Postmodernism, som tanke och tillstånd 2

Fortsätter samtalet med dagens Under Strecket av författaren Torbjörn Elensky. Utgångspunkten för texten, som handlar om postmodernismen, är Jean-Francois Lyotards bok Det postmoderna tillståndet, som nu givits ut på svenska. Både understreckaren, postmodernismen och Lyotards bok väcker en massa tankar, så jag delar upp Elenskys text i fyra delar. Detta är den andra, som handlar om uppgörelsen med de stora berättelserna, som under 1970-talet allt mer börjar spricka i sömmarna. Oljekrisen kastade grus i maskineriet, Vietnamkriget och protesterna mot det samt inte minst ungdomsrörelsen som visat sig själva att även gamla, rigida strukturer kan brytas upp, visade att ordningen som tagits för given trots allt inte var evig. Och när guldmyntfoten övergavs och valutan började flyta mycket mer fritt kanske det påverkade kulturen också? 1970-talet är en brytningstid på många sätt, inte bara i akademin. 

I slutet av 70-talet utmanades världsordningen på många sätt, som inte fullt ut gick att förstå i samtiden. Många av de processer som pågår än idag tog fart då: datautvecklingen, religionernas återkomst, globaliseringen... Den kanadensiska provinsen Quebecs regering beställde en rapport om kunskapsläget i samtiden av den marxistiske franske filosofen Jean-François Lyotard, som diagnostiserade samtiden på ett sätt som kom att få mycket vidare betydelse än vad provinsregeringen nog hade kunnat föreställa sig.

En bok, skriven av en filosof, och efter det är ingenting sig likt. Tankens kraft är större än man tror, och kanske är det där skon klämmer, i underskattningen av kulturens betydelse. Lyotards bok fortsätter påverka. Postmodernismen var kanske då, när det begav sig, en intellektuell fluga, men den kritiska, underliggande tanken som Lyotard presenterade för en bredare publik har fortfarande bärkraft. Den må, som sagt, väcka irritation och vrede, men eftersom det handlar om tankeverktyg för analys och kritisk granskning (och inte om påståenden om verkligheten, som kritikerna vill ha det till), är teorin fortfarande giltig. Kritisk analys, även av vetenskapliga resultat, kan och får aldrig bli omoderna, inte i ett samhälle som säger sig vilja vara ett kunskapssamhälle.

Hans bok om det postmoderna tillståndet kom 1979, och vad man än vill säga om dess originalitet och saklighet, så kom den att påverka hur vi förstår kunskapen, samhället, makten och mycket annat, på flera oåterkalleliga sätt. Nu kommer den på svenska i bokform, ”Det postmoderna tillståndet. Rapport om kunskapen” (Arche Press), efter att tidigare ha publicerats i sin helhet i tidskriften Arche. Mats Leffler och Håkan Liljeland har gjort en alldeles utmärkt översättning, och Sven-Olov Wallenstein har skrivit ett förord som sätter in Lyotard i hans historiska sammanhang. Inte minst påpekar han att förståelsen av postmodernismen som riktad mot upplysningen är felaktig: Lyotard själv var djupt influerad av Kant, och denna bok, som söker svaret på frågan om vad det postmoderna är, kan läsas som en replik på Kants utläggning av frågan ”Vad är upplysning?”. Efterordet av Per Magnus Johansson sätter Lyotards tankar i relation till psykoanalysen.

Jag började läsa på högskolan 1991 och kom in akademin i en annan brytningstid. Smekmånaden för postmodernismen var över och det härjade ett vetenskapskrig mellan företrädare för konstruktivismen och företrädare för naturvetenskapens positivistiska riktningar. Det där kriget kulminerade när fysikern Alan Sokal fick sin bluffartikel publicerad i tidskriften Social Text. Titeln på artikeln är:   "Transgressing the Boundaries: Towards a Transformative Hermeneutics of Quantum Gravity", eller i svensk översättning, ("Att korsa gränserna: mot en transformativ hermeneutik för kvantgravitation"). Han ville se om det gick att publicera en nonsensartikel fylld av värdeord som slog an en tid hos redaktörerna. Och det visade sig gå utmärkt. Sokal kallade omgående till presskonferens och nyheten kablades ut i medierna. Jag minns inslaget i Aktuellt och debatten efteråt. Fast idag är det ingen som mins Sokal. Han blev inte den sanningens riddare och hjälte han såg sig själv som. Lyotard och poststrukturalismen är dock lika aktuell idag som då. Och jag kan inte låta bli att tänka på det faktum att The Lancet fortfarande inte har tagit bort Paulo Macciarinis artikel från tidskriften. Man väntar på besked om utredningen om fusk och i väntan på det har man hissat varningsflagg kring artikeln. Man vill alltså inte acceptera faktum, att Macciarini är en bluff eftersom det faller tillbaka på den prestigefulla tidskriften. Och det är tydligen inte det enda tveksamma fallet i tidskriftens historia. Social Text är inte en tidskrift där artiklar som leder saker och ting i bevis publiceras, så deras miss får inga fatala följder även om den så klart är beklaglig. Men att The Lancet, som är en kanal för Sanningen, där artiklar som bokstavligen handlar om liv och död, inte agerar på så pass tydliga misstankar som i fallet Macciarini är en stor skandal. Hur ser man på sanningen egentligen? Det räcker inte att försvara den i ord. Utan en konsekvent hållning faller alla ord platt och kritiken mot postmodernismen ekar tom. Varför ska man lita på sanningens förespråkare när de inte själva tar sanningen på allvar?

