Semesterslut och terminsbörjan

På väg till New York. Avslutar årets semester där. Sedan påbörjas ett nytt arbetsår. Kan inte säga att jag längtar tillbaka. För första gången på alla år som lärare uppfylls jag inte av en pirrande känsla i magen av förväntan inför mötet med studenterna och det nya läsåret. Inte så att jag våndas, men det är utan glädje jag återvänder, tyvärr. 

Orsakerna till detta är många och komplexa. Det handlar dels om dagens studenter och deras inställning till studier, dels om högskolan som organisation. Jag är där för kunskapen och lärandet. Tyvärr känner jag mig allt mer ensam om det. Studenterna är där för poängen, och organisationens mål är ekonomiska. Om jag hårdrar och tillåts vara lite sarkastisk. Det hjälper mig att hantera situationen, att inte gå all in, att inte engagera mig fullt ut. 

Under våren blev jag oerhört besviken på studenterna, på deras totala brist på förståelse och deras skoningslösa inställning till mig, som lärare och medmänniska. Den känslan sitter kvar som en tagg i hjärtat. För jag bryr mig, om både studenterna, deras framtid på arbetsmarknaden och utbildningen jag ansvarar för. 

Det är för att jag bryr mig och för att jag inte kan låta bli att engagera mig som taggen gör så ont. Brydde jag mig inte, om jag betraktade jobbet som ett sätt att tjäna pengar, hade jag inga problem. Tyvärr fungerar jag inte så. Jag bryr mig, jag vill att studenterna ska få den bästa utbildningen och att kunskapen ska vara giltig och användbar under resten av livet. Lärandet jag arbetar med är för livet, inte för poängen eller examen.

Tyvärr ser mina och studenternas förväntningar olika ut, och högskolans organisation är kundorienterad. Därför premieras inte hängivenhet till kunskap eller lärande för livet. Studenterna ska vara nöjda och poängen ska rapporteras in. Dagens högskolesverige sysslar med lean production av kunskap. 

Jag har stora problem med den radikala omställning som jag tvingas acceptera om jag vill vara kvar. Det var för kunskapen och lärandet jag sökte mig till högskolan, för att få arbeta med det jag brinner för och för att få fortsätta lära mig och utvecklas. Den högskola jag var student i och den jag började arbeta i finns inte längre. Den är historia och tillhör ett passerat stadium i mänsklighetens historia. Om makthavarna får bestämma. Makten och vetandet är som bekant två sidor av samma mynt, så jag kan inte göra annat än anpassa mig. I min arbetsvardag finns inget annat att göra än att acceptera och följa reglerna. Ingen kan dock tvinga mig att tycka det är bra eller okritiskt köpa argumenten som nyordningen säljs in med. Jag är forskarutbildad och vetenskapligt meriterad. Det handlar inte bara om en känsla, eller om nostalgisk längtan efter ett romantiserat då som var bättre. Det jag känner utgår från empiriska iakttagelser och finner stöd i forskning. Jag mår dåligt för att högskolan allt mer fjärmar sig från kunskapen och för att resultatet stadigt blir sämre. Intresset för vetande sjunker och det går inflation i betyg och titlar. Jag trivs allt mindre för att formen blivit viktigare än innehållet.

Det oroar mig detta att jag inte längtar tillbaka, inte bara för egen del. Kunskapsskolan och kunskapssamhället är hotat. Försämringen går allt snabbare. Det som oroar mig är att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det finns ingen annanstans där mina kunskaper och kompetenser som lärare och forskare passar in, paradoxalt nog. För vi säger oss värna kunskap, kompetens och högre utbildning. Jag borde vara precis där jag ska vara. Ändå är jag inte det, eller det känns i alla fall inte så. Jag känner mig instängd och kidnappad. Känner mig lurad. Och det gnager. 

En vecka kvar av ledigheten. Ska njuta av den veckan, av friheten. Sedan kommer det nog att ordna sig med jobbet. Jag vantrivs ju inte i vardagen som sådan, och jag har en del nya och stimulerande uppdrag som jag kan lägga min själ i. Kanske kommer det att vända, förhoppningsvis inser även makthavarna att den inslagna vägen är en återvändsgränd. Lever på det hoppet. Tron på kunskapen kan ingen ta ifrån mig och glädjen i lärandet är intakt. Koncentrerar mig på känslan av tacksamhet för det.

Under veckan i New York håller jag bloggen igång genom att plocka upp några äldre texter som jag fortfarande tycker håller och som förtjänar att återpubliceras. Sedan, med början nästa måndag, återkommer jag med nya tankar. I takt med att arbetet som lärare förändras och glädjen i jobbet utarmas blir Flyktlinjer allt viktigare. Här är jag sann och ärlig, här skriver jag om det som verkligen betyder något. Här sätter jag själv ribban och bestämmer reglerna. Här står kunskapen och lärandet i centrum, analysen, det kritiska tänkandet och den aldrig avslutade strävan efter att förstå kultur.

Information är aldrig given eller otvetydig

Lite jetlaggad vaknar jag tidigt, men utvilad och redo för den stora staden. Bor vid Washington Square, mitt i The Village, nära New York University. Det är den finaste delen av New York, mellan Finanskvarteren samt Chinatown och Time Square samt Central Park. Lugna kvarter, intellektuella kvarter, låga hus relativt mycket grönt. En perfekt utgångspunkt för långa promenader. Strax frukost, sedan bär det av, ut i den myllrande staden.

Här kommer en text från 2011, som jag tycker håller än. Om varför förmågan att tolka är viktigare än någon annan intellektuell förmåga.

Bruno Latour återkommer ofta till ett mycket intressant och högst tankeväckande begrepp, double-click information. (Uttalat på engelska med fransk brytning låter det dessutom kul. Och så här inom parentes sagt vill jag påpeka att vetenskap både kan och bör vara kul också, annars dör intresset och med det all den potential som finns hos goda vetenskapliga ansatser). Humor bör inte underskattas som medium för information, men det är ett sidospår här och nu, där det var double-click information jag skulle tala om, och om riskerna som detta kan förknippas med.

Fenomenet double-click information påverkar synen på kunskap i det moderna samhälle som västvärlden utgör. Samhället av idag präglas djupt av internets framväxt och spridning. Detta (fantastiska) verktyg, eftersom det används av alla, ofta och till allt mer, påverkar oundvikligen kulturen och tänkandet. Men det glömmer man allt för ofta och lätt bort. Tänker här inte på det mest uppenbara, och heller inte på den moraliska panik som med jämna mellanrum poppar upp här och där. Riskerna ligger på ett mycket djupare och mer genomgripande plan, och är dessutom långt allvarligare än de som vanligtvis förknippas med internetanvändning. Den påverkan som här skall granskas handlar om synen på kunskap.

Det brukar sägas att vi lever i ett kunskapssamhälle, och double-click information är direkttillgänglig kunskap. Kunskap som erhålls genom ett (dubbel)klick med musen på datorn. Enkelt, smidigt, billigt och med stor demokratisk potential. Det är så det ofta uppfattas. Internet erbjuder kunskap för alla. Inget kunde vara mer felaktigt och farligt, än tron på att kunskap kan överföras smärtfritt och utan distorsion via ett klick på datorn. Det är en farlig illusion som dessutom sprider sig allt snabbare och vars påverkan fördjupas när allt fler flyttar allt mer av sin vardag och interaktion med andra och med samhället till nätet. Double-klick information är en förföriskt dold fälla som allvarligt hotar hela det kunskspssamhälle som håller på att byggas upp.

Fällan är att insikten om och förståelsen för vad som krävs för att man skall kunna klicka sig fram till informationen, fördunklas och hamnar i skymundan. Kunskap, riktig och viktig kunskap, är alltid resultatet av mödosamt arbete. Till världen, kunskapens källa, finns ingen direktaccess. Det är ett faktum som internet får allmänheten att glömma. Konsekvensen av detta är att ju lättare det är att nå kunskap på nätet, desto viktigare är det att kunskapen approprieras med kritisk medvetenhet. Idag är det viktigare än någonsin att ständigt påpeka det faktum att det finns inga genvägar till kunskap. Tron på att det är möjligt att snabba på en kunskapsprocess, att den går att effektivisera, är det enskilt största och allvarligaste hotet mot samhället som vi känner det.

Kunskap är alltid ett slags förenkling. Och ju enklare, desto viktigare att mottagaren har förmågan till kritiskt tänkande. Kritisk får dock aldrig förväxlas med kritik. Denna bloggpost är inte en kritik mot internet eller kunskapen som finns där. Det är en kritisk granskning av mediet som sådant och av effekterna det har på samhället, kulturen och människorna som i och genom handling i vardagen upprätthåller allt det vi vant oss vid att ta för givet. Inte heller på det problem som går att koppla till double-click information-tänkandet finns det några enkla lösningar. Bara hårt och mödosamt arbete i kombination med en utvecklad förmåga till kritisk tänkande. Och här handlar det inte om att jämföra källor, det handlar om att förstå vad som gör en källa till en källa som går att lita på och insikt i hur mycket arbete som ligger bakom klicket på musen.

När alla utan eftertanke hämtar den information man behöver i livet och vardagen genom att dubbelklicka på olika sökord, länkar och hemsidor skapas illusionen av överblick, kontroll och kunskap. Och det är denna illusion som utgör faran. Den falska trygghet som riskerar att leda till ett slags samhälleligt hybis vilken förr eller senare kommer att slå tillbaka, med kraft. Vilka är riskerna? För det första riskerar man att drunkna i information, vilket inte leder till kunskap. Det är emmellertid ett litet proble. För det andra, vilket är mycket allvarligare, går ett viktigt moment av kritisk eftertanke förlorad när allt finns tillgängligt omedelbart, utan möda. Lägg därtill en generellt ökad hastighet och allmänt höjda krav på effektivitet och prestation i samhället och utbildningsväsendet. Då öppnar sig en avgrund. Samhällsbygget vilar på bräcklig grund, om förmågan till kritiskt tänkande går förlorad. Vi riskerar att som kollektiv gå med öppna ögon, realtidsinformerade och helt uppdaterade, mot undergången.

