns bara upprepade försök, olika försök och samma försök men i nya kontexter. Försök, försök försök och ständiga misslyckanden. Det är vägen till kunskap, inte en väg utan många. Rörelse, överseende med olikheter och kollektivt arbete, för det gemensammas bästa. Vill se en skola som tagit fasta på detta, som främjar elevers och studenters förundran infört världens och livets komplexitet. En skola som ser positivt på nyfikenhet och misslyckanden. En sådan skola behövs för att fostra medborgare som kan orientera sig i verkligheten och för att vaccinera befolkningen mot populism och fascism, samt för att främja framväxten av ett kunskapssamhälle. 

Bara genom att knyta an till kunskap kan samhället bli hållbart

I tisdags hade jag den stora äran att få tala om kunskapsutveckling och forskningsanknytning för utbildningsberedningen vid Malmö högskola. Oerhört lärorikt, och samtidigt hedrande att få möjlighet att påverka med hjälp av ens tankar, om kunskap, kultur och hållbarhet. En tanke som kom upp i Malmö, i diskussionen efter mitt anförande, handlade om synen på kunskap som är en minst sagt dagsaktuell fråga. Ämnet för seminariet och det jag talade om var forskningsanknytning av högre utbildning. Och en av deltagarna sa som en reflektion något mycket klokt: Kunskap är något man måste knyta an till. Kunskap är som ett husdjur, en vän att lära känna, interagera med och förhålla sig ödmjuk inför. Lika viktigt är det att lära sig släppa taget om det man älskar, för allt är förgängligt, även kunskap. Ingen äger kunskapen, och verkligheten är som den är. Påminner än en gång om Karl Popper som menade att vetenskapen inget bevisar, den kan bara falsifiera. Därför är det viktigare att vara kritisk än att lita blint på sina resultat och källor, vilket är en tanke som allt mer förskjuts i bakgrunden och lätt glöms bort när New Public Management implementeras i vetenskapen och högskolans resultat ska styras mot (ekonomiska) mål.

Det gäller att se de stora mönstren, att inte förlora sig i detaljerna. Just nu händer det snabbt en massa olika saker både här hemma och ute i världen. Så mycket att det är svårt att hänga med i alla svängar. Kunskapen utsätts för hård press på en rad områden, och bilden som framträder om man tar sig tid att reflektera är skrämmande. På mindre än en vecka har det hänt fler genomgripande saker än på mycket, mycket länge. Och det handlar om just de sakerna jag arbetar med: Kunskap, kultur och hållbarhet. Behöver tid att tänka och möjlighet att smälta intrycken och bringa ordning i tankarna. Bloggar därför, och tar min utgångspunkt i en Ledare i Svd, som jag tycker visar på en oroväckande naivitet, inifrån Högskolesverige och forskarvärlden som nu mer än någonsin behöver samverka över alla möjliga och omöjliga gränser för att försvara kunskapen i ett samhälle som varken har tålamod, förståelse eller kunskap om förutsättningarna för att bedriva vetenskap. Att som Emil Uddhammar gör, utnyttja rådande läge för att plocka billiga poänger, delvis genom att agera precis på samma sätt som dem/det han kritiserar, är oroväckande naivt och på sikt farligt. Professorn i statsvetenskap skriver,

Ett tema under Donald Trumps valkampanj, liksom vid flera presskonferenser och kommentarer från hans nära rådgivare, har som bekant varit begreppet ”alternativa fakta”. Man har också diskuterat ”falska nyheter” från olika håll. 

I NBC:s program  Meet the press  diskuterade nyligen Trumps rådgivare Kellyanne Conway med programledaren Chuck Todd. Ämnet var presstalesmannens vid Vita huset, Sean Spicers uttalande, att det var fler åskådare vid Trumps invigning än vid Obamas 2009. Todd menade att det var falskt.

Kellyanne Conway menade dock att man inte borde göra så stor sak av uttalandet. ”Du säger att det var ett falskt uttalande”, sade hon till Chuck Todd, och fortsatte ”Sean Spicer, vår pressekreterare, gav alternativa fakta till det”.

