The business of business is business, även i i skolans värld

Företag drivs av ett enda skäl och det är att tjäna pengar. Därför är jag mot vinster i skolans värld. Pengar som satsas i utbildning är en investering för framtiden. Alla pengar som satsas ska användas i skolan, för att förbättra förutsättningarna för kunskapsutveckling och optimera lärandet. Kunskap är ett komplext uppdrag och lärande är inte en linjär utveckling. Skolan kan och ska därför bara fokusera på utbildning. Så fort som verksamheten ekonomiseras (och det gör den indirekt även i den kommunalt drivna verksamheten i samma stund som vinstdrivande friskolor dyker upp på spelplanen) hamnar annat i fokus, vilket går ut över kunskapens kvalitet. Insikten om detta håller sakta på att sjunk in i det kollektiva medvetandet, men eftersom man nu en gång släppt in ekonomiskt fokuserade aktörer i skolans värld kämpar dessa med alla till buds stående medel för att behålla möjligheten att tjäna pengar på att bedriva utbildning, snarare än att tjäna pengar på den högkvalitativa kunskap som en verklig kunskapsskola bidrar med.

Läser i DN, på ledarplats om detta och känner ett visst hopp. När det nu gått några år kan friskolereformen utvärderas. Det är lite upp till bevis för alla som menar sig veta att kunskapskvalitén inte påverkas av vem och hur skolan drivs. Hur var det nu? 

Det var egentligen inga överraskande fynd om gymnasiefriskolornas provrättning som Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, Ifau, presenterade på onsdagen. Den som har hyst misstankar om glädjebedömningar får sin känsla stärkt av den nya studien.

Det kan inte komma som någon överraskning att kunskapen blir lidande. När ekonomin står i fokus är inte det viktigaste att skolan verkligen levererar kunskap, det räcker att man skapar en upplevelse av det för att friskolans ägare ska vara nöjda. Idag betyder betygen enormt mycket och det utgör således en stor lockelse att sätta glädjebetyg, för det är ju därför man väljer skola, för att öka chanserna att få betyg som gör att man kommer in på den utbildning man vill. Det är också ett slags ekonomiskt tänkande, och det går ut över allas fokus i skolan. Idag handlar skola och utbildning mycket mer än betyg än förr, och det förstärks av att skolorna idag konkurrerar med varandra om skolpengen som varje elev representerar. Eftersom människan är bekväm till sin natur är det lätt hänt att den skola som marknadsför sig med att man har mer läxor, fler prov och hårdare bedömning inte lockar elever till sig. Särskilt inte som det finns skolor som marknads för sig med att hos oss får man högre betyg. Allt tal om kvalitet och alla system för att styra mot och säkra att resultatet håller hög kvalitet ekar tomt och betyder ingenting när dess krav ställs mot ekonomins järnhårda lagar. Det jag minns tydligast från mina år som lärarrepresentant i högskolestyrelsen är just detta, hur lätt orden om kunskap vägde mot chefsekonomens budgetprognoser. Utbildningar som inte går med ekonomisk vinst har idag inget existensberättigande. Därför minskas lärartiden och ökar storleken på studentgrupperna, endast av ekonomiska skäl. Ekonomi är ett mäktigt redskap. Därför bör inte utbildning ekonomistyras. Kunskap är och måste vara en investering för framtiden.

Mönstret är tydligt i nationalekonomerna Björn Tyrefors Hinnerichs och Jonas Vlachos jämförelse av externt rättade nationella prov i svenska, engelska och matematik.

Friskoleetiketten är svepande, kan man invända. Somliga är vinstdrivande, andra ideella. En del erbjuder praktiska program medan andra skolor har en stark teoretisk profil. I bägge kategorierna varierar naturligtvis elevunderlaget och undervisningens kvalitet.

Och jo, solskensomdömen förekommer också på kommunala skolor. Men ett besvärande faktum, som Friskolornas riksförbunds ordförande Ulla Hamilton gjorde sitt bästa för att bortförklara i radions ”P1-morgon”, är att överbetygen tycks vara allestädes närvarande och ett generellt problem i friskolesektorn.

Detta att bortförklara är en mänsklig egenskap. Det man inte vill se och förstå försöker man göra allt för att förklara på andra sätt än det sätt som tvingar en att tänka om. Ingen lärare sätter med berått mod ett felaktigt betyg, men verkar man i ett system som litar på att alla betyg är rättvisa och som samtidigt ser höga betyg som en konkurrensfördel kommer betygen att bli högre än annars. Allt annat vore omänskligt och verklighetsfrämmande. Därför ska utbildning inte ekonomistyras och därför hör inte vinst hemma i skolans värld. Alla pengar som satsas på utbildning ska stanna i utbildningen för att där användas för att främja kunskapsutvecklingen. Först händer det saker, sedan skapas förklaringarna, det är så människan fungerar. Det finns därför en hel arsenal av argument FÖR vinst i skolan, trots att allt talar för att resultaten i jämförelse med andra länder sjunker. Problemet är att i debatten om skolan tillmäts forskare och lärare som vigt sina liv åt kunskapen samma värde som friskolekoncernernas ägare. Detta att lärare och akademiker kommit att betraktas som särintressen i samhällsdebatten, som bara värnar sina egna intressen är djupt olyckligt för det gynnar på inget sätt kunskapsutvecklingen. Ett samhälle som inte värderar lärare högre än så kommer aldrig att bli en kunskapsnation. Endast i sammanhang där kunskapen tillmäts ett värde i sig kan verkligt lärande utvecklas och kunskap växa. Bara om kunskapen är i centrum och lärarna har makten över skolan kommer utbildning att handla om verkligt vetande, mer än om betyg och pengar. Man kan så klart utbilda sig av olika skäl och alla gör det inte för kunskapens skull, men just därför är det avgörande att kunskapen är i centrum istället för som idag betygen.