Lätt fånget, lätt förgånget. Det är ett axiom som håller på att bli omodernt, men vad händer om det är sanningen? Vad händer om det faktiskt är så att internet håller på att utarma samhällets samlade förmåga till kritiskt tänkande, i kunskapens namn? Det finns en uppenbar och stor risk att detta är vad vi med stormsteg håller på att implementera. Det är farligt! Ökad information ger en illusion av att man vet, och när man vet då tror man sig förstå vad man kan göra och vilka risker man kan ta. Och när samhället vilar på en sådan grund, då är vi alla illa ute.

Humaniora skulle kunna utgöra en motkraft till detta. Därför är humaniora inte bara viktigt, det är också samhällsnyttigt. Frågan är om vi har råd att inte satsa på och utveckla humanora!

Ledarskap

Jag är en dålig ledare, av många skäl. Den viktigaste anledningen till att jag tvingats inse att mina ledaregenskaper är underutvecklade har inget med bristande förmåga att göra egentligen. För att jag ska bli bra på något krävs att jag tror på det jag ska göra och att jag har full frihet och att jag kan gå in i projektet med liv och lust och leva fullt ut i och med det. Och jag tror inte på ledarskapets undergörande verkan. Här ska jag försöka förklara varför.

Tron på LEDAREN har idag antagit groteska proportioner. Det finns ingen hejd på vad ledaren ska lyckas med. Tro kan som bekant försätta berg, och här har vi ett typexempel på just det. Titta på ersättningarna som med självklarhet och entusiasm delas ut till ledare idag, även i ideella organisationer som Röda Korset. Det säger allt om synen på ledaren. Titta sedan på hur den som inte vill, kan eller tror på ledarskapets undergörande betydelse värderas. Om hen dessutom saknar självförtroende och inre driv verkar det idag vara helt legitimt att sparka på personen ifråga. Ingen bryr sig. Det spottad på tiggare och reses allt mer aggressiva krav på ständigt lägre löner. Allra mest cyniskt blir det när man anser att personerna som befinner sig i den situationen får skylla sig själva, när man på fullaste allvar anser att det bara är att ta sig i kragen, hyfsa till sitt yttre, tänka positivt och skaffa sig ett jobb.

Klyftorna mellan människor växer och samhället slits isär, vilket leder till att det fiktiva behovet av ledarskap ökar, liksom kraven på de fattiga och utsatta. Ledarna överöses med pengar och tumskruvarna dras åt på de mindre lyckade. Och rädslan hos dem som befinner sig mellan dessa ytterligheter ökar. Alla förlorar på arrangemanget, även den som lyckats få andra att se hen som ledare, för ingen går opåverkad av den typen av uppmärksamhet. Listan på ledare och framgångsrika människor som utvecklat märkliga beteenden är lång. Och betänk att andelen psykopater är högre bland ledare än i den övriga befolkningen. Vi har med andra ord skapat ett system för organisering av samhället som inte är bra för någon och som dessutom inte är långsiktigt hållbart.

Framgång förblindar synen och sätter analysen och det kritiska tänkandet ur spel. För vem vågar påpeka att kejsaren är naken, om det finns en risk att anklagelsen slår tillbaka på den som reser misstanken, pekar på faran eller bara undrar i största allmänhet om det som låter för bra för att var sant verkligen är på riktigt. Den som lyckas i rådande system står över varje misstanke. Därmed skapas rum där saker kan ske så att säga bakom lyckta dörrar. Och så fort insyn saknas händer det saker. Tänker på historien om Bill Cosby som nu rullas upp, eller på ledamoten och etikansvarige i The House of Lords i England.

Bank VD är en intressant position att reflektera över utifrån ett ledarskapsperspektiv. Den som inte kan tjäna pengar genom att ha full kontroll och in- och utlåningen, samtidigt som staten går in och garanterar alla förluster, hen borde inte ha någon lön alls. Få saker torde vara enklare än leda än en bank. Där finns få anställda, varan säljer sig själv och ledaren har full kontroll över både inkomster och utgifter. Ändå ses banksektorn som ett föredöme och dess ledare hyllas som gudar och kan kvittera ut astronomiska löner. Det säger liksom allt.

I skolan uppmuntras eleverna att bli mer entreprenöriella. Varför då? För att vi lever i en kultur som dyrkar ledaren. Idag är det inte den som har kontakt med gud som beundras, men den som har kontakt med och kontroll över ekonomin. Chefen för Fed i USA har antagit rollen som orakel och hens uttalanden analyseras av översteprästerna på finansmarknaden. Och politiken följer lydigt efter och stiftar lagar om privatisering av vinster och förstatligande av förluster, allt för att göra livet lättare för de dyrkade ledarna. När de multinationella företagen säger att de inte har råd att anställa är det få som vågar göra något annat än att acceptera längre löner. Och när privata aktörer i vården och utbildningssektorn helt ogenerat skapar en företagsmodell som går ut på att dra in skattemedel och sedan flytta vinsten till något av de hugade skatteparadisen, som ingen för övrigt heller på allvar verkar bry sig om, sker detta med maktens goda minne. Företagen är ju börsnoterade och alla vet vad en börsnedgång kan leda till, att allas våra pensionspengar förlorar i värde.

Läsaren får själv fylla i med fler exempel, fler indikationer på mönstret som jag här skissar på. Jag har medvetet valt att inte länka till några studier, för jag är konsekvent i min syn på ledarskap. Forskning handlar om att sprida kunskap och främja analytisk förmåga, om ökad kollektiv förståelse för det samhälle som vi alla är del av. Inte om att forskaren ska vara ledare som drar in pengar och producerar artiklar, som bevisar hur det är och belönas med framgång och ära. Jag tror på kollektivt engagemang och på att samhället, makten och följaktligen även synen på ledarskap växer underifrån. Jag tror på självorganisering. Inte som en lösning, utan som en sann beskrivning av sakernas tillstånd och funktion. Jag tror därför inte på ledarskapets undergörande förmåga. Ledaren är en mytisk figur ovärdig ett samhälle som gör anspråk på att vara ett kunskapssamhälle.

Kunskap växer också underifrån. Förståelse är något som uppstår mellan människor och som växer fram där klimatet är det rätta, där det finns tid och där det är högt i tak. Kunskap är aldrig absolut och sanningen är alltid relativ, det som betyder något är ifall tesen som förs fram fungerar eller ej. Inte om vilken metod som använts, vem det är som står bakom tesen eller var resultaten publiceras. Allt sådant är bara utanpåverk som inte har något med innehållets verkliga kvalitet att göra.

Ledaren är en enkel lösning, en förrädiskt lockande dröm om den berömda kakan som går att både äta och ha kvar. Vi är all ledare, vilket bevisar att det inte finns något enda eller bästa ledarskap, bara många olika sätt att leda. Utan ledning finns ingen rörelse och följaktligen inget liv. Men ingen leder, det gör vi alla tillsammans. Därför är den som befinner sig i toppen varken mer eller mindre värd än någon annan av delarna som bygger helheten.

Därför aspirerar jag inte på att bli ledare, men jag leder ändå mitt liv så gott jag kan i den riktning jag tror på och drömmer om. Närmar jag mig målet eller visionen är det emellertid inte min förtjänst, för jag styr och bestämmer inte, jag leder bara. Om fler kan inse detta ökar chansen att vi tillsammans kan bygga ett mer hållbart samhälle där det är viktigare vad den breda allmänheten tänker på och gör än vad ledarna tror på och vill. Samhället förändras ändå alltid underifrån, även om vi kollektivt förnekar att så är fallet. Samhällen är mer än något annat självorganiserande, komplexa helheter som aldrig går att styra med mindre än att alla underkastar sig en totalitär makts fullkomliga frihet att agera efter eget huvud.

Därför tror jag inte på ledaren, på ledarskap eller på att det går att styra ett samhälle! Jag tror däremot på bildning, kritiskt tänkande och solidaritet och mångfald. Jag tror på människan som kollektiv och på på ömsesidig tillblivelse. Därför vill jag se mer av samtal/dialog och mindre av debatt.

Vem bryr sig, och om vad?

Hur byggs ett hållbart samhälle där så många som möjligt bereds så breda möjligheter som möjligt att leva ett gott liv? Funderingar kring den frågan upptar en stor del av min tid, även på semestern. Har svårt att tänka mig en viktigare fråga, även för som gynnas av nuvarande system där de med höga inkomster får mer och de med små kläms åt än mer. Och visst, så kan man tänka. Vi lever i en demokrati och jag skulle aldrig drömma om att försöka hindra någons tankar, men de som publicerar dem offentligt får vara beredd på mothugg. Jag vill samtala om samhällsbygget, och idag fann jag en krönika i DN, på temat ekonomi, av Amanda Björkman, som satte fart på tankarna.

Texten handlar om vägar till hållbarhet, social hållbarhet, men jag håller inte med Björkman. För det hon förespråkar saknar några som helst visioner. Det är i grund och botten bara ett försvar för lazzes faire eller djungelns lag. Låt marknaden sköta sig själv så löser sig alt till det bästa. Eller ...

Att sänka lönerna löser inte arbetsmarknadens alla problem. Inte heller sker det utan konsekvenser. Men att, som nu senast på Aftonbladets ledarsida, påstå att det ”bara skapar mer fattigdom” är helt enkelt inte sant.

Inga samhällsåtgärder som införs är utan konsekvenser. Inget som rör samhällsbyggande eller kultur är enkelt, linjärt eller självklart. Därför är höjda löner rakt av och enbart ingen lösning och såldes skapar sänkta löner för de som redan har låg lön också problem. Detta att det skulle finnas enkla lösningar på denna typ av problem vänder jag mig mot, och kritiken riktas här mot både höger och vänster. Problemen vi brottas med är komplexa, och svårigheten att förstå det är det största problemet i samhället idag.

”Lägre lön ger bara lägre lön”, hävdar Linnea Swedenmark (24/7). Men lägre löner ger också lön till fler – de som annars skulle stå utanför arbetsmarknaden.

