För vem och varför skriver forskare?

Varför skrivs vetenskapliga texter? Det är en fråga som borde ägnas mycket mer uppmärksamhet än vad som är fallet idag när vi i princip endast talar om vad man ska skriva, böcker eller artiklar, på engelska eller svenska. För vem skrivs vetenskap, är det för kollegor eller för allmänheten? Liksom i så många andra frågor hastar debatten mot svaren och lösningarna utan att stanna upp för att analysera frågan. Det är djupt olyckligt och jag ser det som ett tecken på humanioras kris. Lösningsorientering, effektivitetsjakt och mätbarhet kommer från naturvetenskapen och dess positivistiskt präglade kunskapssyn. Den tre i SvD-serien Kunskapens nya rörelser handlar om detta, och artikeln debatterades livligt igår på sociala medier. Tyvärr kom det att handla om för eller emot monografier på svenska samt om man kände igen sig i Ann Steiners beskrivning av verkligheten eller ej. Den avgörande frågan, varför och för vem forskare skriver texter, hamnade därmed i skymundan.

Jag är som bekant en varm anhängare av monografin. Däremot är jag ingen motståndare till referee-granskade internationella artiklar. Problemet som jag ser det är att det finns en norm idag som tvingar in alla i en och samma form. (I princip) räknas endast internationella referee-granskade publikationer i ansedda, engelskspråkiga tidskrifter. Kanske är det så för att det systemet är tydligt hierarkiskt, erbjuder möjlighet att mäta antalet citeringar och gör det lätt att räkna publikationer. Formen för publicering passar som hand i handske i dagens ekonomistyrda, effektivitetsjagande och konkurrensinriktade akademiska kultur. Vetenskap handlar om att skriva flest artiklar, i världens mest eftertraktade tidskrifter, och att bli mest citerad. Det är så vetenskaplig kvalitet mäts idag, genom bibliometriska mått. Och det utgör ett hot mot många av de värden som vårdas inom humaniora.

Humanistisk forskning befinner sig vid en korsväg: är det viktigast att nå svensk allmänhet med sina resultat eller ska man röra sig i en mer inomvetenskaplig inriktning, bort från den svenska offentligheten? Pressen på att publicera sig som naturvetare, korta artiklar på engelska i brittiska och amerikanska tidskrifter, har blivit allt större. Pengar tilldelas på många universitet utifrån att man har publicerat sig i rätt sorts internationella tidskrifter i ett system med poäng efter en lista där olika tidskrifter och förlag ger visst antal poäng. Oavsett kvaliteten på forskningen kan en felaktig publiceringsplats ge noll poäng och inte räknas.

Engelskspråkig artikelpublicering står långt från det som traditionellt har varit svensk humanioras paradgren – monografin. Fördelarna med monografin är många. Här kan man slutföra komplicerade och nyanserade resonemang och eftersom man skriver på svenska finns det möjlighet att nå många med sin forskning. Ofta har dessa böcker recenserats i dagspress och fått annan medial uppmärksamhet och forskningen har således spritts utanför akademiska kretsar.

Jag kan inte för mitt liv begripa hur det kommit sig att publiceringsformen monografi så snabbt övergavs? Med stöd i vilka argument diskvalificerades den formen för publicering av vetenskapliga resultat? Jag kan inte se några giltiga skäl för att avskaffa monografin, för det skulle innebära att man redan på förhand har bestämt sig för att boken som form inte passar för vetenskapligt skrivande, vilket är väldigt märkligt med tanke på bokens historiska dominans. Självklart finns det inga hållbara argument för att klamra sig fast vid ett obsolet medium, men att överge det gamla bara för att det kommer något nytt är lika illa. Jag skriver böcker för att jag, med stöd i goda och kontrollerbara argument, anser att det är bästa sättet att uppfylla syftet med min forskning. Dels kräver resultatet gott om tid och plats att utvecklas på, dels handlar det om för vem jag skriver. Kunskap om kultur är förlegad och inaktuell i samma stund som texten skrivs. Därför passar artikelformatet dåligt för det jag vill uppnå. Jag menar att kunskap om kultur måste spridas bland allmänheten för att komma till sin rätt, och det handlar för mig inte om att sprida några resultat. Kulturforskningen som jag bedriver just nu handlar om att öka den kollektiva medvetenheten om kulturens karaktär och förutsättningarna för förändring.

