Postmodernism, som tanke och tillstånd 3

Fortsätter samtalet med dagens Under Strecket av författaren Torbjörn Elensky. Utgångspunkten för texten, som handlar om postmodernismen, är Jean-Francois Lyotards bok Det postmoderna tillståndet, som nu givits ut på svenska. Både understreckaren, postmodernismen och Lyotards bok väcker en massa tankar, så jag delar upp Elenskys text i fyra delar. Detta är den tredje, som handlar om olika sätt att se på kunskap. Finns den i världen och upptäcks den, eller är kunskap ett slags verktyg som människor skapar? Det är en gammal tvistefråga inom vetenskapen, som (liksom så mycket annat) går tillbaka till antikens Grekland. Form och materia, handlar det om, vilket är ett ämne som Sven-Erik Liedman har skrivit en mycket intressant bok om: Stenarna i själen: Form och materia från antiken till idag. Det är fråga som hanterats på olika sätt, av olika forskare, genom hela filosofihistorien, vilket ger perspektiv på kritiken mot postmodernisterna. Båda sidor i "striden" kan luta sig mot auktoriteter av samma dignitet och historiska betydelse. Att undersöka sanningen är inte samma sak som att överge det vetenskapliga målet om KUNSKAP.

Det är själva misstänksamheten mot metaberättelsen som Lyotard klassar som ett postmodernt tillstånd. Han hyllar det inte, menar sig inte skapa det, utan enbart iaktta och ­diagnostisera det. Rätt ofta missar kritiken av postmodernismen den avgörande ­distinktionen: postmodernismen är, åtminstone hos Lyotard, strängt taget ingen teori eller ideologi i sin egen rätt, även om den sedermera kan säga ha utvecklat sådana drag, utan den är helt enkelt ett försök att förstå var vi befinner oss, hur vetenskap kan legitimeras, och vad det innebär när metaberättelserna, främst optimismen om framsteget och utvecklingen, inte längre bär.

Ja, det är oerhört viktigt att framhålla detta, för att inte fasta i en förödande debatt där man måste välja sida i en fråga som ingen kan avgöra en gång för alla. Lyotard, liksom många forskare före och efter honom iakttar världen, kulturen och vetenskapen. Kunskap är alltid förmedlad, aldrig ren. Utan tolkning, inget vetande. Kulturen kommer därför alltid att spela roll, och den förändras över tid och ser olika ut på olika platser. Inom humaniora har man alltid vetat detta och förhållit sig till det samt undersökt fenomenet. Blicken har riktats inåt lika mycket som utåt. Kanske är det lättare att behålla tron på objektivitet, rena sanningar och forskarens makt över kunskapen när man studerar sådant som finns bortom det omedelbara, på mikro- eller makronivå. Fast vetenskap är ändå en mänsklig verksamhet, för människor. Kunskapen växer mellan oss alla. Det krävs resurser, intresse (inte bara forskarens, utan även allmänhetens, som står för finansieringen) och kompetenta forskare, likväl som granskare av resultaten. Vetenskap är ett kollektivt projekt, ett slags kedja som aldrig blir starkare än dess svagaste länk. För mig som forskar om kultur vore det ovetenskapligt att inte studera dessa aspekter av kunskapen. Forskare är inte ett slags tjänare som "tar reda på" olika saker som andra vill veta. Oroväckande nog är det allt oftare så man ser på och behandlar vetenskapsutövare. Politikerna vill styra kunskapsutvecklingen, och näringslivet kontrollera forskningen. Akademin kämpar för friheten och autonomin. Kunskap handlar som synes om makt, och det är oerhört olyckligt om det blossar upp och utkämpas strider INOM vetenskapen, när hotet kommer utifrån.

För att förstå kunskapen måste vi förstå samhället. Och för att förstå samhället måste vi välja vilket sätt vi undersöker det på. Hur vi frågar avgör vilka svar vi får. Har samhället råd med samhällskritiska forskare? Det är min fråga. Makten kräver legitimering och samhällsekonomin kräver kunskap som genererar teknik, uppfinningar, nya företag och pengar. Vi ser helt klart i dagens Sverige hur akademin pressas av krav på resultat, både ideo­logiskt och antagligen i än högre grad ekonomiskt, även om det senare sällan är fallet när det gäller just samhälls­vetenskaper och humaniora. Det handlar alltså även om makten över kunskapen. Den utvecklas nämligen inte i något intresselöst vakuum.