När den dörren väl öppnats och allt fler kliver in i rummet där fakta förväxlas med åsikter finns ingen återvändo, det är en väg som leder mot undergången. Trump kommer bli varse vad det kan göra med hans redan skadade anseende, för medierna svämmar över av texter och klipp som visar att det krävs mer än en maktfullkomlig president för att utmana sanningen. Ingen äger nämligen sanningen. Sanningen är sant demokratisk. Antingen fungerar den, eller också inte, och den känner inga som helst lojalitetsband. Sanningen är sig själv nog, och den som vill vara i SANNINGEN måste anpassa sig och det som sägs. Problemet med sanningen är att det svårt att skilja den från sådant som inte är sant. Därför är det en farlig väg som Trump (och Uddhammar) anträder, och lägger man därtill makt och en vilja att driva igenom en politik som handlar mer om att ge fördelar till vissa och skapa problem för andra, kommer demokratin och kunskapen att få svårt att hävda sin rätt. Kunskap är något annat än sanning, för kunskap är det enda människorna har och kan få tillgång till. Sanningen är nämligen alltid förmedlad, och den bygger alltid mer eller mindre på tolkningar. Den som försvarar Sanningen utnämner sig själv och kunskaperna som hen förfäktar, till den rätta lärans uttolkare med tillgång till absolut kunskap. Det är vetenskapens motsvarighet till politikens diktatorer och guds ställföreträdare på jorden. Alla absoluta kunskapsanspråk är problematiska, just för att kunskap är ett så pass komplext begrepp. Det betyder absolut inte att man måste acceptera alternativa fakta eller ta olika former av resistens och förnekelse på allvar. Kunskapen måste försvaras, just för att kunskap är det enda sant demokratiska och hållbara sättet att förstå och förvalta samhället. Sanningen vill jag se som ett slags kompass, en riktningsgivare, och kunskap kan peka mer eller mindre i rätt riktning, men det är lika viktigt att förhålla sig ödmjuk inför det faktum att livet levs i terrängen och det är den man har att orientera sig i. Varken Trum eller Uddhammar är ödmjuka inför kulturens och samhällets komplexitet, och det är oroande, om än på olika sätt och med olika typer av risker förknippat med respektive förhållningssätt.

Hur naiv och okunnig framstår inte Chuck Todd i vetenskapens ljus! Föga tycks Hr Todd känna till den moderna filosofiska inriktning som kallas postmodern diskursteori, och som exempelvis talar om situationell kunskap. Den radikala diskursteorin avvisar bestämt konventionella teorier om sanningen, och tron att det finns en objektiv verklighet som vetenskapen kan producera kunskap om.

Av en som säger sig föra vetenskapens talan framstår Uddhammar som mer än lovligt naiv när han öppnar upp och petar i det där gamla såret, och dessutom har han ingen aning om vad han talar om. Är det sanningen han säger sig försvara är det minsta man kan begära att han utgår från fakta, istället för hörsägen, generaliseringar och anekdotisk bevisföring. Den radikala diskursteorin avvisar inte sanningen, den undersöker förutsättningar för kunskap, med sanningen som utgångspunkt och mål. Diskursteori vill veta vad sanningen är, hur sanningen fungerar. Diskursteori handlar också om att söka förståelse för relationen mellan makt och vetande, vilket är just vad Trump och även Uddhammar i sin ledare visar prov på. Trump och andra populister visar i handling vad sanningen är värd och vad den har att sätta emot i kampen om inflytande. Utan förståelse för vad sanning är och hur den fungerar, samt insikt i vad som är möjligt att nå kunskap om samt vad vetande är värt, kommer populismen aldrig att kunna bekämpas. En naiv tro på att det finns en absolut sanning som man med hjälp av METODEN kan få tillgång till handlar lika mycket om makt som hänvisningen till alternativa fakta, även om det görs i ett annat syfte. Jag är lojal med vetenskapen och försvarar kunskapen, men jag arbetar delvis med verktyg från den VETENSKAPLIGA tradition som Uddhammar här försöker utmåla som boven och ta all ära och redlighet av. Han går därmed Trumps ärende, för det är makten som är problemet och människans okunskap om hur kunskap blir kunskap samt hur svårt det är att veta vad som verkligen är sant. Det enda vetenskapen kan veta säkert är vad som inte är sant, och det är detta vetenskapen ska fokusera på enligt Popper. Det är vad den vetenskapliga metoden går ut på, att falsifiera och aldrig sluta kritiskt granska det som hålls för sant. Vetenskap handlar inte om att resa anspråk på Sanningen. Vetenskapens adelsmärke är den kritiska granskningen även av rådande kunskaper. Här brister Uddhammar å det grövsta och skjuter sig därför själv i foten.