Visst finns det en poäng att skriva artiklar på engelska om teorierna jag jobbar med, för att på det sättet få hjälp med granskningen av tolkningarna av den akademiska världens samlade kunskap och kompetens, men texterna och tankarna jag arbetar med skrivs ibland för över hundra år sedan och har redan diskuterats i otaliga texter. Just nu har jag varken tid eller lust att lägga tiden och energin som krävs för att bli publicerad i en smal, teoretisk tidskrift som inte når dem jag anser behöver nås. Det skulle bara vara texter som skrivs för min personliga meriterings skull, för att putsa mitt CV och för att försöka jaga citeringar. Kunskapen jag har om kultur behöver spridas i samhället för att den ska bli meningsfull. Därför är det heller inte aktuellt, just nu, att skriva på engelska. Jag skriver och tänker inte strategiskt, jag vill använda min tid och vetenskapliga kompetens för att göra skillnad. Och jag anser att monografier på svenska är den överlägset bästa formen för kommunikation av forskningsresultaten som min forskning ger. Att den formen inte räknas är ett hot mot humaniora, menar jag.

Men monografipublicering är i dag hotad från flera håll. Ett hot är från stat och forskningsfinansiärer som hellre ser fler korta och många publikationer på engelska, gärna med många medförfattare som alla får var sin ”pinne”. Det har lett till att allt färre humanistiska forskare vågar satsa på att skriva monografier. Det är ett stort arbete som riskerar att inte räknas.

Men det har också skett andra förändringar, exempelvis är inte allmänheten lika intresserad av att köpa och läsa svensk forskning som man var förr. Det har lett till att de stora förlagen sällan är beredda att ge ut forskningsböcker. Utgivningen har flyttat till mindre förlag som Makadam, Nordic Academic Press, Atlantis och Carlssons, bekostas av stipendier och forskningsfinansiärer och har låg spridning utanför akademiska sammanhang. När utgivningen flyttas till mindre förlag påverkar det främst synligheten som har blivit påtagligt sämre.

Bokmarknaden är också kommersialiserad och antalet sålda böcker anses vara ett kvalitetsmått. Därför konkurrerar akademiska böcker med deckare och andra typer av lättsålda böcker. Ett verkligt författarskap tar dock tid att bygga upp. Tid som idag inte finns. Det räcker inte heller i den skönlitterära världen att skriva på svenska, för når man inte snabb internationell ryktbarhet är man värdelös. Liksom svensk fotboll utarmas eftersom det enda som räknas är att nå internationell ryktbarhet i något av de allt färre storlagen i de största ligorna, som ofta endast handlar om två lag, utarmas snart sagt alla verksamheter av rådande syn på kvalitet. Det unika och personliga offras för ekonomisk vinst och framgång i konkurrensen. Människan är nu inte så unik som människor tror. Genetiskt är alla människor på jorden i princip identiska, så skillnaden mellan den som anses bäst i världen och alla andra är försumbar. Det ser möjligen bra ut på ett CV att vara bäst i världen, men i grund och botten är skillnaden inte särskilt stor. Jag värnar spridningen av vetenskapliga resultat och vill se en generell ökning i samhället av akademisk kompetens. Att delegera beslut till ett fåtal internationellt ryktbara experter är förödande för den långsiktiga hållbarheten. Mångfald är viktigt även i akademin och därför är det olyckligt att bara ett språk och en publiceringsform räknas. Människan och livet på jorden är långt mer komplex än så, och vetenskapen måste kunna förstå, hantera och spegla detta. Det går inte om alla ska skriva på samma språk och alla resultat pressas genom en och samma form. Särskilt tydligt blir detta inom humaniora, och att man väljer att mobba forskare som Steiner och andra som värnar kunskapen är bara ett tecken på hur stark rådande norm är.