Som om det bara handlade om antalet människor som får lön, inte om ifall det går att leva på lönen eller ej. Ett cyniskt påstående som bara den som är privilegierad kan yttra, från sin upphöjda position där det går att betrakta människor som kolumner i ett excellblad där det enda som betyder något är att siffran längst ner aldrig är röd. Working poor är ett begrepp som ännu inte riktigt fått fäste i Sverige, men vi är på god väg, och Björkman lobbar med sin artikel för det samhället då ökade klyftor mellan dem som har och dem som ger ses som något positivt (även om det kommer till priset av att de rika måste bygga murar och skydda sig med hjälp av vakter). Det sägs handla om vikten av inkludering, men med sådana vänner behöver den som är fattig inga fiender.

Högre lön ger heller inte bara högre lön. På samma sätt som det går att konstatera att det är bra för den med ett jobb, måste det krasst också erkännas att det är någon som betalar priset.

Det stämmer, det är alltid någon som betalar priset. Den som är rik har blivit det av en orsak, och den orsaken är aldrig enbart hårt arbete, entreprenörsanda kloka investeringar. Rikedom uppstår aldrig i ett vakuum, det handlar liksom i frågan om kultur om relationer. Lägre lön sänker kostaderna för den som anställer och gör därmed att priserna kan pressas, omsättningen kan då öka och vinsten blir högre för ägarna. Så blir den rike rik och den fattige förblir fattig. Och den rikes makt ökar när den fattiges minskar, och det gör den när hen kanske inte ens kan leva på den lön hen får. Det finns människor i USA som har två heltidsarbeten men som ändå inte får sin ekonomi att gå ihop. Förklara för mig hur de kan få det bättre genom sänkta löner? Det går inte, och faktum är att allt fler inser att minimilönerna måste höjas i USA.

Att låtsas som att dagens system inte har konsekvenser för den grupp som man säger sig försvara är oärligt.

Det är ett tveggat svärd du svingar här Björkman, för även det system du försvarar har som sagt konsekvenser.

I en kolumn i New York Times (24/7) går David Brooks igenom en rad studier från USA. De bekräftar att en höjning av minimilönerna leder till att vissa förlorar sina jobb, då de blir för dyra att anställa i relation till vad de kan erbjuda. Men undersökningarna visar också något som inte är lika välbekant i den svenska debatten: Högre löner gör det svårare för de svagaste på arbetsmarknaden att klättra på inkomststegen, eftersom det försvårar deras chanser att skaffa sig arbetslivserfarenhet.

Jag tänker här på den kurs i Ekonomisk historia som jag gick på 1990-talet, där det konstaterades att industrialismen tog fart först när lönerna för textilarbetarna i Manchester höjdes så pass att de inte bara fick råd att äta och bo, utan även köpa varorna de med sitt kroppsarbete producerade. Det som hände då var att omsättningen höjdes, att styrkan i flödet av pengar ökade, så pass mycket att alla tjänade på det. Resten är historia och det är på den grunden det moderna samhället byggts. Nu vill de som redan har tjänat massor tjäna ännu mer, och de använder sin makt och alla till buds stående medel för att övertyga om att de har rätt. Om det nu var så att forskningen på området, den forskning som Björkman lutar sig mot, entydigt visade att den tes hon driver stämmer, varför väljer man då i USA (trots hårt motståndare från de rika och gynnade) att höja minimilönerna? Vad är det Björkman döljer, och varför?

Just denna utsatta grupp får också bära en oproportionerligt stor del av de negativa konsekvenserna, då de får betala högre priser i affären till följd av att andra fått högre löner, visar det sig. En typ av medelklassubventionering, alltså. 

Men ”lägre löner är inte någon trolleri­formel”, påpekar Linnea Swedenmark. Och det är givetvis riktigt. För att komma åt segregation och utanförskap krävs det ett koppel av åtgärder. Men om bara simsalabimlösningar godtogs som politiska reformer skulle det här landet stå helt stilla.

Sänkta löner för de med lägst inkomst är alltså inte en simsalabimlösning? Hur ser Björkman på människan bakom, på alla dem som hon säger sig värna? Varför missionerar hon på DN, som bara når medelklasen och inte ute i förorterna? Varför väljer hon att försöka övertyga sådana som mig, som redan har mer än tillräckligt och som kan välja och vraka bland alla reor och utförsäljningar som förtagen idag anser sig tvingade att erbjuda för att överleva och som är själva orsaken till att de fått för sig att sänkta löner är lösningen. Sanningen den att sänka löner inte förändrar systemet och därför kommer det endast att leda till nya krav på ytterligare sänkta löner. Slavarbetet avskaffades för länge sedan, men snart är vi där igen. Om vi inte bryter mönstret och börjar se mer till människorna än till pengarna.

För det handlar inte om antingen eller, utan om en avvägning – att skapa social rörlighet utan att förlora en godtagbar miniminivå. Men då måste försvaret av de som redan är inne i värmen först bli mindre fanatiskt.

Hur kan sänkta löner leda till att fler kommer in i värmen? Det är den springande punkten här. Och det har Björkman inte med ett enda ord berört. Hon ägnar att energi i skrivandet och all plats i kolumnen åt att misskreditera sin tänka debattmotståndare: VÄNSTERSPÖKET! Jag försvarar inte dem som rean har, tvärt om är jag beredd att ge upp en del av det jag uppnått för att det ska bli möjligt att öka lönerna för de lägst betalda i samhället. Jag vill inte ha lägre priser. Jag vägrar förnedra mig hos Ryan Air där det enda man bryr sig om är vinsten och aktieägarna. Det finns enormt mycket forskning som visar vad pengar gör med människor, och Björkman och hennes likasinnade uppvisar en veritabel provkarta på alla. Var finns omsorgen om människan bakom? Var finns förståelsen för den enskilde, som inte får sitt liv att gå ihop för att arbetsgivarna hårdnackat kämpar för att sänka sina kostnader för att kunna bibehålla eller helst öka sin vinst.

Att kategoriskt avfärda lägre löner – och att göra det i ett läge när Sverige har en invandring som till stor del består av personer som saknar de kvalifikationer som krävs på dagens arbetsmarknad – är i bästa fall naivt. I värsta fall ansvarslöst.

Visa siffror på detta Björkman! Det finns studier som indikerar att de som kommer hit många gånger är mer utbildade än genomsnittssvensken. Om du ni vill bli tagen på allvar, och om du verkligen tror på ditt eget budskap, varför inte lägga alla korten på bordet? Varför inte samtala öppet om frågan, för den är uppenbarligen viktig för alla. Det handlar om vilket Sverige vi vill har på sikt. Det handlar om dig och mig och om vad vi gör mot varandra.

Arbetarrörelsen får givetvis fortsätta motsätta sig lägre löner. Däremot går det inte längre att påstå att man gör det för att skydda samhällets svagaste. Det är ju dem man stänger ute.

Det återstår en hel del innan den saken är ställd bortom varje rimligt tvivel. Höjd lön till de lägst betalda i kombination med sex timmars arbete, hur kan det INTE gynna de svaga och de som inte kommer in på arbetsmarknaden?

Det är inte i botten av pyramiden problemet finns, utan i toppen. Halvera kraven på avkastning och fördela vinsten från toppen till botten. Pengarna finns där, och utrymmet också. Bara vinsterna i banksektorn räcker en lång väg, om de inte som nu stannade hos de redan rika och gynnade. Allt handlar om hur vi väljer att se på saken och vems perspektiv vi anammar. Betänk att världens alla rikedomar genererats under den korta tid i världshistorien där klyftorna mellan rika och fattiga minskade. Det samhälle som försvaras av dem som sjunger de sänkta lönernas lov har byggts med hjälp av minskade klyftor, ökad jämställdhet och omfördelning av kapital. Därför är det den vägen jag tror på, inte på lögnen att fler blir rikare genom att lönerna sänks för de redan fattiga.

Deleuze, Proust och kultur som tecken

Dagens Under Strecket tar sin utgångspunkt i den berömda Madeleinekakan, uppblött i lindblomste, från boken På spaning efter den tid som flytt. Jag har inte läst Marcel Prousts romansvit men jag är ändå bekant med den där kakan och den explosion av minnen som den ger upphov till. Hur ska tecknet som kakan kan uppfattas som tolkas? Här finns många olika vägar att gå, men jag håller med artikelförfattaren Mats Dahllöv (masterstudent i estetik vid Uppsala universitet) om att Gilles Deleuze tankar om tecken som ett slags verktyg att tänka kring möjliga framtider med hjälp av, snarare än som inspiration till utforskande av minnet, är den mest fruktbara. 

Deleuze bok om Proust Proust och tecken finns nu utgiven på svenska. Följande citat från bokens förord, skrivet av Anders Johansson, lockar inte bara till läsning, det är liksom tecknet också ett slags verktyg att tänka vidare med, inte bara om boken utan om världen, kulturen, kunskap och framtiden.

Proust och tecknen är ironiskt nog ett filosofiskt argument för konstens överlägsenhet. Sällan har någon argumenterat bättre och vackrare för litteraturens kraft att överskrida det rådande. Eller bättre formulerat: sällan har någon lika elegant brutit ner gränsen mellan det som är och det som kunde vara, mellan subjektet och objektet. Om detta virtuella förhållande kan erfaras av varje Proust-läsare, så blir det aktuellt och begreppsligt först hos Deleuze.

Litteraturens och konstens kraft att överskrida, att trigga fantasin och mana till skapande handling. Det är meningen och värdet inte bara med konst utan även med humaniora. Kulturvetenskap är framförallt vetenskapen om det som skulle kunna bli. Det som är eller det som har hänt är inte så viktigt eftersom hela livet, samhället och världen handlar om det som komma ska, om det vi gör med och mot varandra. Deleuze ger oss verktyg att skapa något nytt med, hjälper oss tänka och övar oss i analys och kritiskt tänkande. Dahllöv skriver ...

Gilles Deleuze framstår alltmer som en av efterkrigstidens viktigaste franska filosofer. Under sin levnad uppmärksammades han främst för sina samarbeten med psykoanalytikern Félix Guattari. I ”L’Anti-Œdipe” (Anti-Oidipus, 1972) gick de till angrepp mot den samtidsdominerande psykoanalysen, som de menade var alltför familjecentrerad och där begäret förstods som grundat i en brist. I stället lanserade de en begärets filosofi, där begäret i sig var skapande och där det sociala och politiska, snarare än familjen, var det väsentliga. Boken mottogs som 68-revoltens filosofiska uttryck.