I kontrast till så mjäkiga och föråldrade teorier som till exempel marxism och feminism, avvisar övertygade diskursteoretiker – ivrigt inspirerade av teoretiker som Ernesto Laclau och Chantal Mouffe – också idén att beskrivningar av världen utifrån olika sociala perspektiv kan äga något sanningsinnehåll.

Referenser och namn, tack! Vem är det Uddhammar talar om här? Vem och vad är det han kritiserar? Jag är den förste att erkänna att det finns en hel del problematiska uttalanden som går att koppla samman med diskursteori, men jag känner INGEN postmodernist som sagt något som ens liknar alternativa fakta. Vill Uddhammar leda något i bevis och samtidigt slå ett slag för den vetenskapliga metoden samt sin egen och statsvetenskapens anseende, är det minsta man kan begära att han pekar på exempel och argument som går att bemöta. Det är nämligen så man gör inom vetenskapen för att nå bättre och sannare kunskap. Det han presenterar i ledaren i SvD är med andra ord lika mycket alternativa fakta som de "fakta" han kritiserar. Texten är politisk, men ger sken av att vara vetenskapligt, vilket är bedrägligt.

Sanningssökandet har ersatts av en ”artikulativ praktik” och föreställningen att vetenskapen kan producera kunskap om världen som är ”sann” tillbakavisas med eftertryck. Tankar som att metodisk noggrannhet och akribi, liksom hänvisning till ”icke-diskursiva fakta” skulle kunna föra oss närmare en uppfattning om de verkliga förhållandena, avvisas med roat överseende.

Av vem? Var, och med stöd i vilka argument och vilken empiri? Uddhammar utgår från att läsaren litar på att det han säger är sant. Med hänvisning till sin titel och vetenskapens anseende tar han sig friheten att misstänkliggöra ett annat vetenskapligt fält än det han själv tillhör. Han menar med andra ord och på fullaste allvar att vi ska lyssna på VEM som talar (och ta hans ord för sanningen) snarare än VAD som faktiskt sägs, och utan att kritiskt granska professorns argument och källor. Jag har ingen anledning att och skulle aldrig drömma om att ifrågasätta Uddhammars vetenskapliga kompetens, men här, i artikeln i SvD, gör han sig själv skyldig till det han anklagar andra för. Det är nästan allvarligare än Trumps försök att sprida villfarelser genom att hänvisa till alternativa fakta, för han är i alla fall öppen med det och överlåter åt mottagaren att själv avgöra uttalandenas trovärdighet. Uddhammar menar att vi ska lita på hans ord, okritiskt, eftersom han är professor och statsvetare. Vem är det största hotet mot demokratin, kunskapen och hållbarheten egentligen?

Denna diskursiva lek på den yttersta vänsterkanten inom akademin, tolereras numer allmänt inom samhällsvetenskapens finrum. Men, frågar sig vän av ordning, hur kan man då uppröras när en person som Kellyanne Conway nu tycks anamma denna diskursiva teori? Hon hänvisar just till en ”alternativ sanning”, eftersom hon och hennes chef, den nyinstallerade presidenten, har särskild situationell kunskap. Det faktum att media och vi andra inte ser denna sanning och kunskap, bevisar ju tesen!