Kvaliteten på förlagsarbetet är också skiftande. I vissa fall rör det sig om att monografierna är egenutgivna via publiceringsplattformar eller universitetens tryckcentraler. I andra fall är kompetensen hos utgivarna mycket stor och några av de svenska småförlagen är synnerligen kunniga på akademisk utgivning och dess specifika behov. Det arbete som sker på förlag ska inte underskattas. En bra redaktör kan göra hela skillnaden på om en bok är läsbar eller inte. Alla behöver en redaktör. Ingen skriver perfekta texter.

Redaktörer och kollektiv granskning av texterna är viktigt, håller med om det. Bland annat därför brukar jag försöka lyfta frågan om hur vettigt det är att låta endast två eller tre forskare granska artiklarna innan de publiceras. Varför inte öppna upp granskningsprocessen och bjuda in fler forskare och även andra aktörer. Det är till exempel symptomatiskt att det var en journalist som avslöjade Paulo Maccirini, eller i alla fall såg till att hans forskning fälldes. Talande nog tror jag fortfarande inte att prestigetidskriften där hans artiklar publicerats har tagit bort artiklarna. I fallet Macciarini har det handlat mer om pengar, makt och juridik än om kunskap. Med en annan syn på VETENSKAPLIG kvalitet, som fokuserar mer på innehåll än på form, och mer på samhällets kunskapsbehov än forskares önskan om att meritera sig, skapas ett mer hållbart system för kunskapsproduktion.

Men i en värld där begrepp som publiceringstakt och ”impact” (ett ord som används i universitetsvärlden för genomslag, vilket anses konkret mätbart genom antal citeringar i vissa engelskspråkiga tidskrifter) har störst betydelse framstår inte det långsamma, dyra redaktionella arbetet som centralt. Men den redaktionella bearbetningen är ett viktigt kvalitetsarbete som inte bara gör forskningen bättre utan också ser till att den kan nå allmänheten. Detta är något som underskattas i belöningssystemen på universiteten, av forskningsfinansiärer, men även av forskare själva.

Formen är idag viktigare än innehållet. Det är jag kritisk mot, att det anses viktigare var jag publicerar mig, hur ofta jag publiceras och hur många som citerar texterna. Jag har inget emot artikelformatet i sig, det är bra och inte sällan bäst för väldigt många typer av forskningsfrågor. Det jag vänder mig mot är att endast en form räknas, och att monografin marginaliseras.

Ett alternativ i tider av krav på internationalisering är att publicera en monografi på engelska på ett välrenommerat brittiskt eller amerikanskt förlag. Fördelarna är uppenbara men tyvärr är vägen dit snårig. Om det är svårt att genomskåda seriösa och icke-seriösa förlag på den svenska marknaden är den internationella än mer besvärlig. Här finns allt från de allra mest välrenommerade till rena bluffverksamheter. Att bli antagen på av mest ansedda är så svårt med ett svenskt ämne att de allra flesta väljer ett något mindre renommerat förlag med risk för att utgivningen inte kommer att räknas.