Av människor, för människor, med hjälp av begränsade resurser. Allt och alla hänger ihop. Vetenskap är lika lite som företagande och politik ett särintresse. Vi behöver VARANDRA. Tyvärr växer klyftorna och fördelningen av pengar (det vill säga möjligheter och makt) är ojämnt fördelade. Stora, multinationella företag med mäktiga chefer utmanar politikerna och spelar ut länder mot varandra, i jakten på kostnader. För en med stor makt och mycket inflytande, som ansvarar inför aktieägarna som kräver avkastning på sitt kapital, kan det vara lockande att lägga företagets forskningsverksamhet på universiteten och låta allmänheten, via skattsedeln betala för verksamheten. Det är den linje Svenskt Näringsliv driver. Klart att den som företräder ett så pass mäktigt intresse inte är intresserad av kritisk forskning, forskning om makt, kultur och tillvarons kontingenser. Styrelseordföranden på Uppsala universitet sitter på två stolar idag. Carola Lemne är också ordförande i Svenskt Näringsliv, vilket med rätta ifrågasätts av forskare som värnar kunskapens och forskningens frihet. Den som hävdar att kunskap och makt inte hänger ihop har en del att bevisa. Samhällets hållbarhet står och faller med mångfalden och förmågan att hantera den, och jag talar här om mångfald i ordets allra vidaste bemärkelse. En likriktad akademi vars enda syfte är att tjäna näringslivet, eller ännu värre, ett fåtal mäktiga företag, är ingen akademi och det går aldrig att bygga ett kunskapssamhälle på en sådan grund. Krisen i skolan skylls på postmodernismen, men dess orsaker har inget med kritiken mot de stora berättelserna att skaffa. Tvärtom, en verklig kunskapsskola kan bara växa och hållas levande i ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde och där bildning är målet med skolan och den högre utbildningen. Visst både kan och ska man specialisera sig, men utan bredd finns ingen spets. Försöken att målstyra högre utbildning är lika förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet som skövlingen av regnskogen, för att ge plats åt oljepalmsodlingar. När mångfalden offras för snabba cash är det bara enfalden som växer. Det är en oroande utveckling.

Lyotard skriver: ”... i den diskurs som förs av ­dagens finansiärer är makt det enda som finner tilltro. Det är inte för att ta reda på sanningen som man köper vetenskapsmän, teknisk personal och apparatur, utan för att öka sitt inflytande.” På ett rent praktiskt plan kan det ligga mycket i detta. När det gäller samhällsutvecklingen är det vissa resultat som anses önskvärda, och de har lättare att få anslag än sådana som går på tvärs mot rådande ideologiska önskemål.

Den som har makten över resurserna har också makten över kunskapen, åtminstone indirekt. Sanningen segrar inte alls alltid, för den har ingen egen kraft, den behöver lierade som värnar och sprider den. Kunskap är inte makt, det är makten som i praktiken är synonym med kunskapen. Postmodernismen studerar dessa förhållanden, för kunskapens skull, inte för att få makt. Ändå varnas det för postmodernismen, samtidigt som näringslivet undgår kritik, trots att det hela tiden avslöjas problem och oegentligheter där. Samhället har gjort sig beroende av företagen som idag till och med kan stämma samhällen för demokratiskt tagna beslut som förändrar företagens möjligheter att göra vinst. När skolan i Sverige sålts ut till privata aktörer drabbas inte bara postmodernisterna av kritiken från näringslivets lierade, även lärarna och andra som värnar kunskapen ifrågasätts. Trots att den statliga svenska skolan låg i topp internationellt dundrar domedagspredikarna om kaos och kris när frågan om vinst diskuteras. Relationen mellan makten och kunskapen är inte dold, och den är inte ett illvilligt påstående från postmodernisterna, den är en realitet, som måste undersökas mer om samhället ska kunna bli hållbart, om ekonomin, miljön och det sociala ska kunna balanseras mot varandra på sätt som gynnar alla. Förnekelse är ett slags försvarsmekanism som den underordnade tar till för att slippa ta in och hantera känslan av uppgivenhet. Det är postmodernismen som försvarar kunskapen, inte dess kritiker. Kunskapen måste försvaras, annars har vi snart ingen skola, ingen högre utbildning, ingen forskning och i förlängningen heller inga företag, inget samhälle. Det vore i så fall inte första gången i världshistorien som näringslivet sågat av den gren de sitter på, i jakten på snabb avkastning.