Hur blev vetenskapen en fråga om politik? Är Uddhammar höger, och ligger högerpolitiken närmare sanningen? Vad menar den gode professorn egentligen? Menar han att samhällsvetenskap är vänsterpolitisk propaganda? Det är allvarliga anklagelser som här förs fram, dessutom svepande, insinuerande och arrogant. Uddhammar har rätt att ha en åsikt, men i samma stund som han hänvisar till vetenskap ställs HELT andra krav på stringens, transparens och tydlig argumentation samt inte minst "metodisk noggrannhet och akribi" och hänvisningar till källor som går att kontrollera. Inget av det professor menar är viktigt använder han sig själv av. Han använder istället makten och anseendet som ämnet han företräder har, för att övertyga allmänheten (eller snarare de redan frälsta) om sin egen och hans ämnes förträfflighet. Den enda tes som bevisas i Ledaren är rimligheten i de analytiska verktyg som finns i den diskursanalytiska verktygslådan som kritiseras. Vetenskapen behöver försvaras, och idag mer än någonsin behövs kunskapens roll för demokratin och den långsiktiga hållbarheten uppmärksammas. Genom att plocka billiga poänger och försöka dra diskursanalysen i smutsen går Uddhammar populisternas ärende, för hur ska allmänheten kunna veta vem man ska lita på om vetenskapen inte försvarar kunskapen. Jag hör ingen diskusanalytiker försvara Trump eller tala om rimligheten i alternativa fakta. Om det höjdes sådana röster förstod jag kritiken, men här är det Uddhammar som lägger ord i andras mun, andra som han uppenbarligen föraktar och inte förstår. Han  försvara alltså inte sanningen och vetenskapen, utan tar bara tillfället i akt att öka sina egna chanser i den mördande konkurrensen om forskningsmedel. Det sättet att agera är inte bara ovetenskapligt och kontraproduktivt, utan även destruktivt och hotar på sikt även statsvetenskapen och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Givet den diskurs som Donald Trump och hans rådgivare är inbäddade i, kan ingen hävda – detta lär oss diskursteorin, själva kronan på och höjdpunkten av mer än 2 500 års filosofiskt tänkande i västerlandet – att deras sanning skulle vara osann. Nej, de sysslar blott med en artikulativ praktik, som är skild från den som NBC och andra media sysslar med.

Det är Uddhammar som "lär" oss detta, inte diskursteorin, som tvärtemot vad professorn hävdar försvarar kunskapen lika mycket som han gör, fast inte på ett blint och oreflekterat sätt. Det är vidare Uddhammar som sysslar med artikulativ praktik, som är ett ord han verkar ha snappat upp men inte förstår, eller ännu värre för hans egen trovärdighet, medvetetet använder försåtligt för att smutskasta sin motståndare, som här inte är den som behöver bekämpas med vetenskap och verkliga fakta, nämligen Trump, utan diskursteorin och postmodernismen. Hur kan man hävda att man går vetenskapens ärende och försvarar sanningen om man är så slapphänt och svepande insinuant i sin argumentation som Uddhammar är i sin ledare?! Det gör över mitt förstånd, och att det uppenbarligen går hem oroar mig lika mycket som Trumps agerande. Det är två sidor av samma sak och ett samtida fenomen som visar på behovet av makt- och normkritisk analys. Det finns som sagt problem att brottas med och diskursanalysen är inte kungsvägen till sanningen, men den typen av problem är av en helt annan art än de problem som vi nu står inför med makthavare som medvetet utmanar vetenskapen och spottar kunskapen i ansiktet. Ingen är betjänt av ett nytt vetenskapskrig. Nu behöver vetenskapen samla ihop sig och arbeta tillsammans för att försvara kunskapen, mot arrogans, dumhet, ignorans och faktaresistens.

Vem kan säga att ett fotografi av de församlade vid en specifik presidentinstallation representerar en verklighet mer sann än ett annat foto? Vem har auktoriteten att säga att ett kvitter på sociala medier som länkas vidare skulle vara ”falskt” eller ”sant”?

Ja, Uddhammar, vem? Vem är det du syftar på och kritiserar? Vilka är källorna du lutar dig mot och hur ser din (vetenskapliga) argumentation ut? Det svävar läsaren i ovisshet om, och det är djupt problematiskt, dels för Uddhammar och statsvetenskapen, med framförallt för kunskapen, demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Så fick den postmoderna, diskursteoretiska vänstern äntligen sin president!