Det är ur bredden som stjärnorna och excellensen växer, alltid ur bredden och djupet. Om endast engelska räknas tvingas alla konkurrera på samma arena omgående, vilket ger fördelar för några få och innebär nackdelar för det stora flertalet. Forskningen har alltid varit internationell och forskare har alltid utbytt tankar och erfarenheter över olika typer av gränser. Idag håller det dock på att bli ett självändamål att skriva på engelska, för att nå en större publik. Om fler fick växa på hemmaplan och i en tryggare och mer överblickbar miljö ökar chansen att fler kan skaffa sig kompetens och kunskap nog att sedan, när forskaren och tiden är mogen, möta andra meriterade forskare på en internationell arena. Idag konkurrerar svenska doktorander med andra svenska doktorander genom att mäta sina framgångar på den internationella forskningsmarknaden. Och eftersom det där bara finna plats för ett fåtal vinnare är risken stor att potentiella genier gallras bort innan de ens själva kunnat bilda sig en uppfattning om sin egen potential. Kvalitativ kunskapsutveckling tar tid och kräver möda. Att kasta ut unga forskare på en global, ekonomisk marknad fylld av fällor och oseriösa aktörer för att konkurrera med alla andra forskare som redan finns där, gynnar inte kunskapsutvecklingen. Varken här hemma eller globalt. Om bara de bästa svenska forskarna fick möta de bästa forskarna från andra länder skulle situationen bli en annan. Då skulle vi få ett helt annat intellektuellt klimat, både här hemma och internationellt. 

Men det är också en fråga om språk och ämnen. Det är få svenska forskare som har en engelsk språkförmåga som räcker till för att skriva om humanistiska ämnen i konkurrens med brittiska och amerikanska forskare. Och om man med hjälp av språkgranskare och översättare överkommer detta hinder är problemet att renodlat svenska ämnen sällan blir antagna. Man måste vrida sitt ämne, göra jämförelser med andra länder och förklara mer. Det finns en risk att forskningen blir sämre för att den ska anpassas till den engelskspråkiga marknaden (även om den såklart också kan bli bättre genom oberoende granskare). Den som står där nöjd med sin engelskspråkiga bok kan glädja sig åt inomakademiska meriter, men ingen i Sverige kommer att känna till den.

Just språkförmågan bland svenska forskare tror jag inte är ett argument för monografin, men det finns forskare i andra länder också där man inte har den tradition som vi har i Sverige av att tala engelska tidigt. Om det var kunskapen som verkligen värnades skulle man inte bara acceptera utan även omfamna och värna mångfalden på alla områden. Det finns gott om tecken på en glidning i samhället och den akademiska världen där formerna, språken, ämnena och forskningsfrågorna utarmas. Det är ett hot mot bland annat humaniora, och hotet förstärks när humanioraforskare förlöjligas och kritiserar för att vara bakåtsträvare som inte hänger med i utvecklingen. Tanken att; "Nu är det detta som gäller, det är bara att acceptera", är inte giltig och håller inte för en vetenskaplig granskning. Bara för att man är många som tänker lika betyder inte att man har rätt. Och bara för att man är framgångsrik och mäktig betyder inte att man har rätt, vilket gång på gång bevisats på en lång rad olika områden. Inte sällan är det tvärt om så att i alla system som strävar efter framgång, pengar och internationell ryktbarhet finns en uppenbar och utbredd risk för korruption och fusk. 

Den sammantagna bilden är att svenska forskare drivs från monografier på svenska förlag som kan nå allmänheten till engelskspråkiga artiklar. Den svenska humanistiska forskningen anpassas till ett kortformat skapat för experimentell forskning och där svenska ämnen nedprioriteras till förmån för jämförelse med andra länder eller icke-svenskt material. Signalerna är tydliga: svenska humanistiska forskarna bör inte skriva eftertänksamma, nyanserade texter om svenskt material på sitt modersmål.

Jag avslutar denna bloggposten, som är ett försvar för humaniora, monografin, mångfalden i akademin med att publicera ett stycke ur inledningen till min bok om kultur som samtal, som tyvärr troligen aldrig kommer att ges ut som (pappers)bok. Fast jag skrev den å andra sidan inte för att plocka några akademiska meriter, jag skrev den för att sprida kunskap om kultur i det sammanhang dör kunskapen om kultur bär spridas för mesta och bästa möjliga effekt.