Exakt varför de fristående gymnasierna på ett övergripande plan är frikostigare än de kommunala framgår inte av Ifaus studie. Att systematiken har betydelse är ändå svårt att förneka. Ulla Hamilton opponerade ändå mot beskrivningen och hävdade att resultaten på de nationella proven faktiskt inte behöver vara utslagsgivande för elevens betyg.

Det stämmer, som en av studiens författare också påpekade i P1. De nationella proven är inte allt. Men sant är också att friskolorna tenderar att sätta betyg som ligger över provresultaten. Effekten blir således dubbel. Först sker en glädjerättning, därefter sätts betyg i överkant.

Att den genomsnittliga skillnaden mot de kommunala konkurrenterna knappast är kolossal är en klen tröst. En halv poäng gör skillnad när eleverna senare söker till högskolan.

Skillnaden finns på marginalen och det handlar inte om ett svar, för något sådant finns inte. Att vi söker svaret och bara accepterar ett enda bästa svar gör att den felande parten, här friskolorna, får möjlighet och utrymme att använda debatten som verktyg för att ifrågasätta kritiken som riktas mot dem. Osäkerheten som finns inbyggd i systemet gör att det aldrig går att få otvetydiga bevis på att någon gjort fel, vilket det säkert sällan handlar om. Fel blir det dock, och när det får fortsätta påverkas utbildningsystemet menligt, för fokus på betygen accentueras och mer energi läggs på att söka rätt skola än på att skaffa sig rätt kunskaper. Friskolorna gynnas av detta, eleverna och deras föräldrar blir glada och politikerna kan plocka poäng på arrangemanget. Svenskt Näringsliv verkar dessutom vara för nuvarande system. Alla är med andra ord nöjda, alla utom vi som värnar kunskapen, för när det går inflation i kunskapens kvalitet utarmas samhällets samlade kompetens. Det som är bra på olika sätt för enskilda aktörer är dåligt för helheten och alla på sikt. När förkunskaperna sjunker bland sökande till högskolesektorn, samtidigt som genomströmningen styr högskolans ekonomin och företrädarna för näringslivet verkar anse att det viktiga, verkliga lärandet sker ute på företagen, kommer samhällets samlade kunskaps- och bildningsnivå att sjuka gradvis. Och när det är ställt bortom varje tvivel att det är på detta vis, ja då är risken stor att kostnaderna för att göra något åt saken har växt oss alla över huvudet.

Skolan utövar i det avseendet en stark makt. Betygsättning är myndighetsutövning och måste därför vara likvärdig.

Det råder inget stort överskott på kalla fakta i den svenska skoldebatten. Friskolorna får tvärtom mycket ogrundad kritik. Den som hävdar att de är urkällan till den svenska skolans systemkris och Pisa-tapp har faktiskt inte mycket på fötterna. Ifaus studier visar att mångfalden på det hela taget har varit välgörande, särskilt i grundskolan. Dessutom har den ett egenvärde.

Mångfald på pedagogikens område torde ingen vara motståndare till, det är ekonomiseringen av skola och utbildning som jag är kritisk mot. Jag kan dock inte se något värde med att människor väljer skola utifrån socioekonomiska skäl, för det leder till ökad segregering i samhället. Mångfalden handlar inte bara om mängden skolor, utan om graden av olikhet på respektive skola. Framförallt handlar mångfald som öppenhet i ord och tanke. När olika människor med skilda erfarenheter möts i sökandet efter kunskap och när vetande är målet skapas dynamik som leder till utveckling. Fokus på betyg och ekonomi hindrar framväxten av en sådan utveckling.

Men desto viktigare för det fria skolvalets och den fria etableringens försvarare är att också erkänna systemets baksidor när de kommer i öppen dag.

Ulla Hamilton hävdade på onsdagen att ingen vinner på att en elev får fel betyg. Vilket ju knappast är sant. Det gynnar vissa och missgynnar andra. Vad hon borde ha sagt är detta: Höga poäng på proven och glädjebetyg är illojala konkurrensmedel som utnyttjas av oseriösa aktörer. Det ska bort, för i längden förlorar alla när förtroendet för ett redan stukat skolsystem gröps ur.

