Utan att misslyckas går det inte att lyckas

Inger Enkvist skriver om skolan och kunskap i SvD, och jag improviserar kring hennes ord och tankar. Grundtanken är att en skola vars uppdrag är att se till att alla lyckas aldrig kan vara en verklig kunskapsskola. Kunskap är något mer än fakta. Det finns ingen alternativ kunskap, bara alternativa fakta. Fakta må vara komplicerade, men just därför hanterbara och möjliga att mål- och kvalitetssäkra. Kunskap däremot är komplext, för det handlar inte bara om det man vet utan minst lika mycket om det man inte vet, och även om det som inte går att veta. Utan ödmjukhet inför svårigheten i uppdraget, utan respekt för vetandets gränser finns ingen kunskap. Kunskap är inget man blir färdig med, det handlar för individen om en livslång process, en strävan efter vishet. För samhället och mänskligheten är vetande och klokskap garanten för hållbarhet. Utbildning handlar ytterst om att lära sig hantera komplexitet, om att skaffa sig insikt i hur livet, kultur och verkligheten fungerar. Det mål- och kvalitetssäkrade faktasamhälle som växer fram är en komplicerad maskin som går att kontrollera. Ett plus ett är två, det går att bevisa. I teorin fungerar det att kontrollera ett system, men det bygger på att systemet är avgränsat. Bara där och då kan resultat kontrolleras och vägen mot målet effektiviseras. Verkligheten är dock aldrig avgränsad, det är öppen, dynamisk och komplex. Kunskapsutveckling är som evolutionen styrd av slumpen, i samspel med rådande förutsättningar. Vetande uppstår mellan och har ingen riktning. Kunskap är det som fungerar, när det fungerar, där det fungerar och så länge det fungerar. Vilken skola man får beror på hur man ser på kunskap och vilken verklighetsuppfattning utbildningspolitiken utgår från.

Skolfrågan är het och politikerna debatterar flitigt. Fakta om än det ena än det andra läggs triumferande fram för att leda i bevis att motståndarsidan har fel och att det egna partiets utbildningspolitik är bäst. Så länge man befinner sig i teorin och diskuterar hur det borde vara går processen att kontrollera. Förr eller senare måste dock orden och tankarna omsättas i handling i den komplexa verkligheten. För en politiker som väljer att bara luta sig mot fakta är det enkelt och självklart att skolan ska vara si eller så, att hen har rätt och motståndarna fel. Men alla som känner vardagen ute på skolorna och som värnar kunskapen förstår att utbildning inte fungerar som man vill och önskar. Vi får helt enkelt den skola och de kunskaper vi förtjänar. Allt handlar om vad man verkligen vill, och det gäller både politiker och elever. Om skolpolitiken bedrivs för att politikerna söker makt och inflytande, alltså om förslagen läggs fram för att locka väljare, resulterar det i en annan skola än om målet med skolpolitiken är kunskap.

Barns förmåga till koncentration när det gäller Pokémon och Lego kan slå vuxna med häpnad. Få vuxna torde kunna tävla med barn, när det gäller inlärning av de många egendomliga Pokémongestalterna och de komplicerade regler som råder i den världen. Barns ihärdighet när det gäller att träna sin spelskicklighet är imponerande, och de ger sig inte inför främmande språk, eftersom många spel bara finns på engelska.

Om barn kan lära sig namn på Pokémonfigurer, varför skulle de inte kunna lära sig namn på städer? Om de kan lära sig komplicerade regler för att spela med Pokémonkort, varför skulle de inte kunna lära sig grammatik och rättstavningsregler?

Om de kan koncentrera sig på instruktionen till ett Legobygge, varför skulle de inte kunna göra mer avancerade matematikuppgifter? Svensk skola förbarnsligar elever genom att inte förvänta sig verkligt goda prestationer av dem.