Brist eller skapande? Synen på begäret är en intellektuell vattendelare. Begär man av saknad, eller för att man vill ha något nytt och annorlunda? Strävar kulturen efter att återställa ett förlorat jämviktsförhållande, eller förändras den som konsekvens av människors drömmar, om en bättre värld, omsatt i kollektiv handling? Forskning som tar sin utgångspunkt brist och längtan utgår från att det finns en absolut sanning möjlig att gräva fram och lyfta upp i ljuset. Forskning som tar sin utgångspunkt i tanken om att mening är skapad och kan förändras riktar sig mot framtiden och det som kan komma att bli, om tillräckligt många vill och agerar tillsammans. Samtalet som jag skrev om igår är en väg fram, ett sätt att omsätta Deleuze teorier i handling.

I dag framstår dock doktorsavhandlingen ”Différence et répétition” (Skillnad och upprepning, 1968) som Deleuzes huvudverk. Med en tour de force genom filosofihistoria och naturvetenskap skapar Deleuze en skillnadens metafysik. Skillnad, menar Deleuze, har i regel förståtts som något negativt och sekundärt: en skillnad från eller mellan något. Mot detta ställer Deleuze en primär och skapande skillnad, det som ligger bakom och ger upphov till världen och tingen.

Skillnad handlar inte om något som finns mellan, menar Deleuze. Det som finns mellan är inte bara ett passivt medium, det är en aktör i eget namn. Skillnad är en del av helheten, skillnad är resultatet av en akt av skapande. Skillnad är något i sig och inget som bara går att upptäcka genom jämförelser. Skillnad mellan vi och dem är till exempel skapad. Titta på diskussionerna som pågår på sociala nätverk, det är inte svårt att hitta exempel på tankar som är varianter på teman vi är si och de andra är så. Svenskhet, vad det nu är, betraktas som normen och alla andra som avvikare. Det sättet att tänka är en konsekvens av tanken på ett slags passiv skillnad, skillnad som något som bara går att iaktta i efterhand. Skillnad som ett aktivt och skapande moment i kulturen ger upphov till andra tolkningar, till mer konstruktiva sätt att förstå vad som händer i mötet mellan människor. Alla är olika, på skilda sätt, och det är detta som gör kultur, förändring och skapande av en bättre och mer hållbar värld möjlig.    

Vi möter någonting i världen, ett tecken, och det tvingar oss att tänka.

Det är den andre som tvingar mig att se och upptäcka mig själv, om jag vågar möta hen. Om jag istället utgår från att jag är normen, det sanna och det rätta, kommer den andres olikhet att framstå som ett hot, eller som något pikant i tillvaron. Är hen annorlunda i grunden, eller handlar skillnaden mellan grupper om vad vi gör och hur vi agerar? Det är en brännande aktuell fråga. Är skillnaden ett hot, ett tecken på en brist på något som gått förlorat? Eller är skillnaden något vi kan bygga framtiden på. Svenskhet är ett sammelsurium av influenser hämtade utifrån, en komplex helhet stadd i ständig förändring. Så har det alltid varit, ingen kultur är ren eller enhetlig. Kultur är något komplext och föränderligt, just eftersom skillnad är en egenskap inom kulturen, inte något som uppstår mellan kulturer.

Enligt Deleuze är detta huvudtemat hos Proust. Det centrala kapitlet i ”Différence et répétition”, ”Bilden av tänkandet”, har samma tema. Denna bild av tänkandet ställer Deleuze i skarp kontrast till den gängse filosofiska. Enligt den senare är tänkandet en enkel och rationell metod som tillsammans med tänkarens goda vilja leder fram till sanningen. Hos Proust är det i stället ett tecken eller en sanning vi möter som tvingar oss att tänka: tänkandet som äventyr snarare än ofarlig metod. Proust insisterar på att idéerna som intellektet utformat endast äger en logisk möjlighet till sanning, de saknar djupet och nödvändigheten som utmärker sanningarna som har sin grund i det upplevda. Idéerna finns inte färdiga att appliceras på verkligheten, vägen till idéerna går genom verkligheten. Tänkandet kommer alltid efter mötet med tecknen.

Först möter vi världen, sedan skapar vi förklaringarna av det vi såg och upplevde. Om vi inser att det är så vi och tänkandet fungerar öppnas en rad möjligheter till skapande av alternativa framtider, för det tvingar oss att bryta med den linjära tids- och framstegsuppfattningen. Framtiden följer inte kausalt av det som en gång var, den skapas av oss här och nu. Framtiden är öppen och aldrig given. Därför är tecknen vi möter inte ankare till det förflutna, utan ballonger att hålla fast vid som pekar mot framtiden. Sanningen är inget som upptäcks genom studier av verkligheten, det är verkligheter som skapas genom studier av "sanningen". Tecken finns överallt. Tecken är flyktlinjer, om vi väljer att se på dem som sådana!

Men de sinnliga tecknen manar inte bara till tänkande och sökande, slutligen manar de till det konstnärliga skapandet. Redan berättarens första möten med konsten indikerar detta. Kompositören Vinteuils sista musikstycke, som berättaren hör framföras i romansvitens femte del, uppenbarar sig som ett slags syntes av madeleinekakan och kyrktornen. Konsten erbjuder en möjlighet att kliva ut ur oss själva och träda in i andra världar, kvalitativt annorlunda – en absolut skillnad i förhållande till allt annat berättaren upplever. Det som var omöjligt i kärleken är möjligt i konsten.

Konst och kultur är aldrig givna på förhand, de är både skapade och skapelsefrämjande. Konst och kultur har med fantasi att göra. Om det är något som samtiden lider brist på är det fantasi och förmågan att skapa. Det krävs evidens för att något ska hända idag. Säker kunskap och absolut visshet om att det som ska göras verkligen kommer att kunna realiseras, måste inhämtas innan någon får göra något. Handlingsförlamningen sprider sig och allt fler gör allt mindre olika saker. Endast det bästa är gott nog, och det bästa är en eller ett, aldrig flera eller olika. Xenofobin finns inbyggd eller är ett resultat av strävan efter sanning, skulle man kunna säga. Därför behövs mer humaniora, mer konst, för det är kungsvägen till nya och konstruktiva tankar om skillnad. Skillnad är något som ska bejakas, för det är där som uppslag till nya vägar fram finns. Världen förändras och vi med den. Inget är sig någonsin likt. Därför är alla minnen falska. Ett minne har ytterst lite med det som hände att göra, det viktiga är vad vi gör med det idag och framöver. Därför handlar tolkning inte om att passivt söka sanning, utan om att skapa förklaringar som fungerar. 

Om tecken och tänkandet står i fokus i första 
delen av Deleuzes studie, är romancykelns enhet det centrala i del två, ”Den litterära maskinen”. Här läser Deleuze Proust med en tydlig poststrukturalistisk blick, där verket motsätter sig varje idé om organisk enhet eller tydlig logik. Mot logos ställs anti-logos. På spaning är ett nät av förbindelseleder mellan människor, ting och upplevelser där allt 
befinner sig på samma plan. Som Kristoffer Leandoer lyfter fram i sin vackra essäbok ”Jag. Du. Vi. En bok om Proust” (1998) så möter läsaren verket i ögonhöjd. Storheten ligger i att romancykelns närmast oöverblickbara universum saknar fast struktur och tydlig kronologi – precis som livet självt. Det finns, om man så vill, inget gudsperspektiv som övervakar helheten. Allt detta kan synas motsägas av den systematisering som sker i ”Den återfunna tiden”, där romanens tema och enhet uppenbaras som Tidens. Men, framhåller Deleuze, tiden innebär just denna frånvaro av struktur.

Enhetlighet är en fåfäng dröm. Verkligheten är en komplex helhet eller väv av förbindelser, utan centrum, utan riktning. Kultur är förändring och skillnad. Allt som händer sker på insidan, som är en oöverblickbar helhet. Jag och du, vi och alla andra interagerar med varandra inom ramen för denna helhet. Det finns inga absoluta gränser mellan som kan försvaras. Allt sådant tal handlar också om skapande, men om skapande av antagonistisk skillnad. När SD säger sig värna kulturers särart och att det bästa sättet att göra det på är att hålla kulturer isär så är det bara ett sätt att hål fast vid en omöjlig dröm om en ett etniskt rent Sverige. SDs politik bygger tydligt på en bristontologi.

Jag vill se och kämpar för en flödesontologi eller en relationsontologi som ser skillnad inom kulturer, snarare än mellan dem. Jag är inte lik dig och vi liknar inte dem, men det är alltid mer som förenar oss alla än som skiljer oss åt. Vi står med andra ord inför ett val: Ska vi odla skillnaderna, eller ska vi överbrygga dem och se dem som verktyg och flyktlinjer i skapandet av något nytt och bättre för alla? En samvetsfråga lika mycket som en fråga om kunskap och sanning. Det handlar också om att se relationen mellan makt och vetande, som alltid handlar om att skapa skillnad.

Avsaknaden av enhet och struktur utmärker även romanens berättare tillika hjälte. Jaget återfinns utspritt bland de i tingen begravda sinnes­intrycken. Detsamma gäller kärleken: att sluta älska Albertine innebär döden för ett av berättarens många jag – en kärlek som i sin tur endast är en upprepning av Swanns kärlek till demimonden Odette. Som Anders Johansson framhåller i sitt initierade förord är det inte ett stärkt subjekt som finns vid romanens slutpunkt utan snarare ett upplöst.

Här hörs ekon av Indisk vishet, av jaget som del av en större helhet. Jag är del av min släkt, som är del av samhället, som är del av mänskligheten, som är del av livet på jorden, som är del av universum. Jag blir till i samspel mellan kropp och tanke, men även av teknologi. Allt består av molekyler, som består av atomer som består av kvarkar som består av ... Det finns inget absolut jag, bara sammanhållna helheter, eller assemblage och multipliciteter för att använda några av alla de begrepp som Deleuze skapat för att hjälpa oss tänka. Genom att acceptera att jag består av delar och att om delarna inte aktivt hålls samman löses jaget upp, infinner sig förhoppningsvis en ödmjukhet inför världen, medmänniskorna och livet. Och med utgångspunkt i den skapade känslan kan en ny och mer hållbar värld skapas, om tillräckligt många vill och agerar.

