Året som gått har varit bra. Bättre än på länge, och tröttheten är inte lika bedövande som den brukat vara vid den här tiden på året. Huvudet är fullt av tankar. Allt är bra. Förutsättningarna för att producera högkvalitativ text går inte att klaga på. Ändå sitter jag här och får inte särskilt mycket gjort. Har lärt mig hantera det där och låter det bara vara. Jag kan vänta, jag har all tid i världen. Min tid kommer, det har jag bestämt mig för. Den öppet obestämda tiden framför mig, det ständiga nuet och minnena av det som varit är det enda som existerar. Jag blir jag mellan det som blir och minnena av det som varit. Skriver om det istället, i väntan på lugnet och ron.
Ska jobba några veckor till. Så länge jag jobbar bloggar jag. Sedan släpper jag det kravet och låter inspirationen komma och gå som den vill, som jag brukar. Andas in, andas ut. Läsa, tänka, uppleva, skriva. Så ser livet ut. Toppar och dalar. Eufori och melankoli. Tomhet och en överfull kalender. Mellan ytterligheterna utspelar sig vardagen och när det råder balans är livet gott. Allt oftare och under allt längre perioder är jag harmonisk. Påminner mig om det och uttrycker tacksamhet, för att inte glömma. För att det är viktigt. Lätt att fastna annars, i klagandet. Jag vet med mig att jag har lätt att hamna där, i klagosången. Tror det är mänskligt. Tror det ligger något i den inledande tanken i Tolstojs Anna Karenina, att alla lyckliga familjer är det på ett och samma sätt, med de olyckliga är det på sitt eget sätt. Det finns fler uppslag att tänka vidare kring i missnöjet än i det man är nöjd över.
Tar en kopp kaffe. Letar håglöst på hårddisken efter textfragment att bygga vidare på. Fastnar i gamla tankar. Låter dagen ha sin gång. Följer bara med, utan krav. Plötsligt händer det. Hittar ett gammalt brev till en vän. Ett av de sista personliga breven jag faktiskt postade, inser jag. Idag skrivs det inga brev, det mailas och skickas sms, skrivs inlägg på sociala medier. Fast brev är något annat. Något som alltså gått förlorat, som vi släppt taget om. Synd tycker jag. Det är lätt att göra sig av med handlag och färdigheter, men svårt att återuppväcka dem. Jag har nu aldrig varit en flitig brevskrivare, men det fanns en tid då jag skrev brev. En massa tankar väcks till liv av de där orden. Innehållet handlar om skrivande. Publicerar dem och drömmer mig tillbaka till den där tiden innan min bok om alkohol publicerats. En bok som inte säljer särskilt bra, men som ändå (liksom för övrigt avhandlingen också) lever fortfarande. Blev intervjuad så sent som förra veckan. Det kommer en artikel i Sydsvenskan inom kort. När jag skrev dessa ord hade jag ingen aning. Barnen var små. Jag bodde fortfarande i en liten lägenhet och sov i loftsäng. En avgörande tid i livet alltså, 2008. Kastar ut orden, för att påminna mig själv och för att dela med mig. Det bästa har aldrig hänt än, sjunger Håkan Hellström. Väljer att tro att det gäller nu liksom då och alltid. Både din och min tid kommer, om vi bara kan förmå oss att fortsätta.
Jag skrev följande i augusti 2008: Tiden som gavs, plus två veckor av semestern när barnen var med sin mamma, ägnades åt att färdigställa bokmanuset. Igår satt jag hela dagen och korr-rättade litteraturlistan. Äntligen, känns det verkligen som, har jag skrivit något jag kan stå för, fullt ut, som jag är nöjd med och tror på. Avhandlingen var en kompromiss som präglas starkt av mitt dåliga självförtroende. Det var mer en arbetsseger. Nu har jag arbetat på ett helt annat sätt och har kunnat, både tillägna mig själv och integrera i texten ganska svåra teorier, inte för teoriernas egen skull utan som verktyg för analys. Under våren har jag deltagit i ett fantastiskt utvecklande Deleuzeseminarium, det har jag säkert nämnt, och där var det som forskaren i mig förlöstes. I den konstellationen kunde jag veckla ut vingarna och känna att det bär. Det har givit mig den inre ro som jag så länge trånat efter. Imorgon postas manuset till Daidalos och sedan är det bara att hålla tummarna.