Vad vill vi, egentligen och på allvar? Det spelar en avgörande roll för utfallet. Pedagoger brukar säga att människan har en inneboende vilja att lära, och jag håller med om det, men ingen kan få någon annan att vilja lära sig något hen inte vill. Barn och vuxna lär sig sådant de verkligen vill veta eller kunna, inte det som någon annan önskar. Därför kan en målsäkrad skola, vars uppdrag är att så effektivt som möjligt, utan kvalitetsförlust, leverera det resultat som beställts, aldrig bli en kunskapsskola. Det enda man kan få är det man verkligen vill, för det är bara det man ägnar sin tid och lägger sina resurser på att försöka få. Några garantier för framgång finns inte, det vet alla som drömmer om att bli en ny Zlatan. Han har fått horder av unga pojkar att fokusera och ihärdigt försöka. Även det omöjliga går att FÖRSÖKA nå. Ska samhället kunna bli hållbart måste det emellertid bygga på kunskap, på insikter om vad som faktiskt fungerar, vilket ofta är något annat än det man önskar. Och en kunskapsskola kan bara växa fram i ett samhälle som VERKLIGEN vill veta och som är ödmjukt inför verklighetens komplexitet. Människans förmåga att lära sig saker är enorm, men det är en ömtålig egenskap som bara fungerar om sökandet efter kunskapen bygger på en genuin vilja att verkligen veta. Ingen lärare i världen kan kontrollera eller styra den förmågan. Att lägga ansvaret för skolans resultat på lärarna är därför kontraproduktivt och leder bara till att folk mår dåligt, eller att duktiga lärare som vet och förstår, som vill och som kan undervisa, slutar och lämnar plats för lärare som bara bryr sig om lönen. Valfrihet är bra, men en kunskapsskola kan vi bara få om föräldrarna och eleverna VERKLIGEN söker kunskap. Är det betyg eller examina, pengar eller genvägar man söker kommer den viljan att styra ens val.

Internationellt används nu begreppet resilience eller grit, dvs. uthållighet, när det gäller att förklara varför det är viktigt att det ställs krav på barn och unga. Det som leder till personlig och också specifikt intellektuell utveckling hos en person är långsiktig och målmedveten strävan och en stark vilja att nå resultat. Begreppet innehåller idén att en person utvecklas av att övervinna svårigheter.

I ett samhälle där kunskapen verkligen står i centrum och där bildning ses som en reell tillgång, ett slags eftertraktat kapital, kommer fler att VERKLIGEN vilja veta. Läpparnas bekännelse eller hänvisningar till fakta fungerar inte, inte i verkligheten. Jag håller med Enkvist om att skolan behöver ställa krav, men det räcker inte att skolan som organisation och lärarna som profession ställer krav. För att eleverna faktiskt ska vilja inordna sig själva och verkligen sträva efter att leva upp till kraven som kunskapen ställer krävs att kunskapen verkligen uppfattas som eftersträvansvärd. Föräldrarna, politikerna, företagsledarna och samhället som helhet måste ställa kraven. Alla måste vilja veta. Det är den samlade kravbilden i samhället som helhet som styr vilken skola man får och som avgör dess möjligheter att vara en plats där kunskapen står i centrum. En skola byggd på föreställningar om hur det borde vara kan aldrig bli en KUNSKAPSSKOLA. 

Elever och inte minst pojkar visar stor uthållighet när det gäller dataspel, men varför finns det då problem med uthållighet i skolan? Svensk grundskola fokuserar på att kunna ge så många elever som möjligt godkänt i årskurs 9, men den ger knappt någon belöning till de enskilda elever som med hårt arbete når utmärkta resultat samtidigt som de elever som inte lyckas lär sig att hävda att misslyckandet beror på att de inte har fått tillräckligt stöd.