Den mest kända postmoderna idén är den om slutet på de stora berättelserna. Men i denna bok handlar det specifikt om hur kunskapen kan legitimeras. De stora berättelserna, om frihet, utveckling, stigande välstånd och dess koppling till ökad kunskap, har ersatts av flera olika partikulära berättelser, utan de stora berättelsernas övergripande anspråk.

Det är inte postmodernismens förtjänst att de stora berättelserna övergivits. De föll ihop av sig själva, under tyngden av sin egen inneboende orimlighet, eftersom de lovade runt men höll tunt. Verkligheten är som den är, alldeles oavsett hur människan ser på sanningen. Därför är frågan om hur kunskap kan legitimeras så oerhört viktig, och kritiken mot postmodernismen så obegriplig. Postmodernismen spred budskapet på bred front, men insikten byggde på vetenskapliga analyser av just kunskapsproduktionens sociala aspekter. Det var en dröm som dog, drömmen om framsteget som handlar om människans (över)tro på sin egen förmåga. Och drömmar krossar man inte ostraffat, oavsett hur sann och rimlig kritiken mot drömmen än är. Det lustiga är att kritiken mot postmodernismen mer handlat om hur man skriver och vad man säger, än om den vetenskapliga metoden och anspråken som resultaten presenteras med. Ingen postmodernist reser anspråk på att leda något i bevis, det handlar om kritisk analys. Postmodern forskning handlar om att undersöka vetenskapens och kunskapens kulturella och sociala aspekter, samt tillvarons kontingenser. Vad är möjligt att förändra (ifall det är önskvärt att förändra det), och vad måste accepteras? Det handlar om att undersöka sanningens gränser och vetenskapens begränsningar, i akt och mening att göra kunskapen så relevant som möjligt. Åtminstone är det målet med min forskning.

Lyotard inleder med att förklara att han kommer att behandla hur spelreglerna inom vetenskap, litteratur och konst påverkats av omvandlingarna under de senaste 100 åren, från slutet av 1800-talet till det sena 1900-talet, och han kommer specifikt att sätta dessa i relation till berättelsernas kris. Den övergripande metaberättelsen är upplysningens, som legitimerar vetenskaperna genom berättelsen om hur kunskapens hjälte arbetar för välstånd och fred i hela världen.

Drömmen om hjälten som dyker upp från ingenstans och löser problemen eller kommer med frälsningen, är stor och stark. Idag är det experten som med sina kunskaper och exceptionella kompetenser som antas kunna knäcka alla svåra problem, snabbt och kostnadseffektivt. Liksom drömmen om evighetsmaskinen är drömmen om geniet en orimlig önskan om ett tillstånd som har mycket lite med verkligheten att göra. Postmodernismen kan uppfattas som trist och torr på det sättet, när man nyktert dekonstruerar myterna, makten och de där drömmarna som människan har så lätt att klänga sig fast vid. Den som hävdar att man gör det för att man inte tror på sanningen ljuger, och den som fått för sig att postmodernismen inte är en vetenskaplig disciplin som givetvis lyder under och är lojal med samma vetenskapliga regler som all annan vetenskaplig verksamhet måste tänka om. Kritik mot postmodernismen är lika viktig som kritik mot annan vetenskap, men det finns krav på kritiken också för att den ska kunna sägas vara giltig. Det är skillnad på att kritisera och att föra fram saklig kritik som går att bemöta och kontrollera. Vem är mest vetenskaplig och lojal mot sanningen egentligen?