Postmodernism, som tanke och tillstånd 1

Dagens Under Strecket är skriven av författaren Torbjörn Elensky. Utgångspunkten för texten som handlar om postmodernismen är Jean-Francois Lyotards bok Det postmoderna tillståndet, som nu givits ut på svenska. Både understreckaren, postmodernismen och Lyotards bok väcker en massa tankar, så jag delar upp Elenskys text i fyra delar. Detta är den första.

Postmodernismen omtalas ofta som en rörelse, och det stämmer så klart, men bara delvis. Inom vetenskapen finns inga rörelser. Positivismen är ingen rörelse. Att ansluta sig till en rörelse är att vara den och dess program trogen. Det är inte förenligt med vetenskap. Forskning handlar om kritiskt tänkande, om att undersöka världen utifrån olika aspekter, i jakt på kunskap och förståelse. Forskning är en rörelse, ett kollektivt och övergripande projekt i mänsklighetens tjänst. Jag känner mig enormt stolt och tacksam över att få vara del av den rörelsen. Att få vara med och bidra till kunskapsutvecklingen i landet är ett hedersuppdrag. Jag hämtar mycket inspiration från och skulle nog av många klassas som poststrukturalist, men jag vidhåller att det inte är eller kan vara en RÖRELSE. Postmodernismen är inget sammanhållet fenomen. Kritikerna vill se det så, men om kritikerna vill bli tagna på allvar, om de säger sig verka i namn av vetenskap ställs samma krav på kritikerna som på det som kritiseras. Att välja de mest flagranta exemplen på dålig forskning eller att utgå från ett urval av citat som ingen verklig försvarare av vetenskapen kan ställa sig bakom och bygga sin kritik på det är ovetenskapligt. Det spelar ingen roll vilka höga ideal man säger sig försvara, om kritiken inte bygger på idealen man säger sig försvara är den lika pseudovetenskaplig som det som kritiseras. Postmodernismen handlar delvis om det, om att undersöka relationen mellan makt och kunskap.

Det kritiken mot postmodernismen handlar om är att den dristat sig till att rikta den kritiska blicken inåt. Postmodernismen handlar om att undersöka vetenskapens anspråk och kunskapens karaktär. Att ställa sig frågan, vad är sanning? är inte samma sak som att säga att det inte finns en sanning. Fast om det visar sig, efter att saken undersökts vetenskapligt, att sanning är ett problematiskt begrepp eller att det som sägs vara sanning i själva verket ofta är osäkert eller föränderligt, vore det ovetenskapligt att förneka detta och djupt problematiskt att kritisera den som presenterar sådana resultat. Postmodernismen har fått klä skott för mycket, och det är också där som Elensky börjar sitt resonemang.

Postmodernismen får skulden för väldigt mycket som är fel i vår tid. Den antas vara ansvarig för alltifrån den havererade svenska skolan till kulturrelativismens destruktivitet, och den allmänna känslan av att alla våra värden är tomma och sanningen bara en konstruktion som tjänar den som råkar ha makten. En del av de här an­klagelserna kan till en viss gräns stämma, men det är inte bara på grund av postmodernismen, denna svårfångade teoribildning eller ideologi eller vad det nu är, utan redan den ofta hyllade upplysningens ideal bidrar till att underminera den tvärsäkerhet som rådde på den tid då heliga Guds bud angav gränserna för vad som var rätt och riktigt.

Att anklaga postmodernismen för att den ifrågasätter vetenskaplig kunskap är för mig obegripligt. Det enda postmodernismen ifrågasätter är ju den blinda (och därmed ovetenskapliga) tron på vetenskapen. En okritisk vetenskap är ingen vetenskap. Paulo Macciarini är kunskapsrelativist och han verkar inom den mest vetenskapliga vetenskapen av alla. Om man istället lyssnat på kritiken från postmodernismen och tagit den på allvar, kanske skandalen aldrig blivit ett faktum. Orsaken till att Macciarini kom så långt som han gjorde är ju att han sågs som en auktoritet, en frälsare som drog uppmärksamhet till sig och gav stjärnglans till Karolinska. Det var en naken Kejsare som rekryterades till ett av Sveriges mest prestigefulla vetenskapliga institut, som dessutom har hand om utnämningarna till Nobelprisen i medicin. Det går att förlöjliga en hel del postmodernistiska forskningsprojekt och det går absolut att både kritisera och förkasta resultat av sådan forskning, men den har inga liv på sitt samvete. Interna vetenskapliga strider bör vara offentliga. Vetenskapen ska vara öppen och fler måste engagera sig i den kritiska granskningen. Både resultaten och forskarna måste granskas kritiskt, men att svepande avfärda en hel grupp forskare med hänvisning till ett fåtal problematiska exempel samtidigt som man försvarar sin egen disciplin trots att det finns otvetydiga fall av fusk och mygel där, illustrerar med all önskvärd tydlighet vad postmodernismen handlar om. Och det är en tanketradition som vi bör värna, för kunskapens och vetenskapens skull.