I brist på tydlig struktur får stilen en essentiell funktion: ”ett absolut sätt att se på världen”, som Flaubert uttryckte det. Om Flaubert tecknar en yttre verklighet där alla ting befinner sig på samma nivå utan hierarkier, gör Proust detsamma för en värld som också är en inre värld. Eller som Deleuze formulerar det: ”Det är i anti-Logosstilens meanderlopp och ringar som verket tar de omvägar som krävs för att samla ihop de slutliga bitarna, och i olika hastigheter för med sig de fragment som alla hör till ett särskilt sammanhang, eller alls inte hör till ett sammanhang, eller inte hör till ett sammanhang annat än stilens.”

”Proust och tecknen” framhålls emellanåt som den första moderna Proust-studien. Som sådan utgör den inte bara en fascinerande analys, den är också en av Deleuzes mest charmanta böcker och en utmärkt ingång till hans filosofi. För i lika hög grad som det är en bok om Proust är det en bok av Deleuze, och som hans andra monografier utmärks den av en märklig sammansmältning av subjekt och objekt, mellan Deleuze och Proust. Stundvis får man känslan av en maskerad Deleuze som talar genom Proust i egen sak.

Och är det inte till syvende och sist just detta som Proust menar med sin idé om verket som ett optiskt instrument i vilket läsaren kan läsa sig själv och finna sanningar hos sig själv? Deleuzes bok fungerar som ett inspirerande exempel på att detta inte endast behöver gälla ens egna liv och upplevelser. Det kan vidgas mer än så. Till en bild av tänkandet, av ett icke-hierarkiskt universum.

Konst och kultur kan också fungera som optiska instrument, vilka kan användas för att skapa bilder och föreställningar om alternativa framtider. Humaniora handlar om att lära sig se och förstå inte bara tänkandet som sådant, utan även dess makt och skapande förmåga. Humaniora handlar om att förstå och förlösa kraften i det mänskliga, som på inget sätt är given. Lika lite som framtiden är något bestämt är du och jag predestinerade till något. Vi skapar oss själva och varandra lika mycket som vi skapar framtiden. En Madeleinekaka kan användas som verktyg för skapande, eller en Understreckare, en bok av Deleze ... vad som helst som fungerar kan göras något av!

Samtalets kraft, funktion och mening

Lyssnade för ett tag sedan på ett ljudklipp som jag tyvärr inte hittar. Det var Zygmunt Bauman som talade, om dialogen som ett tänkbart verktyg i arbetet med att bygga ett mer hållbart samhälle. Det fastnade i mitt medvetande, för hans tankar liknar tankarna jag länge jobbat med och även har skrivit en bok om, utifrån Deleuzes tankar om samtalet. Så där är det, ingen är ensam om några tankar som rör mänskligt liv, allt är varianter på liknande teman. Det är så tankar sprids och får fäste i det allmänna medvetandet. Kultur fungerar på det sättet. Tankar uppstår aldrig i en människas huvud och sprids därifrån. Tankar uppstår i sammanhang och kommuniceras mellan människor. Det är i möten och genom utbyte av tankar och åsikter som tänkande utvecklas och kunskap växer. Så ser jag på samtalet, som utan tvekan är det begrepp som missförstås allra mest av dem jag jobbar med.

Bauman menar att det är när människor med olika åsikter möts som världen utvecklas och kan gå framåt, när människor lyssnar på varandra och möts med ett öppet sinne. Om man däremot möts med attityden att jag har rätt och du har fel, jag är klok och du är korkad, fungerar det inte. Ändå är det precis det vi gång på gång gör och i effektivitetens namn skapar modeller för. Vi lyssnar på experter och letar best practice, för att vi tänker att det bara finns ett enda svar, en enda sanning. Vi utgår från att bara en kan ha rätt, och då är det lätt att få för sig att det är jag. Den tanken måste vi bryta med för att kunna börja hoppas på ett mer hållbart samhälle. Och därför är jag för mångfald, även om jag på inget sätt menar att alla är lika bra eller att alla åsikter är lika kloka.

Samtal missförstås ofta och på olika sätt. Ett vanligt missförstånd är att det handlar om en trevlig stund i goda vänners lag, där bara oförargligheter avhandlas. Debatten, menar man då, är platsen där allvarliga frågor avgörs, en gång för alla genom att en vinnare koras. Det sättet att tänka legitimerar våld och bygger murar mellan människor. Den enda vägens politik är oresonlig och därför blir samhället som växer fram ur det sättet att tänka hårt och kallt. Samtalet är heller INTE ett sätt att nå konsensus! Kravet på konsensus är roten till det onda. Ett hållbart samhälle är ett samhälle som kan härbärgera olikhet och mångfald.

Bauman menar att dialogen bara är en dialog om parterna möts med respekt för varandra och respektive olikheter, samt med ett öppet sinne och en vilja att lyssna och berikas av den andre. Man måste inte acceptera allt som sägs, och alla har inte rätt, allt går inte. Det finns alltid saker som respektive part inte kan acceptera. Baumans dialog handlar om att lyssna och lära känna varandra, om att tillsammans vända och vrida på respektive parts åsikter och ståndpunkter. Och, viktigast av allt, dialogens mål är att alla ska lämna den berikade.

Dialogen är på inget sätt enkel och människan har ingen naturlig fallenhet för den. Därför är det så svårt. Debatten är en modern variant av djungelns lag, och den kräver ingen utbildning, bara målmedvetenhet och kraft. Debatten främjar egoism och gynnar den som inte vill lyssna. Så bygger man dock inte ett hållbart samhälle och därför är det så viktigt att både förstå vad en konstruktiv dialog är och att inse hur viktig den egenskapen är.

Vi måste lära oss samtala, och här har skolan en central uppgift. Synen på utbildning är inte neutral, den är överallt en del den dominerande ideologin. Vad lär sig unga idag: Att samtala, eller att debattera? Jag menar att skolan, liksom samhället i övrigt, utgår från en tanke eller ideologi där debatten är utgångspunkten. I vetenskapen, politiken och näringslivet finns bara utrymme för den eller det bästa. Sanningen, den enda vägen och lönsamhet. Tre ord, tre aspekter av en och samma dominerande, underliggande ideologi. Vilka ord eller aspekter skulle ett mer samtalande samhälle kunna rymma? Kunskapsutbyte, trial-and-error-politik och hållbarhet, kanske ...

Kunskapsutbyte, istället för sanningen, handlar om att se mer till vägen mot bättre vetande, än till målet. Det är viktigare att ha rätt, än att få rätt. Relationen mellan makt och vetande måste uppmärksammas mer, för den som har makten har även inflytande över vetandet i samhället. Kunskapsutbyte handlar om att kunskap alltid är föränderlig, och om att odla insikten om att kultur och samhällen är komplexa storheter som aldrig är sig lika, som ständigt blir till och som ser olika ut beroende från vilket perspektiv de studeras från. Kunskapsutbyte handlar om att fokusera processen som leder till bättre vetande, snarare än målet. Kunskap handlar om kompetensen att söka och värdera vetande, och inte minst om att ändra åsikt när förhållandena ändras. Med en sådan syn på kunskap skulle skolan och den högre utbildningen, samt forskningen, tvingas omorganiseras drastiskt.

Trial-and-error-politik, istället för beslutsfattarpolitik handlar om att skapa ett system för organisering av samhället som är mer rörligt än nuvarande. Det handlar om att inte söka efter det bästa, efter den enda vägen, utan att mer go-with-the-flow och att ständigt vara vaksam på konsekvenserna. Idag stiftas det lagar, som sedan visar sig leda till problem som alla ser, men som ingen kan göra något åt innan den omständliga lagstiftningsprocessens kvarnar malt färdigt. Och då har förhållandena redan förändrats. Det är precis vad vi ser idag ifråga om droglagstiftningen där den som vill sälja olagliga substanser hela tiden ligger steget före.

Hållbarhet istället för lönsamhet i näringslivet skulle tvinga företagsledare att fokusera mer på pengar som ett medel, än som ett mål. Idag handlar företagande om att generera mesta möjliga vinst, till varje pris. Det skapar ett hänsynslöst företagande som inte är bra för någon, inte ens för de där 85 personerna som tjänar mest. Pengar förvrider huvudet på människor och får oss att göra saker vi annars inte skulle. Vi får en moral som gör det okej att skövla regnskog, bespruta livsmedel, planera för produkters åldrande och smutsa ner grundvatten. Djur lider i köttfabriker och pumpas fulla med antibiotika som leder till resistens. När pengar och lönsamhet är viktigast blir allt annat sekundärt. Även du och jag och den natur och fauna vi behöver för att överleva. Pengar är ett medel, inte ett mål! Pengar är ett verktyg som kan användas för att bygga en relationsbyggande skola där fokus i undervisningen ligger på värdering av vetande, snarare än betyg och rätta svar. Pengar kan användas för att främja en annan och mer följsam politik som kan utgöra ett skydd mot alla de hot som finns, mot samtal, dialog och hållbarhet.

Vi sitter fast i en ond cirkel, men den kan brytas. Målet är ingenting, vägen är allt, sjöng Robert Broberg i TV igår, och det behöver inte vara svårare än så att bryta mönstret och skapa förutsättningar för en bättre och mer hållbar värld och ett mer samtalande samhälle.

Samhället är inget företag!

Letar efter inspiration, efter något uppslag att tänka med och skriva något utifrån. Hittar en krönika i DN, från i våras, av Stina Oscarson. Den handlar om saker som tangerar sådan jag varit inne på tidigare i veckan. Kloka ord om det som är svårt, men som skulle leda till ännu värre problem om vi inte tog oss an utmaningen. Det handlar om hur samhället är möjligt och hur samhället ska styras.

En pappa sitter med sin tioårige son på ett utvecklingssamtal. ”Han måste höja läshastigheten med tio procent”, säger läraren. Pappan vill inte inför sin son ifrågasätta läraren och säger därför ingenting, men undrar vad han ska han göra med den informationen.