De där slutorden är Uddhammars och de säger långt mer om honom och hur han tänker och ser på kunskap än om dem och det han kritiserar, vilket dessutom är högst oklart. Är det vänstern, posmodernismen eller diskursteorin, eller alla tre som kritiseras? Vad menar karln egentligen? Han är lika otydlig som Anna Kindberg Batra i frågan om hur hon ser på Sverigedemokraterna. Djupt olyckligt och högst beklagligt ser jag en glidning i samhället. Igår fick Jan Sjunnesson stå oemotsagd i Opinion live och tala om betydelsen av fakta, han som aldrig drar sig för att ljuga om det passar hans agenda och den (djupt obehagliga) bild han vill ge av Sverige. Kunskapen är utsatt för hård press idag, och Uddhammar gör inget för att försvara sanningen, trots att han vill ge sken av just det. Faktum är ju att Trump varken är vänsterns eller postmodernismens president. Det torde stå fullkomligt klart för alla tänkande människor med bara ytlig insikt i det politiska systemet och även forskningen att Trump är högerns president, och alternativa fakta sprids också huvudsakligen från höger. Om Donald Trump är någons president är det New Public Management som vunnit den starke (företags)ledare man kämpat för och bygger hela ideologin på. Jag kan heller inte komma på någon vänsterpolitiker som förnekar klimatforskningens resultat, det är SD (moderaternas tilltänkta samarbetspartners) som anklagar SMHI för att sprida propaganda och republikanen Trump som förnekar eller mörkar fakta, sprider lögner och sår split och misstänksamhet i samhället. Vad vill Uddhammar med sin krönika egentligen? Jag blir som sagt inte klok på innehållet eller vad Uddhammar bygger sin kritik (mot vad) på? En sak står dock klar, han knyter inte an till kunskapen och han drar sig inte för att glida på fakta.

Avslutar med att återvända till frågan: Vad är kunskap? Det är frågan som diskursteorin är upptagen av, det är postmodernismens undersökningsobjekt. Det handlar inte om att legitimera godtycklighet, vilket talet om alternativa fakta handlar om. Hur ser relationen mellan makt och vetande ut, är en annan fråga som postmodernismen undersökt? Vem blir lyssnad på, och vad är möjligt att veta egentligen? Så länge undersökningarna är vetenskapliga är resultatet värt att ta på alvar, men aldrig någonsin okritiskt. Ingenting som hävdas i namn av vetenskapen kan och bör tas som intäkt för att det  är sanningen. Verkligheten är som den är och den fungerar som den gör, inte som människor vill och önskar.

Slutsatsen jag tar med mig från seminariet i Malmö och läsningen av Uddhammars känsloargument samt Trumps och SDs populism som vinner mark förfärande snabbt, är att det är samhället och politiken som borde forskningsanaknytas, inte högskolan. Varifrån kommer idén egentligen, och varför är högskolan ålagd att forskningsanknyta sin verksamhet? Vetenskapen och den högre utbildningen har aldrig varit något annat än just forskningsankuten. Hur kan det komma sig, och framförallt varför är det så att universiteten nu åläggs att arbeta med forskningsanknytning? På vems uppdrag och med stöd i vilka argument ska högskolan utföra den typen av order? Vem står bakom tanken och den implicita misstänkliggörandet av den svenska högre utbildningen egentligen? Är det kunskapens försvarare, eller maktens?

Mikropolitik och segmenteringar 29

Flyktlinjer döpte jag bloggen till när jag startade projektet. Fast då var tiden inte mogen. Det gick ett år. Sedan gjorde jag ett nytt försök. Inte heller då tog det fart. Inom mig växte dock viljan att skriva och förmedla tankar om allt jag lärt mig genom åren. Tredje gången jag tog sats var jag mer förberedd, mer dedikerad. Då väntade jag bara på att jul och nyårshelgen skulle ta slut och vardagen infinna sig. Och sen bara körde jag. En text om dagen. På den vägen är det. Flyktlinjer är ett flöde, och jag följer med mer än styr. Jag har ingen aning vart projektet ska ta mig eller vad som händer med texterna jag publicerar. Kulturen är outgrundlig och oöverblickbar. Vill man förstå måste man acceptera detta sakernas tillstånd. Verkligheten är inte som vi människor vill att den ska vara, den är som den är.