Bokens förtjänster är många, dels är det en studie av aspekter på alkohol och droger som det forskats väldigt lite kring, dels är det en introduktion till ANT och Posthumanism, dels är den ett led i mitt arbete för att visa att kulturvetenskapen behövs och är ett oundgängligt verktyg i alla moderna samhällen. Det spåret ska jag försöka utveckla mer i november på konferensen i Norrköping, om Kulturvetenskapernas nytta.
Får jag bara boken utgiven, då känner jag mig fullt ut redo att ansöka om att bli docent. Kanske i Umeå, som ett led i ett samarbete mellan våra respektive program, annars på HV (ska under kommande läsår gå den handledarutbildning som krävs för att bli docent där). Det är med andra ord en spännande höst som påbörjats (det ösregnar ute och känns verkligen höstigt). På HV är det kris! Vi har denna höst tappat ansökningar och det är frågan om programmet överlever… Men det går inte att deppa ihop för det. Mitt sätt att reagera är att agera, på alla fronter. Imorgon ska jag tala för 120 sistaårselever på gymnasiet, om högskolestudier och om kulturvetenskap. Det ska bli kul och är ett led i kampanjen för att få fler sökande. Fast vi måste naturligtvis även göra andra insatser. Framförallt måste vi tala om just nyttan med kulturvetenskapen så konferensen är mer än välkommen. Vi behövs ju och är dessutom bra! Det behöver både världen och högskolorna/universiteten få veta.
Nu låter det som jag bara jobbat i sommar och som om jag bara har en sak i huvudet (och så är det nog, till viss del i alla fall), men vi tog faktiskt en bussresa till Prag i juli. Då får man uppleva landskapet och därtill träffa en brokig samling människor. Och så var vi i Malmö två vändor och hann även med en vecka i Mariannelund. För att orka måste man ta sig tid att bara vara ledig!
Bäst ändå är arbetet, den vanliga lunken. Föreläsa, skriva och utsätta sig för utmaningar. På måndag kommer studenterna igen och då är man igång. Det blir fem intensiva veckor med undervisning på Kulturvetenskap A och C, på Sjuksköterskeutbildningen och på Hälsopromotion, sedan lugnar det ner sig. Då ska det forskas!
2008 känns inte som jättelänge sedan. Ändå är det ett helt liv mellan då och nu. Mycket är sig likt, men jag är en annan och lever ett helt annat liv. Då hade jag ingen aning om att boken skulle bli publicerad, att jag skulle bli docent, att kulturvetarprogrammet skulle läggas ner eller allt annat som hänt. Jag var mitt uppe i mitt livs kanske största förändring, men hade ingen aning. Väljer att tro att jag fortfarande är det, och att min och alla andras tid kommer. Och jag tror att det faktiskt har lossnat, att dagen ska kunna bli en dag med skrivande.
Tar en kopp kaffe. Letar håglöst på hårddisken efter textfragment att bygga vidare på. Fastnar i gamla tankar. Låter dagen ha sin gång. Följer bara med, utan krav. Plötsligt händer det. Hittar ett gammalt brev till en vän. Ett av de sista personliga breven jag faktiskt postade, inser jag. Idag skrivs det inga brev, det mailas och skickas sms, skrivs inlägg på sociala medier. Fast brev är något annat. Något som alltså gått förlorat, som vi släppt taget om. Synd tycker jag. Det är lätt att göra sig av med handlag och färdigheter, men svårt att återuppväcka dem. Jag har nu aldrig varit en flitig brevskrivare, men det fanns en tid då jag skrev brev. En massa tankar väcks till liv av de där orden. Innehållet handlar om skrivande. Publicerar dem och drömmer mig tillbaka till den där tiden innan min bok om alkohol publicerats. En bok som inte säljer särskilt bra, men som ändå (liksom för övrigt avhandlingen också) lever fortfarande. Blev intervjuad så sent som förra veckan. Det kommer en artikel i Sydsvenskan inom kort. När jag skrev dessa ord hade jag ingen aning. Barnen var små. Jag bodde fortfarande i en liten lägenhet och sov i loftsäng. En avgörande tid i livet alltså, 2008. Kastar ut orden, för att påminna mig själv och för att dela med mig. Det bästa har aldrig hänt än, sjunger Håkan Hellström. Väljer att tro att det gäller nu liksom då och alltid. Både din och min tid kommer, om vi bara kan förmå oss att fortsätta.