Postmodernismens tanketradition har djupa ­rötter i västerlandet. I misstänksamheten mot de motiv som driver olika teoribildningar är den släkt med marxismen, i underminerandet av de tvärsäkra påståendena rakt av en arvtagare till David Hume och den Immanuel Kant som sade sig väckas ur sin dogmatiska slummer av denne skotske upp­lysningsfilosof, liksom den italienske 1700-tals­filosofen Giambattista Vicos uppfattning att sanningen är något vi skapar med vårt språk och våra verktyg: verum factum. Och givetvis finns där spår av Nietzsches perspektivism: sanningen är aldrig neutral, utan vad du håller för sant beror på vem du är, ditt perspektiv helt enkelt.

Postmodernismen skriver in sig i en mycket gammal bildningstradition där kunskapen och den intellektuella verksamheten har ett egenvärde. Kanske är det där skon klämmer? Kritiken mot postmodernismen kommer inte sällan från dem som menar att forskningen ska vara mer tillämpad. Det var inte för sina kunskaper som Macciarini rekryterades till Karolinska, det var för utsikterna att kanske få ett Nobelpris och för forskningens ekonomiska potential man tog risken. I jakten på kunskap är det viktigt att utmana gränser och våga färdas ut i okänd terräng, men om man gör det av något annat skäl än kunskap är djärvheten förenad med stora risker. Vetenskap handlar idag allt mer om pengar och prestige, eller om makt. Postmodernistisk forskning handlar om att undersöka relationen mellan och konsekvenserna av just det, och därför är det som Elensky skriver inte en ny rörelse. Postmodernismen är lika lite som Internet en fluga, det är en integrerad del av vetenskapen. Att kritiken mot postmodernismen handlar mer om individerna än om resultaten, mer om utgångspunkterna och projektidéerna, än om det man faktiskt gör, är ett oroande tecken i tiden på hur synen på kunskap förändrats. Kunskapen har förlorat sitt egenvärde. Det tror jag är en mycket mer plausibel förklaring till krisen i skolan och problemen i Högskolesverige än postmodernismen, som  är djupt förankrad i en bildningstradition där kunskapens egenvärde hålls högt. Misstänksamhet mot tvärsäkerhet och motiv, intellektuellt uppvaknande, ifrågasättande av bind tillit till Sanningen och insikt om forskningens oundvikliga perspektivism är konsekvenser av passion för kunskap och en tro på vetenskapen, inte ett ifrågasättande. Det är i alla fall så jag ser på saken. Håller inte vetenskapen och dess resultat för en kritisk granskning är den inte vetenskaplig.

Detta kan tyckas leda rakt in i relativism, att vad som helst kan vara sant, och vidare in i nihilism, att ingenting är sant. Men att man erkänner att ens ­infallsvinkel påverkar hur man uppfattar något innebär ju inte att man helt avskaffar möjligheten att nå fram till sanningen om verkligheten. Det är också stor skillnad mellan vetenskaper som matematik och fysik respektive litteratur eller moral­filosofi, till exempel. I de förra fallen är det tydligt att det pågår ett gemensamt arbete som förenar forskare från hela världen som alla har tillgång till gemensamma språk, som matematiken, och gemensam terminologi och mätverktyg. I de senare pågår ibland en mera öppen maktkamp där perspektiv antas utesluta i stället för att komplettera varandra.

Det finns väldigt många missuppfattningar rörande postmodernismen. Det är olyckligt, för i dessa tider där källkritik är viktigare än någonsin, där gränsen mellan akademin och näringslivet är allt mer oklar och där kunskapens egenvärde håller på att utarmas, behövs postmodernismen mer än någonsin. Kompetenserna behövs, synen på kunskap och den kritiska medvetenheten. Postmodernismen värnar KUNSKAPEN mer än något annat, och därför vågar den utmana auktoriteter och kritiskt granska maktförhållanden. Berättigade frågor till kritikerna av postmodernismen är: Hur ser ni på kunskap? Vilka värden värnar ni? Vad är vetenskapens uppgift? För vems skull ska forskning bedrivas? Jag vet vad jag svarar: Kunskapen har ett egenvärde, och forskning bedrivs för mänsklighetens och samhällets långsiktiga hållbarhets skull.