Igår talade jag om hållbarhet, om sociala aspekter av hållbarhet, för studenter som läser ingenjörsprogrammet. Kursen Hållbar utveckling är ett obligatoriskt inslag i deras utbildning. Alla ser det inte som ett välkommet inslag. Det finns ett tydligt motstånd och det är lätt att skratta åt kulturvetaren som dyker upp och talar om komplexitet, ödmjukhet, etik, ansvar, demokrati, juridik, betydelsen av yttrandefrihet och vikten av fungerande medier som kan granska makten. Min forskning handlar om allt det där som alla tar för givet i vardagen, som inte syns och märks när det fungerar. Föreläsningarna handlar om självklarheter. Viktiga saker, det förstår de flesta, men känslan jag får när jag tittar på publiken är att ämnet inte riktigt angår en blivande ingenjör. Försöker bortse från det för att inte tappa fokus. Försöker få gruppen att förstå att det jag talar om är på allvar. Yttrandefrihet saknar man först när man inte har den. En kulturförnekande kultur är också en kultur. Och fångarnas dilemma är inte bara en tankelek, det är en beskrivning av demokratins, hållbarhetens och livets dilemma. Den mellanmänskliga tilliten är en gemensam resurs som alla gynnas av, men om man väljer misstänksamhet och ger efter för oron som alltid finns där, växer ett annat samhälle fram. Ett samhälle som är mindre hållbart. Ett samhälle där alternativa fakta är lika giltiga som verkliga fakta, där öppenheten, pressfriheten och yttrandefriheten kringskärs.

Förändring kan gå snabbt. Demokratin blir aldrig starkare än medborgarnas SAMLADE engagemang och intresse. Händelserna i USA, skillnaden mellan Obamas och Trumps administration är stor och för en som vigt sitt liv till vetenskapen är känslan av overklighet påtaglig. Mänskliga rättigheter har på bara några dagar utmanats, ingångna avtal brutits upp. Muren ska byggas och kvinnors rätt över sina kroppar har kringskurits av männen med makt. Trump har startat krig mot medierna och satt munkavle på personalen som arbetar på statliga myndigheter. Mönstret från Tyskland på 1930-talet upprepar sig inte, men likheterna är slående, skrämmande och manar till eftertanke. Och här hemma närmar sig Moderaterna SD och legitimerar därmed populismen och faktaresistensen som SD är öppna och tydliga med. Fascism känns så mycket 1900-tal, men den finns mitt ibland oss och den kan när som helst kristalliseras och övergå från virtualitet till realitet. Den finns där, i mellanrummen, som en möjlighet. Det gör den alltid. Ser vi inte upp kan vårt samhälle på kort tid förvandlas från det vi är vana till och tar för givet, till något helt annat. Problemet är att hot och rädsla är en grogrund för en sådan utveckling. Ett öppet och hållbart, demokratiskt samhälle kan bara värnas genom engagemang för, eftersom det handlar om kvaliteter som aldrig kan tvingas fram. Att skriva om dessa saker är med andra ord en balansgång.

Flyktlinjer är möjligheter. Det som skulle kunna bli men som ingen styr över. Slumpvis förändring. Varken onda eller goda, bara möjligheter. Plötsligt är sammanhanget moget och förändringen ett faktum. Rätt som det är tar flödet en annan riktning och växer sig snabbt stark, starkare, starkast. Det kan gå väldigt snabbt, men förändringen går aldrig att kontrollera. Högern i Tyskland trodde att herr Hitler var en fjant, en parentes. Kampen mot kommunismen ansågs viktigare. Därför lierade man sig med Hitler. För Tysklands skull, mot allt det man inte gillade. För att värna sina egna ekonomiska privilegier. Nazismen betraktades som ovidkommande. Innan valet. Men strax efter valet, när det var för sent, förvandlades världen och den blev sig aldrig lik igen. Det manar till eftertanke. Få trodde för ett år sedan att Trump skulle bli president. Han var ju uppenbarligen en fjant, en rik lycksökare utan politisk vana. Kraften i folkets samlade frustration och alla olika önskningar som finns i kulturen underskattades av många, allt för många. Elden är aldrig att leka med. En liten gnista kan lätt sprida sig och en enda tändsticka är vad som behövs för att bränna ner en hel stad, om förutsättningarna är de "rätta". Därför är flyktlinjer den fjärde faran som Deleuze och Guattari listar.

But there is a fourth danger as well, and this is the one that interests us most, because it concerns the lines of flight themselves. We may well have presented these lines as a sort of mutation or creation drawn not only in the imagination but also in the very fabric of social reality; we may well have attributed to them the movement of the arrow and the speed of an absolute—but it would be oversimplifying to believe that the only risk they fear and confront is allowing themselves to be recaptured in the end, letting themselves be sealed in, tied up, reknotted, reterritorialized.

Faran ligger i att fokusera på enskildheter, på identifierbara flyktlinjer som Hitler, Trump eller SDs ledning. Det enskilda är aldrig det viktiga, utan sammanhanget. Det oväntat oväntade är just oväntat. Faran ligger i övertygelsen om att man med kunskap, verktyg och makt kan kontrollera framtiden. Det går aldrig. Flyktlinjer är aldrig ensamma och handlar inte om enskildheter. Flyktlinjer är ett begrepp, en tankefigur, ett analysredskap. En påminnelse om tillvarons bräcklighet och det faktum att ingenting kan tas för givet. Det man ser som värdefullt och viktigt måste värnas aktivt. Tron på att demokratin är en gryta man kan röra om i, lite på skoj, för att man vill förändring, är livsfarlig. Flyktlinjer går aldrig att kontrollera, de kan bara hindras eller förlösas. Allt som händer sedan är bortom kontroll. Demokratin är det minst dåliga styrelsesättet, men samtidigt det mest hållbara. Fast demokratin är inget i sig själv, den är också avhängig flyktlinjerna som finns överallt, möjligheterna och slumpen som uppstår i mellanrummen. Det blir inte som människor vill, det blir som det blir och vi får inte det samhälle vi önskar utan det vi förtjänar. Hotet mot allt man tar för givet kommer aldrig därifrån man tror, utan oftare från marginalen. En tanke bara. Vad händer i Ryssland, medan vi är fullt upptagna med att förfasa oss över Trumps stolleprov? Låt oss leka med tanken att Putin faktiskt påverkade utgången i valet. Hur som helst har han och det landet fått lite respit. Som sagt, flyktlinjer går aldrig att kontrollera. Framtiden är öppen, även om den skapas här och nu.

They themselves emanate a strange despair, like an odor of death and immolation, a state of war from which one returns broken: they have their own dangers distinct from the ones previously discussed.

Flyktlinjer är BÅDE konstruktiva möjligheter och destruktiva. Kulturen är både en fara och en förutsättning för positiv förändring. Därför upprepar jag och försöker på olika sätt förklara skillnaden mellan komplex och komplicerad. Tror vi att samhället är komplicerat kan vi lätt få för oss att det går att förutsäga och kontrollera framtiden. Samhället är dock en dynamisk tillblivelseprocess, ett flöde utan egen källa. En föränderlig uppsättning möjligheter som ingen kan kontrollera, bara möjligen påverka på marginalen. Flyktlinjer är en fara för att så få ser och förstår dess logik, eller avsaknad av logik. Därför är den faran mer lömsk, och alla farorna tillsammans manar till eftertänksamhet och ödmjukhet. På kort tid kan ALLT förändras. Ingen vet på förhand vad som ska hända eller vari faran ligger. Det är kulturvetenskapens budskap till samhället. Tyvärr avfärdas ibland den typen av kunskap som flum, som ovidkommande och onyttigt. Ingenjörer däremot, ses som samhällsnyttiga. Påminner dock om att det var naturvetare som skapade atombomben och ingenjörer som byggde Nazitysklands  utrotningsläger. Ingenting är ont eller gott i sig, det är sammanhanget som avgör, och det kan förändras på ett ögonblick. Flyktlinjernas organisation och omorganisering är ögonblicklig och momentan, den växer fram mellan och på insidan, och den sprider sig snabbt. Även mäktiga riken och stadsbildningar kan gå under på kort tid, om och när miljön är den rätta. Därför är kunskap om flyktlinjer allt annat än trivialt eller onyttig. Det handlar om demokratin, om mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och allt annat vi som lever i Sverige här och nu har vant oss vid att ta för givet, men som kan förändras eller tas ifrån oss på ett ögonblick.

This is exactly what led Fitzgerald to say: "I had a feeling that I was standing at twilight on a deserted range, with an empty rifle in my hands and the targets down. No problem set—simply a silence with only the sound of my own breathing. ... My self-immolation was something sodden-dark."