Jag skrev följande i augusti 2008: Tiden som gavs, plus två veckor av semestern när barnen var med sin mamma, ägnades åt att färdigställa bokmanuset. Igår satt jag hela dagen och korr-rättade litteraturlistan. Äntligen, känns det verkligen som, har jag skrivit något jag kan stå för, fullt ut, som jag är nöjd med och tror på. Avhandlingen var en kompromiss som präglas starkt av mitt dåliga självförtroende. Det var mer en arbetsseger. Nu har jag arbetat på ett helt annat sätt och har kunnat, både tillägna mig själv och integrera i texten ganska svåra teorier, inte för teoriernas egen skull utan som verktyg för analys. Under våren har jag deltagit i ett fantastiskt utvecklande Deleuzeseminarium, det har jag säkert nämnt, och där var det som forskaren i mig förlöstes. I den konstellationen kunde jag veckla ut vingarna och känna att det bär. Det har givit mig den inre ro som jag så länge trånat efter. Imorgon postas manuset till Daidalos och sedan är det bara att hålla tummarna.
Bokens förtjänster är många, dels är det en studie av aspekter på alkohol och droger som det forskats väldigt lite kring, dels är det en introduktion till ANT och Posthumanism, dels är den ett led i mitt arbete för att visa att kulturvetenskapen behövs och är ett oundgängligt verktyg i alla moderna samhällen. Det spåret ska jag försöka utveckla mer i november på konferensen i Norrköping, om Kulturvetenskapernas nytta.
Får jag bara boken utgiven, då känner jag mig fullt ut redo att ansöka om att bli docent. Kanske i Umeå, som ett led i ett samarbete mellan våra respektive program, annars på HV (ska under kommande läsår gå den handledarutbildning som krävs för att bli docent där). Det är med andra ord en spännande höst som påbörjats (det ösregnar ute och känns verkligen höstigt). På HV är det kris! Vi har denna höst tappat ansökningar och det är frågan om programmet överlever… Men det går inte att deppa ihop för det. Mitt sätt att reagera är att agera, på alla fronter. Imorgon ska jag tala för 120 sistaårselever på gymnasiet, om högskolestudier och om kulturvetenskap. Det ska bli kul och är ett led i kampanjen för att få fler sökande. Fast vi måste naturligtvis även göra andra insatser. Framförallt måste vi tala om just nyttan med kulturvetenskapen så konferensen är mer än välkommen. Vi behövs ju och är dessutom bra! Det behöver både världen och högskolorna/universiteten få veta.
Nu låter det som jag bara jobbat i sommar och som om jag bara har en sak i huvudet (och så är det nog, till viss del i alla fall), men vi tog faktiskt en bussresa till Prag i juli. Då får man uppleva landskapet och därtill träffa en brokig samling människor. Och så var vi i Malmö två vändor och hann även med en vecka i Mariannelund. För att orka måste man ta sig tid att bara vara ledig!
Bäst ändå är arbetet, den vanliga lunken. Föreläsa, skriva och utsätta sig för utmaningar. På måndag kommer studenterna igen och då är man igång. Det blir fem intensiva veckor med undervisning på Kulturvetenskap A och C, på Sjuksköterskeutbildningen och på Hälsopromotion, sedan lugnar det ner sig. Då ska det forskas!
2008 känns inte som jättelänge sedan. Ändå är det ett helt liv mellan då och nu. Mycket är sig likt, men jag är en annan och lever ett helt annat liv. Då hade jag ingen aning om att boken skulle bli publicerad, att jag skulle bli docent, att kulturvetarprogrammet skulle läggas ner eller allt annat som hänt. Jag var mitt uppe i mitt livs kanske största förändring, men hade ingen aning. Väljer att tro att jag fortfarande är det, och att min och alla andras tid kommer. Och jag tror att det faktiskt har lossnat, att dagen ska kunna bli en dag med skrivande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar