Bara genom att knyta an till kunskap kan samhället bli hållbart

I tisdags hade jag den stora äran att få tala om kunskapsutveckling och forskningsanknytning för utbildningsberedningen vid Malmö högskola. Oerhört lärorikt, och samtidigt hedrande att få möjlighet att påverka med hjälp av ens tankar, om kunskap, kultur och hållbarhet. En tanke som kom upp i Malmö, i diskussionen efter mitt anförande, handlade om synen på kunskap som är en minst sagt dagsaktuell fråga. Ämnet för seminariet och det jag talade om var forskningsanknytning av högre utbildning. Och en av deltagarna sa som en reflektion något mycket klokt: Kunskap är något man måste knyta an till. Kunskap är som ett husdjur, en vän att lära känna, interagera med och förhålla sig ödmjuk inför. Lika viktigt är det att lära sig släppa taget om det man älskar, för allt är förgängligt, även kunskap. Ingen äger kunskapen, och verkligheten är som den är. Påminner än en gång om Karl Popper som menade att vetenskapen inget bevisar, den kan bara falsifiera. Därför är det viktigare att vara kritisk än att lita blint på sina resultat och källor, vilket är en tanke som allt mer förskjuts i bakgrunden och lätt glöms bort när New Public Management implementeras i vetenskapen och högskolans resultat ska styras mot (ekonomiska) mål.

Det gäller att se de stora mönstren, att inte förlora sig i detaljerna. Just nu händer det snabbt en massa olika saker både här hemma och ute i världen. Så mycket att det är svårt att hänga med i alla svängar. Kunskapen utsätts för hård press på en rad områden, och bilden som framträder om man tar sig tid att reflektera är skrämmande. På mindre än en vecka har det hänt fler genomgripande saker än på mycket, mycket länge. Och det handlar om just de sakerna jag arbetar med: Kunskap, kultur och hållbarhet. Behöver tid att tänka och möjlighet att smälta intrycken och bringa ordning i tankarna. Bloggar därför, och tar min utgångspunkt i en Ledare i Svd, som jag tycker visar på en oroväckande naivitet, inifrån Högskolesverige och forskarvärlden som nu mer än någonsin behöver samverka över alla möjliga och omöjliga gränser för att försvara kunskapen i ett samhälle som varken har tålamod, förståelse eller kunskap om förutsättningarna för att bedriva vetenskap. Att som Emil Uddhammar gör, utnyttja rådande läge för att plocka billiga poänger, delvis genom att agera precis på samma sätt som dem/det han kritiserar, är oroväckande naivt och på sikt farligt. Professorn i statsvetenskap skriver,

Ett tema under Donald Trumps valkampanj, liksom vid flera presskonferenser och kommentarer från hans nära rådgivare, har som bekant varit begreppet ”alternativa fakta”. Man har också diskuterat ”falska nyheter” från olika håll. 

I NBC:s program  Meet the press  diskuterade nyligen Trumps rådgivare Kellyanne Conway med programledaren Chuck Todd. Ämnet var presstalesmannens vid Vita huset, Sean Spicers uttalande, att det var fler åskådare vid Trumps invigning än vid Obamas 2009. Todd menade att det var falskt.

Kellyanne Conway menade dock att man inte borde göra så stor sak av uttalandet. ”Du säger att det var ett falskt uttalande”, sade hon till Chuck Todd, och fortsatte ”Sean Spicer, vår pressekreterare, gav alternativa fakta till det”.

När den dörren väl öppnats och allt fler kliver in i rummet där fakta förväxlas med åsikter finns ingen återvändo, det är en väg som leder mot undergången. Trump kommer bli varse vad det kan göra med hans redan skadade anseende, för medierna svämmar över av texter och klipp som visar att det krävs mer än en maktfullkomlig president för att utmana sanningen. Ingen äger nämligen sanningen. Sanningen är sant demokratisk. Antingen fungerar den, eller också inte, och den känner inga som helst lojalitetsband. Sanningen är sig själv nog, och den som vill vara i SANNINGEN måste anpassa sig och det som sägs. Problemet med sanningen är att det svårt att skilja den från sådant som inte är sant. Därför är det en farlig väg som Trump (och Uddhammar) anträder, och lägger man därtill makt och en vilja att driva igenom en politik som handlar mer om att ge fördelar till vissa och skapa problem för andra, kommer demokratin och kunskapen att få svårt att hävda sin rätt. Kunskap är något annat än sanning, för kunskap är det enda människorna har och kan få tillgång till. Sanningen är nämligen alltid förmedlad, och den bygger alltid mer eller mindre på tolkningar. Den som försvarar Sanningen utnämner sig själv och kunskaperna som hen förfäktar, till den rätta lärans uttolkare med tillgång till absolut kunskap. Det är vetenskapens motsvarighet till politikens diktatorer och guds ställföreträdare på jorden. Alla absoluta kunskapsanspråk är problematiska, just för att kunskap är ett så pass komplext begrepp. Det betyder absolut inte att man måste acceptera alternativa fakta eller ta olika former av resistens och förnekelse på allvar. Kunskapen måste försvaras, just för att kunskap är det enda sant demokratiska och hållbara sättet att förstå och förvalta samhället. Sanningen vill jag se som ett slags kompass, en riktningsgivare, och kunskap kan peka mer eller mindre i rätt riktning, men det är lika viktigt att förhålla sig ödmjuk inför det faktum att livet levs i terrängen och det är den man har att orientera sig i. Varken Trum eller Uddhammar är ödmjuka inför kulturens och samhällets komplexitet, och det är oroande, om än på olika sätt och med olika typer av risker förknippat med respektive förhållningssätt.