Vet inte om detta är ett påhittat eller autentiskt exempel, eller om man faktiskt resonerar så i skolan. Jag skulle inte bli förvånad om det stämmer, men hoppas att det mer är ett skräckscenario än en en verklighetsbeskrivning. För om elevernas läshastighet är ett produktivitetsmått i skolan är vi alla illa ute, för då har formen helt tagit över och innehållet reducerats till en meningslös formalitet, allt för komplext för att ägnas något intresse. I en sådan skola skulle jag vara dömd till undergång, skulle jag misslyckas kapitalt. Jag skriver ofta lika snabbt som jag läser, för min dyslexi gör det svårt att få flyt i läsandet. Tanken är snabbare är läsningen och det gör att orden krockar i den trånga flaskhals som medvetandet utgör.

Jag undrar vad den tioåriga sonen göra med de tio procenten. Om han lever tills han är 75 och läser en timme om dagen, då har han sparat 2.555 timmar till något som uppenbarligen är mera värt.

Håller med Oscarson; vad ska vi göra med all tid som frigörs på olika sätt? Mantrat i dagens samhälle är snabbare och billigare. Det är det högsta goda, effektivitet och lönsamhet. Vi är så upptagna med att spara tid och pengar att allt mer tid och pengar läggs på att försöka uppnå det målet.

Men vad är ett liv?

Jag inser att om jag fått höra detsamma skulle jag troligtvis inte klarat skolan. För jag kunde läsa både tidigt och fort men förstod ingenting. Så det var först när jag sänkte hastigheten jag förstod att bokstäverna bildade ord som skapade bilder som staplades på varandra och blev till berättelser som var större än tiden och rummet.

Känner igen mig i dessa ord, även om mitt problem som sagt inte var att jag läste snabbt. Det som fick mig att knäcka koden var att jag insåg att min läshastighet inte längre var ett problem om jag läste svåra filosofiska texter där snabbhet närmast är ett handikapp. Komplexa texter kräver tid och eftertanke, och då kan det vara en fördel att aldrig någonsin kunna lita på att man läst rätt, att vara van vid att ständig måsta kontrollera att det faktiskt står det man tyckte sig ha läst. Och vad är ett liv, egentligen? Utan plan för hur vinsten av tid och besparingen av pengar ska användas är det ingen vinst och ingen besparing, bara ett sätt att göra livet komplicerat helt i onödan.

Jag klandrar inte läraren utan tänker på den rektor som för något år sedan på en skola i Stockholm fick kritik för att man valt att arbeta med new public management-metoder redan på lågstadiet. Han bemötte kritiken med att säga att han bara gjorde sitt jobb. Och, menade han, en rektors jobb är att se till att eleverna är förberedda på den verklighet de kommer att möta därute.

Och det är klart, verkligheten ser ut så att samhället bygger på konkurrens och att vi bara kan värdera det som är mätbart. Så kanske gjorde även denna lärare bara sitt jobb.

Den som gör sitt jobb klandras inte. Hen undgår kritik. Det är allmänt känt och ett vanligt sätt att agera. Men är det bra? Lägervakterna i Auschwiz följde bara order, gjorde bara vad de var tillsagda av sina chefer. Uppenbarligen går det inte att bygga ett hållbart samhälle på den inställningen, genom att friskskriva sig själv från ansvar. Att vara människa är INTE att blint följa order, för det gör bara maskiner! 

Vi var många som skrattade åt Svenskt näringslivs rapport ”Konsten att strula till ett liv" för ett par år sedan. Åt dess totala oförmåga att se andra värden än produktionsresultat. Ändå tycks vi oförmögna att bryta den värdegrund den byggde på.

Värdegrunder skapas och upprätthålls kulturellt. Därför är det så svårt att bryta den typen av mönster. Därför är det enkelt att kritisera Svenskt Näringsliv, men svårt att skapa ett fungerande alternativ som kan utgöra grunden att bygga något nytt och bättre på. Därför vandrar vi runt i cirklar och undrar varför inget händer. Därför händer så lite, trots att ingen verkan nöjd med sakernas tillstånd. Kultur handlar bara delvis om ord och tankar, det handlat lika mycket om handling. Och teknologierna vi omger oss med är också delar av den komplexa helhet och oöverblickbara tillblivelseprocess som kultur skapas genom och som vi människor påverkas av, samtidigt som vi är medskapare av den. Därför är det så viktigt att göra motstånd mot det vi inte tror på. Därför är det så viktigt att bryta mönster och prova nya vägar fram.

I väntan på uppehållstillstånd placeras människor som sökt skydd i Sverige på asylboenden. Först när de fått asyl kallas de nyanlända. Och trots att väntetiderna för att få asyl blir allt längre existerar denna tid i väntan per definition inte. Annars vore ju det mest logiska att en människa vore nyanländ i samma stund han eller hon tar sitt första steg på svensk mark. Men språk är makt och nu agerar vi därför därefter. Ingen svenskundervisning, inga som helst insatser ska göras, ingenting ska påbörjas innan dessa människor fått asyl. Då först har man anlänt.

Om samhället vore ett företag vore detta helt logiskt. Endast 59 procent får asyl och varför då kasta bort resurser på de övriga 41 procenten?

Om samhället vore ett företag ... Är det inte just så vi tänker när vi med liv och lust inför New Public Management överallt? Och så länge vi tänker så är det legitimt och därmed svårt att göra motstånd mot talet om besparingar, effektiviseringar och krav på ökad lönsamhet. Genom att inte göra motstånd är vi med om att legitimera skapandet av en kultur som vänder sig mot oss. Vi glömmer att det handlar om människor, människor som du och jag. Dem som flyr till Sverige har samma behov som du och jag, och liknar oss mer än skiljer sig. Barnen i skolan är människor, inte maskiner. Och samhället är något helt annat än ett företag.

Men ett samhälle är inget företag. Ty ett företag behöver bara stäva efter moral så länge det är lönsamt, medan samhället ska hjälpa oss att tillsammans upprätthålla den oavsett om vi som individer tjänar på det eller inte. I grunden handlar det om frihet.

För i samma stund som vi förvandlar samhället till ett företag och underkastar oss dess logik säljer vi ut rätten att som individer själva få besvara frågan vad som får räknas som fullödigt liv.

Frihet ... Vackert! Den som underkastar sig New Public Management är inte fri. Hen har låst in sig i ett ekorrhjul av evig effektivisering och lönsamhet, för effektiviseringens och lönsamhetens skull. Det handlar verkligen om frihet, och motstånd är ett sätt att bryta mönstret. Det är den underliggande logiken och den onda cirkeln som måste brytas. Flyktlinjer finns överallt, om vi bara kan förmå oss att stanna upp, tänka till och göra det oväntade. Någon enkel lösning finns inte, men om vi låter det hindra oss att agera annorlunda understödjer vi nuvarande system och bidrar till vår egen undergång.

Medmänsklighet

Den som säger att något inte går har alltid övertaget. Det mesta går att sabotera. Jag återkommer ofta till tanken att kultur inte går att styra eller kontrollera, men det är en sanning med modifikation. Den som så vill kan alltid sätta sig på tvären, kasta grus i maskineriet eller obstruera. Hindra utveckling går alltid, för  det krävs handling för att driva en process i en speciell riktning, kollektiv handling. Och den som inte vill kan låta bli eller kan avstå från att prestera maximalt.

Det mångkulturella samhället är en sådan företeelse, idé eller dröm. Alla vill inte se den förverkligad. Idag finns till och med ett politiskt parti som skapats enkom för att mobilisera motstånd mot mångfald. Försvararna av det mångkulturella samhället -- alla vi som insett att mänskligheten är den helhet som alla är del av, vi som insett att nationsgränser är kulturella konstruktioner och att det inte finns några mänskliga raser, bara människor -- har ytterst lite att sätta emot. Förverkligandet av det mångkulturella samhället kräver aktiva insatser, förståelse, solidaritet och medmänsklighet.

Det som säger att det inte går, att mångkultur är omöjligt, värnar sig och sitt, gör sig själv till norm och räds allt som är annorlunda. Hen är också del av samma mänsklighet, men inte av samma gemenskap som jag. Vi må vara medborgare i samma land, men vi delar inte människosyn och våra respektive drömmar om framtiden är väsensskilda.

Vad är det ens, det mångkulturella, finns det dem som säger. Som om det handlade om ett val, som om det vore politisk propaganda. Det mångkulturella är synonymt med det mänskliga. Mångkultur är utgångsläget som vi har att hantera, inte en utopi där det råder evig lycka.

Mångkultur är möjligt om tillräckligt många vill. För det handlar om saker vi gör med och mot varandra. Går det inte är det ett tecken på bristande medmänsklighet i samhället. Det handlar om dig och mig, om vad vi gör, om vårt samhälle och om vad vi tillsammans är beredda att göra för att hantera situationen. Visar vi medmänsklighet, inte bara i ord utan även i handling, så går det. Lätt är det på inget sätt, men det är på inget sätt svårare än att få ihop det där berömda livspusslet. Ingen skulle avstå från att uppfostra sina barn för att det var svårt. Därför går det, om fler bara väljer att ändra inställning till frågan.

Drömmen om enkla lösningar och den naiva tron på att vetenskapen ska lösa alla problem är andra hinder, hinder som ligger djupt inbäddade i kulturen och som därför även finns inom oss alla. Komplexiteten övergår förnuftet och är ofattbar. Det handlar liksom ifråga om naturlagarna om förutsättningar för liv, inte om något man kan välja eller välja bort. Komplexiteten är som den är och den bryr sig föga om hur människorna ser på saken. Vi kan även här välja att försöka förstå, eller anklaga budbäraren och fortsätta drömma. Och här liksom i fallet med det mångkulturella samhället har den som inte vill ett försprång.

Dumheten vinner, om vi som vill se något annat och bättre förverkligas inte agerar och gör vad vi kan för att hindra dumheten. Dumheten är ingen väg fram, den är en återvändsgränd, vilket bevisats gång på gång genom historien. Där finns hopp, i den insikten. SD gör framsteg i opinionsundersökningarna och utövar inflytande över andra partier, men grunden för den politiken är dumhet. Förr eller senare faller den på eget grepp.

Medmänsklighet, allt handlar om medmänsklighet, om vad vi människor gör med varandra.