Men jag skulle vilja påstå att det finns ett tankefel i detta: postmodernismen, i sin förenklade, polemiskt laddade form, som inte är Lyotards, tycks mena att kunskapen är relativ, och därav verkar somliga dra slutsatsen att den kunskap vi producerar kan förändra samhället. Men för tunga makthavare i exempelvis finanslivet är sakliga fakta och riktig kunskap viktigare än någonsin, för utan dem kan de inte fatta beslut som låter dem behålla och utöka sin makt och sina förmögenheter. Det är till exempel därför man oftare får korrekta, hårdkokta fakta om läget i världen genom finanspressen än genom vanliga tidningar. De senare har en övertro på sin förmåga att förändra genom att sätta agendan, de förra vet att bara verklig kunskap kan ge det rätta beslutsunderlaget.

Det finns absolut kloka människor i näringslivet, liksom det finns okloka individer i akademin. Det är bara det att risken som några tossiga företrädare för (en problematisk tolkning av) postmodernismen utgör knappast kan jämföras med den skada som ledningen för VW eller SCA eller ... vållat samhället och mänskligheten. Problemet är att näringslivets behov av kunskap är smalt och specialiserat. Självklart klarar sig ingen i det långa loppet om kunskapen man utgår från är falsk, det gäller lika över hela linjen. Beslut ska grundas på bästa möjliga kunskap för att verksamheten där kunskapen ska användas ska bli hållbar. Det gäller i samhället, näringslivet och utbildningssystemet. Samhället kan förändras av olika anledningar och på olika sätt. Kunskap om förutsättningarna för förändring är oerhört viktig, men det går lika lite att styra kunskapen som sådan, som det går att styra kulturell förändring mot på förhand uppgjorda mål. Därför är grundforskning så viktig, för den drivs av nyfikenhet och viljan att veta, inte av lönsamhetskrav eller kortsiktig nytta. Postmodernismen är grundforskning. I alla fall den postmodernism som Lyotard, Foucault, Deleuze och andra ägnade sig åt. Ska samhället bli hållbart behövs den forskningen också. Det handlar inte om antingen eller, utan om både och.

Lyotard ger sig ut på tunn is när han för över rön från ett forskningsfält till ett annat. Detta är lika vanligt som farligt: nej, kvantfysiska iakttagelser av subkvarkar innebär inte att du kan dra några slutsatser om människans psyke, och Gödels obevisbarhetsteorem, alltså tesen att matematiken inte är bevisbar inom matematiken, utan att det skulle ­krävas ett ytterligare, större system för att bevisa matematikens sanningshalt, och så vidare i all oändlighet, innebär inte att matematik bara är nonsens som skulle kunna se ut hur som helst. Systemet håller ihop, och det fungerar till exempel för att göra uträkningar och förutsägelser som går att kontrollera genom fysiska experiment. Bevisbarheten är egentligen ett rent teoretiskt problem, och framför allt säger det inget om andra vetenskaper, eller mänskligt vetande över huvud taget.

Visst är det så. Fast är det verkligen detta han gör? Flyttar KUNSKAP från ett fält till ett annat ... Det är en vanlig missuppfattning att det är vad postmodernisterna gör, flyttar kunskap. Möjligen finns det exempel på det, och kanske gör Lyotard detta, men det betyder inte att alla gör det eller att det är ett kännetecken på postmodern forskning i allmänhet. Kunskaper hämtade från matematiken kan dock användas som inspiration för analyser, som verktyg att tänka med. Verkligheten är den samma för alla, men den kan studeras från olika perspektiv, och gör man det kommer man att se olika saker. Vissa saker går inte att förstå utan hänsyn tagen till perspektivet. Jag brukar använda Wittgensteins berömda ankhare för att illustrera det, eller Danmarks kung Christian, som kallas tyrann i Sverige och den gode i Danmark. Sanningen om ankharen och kung Christian är både och, inte antingen eller. Det är INTE ett uttryck för relativism, det är Sanningen.