Flyktlinjerna är en påminnelse om tillvarons fundamentala öppenhet, som lätt kan fylla en med uppgivenhet. Känslan av trötthet som försöken att förstå det som inte går att förstå är lätt att förstå, men det ursäktar inte ignoransen. Det räcker inte att veta hur saker och ting fungerar, det man tror på och behöver måste värnas aktivt. Medvetenhet om farorna är viktigt att ha med sig in i arbetet med att bygga ett hållbart samhälle. Det är ohållbart att bara värna ekonomin, och det är ren galenskap att försöka vinna fördelar på andra länders bekostnad. Uppdrag Granskning igår handlade om länderna i EU som konkurrerar med varandra om att erbjuda medborgare i andra EU-länder skattefrihet, vilket är ett slags flyktlinje som på kort sikt kan vara positivt för det egna landet, men som på sikt är en lek med elden, en kollektiv jakt mot nollpunkten. Bara genom att lita på varandra och genom gemensamma ansträngningar kan hållbarhet på alla områden uppnås, men det aldrig ett mål. Likt mänskliga rättigheter, mångfald och jämställdhet är det en evig kamp. Talet om flyktlinjer som ett hot handlar om detta och är en påminnelse om att vi får det samhälle vi förtjänar, inte det vi öskar oss. Framtiden är öppen och den skapas här och nu. Det är inte vad Anna Kindberg Batra eller Donald Trump säger som är det avgörande, utan vad de och alla vi andra gör, hör och nu, imorgon och framöver.

Why is the line of flight a war one risks coming back from defeated, destroyed, after having destroyed everything one could? This, precisely, is the fourth danger: the line of flight crossing the wall, getting out of the black holes, but instead of connecting with other lines and each time augmenting its valence, turning to destruction, abolition pure and simple, the passion of abolition. Like Kleist's line of flight, and the strange war he wages; like suicide, double suicide, a way out that turns the line of flight into a line of death.

Fascismen är en flyktlinje, liksom alla andra möjligheter som finns där ute i mellanrummen och på marginalen. Vad händer i Ryssland medan vi är fullt upptagna med att skratta åt och förfasa oss över Trumps utspel på Twitter? Glöm inte att det fanns misstankar om att valet i USA manipulerats. Olika intressen hade sina unika skäl att vilja se Trump som president och öven om de inte samverkat blir effekten, den samlade effekten av många människors tankar och handlingar i vardagen en mäktig förändringskraft. Livet består av både hot och möjligheter och bär dessutom på frön till sin egen undergång. Livet och vardagen är det som händer medan vi är upptagna med annat. Därför är kunskapen om kultur, flyktlinjer och andra faror och möjligheter samt insikten om att verkligheten är fylld av ankharar som kännetecknas av både och, istället för antingen eller, viktig och hållbarhetsfrämjande. Ingen vet hur framtiden blir, för den skapas här och nu mellan dig och mig och alla andra och det oväntat oväntade är regeln, inte undantaget.

Ödmjukhet, få mänskliga egenskaper är viktigare att odla än just ödmjukhet inför världens oöverblickbarhet och kulturens snabba och nyckfulla förändringsbenägenhet. Ödmjukhet inför kunskapens komplexitet och tillvarons bräcklighet. Arrogans och maktfullkomlighet är ett slags flyktlinjer. liksom att inleda förhandlingar med partier som inte värnar demokratin. Öppnas en möjlighet kan den snabbt förändra allt. Brexit, Trump som president eller Putin, Erdoğan eller någon/något annat som initialt betraktades som harmlöst eller med förstrött intresse från allmänheten. Under åtta år kämpade Obama för att värna demokratin och agerade inom dess ramar. Allt han talade om under valrörelsen kunde inte genomföras, men han lekte aldrig med elden utan värnade demokratin och hållbarheten. USA stod på ruinens brat efter åren med Bush. Och nu, på bara en knapp vecka har delar av det som tagit år att byggas upp utlånats med ett namnunderskrift. Trump styr inte USA, han leker med elden och riskerna är enorma. Jag är rädd på riktigt, men kämpar förtvivlat för att inte rädslan ska ta överhanden och gör vad jag kan för att sprida positiva, konstruktiva flyktlinjer där jag kan, när jag kan och så länge jag kan. Ingen vet dock vad som är vad förrän i efterhand, därför är flyktlinjer en av farorna.