Framgångsfaktorer och hotet mot ett öppet samhälle

Framgångsfaktorer, efter sådana söks det med ljus och lyckta, överallt och mer intensivt nu än någonsin tidigare. Dagens samhälle och rådande kultur uppvisar närmast en besatthet i jakten på det som fungerar. Det bästa, det billigaste och mest effektiva. Det vill säga den enda vägen fram. Det är så pass vanligt förekommande att det blivit en sanning och det är mycket olyckligt, för att inte säga katastrofalt. Vi vill väl, men det blir lätt fel. Mot bättre vetande gör vi som de flesta, för att inte sticka ut eller misstänkas för att vara galen. Sociala varelser, vilket vi alla är, oavsett hur mycket vi agerar individualistiskt, fungerar så. Vi gör oftast som de flesta, för att inte sticka ut och för att känna trygghet i den brutala verklighet vi kastats ut i.

Människan har inte förändras nämnvärt under de senaste 10000 åren, och eftersom det funnits en evolutionär fördel att finna mönster i sin omgivning är det en egenskap som inte går att stänga av, trots att den allt som oftast spelar oss fatala spratt. I fallet framgångsfaktorer handlar det om att den som söker, oundvikligen kommer att finna, något. Ofta och i bästa fall är det man hittar faktiskt framgångsrikt, i alla fall där och då. Men kulturens mest framträdande egenskap är att den är komplex och föränderlig och det gör att ingen kan veta vad som fungerar just här, just nu. Oavsett hur mycket evidens det finns för att metoden som lanseras har fungerat tidigare. Lägg märke till att insikten om detta, till skillnad från drömmen om en bästa praktik, är jobbig, dels att förstå, dels att acceptera. Och det är ingen framgångsfaktor (för den typen av tankar), tvärtom. Frågan blir därför vad vi vill ha, egentligen. Något som verkligen fungerar, eller något som ingen kommer att klandra oss för att vi satsar på i vår strävan efter att bygga världens bästa skola eller vad det nu är vi vill uppnå.

Även tankar måste sållas, bearbetas och både förstås och accepteras för att vinna gehör. Här jobbar kulturvetaren således i kraftig motvind redan på förhand, för resultatet av kulturvetenskaplig forskning är ofta svårt att ta till sig, eftersom kultur är ett komplext problem. Den som säger sig veta och som lägger fram en enkel lösning som alla omgående förstår kommer att nå fler med sina tankar, oavsett kvaliteten i det som sägs. För så fungerar den mänskliga perceptionen. Och om tanken sedan visar sig fungera eller om många känner igen sig i den, om så bara till dels och där och då, kommer tanken att bli svår att stoppa. Sanningar är inte sällan ofta upprepade lögner, brukar man säga och det ligger mycket i det. Tyvärr!

Fascism till exempel är en sådan idé, som bygger på att det går att se vissa mönster i kulturen och samhället. Det är en ideologi som hämtar kraft från djupt kända affekter såsom rädsla för det ovana och okända. Det är dessutom snarast en fördel att vara korkad, kortsynt och ointresserad för grundfrågan, för allt sådant tar tid och kraft från rörelsen. Motståndet mot den typen av idéer kräver därför mer intellektuell kraft, både för att förstås och för att nå spridning. Frågan om och försvaret för det mångkulturella samhället bygger inte på enkla lösningar, därtill är problemet allt för komplext. Därför vinner SD fler anhängare än övriga partier, och det parti vars ideologi talar mer till intellektet än till känslorna kämpar i uppförsbacke. Särskilt i ett samhälle där ekonomi är allt, och effektivitet, evidens och snabbhet är positivt laddade ord. Det som är svårt kräver som bekant tid för eftertanke, reflektion och både kunskap, intresse och envishet.

Ett hopplöst företag, kan tyckas. Att vara humanist och intresserad av kultur, komplexitet och frågor utan enkla svar. Att satsa på det svåra för att det är intressant och viktigt. Att bry sig mer om intellektuell tillfredställelse än pengar och personlig framgång, är ingen framgångsfaktor. Att vara kulturvetare är att gör det svårt för sig. Ändå är det den vägen jag valt, den vägen jag tror på och kämpar för. Både för egen del och för samhället. Enkla lösningar är lockande, men det är lathet, socker, fett, lättsmält action och så vidare, också. Det betyder inte att det är bra, i alla fall inte på sikt.

Vill vi bygga ett hållbart samhälle och en skola som fungerar måste vi fundera över detta med framgångsfaktorer, krav på evidens och hur vi människor faktiskt fungerar. Varje människa är samtidigt unik och del av mänskligheten, liksom varje situation är ny samtidigt som inget är nytt under solen, bara variationer på ett begränsad uppsättning teman. Därur växer komplexiteten, oavsett hur mycket evidens som går att hitta för än det ena än det andra. Framtiden finns inte, den blir ständigt till och ingen vet vad som kommer att hända. Följaktligen vet ingen heller vad som kommer att fungera i framtiden. Om vi bara värnar det som fungerar idag är risken således stor att vi kommer att stå handfallna imorgon. I värsta fall har vi bränt broar, skapat problem och försatt oss i omöjliga situationer. Ingen gör medvetet något dåligt, men det betyder inte att allt blir bra. Idag råder en alarmerande brist på insikt om detta.

Ett tankeexempel som i breda penseldrag och med hjälp av liknelser kan illustrera tanken jag här sätter ord på, lyder som följer. Tänk dig en tävling, ett världsmästerskap i Sten, sax och påse. Låt det illustrera kulturens komplexitet och avsaknaden av mönster. Kultur förändras genom slump mer än något annat. För att visa på kraften i tanken kan vi leka med tanken att hela jordens befolkning deltar i tävlingen. Efter första omgången har hälften av befolkningen korats till vinnare och hälften förlorare. Sedan fortsätter vi, tills det bara finns två kvar. Jag är dålig på att räkna, men eftersom hälften av deltagarna försvinner i varje omgång bör det inte bli särskilt många omgångar innan det blivit dags för final. Det enda vi vet är att en av dem kommer att vinna. Den personen skulle utan problem kunna kvala in i kategorin framgångsrik. Vad kan vi lära av hen? Ingenting! Ändå är det just detta vi gör idag, vi letar frenetiskt efter mönster, efter framgångsfaktorer. Och här har vi alltså världensmästaren i Sten, sax och påse. Vad är hens hemlighet?

Hemligheten med framgången för vinnaren är ingen hemlighet, för faktum är att hur många motståndare hen än lyckats besegra på vägen mot vinsten är den enda framgångsfaktorn i sammanhanget tur. Och det gäller för väldigt många kulturella företeelser och mänskliga sammanhang. Långt fler än någon vill eller vågar erkänna. Sten, sax och påse är ett fiktivt exempel, men det är inte väsensskilt från politiken, akademin, företagsvärlden, skolan eller samhället i stort. Ingen vill erkänna att hen har uppnått det hen uppnått av tur, utom möjligen med undantag för en lotterivinst. Däri finns en enorm framgångsfaktor för tanken på att det går att med hjälp av till exempel evidens hitta den bästa vägen fram för skolan och samhället. Och på samma gång ett inbyggt motstånd för alternativa idéer.

Tur ses som det stora hotet. Ingen vill att någon ska misstänka att hen vunnit sina framgångar med hjälp av tur. Ingen vill förlita sig på något så pass nyckfullt som tur. Och det finns av samma skäl inget att vinna på att föra fram tankar på kulturens komplexitet. Den typen av tankar finns allt att vinna på att tysta, för den som inte bryr sig om något annat än personlig framgång. När vi kollektivt agerar så och när den tanken upphöjs till sanning banar vi dock samtidigt väg för andra enkla lösningar, såsom fascism, populism eller best practice, vilket leder till problem som snabbt hotar att växa oss alla över huvudet.

Kvotering, mångfald och ärlighet

Centerpartiets platsannons, eller strävan efter att hitta en ny junior pressekreterare, som innehåller formuleringen "gärna med annan etnisk bakgrund än svensk", har väckt reaktioner. Högerdebattörer rasar mot detta svek mot individen och menar att C har köpt "vänsterns" världsbild. Jag häpnar över dumheten, eller snarare över det ogenerade, oärliga och helt ogrundade försvaret av nuvarande system.

Rapporteringen i tidningarna om kvartalsrapporterna, som nu kommer på löpande band, ger vid handen att det finns en FÖRKROSSANDE majoritet av vita, heterosexuella, medelklassmän i samhällets maktpositioner. Angela Märkel, Annika Falkengren och andra kvinnor, som också finns på maktpositioner i samhället är närmast undantagen som bekräftar regeln. Statistiskt sett borde det inte se ut så, för det är inte så som kompetens genetiskt är fördelat i den mänskliga populationen. Det är det enda vänstern hävdat i just denna frågan, och det är ingen ideologisk fråga, det är en empirisk iakttagelse, ett vetenskapligt grundat påstående.

Eftersom ingen lyckats visa att män är mer kompetenta än kvinnor, att vita är bättre än andra etniciteter, eller att det finns några signifikanta skillnader mellan homosexuella och heterosexuella, finns inget annan rimlig förklaring till den uppkomna och lätt bekräftade situationen än att det förekommer kvotering i samhället idag. Om det hörs ingen av debattörerna rasa. Varför? Centerpartiets formulering GÄRNA MED ANNAN ETNISK BAKGRUND väcker dock ont blod. Vad vill kritikerna uppnå? Vilket samhälle vill den ha som försvarar nuvarande system och som kritiserar kvotering?

Eftersom alla sökande aldrig kan få jobbet måste någon typ av gallring alltid utföras. Först och främst ska den sökande vara kompetent, och eftersom få arbeten är så pass unika att det bara finns en enda lämplig sökande tvingas man snart sagt alltid välja. Och så länge man väljer en vit, heterosexuell, medelklassman är allt i sin ordning, för det utmanar inte rådande världsbild eller nuvarande samhällsordning. I alla fall inte så länge det finns tillräckligt många undantag från regeln som kan föras fram för att visa att alla kan och att allt är i sin ordning. Men det skapar inte mångfald, det cementerar rådande maktordningar.