Att resonemanget inleds på detta sätt är ingen slump. Kultur (i obestämd form, plural) som boken handlar om, har ingen början och inget slut, bara eviga tillblivelser. Kultur uppstår som ett resultat av interaktion, mellan då och sedan men också mellan dig och mig och resten av världen. En bok om kultur kan varken organiseras som en rak, linjär berättelse eller avgränsas på något självklart sätt. Det finns ingen början, inget slut och kultur har varken insida eller utsida. Kultur är tillblivelse, icke-linjär, processuell tillblivelse. En sådan förståelse för kultur kan inte byggas upp med hjälp av logiska resonemang som går från klarhet till klarhet och som slutar med en snärtig och väl förberedd slutsats. Detta är ingen undervisande bok som förmedlar kunskap om kultur från författaren till läsaren. Här leds följaktligen heller inget i bevis. Boken som du håller i din hand har helt andra ambitioner. Fast även den som vill rita en cirkel eller en spiral måste börja någonstans, på något sätt och helt förutsättningslös kan en bok eller ett samtal så klart aldrig vara. Därför börjar den på detta sätt, genom att kasta sig in samtalet om kulturens karaktär. Och med det sagt har dessutom några av framställningens viktigaste tankegångar och utgångspunkter presenterats, så att säga i farten.

Egentligen har allt som behöver sägas om kultur redan sagts, resten är upprepningar, omtagningar och förtydliganden. Upprepade försök att göra grundtanken klarare genom olika exempel, provokationer och utvikningar från grundtemat. Så får och förväntas man också göra i ett samtal. Fler borde göra det oftare, om man verkligen vill förstå kultur och om man menar allvar med målet om ett långsiktigt hållbart samhälle.

Boken är skriven av en humanvetenskapligt utbildad forskare som utan att riktigt veta hur det gick till blev docent i etnologi för några år sedan och som idag arbetar som lektor i kulturvetenskap. Som docent har man ett ansvar för det ämne man fostrats och fått sin vetenskapliga skolning i. Ansvaret handlar inte om att förvalta, utan om att vitalisera och om att bygga nytt. Om att testa gränserna för ämnesområdet och om att hitta alternativa vägar fram och nya användningsområden för metoderna, verktygen och kunskapen. Detta är mitt sätt att försöka leva upp till den ambitionen och här resoneras kring olika svar på frågan: Vad är kultur och till vad kan kulturvetarens kompetens användas? Många har tänkt mycket och sagt kloka saker om detta angelägna ämne på senare tid. Samtal om samtal om kultur är ingen debattbok och jag ämnar varken hålla med eller gå i polemik med någon. Jag ansluter mig inte till någon skolbildning. Jag vill samtala, med vetenskapssamhället och med en bred allmänhet, om kultur. Kultur angår oss alla och även ett kulturförnekande samhälle upprätthåller den föreställningen kulturellt. Ingen kommer med andra ord undan kulturen. Lika bra därför att lära känna den. Det är också målet med boken, att erbjuda hjälp och verktyg för utforskning och analys av kultur. När läsaren kommit till slutet fortsätter samtalet. Eftersom livet är en resa, en förändringsprocess fortsätter samtalet därifrån, förhoppningsvis med bättre kännedom om kulturens karaktär, funktion och förutsättningarna för förändring av kultur.

Kunskap om en specifik kultur kan inte komma från akademin. Det är inte kulturforskarens uppgift att undervisa eller tala om hur det är. Kunskap om kultur kan bara växa fram genom mångas gemensamma arbete med att försöka förstå, genom samtal både om och i vardagen och ute i samhället som alla delar och bygger tillsammans. Docentens uppgift i sammanhanget är att med stöd i forskning och erfarenhet säkerställa vetenskapligheten i samtalet, inte att leda samtalet mot ett på förhand definierat mål.