Hur naiv och okunnig framstår inte Chuck Todd i vetenskapens ljus! Föga tycks Hr Todd känna till den moderna filosofiska inriktning som kallas postmodern diskursteori, och som exempelvis talar om situationell kunskap. Den radikala diskursteorin avvisar bestämt konventionella teorier om sanningen, och tron att det finns en objektiv verklighet som vetenskapen kan producera kunskap om.

Av en som säger sig föra vetenskapens talan framstår Uddhammar som mer än lovligt naiv när han öppnar upp och petar i det där gamla såret, och dessutom har han ingen aning om vad han talar om. Är det sanningen han säger sig försvara är det minsta man kan begära att han utgår från fakta, istället för hörsägen, generaliseringar och anekdotisk bevisföring. Den radikala diskursteorin avvisar inte sanningen, den undersöker förutsättningar för kunskap, med sanningen som utgångspunkt och mål. Diskursteori vill veta vad sanningen är, hur sanningen fungerar. Diskursteori handlar också om att söka förståelse för relationen mellan makt och vetande, vilket är just vad Trump och även Uddhammar i sin ledare visar prov på. Trump och andra populister visar i handling vad sanningen är värd och vad den har att sätta emot i kampen om inflytande. Utan förståelse för vad sanning är och hur den fungerar, samt insikt i vad som är möjligt att nå kunskap om samt vad vetande är värt, kommer populismen aldrig att kunna bekämpas. En naiv tro på att det finns en absolut sanning som man med hjälp av METODEN kan få tillgång till handlar lika mycket om makt som hänvisningen till alternativa fakta, även om det görs i ett annat syfte. Jag är lojal med vetenskapen och försvarar kunskapen, men jag arbetar delvis med verktyg från den VETENSKAPLIGA tradition som Uddhammar här försöker utmåla som boven och ta all ära och redlighet av. Han går därmed Trumps ärende, för det är makten som är problemet och människans okunskap om hur kunskap blir kunskap samt hur svårt det är att veta vad som verkligen är sant. Det enda vetenskapen kan veta säkert är vad som inte är sant, och det är detta vetenskapen ska fokusera på enligt Popper. Det är vad den vetenskapliga metoden går ut på, att falsifiera och aldrig sluta kritiskt granska det som hålls för sant. Vetenskap handlar inte om att resa anspråk på Sanningen. Vetenskapens adelsmärke är den kritiska granskningen även av rådande kunskaper. Här brister Uddhammar å det grövsta och skjuter sig därför själv i foten.

I kontrast till så mjäkiga och föråldrade teorier som till exempel marxism och feminism, avvisar övertygade diskursteoretiker – ivrigt inspirerade av teoretiker som Ernesto Laclau och Chantal Mouffe – också idén att beskrivningar av världen utifrån olika sociala perspektiv kan äga något sanningsinnehåll.

Referenser och namn, tack! Vem är det Uddhammar talar om här? Vem och vad är det han kritiserar? Jag är den förste att erkänna att det finns en hel del problematiska uttalanden som går att koppla samman med diskursteori, men jag känner INGEN postmodernist som sagt något som ens liknar alternativa fakta. Vill Uddhammar leda något i bevis och samtidigt slå ett slag för den vetenskapliga metoden samt sin egen och statsvetenskapens anseende, är det minsta man kan begära att han pekar på exempel och argument som går att bemöta. Det är nämligen så man gör inom vetenskapen för att nå bättre och sannare kunskap. Det han presenterar i ledaren i SvD är med andra ord lika mycket alternativa fakta som de "fakta" han kritiserar. Texten är politisk, men ger sken av att vara vetenskapligt, vilket är bedrägligt.

Sanningssökandet har ersatts av en ”artikulativ praktik” och föreställningen att vetenskapen kan producera kunskap om världen som är ”sann” tillbakavisas med eftertryck. Tankar som att metodisk noggrannhet och akribi, liksom hänvisning till ”icke-diskursiva fakta” skulle kunna föra oss närmare en uppfattning om de verkliga förhållandena, avvisas med roat överseende.

Av vem? Var, och med stöd i vilka argument och vilken empiri? Uddhammar utgår från att läsaren litar på att det han säger är sant. Med hänvisning till sin titel och vetenskapens anseende tar han sig friheten att misstänkliggöra ett annat vetenskapligt fält än det han själv tillhör. Han menar med andra ord och på fullaste allvar att vi ska lyssna på VEM som talar (och ta hans ord för sanningen) snarare än VAD som faktiskt sägs, och utan att kritiskt granska professorns argument och källor. Jag har ingen anledning att och skulle aldrig drömma om att ifrågasätta Uddhammars vetenskapliga kompetens, men här, i artikeln i SvD, gör han sig själv skyldig till det han anklagar andra för. Det är nästan allvarligare än Trumps försök att sprida villfarelser genom att hänvisa till alternativa fakta, för han är i alla fall öppen med det och överlåter åt mottagaren att själv avgöra uttalandenas trovärdighet. Uddhammar menar att vi ska lita på hans ord, okritiskt, eftersom han är professor och statsvetare. Vem är det största hotet mot demokratin, kunskapen och hållbarheten egentligen?

Denna diskursiva lek på den yttersta vänsterkanten inom akademin, tolereras numer allmänt inom samhällsvetenskapens finrum. Men, frågar sig vän av ordning, hur kan man då uppröras när en person som Kellyanne Conway nu tycks anamma denna diskursiva teori? Hon hänvisar just till en ”alternativ sanning”, eftersom hon och hennes chef, den nyinstallerade presidenten, har särskild situationell kunskap. Det faktum att media och vi andra inte ser denna sanning och kunskap, bevisar ju tesen!

Hur blev vetenskapen en fråga om politik? Är Uddhammar höger, och ligger högerpolitiken närmare sanningen? Vad menar den gode professorn egentligen? Menar han att samhällsvetenskap är vänsterpolitisk propaganda? Det är allvarliga anklagelser som här förs fram, dessutom svepande, insinuerande och arrogant. Uddhammar har rätt att ha en åsikt, men i samma stund som han hänvisar till vetenskap ställs HELT andra krav på stringens, transparens och tydlig argumentation samt inte minst "metodisk noggrannhet och akribi" och hänvisningar till källor som går att kontrollera. Inget av det professor menar är viktigt använder han sig själv av. Han använder istället makten och anseendet som ämnet han företräder har, för att övertyga allmänheten (eller snarare de redan frälsta) om sin egen och hans ämnes förträfflighet. Den enda tes som bevisas i Ledaren är rimligheten i de analytiska verktyg som finns i den diskursanalytiska verktygslådan som kritiseras. Vetenskapen behöver försvaras, och idag mer än någonsin behövs kunskapens roll för demokratin och den långsiktiga hållbarheten uppmärksammas. Genom att plocka billiga poänger och försöka dra diskursanalysen i smutsen går Uddhammar populisternas ärende, för hur ska allmänheten kunna veta vem man ska lita på om vetenskapen inte försvarar kunskapen. Jag hör ingen diskusanalytiker försvara Trump eller tala om rimligheten i alternativa fakta. Om det höjdes sådana röster förstod jag kritiken, men här är det Uddhammar som lägger ord i andras mun, andra som han uppenbarligen föraktar och inte förstår. Han  försvara alltså inte sanningen och vetenskapen, utan tar bara tillfället i akt att öka sina egna chanser i den mördande konkurrensen om forskningsmedel. Det sättet att agera är inte bara ovetenskapligt och kontraproduktivt, utan även destruktivt och hotar på sikt även statsvetenskapen och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Givet den diskurs som Donald Trump och hans rådgivare är inbäddade i, kan ingen hävda – detta lär oss diskursteorin, själva kronan på och höjdpunkten av mer än 2 500 års filosofiskt tänkande i västerlandet – att deras sanning skulle vara osann. Nej, de sysslar blott med en artikulativ praktik, som är skild från den som NBC och andra media sysslar med.

Det är Uddhammar som "lär" oss detta, inte diskursteorin, som tvärtemot vad professorn hävdar försvarar kunskapen lika mycket som han gör, fast inte på ett blint och oreflekterat sätt. Det är vidare Uddhammar som sysslar med artikulativ praktik, som är ett ord han verkar ha snappat upp men inte förstår, eller ännu värre för hans egen trovärdighet, medvetetet använder försåtligt för att smutskasta sin motståndare, som här inte är den som behöver bekämpas med vetenskap och verkliga fakta, nämligen Trump, utan diskursteorin och postmodernismen. Hur kan man hävda att man går vetenskapens ärende och försvarar sanningen om man är så slapphänt och svepande insinuant i sin argumentation som Uddhammar är i sin ledare?! Det gör över mitt förstånd, och att det uppenbarligen går hem oroar mig lika mycket som Trumps agerande. Det är två sidor av samma sak och ett samtida fenomen som visar på behovet av makt- och normkritisk analys. Det finns som sagt problem att brottas med och diskursanalysen är inte kungsvägen till sanningen, men den typen av problem är av en helt annan art än de problem som vi nu står inför med makthavare som medvetet utmanar vetenskapen och spottar kunskapen i ansiktet. Ingen är betjänt av ett nytt vetenskapskrig. Nu behöver vetenskapen samla ihop sig och arbeta tillsammans för att försvara kunskapen, mot arrogans, dumhet, ignorans och faktaresistens.

Vem kan säga att ett fotografi av de församlade vid en specifik presidentinstallation representerar en verklighet mer sann än ett annat foto? Vem har auktoriteten att säga att ett kvitter på sociala medier som länkas vidare skulle vara ”falskt” eller ”sant”?

Ja, Uddhammar, vem? Vem är det du syftar på och kritiserar? Vilka är källorna du lutar dig mot och hur ser din (vetenskapliga) argumentation ut? Det svävar läsaren i ovisshet om, och det är djupt problematiskt, dels för Uddhammar och statsvetenskapen, med framförallt för kunskapen, demokratin och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Så fick den postmoderna, diskursteoretiska vänstern äntligen sin president!

De där slutorden är Uddhammars och de säger långt mer om honom och hur han tänker och ser på kunskap än om dem och det han kritiserar, vilket dessutom är högst oklart. Är det vänstern, posmodernismen eller diskursteorin, eller alla tre som kritiseras? Vad menar karln egentligen? Han är lika otydlig som Anna Kindberg Batra i frågan om hur hon ser på Sverigedemokraterna. Djupt olyckligt och högst beklagligt ser jag en glidning i samhället. Igår fick Jan Sjunnesson stå oemotsagd i Opinion live och tala om betydelsen av fakta, han som aldrig drar sig för att ljuga om det passar hans agenda och den (djupt obehagliga) bild han vill ge av Sverige. Kunskapen är utsatt för hård press idag, och Uddhammar gör inget för att försvara sanningen, trots att han vill ge sken av just det. Faktum är ju att Trump varken är vänsterns eller postmodernismens president. Det torde stå fullkomligt klart för alla tänkande människor med bara ytlig insikt i det politiska systemet och även forskningen att Trump är högerns president, och alternativa fakta sprids också huvudsakligen från höger. Om Donald Trump är någons president är det New Public Management som vunnit den starke (företags)ledare man kämpat för och bygger hela ideologin på. Jag kan heller inte komma på någon vänsterpolitiker som förnekar klimatforskningens resultat, det är SD (moderaternas tilltänkta samarbetspartners) som anklagar SMHI för att sprida propaganda och republikanen Trump som förnekar eller mörkar fakta, sprider lögner och sår split och misstänksamhet i samhället. Vad vill Uddhammar med sin krönika egentligen? Jag blir som sagt inte klok på innehållet eller vad Uddhammar bygger sin kritik (mot vad) på? En sak står dock klar, han knyter inte an till kunskapen och han drar sig inte för att glida på fakta.

Avslutar med att återvända till frågan: Vad är kunskap? Det är frågan som diskursteorin är upptagen av, det är postmodernismens undersökningsobjekt. Det handlar inte om att legitimera godtycklighet, vilket talet om alternativa fakta handlar om. Hur ser relationen mellan makt och vetande ut, är en annan fråga som postmodernismen undersökt? Vem blir lyssnad på, och vad är möjligt att veta egentligen? Så länge undersökningarna är vetenskapliga är resultatet värt att ta på alvar, men aldrig någonsin okritiskt. Ingenting som hävdas i namn av vetenskapen kan och bör tas som intäkt för att det  är sanningen. Verkligheten är som den är och den fungerar som den gör, inte som människor vill och önskar.

Slutsatsen jag tar med mig från seminariet i Malmö och läsningen av Uddhammars känsloargument samt Trumps och SDs populism som vinner mark förfärande snabbt, är att det är samhället och politiken som borde forskningsanaknytas, inte högskolan. Varifrån kommer idén egentligen, och varför är högskolan ålagd att forskningsanknyta sin verksamhet? Vetenskapen och den högre utbildningen har aldrig varit något annat än just forskningsankuten. Hur kan det komma sig, och framförallt varför är det så att universiteten nu åläggs att arbeta med forskningsanknytning? På vems uppdrag och med stöd i vilka argument ska högskolan utföra den typen av order? Vem står bakom tanken och den implicita misstänkliggörandet av den svenska högre utbildningen egentligen? Är det kunskapens försvarare, eller maktens?