Målen ska nås, vägen dit ska kvalitetssäkras och verksamheten effektiviseras, eftersom pengarna placerats i centrum. Problemet är att man försöker kombinera två saker som inte går att kombinera. Skolan är en investering och den kostar pengar. Det finns inga genvägar till kunskap och det som är oförenligt kan aldrig föras samman med mindre än att man förnekar verkligheten. Kanske är det så man ska förstå talet om och hänvisningarna till alternativa fakta? Det är verkligheten som tränger sig på. Enda sättet att få ekvationen att gå ihop är att offra kunskapen, som är den svagaste länken. Och i teorin fungerar det. Donald Trump valdes till president, skolan kontrolleras och kvalitetssäkras, den högre utbildningen forskningsanknyts. En lång rad åtgärder sätts i verket och nya beslut tas hela tiden. Men verkligheten fungerar inte som makthavare vill, den fungerar i enlighet med sin egen logik och det blir som det blir. Vad som händer återstår att se, och det är alltid en öppen fråga. Det finns inga garantier. Fast en sak vet alla och det är ett människor kan förneka det mesta, men aldrig verkligheten. Klimatförnekaren Trump kan påverka politiken men han rår inte över koldioxidhalten i atmosfären eller jordens uppvärmning. Det går att lyckas driva en framgångsrik valkampanj, men att faktiskt leda ett land framgångsrikt är en HELT annan sak. Antingen lyckas man eller också inte, så fungerar verkligheten. Därför är det fel och verklighetsfrämmande att inte skolan också tillåts fungera på samma sätt. En skola vars mål är att alla elever ska få betyg och examina kommer att leverera det resultatet. Men en skola vars mål är kunskap kan aldrig garantera att det målet nås. En målsäkrad skola kan aldrig bli en kunskapsskola, det är en fåfäng och omöjlig dröm. Verklig framgång kan bara nås via ihärdiga försök och genom att man presterar på toppen av sin förmåga, genom att balansera på gränsen till misslyckande och ibland också gör det. Patrik Sjöberg hade aldrig slagit världsrekord i höjdhopp om han inte VERKLIGEN ville eller om han inte fått riva. Samma gäller kunskap, det går inte att fejka viljan att faktiskt lära. Det finns ingen alternativ kunskap, för då är det inte KUNSKAP och det finns inga genvägar till en kunskapsskola. Ett utbildningssystem som VERKLIGEN leder till kunskap kan aldrig växa fram i ett samhälle där inte kunskap har ett egenvärde och är hett efterlängtad av majoriteten. Bara där kommer barnen att vilja veta hur samhället och verkligheten verkligen fungerar och anstränga sig till det yttersta för att nå kunskap. Där och då behövs inga betyg, bara förutsättningar att kunna prestera på topp för både lärare och elever.

Med andra ord är svensk grundskola inte konstruerad så att elever lockas att gå framåt så mycket som möjligt. Grundskolan har aldrig haft någon avslutande examen, och det fanns inte ens från början ett krav på att elever skulle lära sig visst innehåll i varje årskurs. Hur ska eleverna utveckla uthållighet, när det inte finns något tydligt ”motstånd” i systemet, något som är svårt? Lärare uppmanas sedan decennier att utgå från den plats där eleven befinner sig, vilket lägger ansvaret på läraren och inte på eleven. I dataspel vet de som spelar vilken nivå de befinner sig på och vad de ska klara för att komma till en högre nivå.

För några år sedan läste jag Nietzsches samlade verk och skrev en serie bloggposter med utgångspunkt i hans filosofi. Det som drev mig att göra det var inget annat än viljan att skaffa mig egen, förstahandskunskap om vad han faktiskt skrev. Hade någon tvingat mig att läsa hade det aldrig fungerat. Återvänder till de texterna och hittar följande citat från boken Morgonrodnad, som jag menar skulle kunna vara vägledande för en kunskapsorienterad utbildningspolitik.

431

Motståndarens åsikter. -- För att mäta klarhet och svagsinthet också hos de klokaste huvuden, kan man lägga märke till hur de uppfattar och återger sina motståndares åsikter: i detta avslöjas det naturliga måttet hos varje intellekt. -- Den fulländat vise upphöjer, utan att vilja det, sin motståndare till ett ideal och befriar hans motsägelser från alla fläckar och tillfälligheter: först när hans motståndare på detta vis har blivit till en gud med blänkande vapen, tar han upp kampen med honom.

En sådan skola skulle jag vilja se. En skola där man mäter sig med varandra på ett ärligt sätt. En skola som bygger på tanken att det bästa sättet att hitta bra och viktig kunskap är att samarbeta. En skola där man lyssnar på och tar varandra på allvar. En skola där man får misslyckas, och misslyckas igen. Där man alltid får en ny chans, om man vill försöka och visar detta i handling. En skola där man uppmuntrar varandra för att alla självklart är den del av samma samhälle. Ett samhälle där man delar på förmågorna och jobbar gemensamt för allas långsiktiga överlevnad, med utgångspunkt i kunskap. Inte i alternativa fakta. Det är ett samhälle där man samtalar för att förstå varandra, istället för att debattera för att vinna makt och ära för egen del. Åter till Enkvist, innan det är dags att avsluta.

Det behövs strukturförändringar i svensk skola så att elevers inlärningsförmåga tas till vara. Elever ska möta mål som bara kan uppnås med ansträngning. Lösningen är inte att skolans innehåll presenteras som dataspel utan att skolan slutar med att ta bort krav och ”svårigheter” och i stället i likhet med dataspel belönar uthållig ansträngning och måluppfyllelse.

Det behövs en annan syn på kunskap och en fördjupad förståelse för verkligheten, i både skolan och samhället. Bara så kan populism och försöken att relativisera bekämpas, bara så kan verklig hållbarhet uppnås. Kunskap är nödvändig för att nå de målen, och det fina är att kunskap ökar i värde om den delas. Ju fler som får tillgång till kunskap och som har förmågan att använda den, desto bättre är det för alla. Därför ska skolan inte sortera, inte målstyras och absolut inte effektiviseras. Lärare och elever ska inte kontrolleras. Höga krav kan bara nås om man håller fast vid dem, och det kan man bara göra om man inte låter den som inte gör vad som krävs eller saknar viljan att lära sig det man måste misslyckas. Ett examensbevis från en kunskapsskola är ingen man ska dela ut lättvindigt, då är det inte kunskapsinsatserna som belönas, utan något annat. Tänkande tar tid och kan inte skyndas på genom ökad kontroll. Skolans uppgift i ett kunskapssamhälle är att vara generös, i ordets vidaste mening. En förlåtande skola som tror eleverna om gott, som hjälper dem och som låter eleverna försöka, igen och igen, tills de klarar kunskapskraven och kan gå vidare till nästa nivå. Samma krav som barnen hängivet underkastar sig i spelvärlden alltså. Det är den skolan jag vill se förverkligad. Tar hjälp av Nietzsche igen för att visa hur jag tänker.

432

 Forskare och experimentatorer. - Det finns ingen allenagörande vetenskaplig metod som leder till kunskap! Vi måste handskas på försök med tingen, än dåligt, än bra och omväxlande visa dem rättvisa, lidelse och kyla. Den ene tilltalar dem som polis, en annan som biktfader, en tredje som nyfiken vandringsman. Ena gången avtvingar man dem något genom medkänsla, nästa gång med övergrepp; den ene tar sig framåt på vägen mot insikt genom att visa vördnad för deras hemligheter, en annan uppnår samma sak genom att indiskret och skämtsamt avslöja dem. Vi forskare är som alla andra erövrare, upptäckare, sjöfarare och äventyrare utrustade med en våghalsig moral och får väl finna oss i att på det stora hela bli betraktade som ondsinta.

Ju mer jag läser, lär och ju längre jag lever och rör mig i samhället och kulturen, desto tydligare blir det att det Nietzsche säger i inledningen till ovanstående aforism är en sann och riktig beskrivning av kunskapen. Det finns inte en väg, och följaktligen heller inte en individ som är bäst lämpad. Det finns bara upprepade försök, olika försök och samma försök men i nya kontexter. Försök, försök försök och ständiga misslyckanden. Det är vägen till kunskap, inte en väg utan många. Rörelse, överseende med olikheter och kollektivt arbete, för det gemensammas bästa. Vill se en skola som tagit fasta på detta, som främjar elevers och studenters förundran infört världens och livets komplexitet. En skola som ser positivt på nyfikenhet och misslyckanden. En sådan skola behövs för att fostra medborgare som kan orientera sig i verkligheten och för att vaccinera befolkningen mot populism och fascism, samt för att främja framväxten av ett kunskapssamhälle.