Illojal konkurrens är bara ett problem för den som missgynnas, och det är i skolans värld de kommunala skolorna som saknar starka företrädare. Det är samhället som på sikt missgynnas av att skolor tillåts plocka ut vinst ur verksamheten. Ingen aktör erkänner heller att de är oseriösa, så det finns inga incitament till förändring, inte så länge möjligheten att göra vinst finns kvar. Tvingades aktörerna återinvestera hela överskottet av verksamheten skulle endast de som verkligen driver skolor för kunskapens skull stanna kvar. Och om betygens roll tonades ner skulle den utvecklingen förstärkas. Om högskolorna inte tvingades acceptera betyg satta av någon annan som enda grund för att anta någon till högre utbildning skulle väldigt mycket kunna förändras till det bättre med små medel, snabbt.

Ifaus rapport tyder dessutom på att vissa kategorier gymnasiefriskolor dras med kvalitetsproblem. Här är problemen inte generella på samma sätt som med betygsättningen. Bland elever som har tillgodogjort sig genomsnittliga eller rentav goda kunskaper från grundskolan är utsikterna likvärdiga. Kommunalt eller fristående gör varken från eller till för dessa ungdomar – förutom alltså en viss skillnad i betyg.

Som sagt, problem uppstår på marginalen. Kritiken mot nuvarande system handlar inte om att den kommunala skolan är god och friskolorna onda, det handlar om en allmän perspektivförskjutning från kunskap, mot betyg och ekonomi, som påverkar alla aktörer på marknaden. Det är kunskapen jag värnar, inte någon enskild aktör eller driftsform. Friskolor som drivs utan vinstintresse och med utgångspunkt i en speciell pedagogik är positiva företeelser i Utbildningssverige som leder till ökad mångfald och bättre kunskap. När allt fokus riktas mot skolornas så kallade prestationer (fast det är aldrig skolorna som presterar, utan eleverna och lärarna) och resultat, och när betygen har en så stor roll som de har idag, kommer skolorna som inte lyckas i konkurrensen att hamna i skymundan. Enligt marknadens logik borde ju dessa skolor slås ut och läggas ner, men så fungerar det ju inte, inte i ett land där alla är garanterade en utbildningsplats. Fanns det verkligen konkurrens och om de som väljer skola riskerade att stå utan plats kanske vinstintresset inte skulle konkurrera med kunskapsintresset, men där är vi inte.

Samtidigt visas att svaga elevgrupper utvecklas sämre på gymnasiefriskolor. Skräckexempel är inte så svåra att hitta. De av Skolinspektionen hårt kritiserade JB-skolorna, som häromåret gick i konkurs, lockade nog aldrig till sig klassens klarast lysande stjärnor. Namn som Edicon – numera är bolagets it-gymnasier nedlagda – förknippades inte heller med det allra starkaste elevunderlaget.

Det tycks som att denna kategori skolor har gjort ett sorgligt avtryck i Tyrefors Hinnerichs och Vlachos resultat. Gymnasiefriskolorna som drar till sig elever med låga kunskaper är en fälla. Kanske har dessa ungdomar svårare att urskilja vad som är tomma löften och falsk marknadsföring i gymnasievalet. Det är i så fall ett stort systemfel och ett brott mot skolans utjämnande uppdrag.

Hela upplägget är en fälla där det på pappret ser ut att finnas bara vinnare, men som i praktiken endast skapar förlorare. På sikt vinner ingen på att skolan görs till en vinstdrivande verksamhet. Kunskapens värde varar, men det gör inte pengarnas. Kunskap skapar möjligheter för alla, medan ekonomin skapar vinnare och förlorare och lever gott på klyftorna som systemet ger upphov till. Förlorarna skapar efterfrågan på och hänvisas till låglönejobb, som över tid riskerar att låsa fast människor i fattigdom och som ökar klyftorna i landet.

Lösningen borde vara hårdare tillsyn och, som Ulla Hamilton själv påpekade på onsdagen, centralt rättade nationella prov. Att prov inte anonymiseras, och att de fortfarande rättas av elevernas egna lärare, är omöjligt att begripa.

Om lärarna inte vems prov de rättade, eller ens om provet kommer från samma skola där de själva jobbar, skulle möjligheten för friskolorna att konkurrera med betyg försvåras. Om ingen lärare kan utsättas för påverkan eller ekonomisk utpressning, och om det verkligen är kunskapen betygen mäter, skulle konkurrensen mellan skolorna handla om verklig kunskapskvalitet. Så länge systemet ser ut som det gör är kunskapen och samhällets långsiktiga hållbarhet förlorare, är alla vi, förr eller senare, förlorare.

Ingen driver ett vinstdrivande företag av något annat skäl än att tjäna pengar, det är utgångspunkten för min kritik. Fokus i skolans värld ska vara på kunskapen och inget annat. Det räcker att det finns en möjlighet på marginalen att det inte alltid är så för att effekterna ska bli stora och problematiska på sikt. Den typen av risker har ett samhälle som aspirerar på att bli ett kunskapssamhälle inte råd att ta. Därför är jag för friskolor, men mot vinst. För kunskapens skull!