Jag känner massor av kvinnor, homosexuella och icke-vita som vitnar om diskriminering i vardagen, som väljs bort, väljs ut för olika "slumpmässiga" kontroller och som ifrågasätts än här, än där. Kompetenta människor som inte kallas till intervjuer, som får insinuanta frågor och som inte tas på allvar. Bara den som utsätts för detta ser det och tvingas uppleva det in på bara skinnet. Jag ser eller upplever det inte, men jag väljer att lyssna och lita på dem som vittrar om upplevelserna och erfarenheterna. Jag går inte bara till mig själv och till mina erfarenheter när jag studerar samhället och reflekterar över vägar fram. Jag är dessutom en gynnad vit, heterosexuellt, medlklassman och jag inser att mina upplevelser inte är representativa, utan just bara mina unika upplevelser.

När Centerpartiet skriver att de gärna ser en sökande med annan etnisk bakgrund än svensk säger de ENBART att de denna gång kommer att lyssna ÄVEN på den som allt för ofta väljs bort i liknande urvalsprocesser, för att se om hen har vad som krävs för att klara kraven som finns på den utlysta tjänsten. Centern säger inget annat! Det handlar alltså inte om någon kvotering, utan om ett aktivt sökande efter kompetens utanför den snäva ram som vanligtvis används.

Tänker på männen i SCAs ledning. Vad var det för unika kompetenser de direktörerna besatt? Att hålla ihop, hålla tyst och ta för sig av det som bjuds? Läser Alice Teodorescu som skriver i GP, att

Det är ytterst allvarligt att ett borgerligt parti gått på den felaktiga föreställningen om att mångfald på en arbetsplats uppnås först när människor ser olika ut.

Tänker på hur det ser ut i samhället idag. På hur tanken om att meriter ska vara styrande vid alla tillsättningar och att det är upp till individen att skapa sin egen personliga lycka leder till att enfald och homogenitet försvaras istället för bekämpas. Tänker vidare på hur undantaget (som en sådan som Teodoresco, som ständigt påpekar hur hon lyckats, och som med stöd i den iakttagelsen försvarar tanken på att allt löser sig till det bästa om vi bara låter marknadens aktörer sköta sitt efter eget huvud) gång på gång får bekräfta regeln och försvara nuvarande ordning som präglas av alt annat än mångfald.

En ständigt upprepad lögn är och förblir en lögn, hur många som än upprepar den. Sanning må vara ett relativt BEGREPP, men sakernas tillstånd är aldrig relativt, det är som det är och det ser ut som det gör. Centern skriver att man gärna ser sökande med annan etnisk bakgrund, inget annat. Hur kan det vara så provocerande? Hade man skrivit att den sökande MÅSTE vara av annan etnisk bakgrund, att det var den egenskapen man eftersökte hade jag förstått kritiken och upprördheten, möjligen. Men den synen på kvotering har ALDRIG varit aktuell, någonstans, vad jag vet. Det är dessutom inte kvotering, det är nepotism.

Paradoxalt nog är det just den typen av kvotering som högerdebattörerna försvarar och kallar meritbaserat urval genom att inte ifrågasätta nuvarande tillsättning av chefer i näringslivet. Det enda försvararna av mångfald i Sverige påpekar är att nuvarande system för rekrytering gynnar homogenitet.

Hur kan det komma sig att vi talar om dessa saker på detta enfaldiga sätt? Och hur kan det komma sig att den högutbildade svensken med annan etnisk bakrund som inte kallas till intervju, trots att hens merieter är överlägnsna alla andra sökandes, anses sakna erforderliga kvaliteter? Och hur kan det komma sig att den vite, heterosexuelle, medelklassmannen som är VD för något av storbolagen kan misslyckas gång, på gång, på gång, utan att det påverkar hans status och synen på hans kompetens?

En kropp utan organ 6

Mulet ute. Ännu en dag att fylla med innehåll. Ett slags kropp utan organ det med. En dag kan se väldigt olika ut, ändå vet vi vad vi menar när vi säger en dag. Hur olika dagen än är eller blir förstår vi varandra, även om vi lever helt olika liv på helt olika platser. Samma gäller för kroppen, den är något i kraft av sig själv, utan "sina" organ. Och det är detta vi måste förstå för att kunna använda begreppet: Kropp utan organ.

Organen gör kroppen unik. Min kropp, och din, byggs av de organ som vi har och det som känns igen som du eller jag uppstår i relationen mellan kroppen utan organ och de organ som gör kroppen funktionsduglig. Ständigt dessa mellanrum, dessa relationer. Det handlar om blivande, om förändring och rörelse. Varken du eller jag är något. Alla föds, åldras och skapar sig ett liv genom att spegla sig själva i ljuset av andra. Vi är organ i och för varandras kroppar, skulle man kunna säga. Utan du, inget jag. Utan vi inget dem. Ingen människa är en ö. Allt handlar om relationer!

Vad det handlar om är en ontologi. En beskrivning av verkligheten som tar fasta på blivandet och det som kan komma att bli. En flödesontologi, eller en relationell ontologi, vars viktigaste aspekt är att den inte låser fast, att den inte utgör underlag för beräkningar. En proaktiv eller handlingsuppmanande ontologi. Om världen består av relationer och flöden och om det viktigaste är mellanrummen mellan, då tvingas vi fokusera arbetet med att utveckla verktyg för att främja och hantera samverkan. Kroppen utan organ är ett begrepp i en sådan ontologi, ett verktyg att tänka med.

Jag försöker inte bevisa något här. Flyktlinjer är ständiga försök, upprepade ingångar till olika samtal om viktiga saker som rör människoblivande, samhällsblivande, kultur och kunskap. Jag vill bli bättre på att förstå, inte bli eller uppfattas som en expert som vet bättre. Samhället är alla vi tillsammans, även det har en kropp utan organ. Kanske kan kultur förstås på det sättet? Som ett slags samhällets kropp utan organ. Jag vet inte, men det är en tanke värd att reflektera över.

You can fail twice, but it is the same failure, the same danger. Once at the level of the constitution of the BwO and again at the level of what passes or does not pass across it. You think you have made yourself a good BwO, that you chose the right Place, Power (Puissance), and Collectivity (there is always a collectivity, even when you are alone), and then nothing passes, nothing circulates, or something prevents things from moving.

Experter är ett ämne jag ofta återkommer till. Jag är kritisk till experterna, eller till den tankebilden. Föreställningen om att någon skulle kunna vara expert delar upp mänskligheten och skapar hierarkier. Expertens ord väger alltid yngre än lekmannens. Men vem går i god för expertens kunskaper? Förr eller senare hamnar man alltid där, vid ett slags gräns. Fast den gränsen är fiktiv, för allt som sker händer på insidan. Experterna skapas i mötet och deras ord väger tyngre för att kulturen som skapats mellan oss laddar experternas ord med mer agens. Tänk om! Det behövs inga experter, bara användbar kunskap och handgrepp som fungerar.

Just när man tror att man förstått kulturens inneboende logik förändras den. Där, i det ögonblicket, visar sig kulturens kropp utan organ. I förändringen av det som nyss var givet. Ständigt begås misstaget att vi vet och den som vet betraktas som expert. Men ingen vet, för ingen kan veta. Framtiden skapas och blir till i mellanrummen. Inget är, allt blir till. Relationer och flöden, det är ett sätt att se på kultur, ett sätt att förstå kroppen utan organ. 

A paranoid point, a point of blockage, an outburst of delirium: it comes across clearly in Speed, by William Burroughs, Jr. Is it possible to locate this danger point, should the block be expelled, or should one instead "love, honor, and serve degeneracy wherever it surfaces"? To block, to be blocked, is that not still an intensity?

Hinder för flöden och relationer finns och uppstår överallt. Experterna värnar sin makt över vetandet genom att skapa system och kriterier som hindrar utmanarnas ord att laddas med samma kraft som experternas. Titlar, betyg, poäng och examina. Legitimationer och kändisskapets aura. Det kan förstås som hinder för kunskapsflöden och relationsbyggande. Sverigedemokraterna vill bygga murar mellan människor. Och de ofantligt rika vägrar acceptera det självklara, att de lever segregerade från resten av samhället i en värld med andra lagar. Den som lyckats kan få för sig att det handlar om personens egen drivkraft och arbetsinsats. Självklart är det en central ingrediens i alla recept för framgång, men det krävs också tur. Ingen som lyckas saknar tur. Tur är en del av framgångens kropp utan organ. Tur uppstår mellan och i flödet. Därför kan snart sagt allt sägas handla om hinder eller blockeringar, om att bli hindrad eller att hindra. Ingen kan äga ett flöde, det kan bara kontrolleras. Därför detta ständiga tal om makt, som också är ett flöde och som uppstår mellan, i relationer.

In each case, we must define what comes to pass and what does not pass, what causes passage and prevents it. As in the meat circuit according to Lewin, something flows through channels whose sections are delimited by doors with gatekeepers, passers-on.

Samhälleliga förändringar går inte att räkna på, för utfallet ligger alltid i framtiden. Realiseringen av det som görs idag händer först i morgon, och det händer alltid någonstans mellan. Kulturens fundamentala osäkerhet är det som ger samhället liv. Osäkerhet är därför inget problem, det är en förutsättning som vi tillsammans bör försöka förstå. Mer än så kan vi inte göra och närmare än så kommer vi ingen definition. Hoppas på det bästa och acceptera det som är och blir, det är mer en egenskap än en insikt. Viljan att veta, som är en stark kraft, en svårkontrollerad affekt, utgör ett betydande hinder för ny kunskap och verkligt vetande. Jag talar här inte om vetenskapligt vetande, inte om evidens eller om innehållet i någon vederbörligt granskad artikel som publicerats i enlighet med konstens alla regler. Jag talar om vetande som fungerar, om kunskap som uppstår mellan.

Relationer och flöden, hinder och regleringar. Kontroll och acceptans. Vem ska vi lyssna på? Vem avgör vem vi ska lyssna på? Allt handlar om detta, på ett eller annat sätt. Därför är kroppen utan organ ett begrepp som bara kan förstås inom ramen för en alternativ ontologi, en relationell, flödesontologi.

Door openers and trap closers, Malabars and Fierabras. The body is now nothing more than a set of valves, locks, floodgates, bowls, or communicating vessels, each with a proper name: a peopling of the BwO, a Metropolis that has to be managed with a whip. What peoples it, what passes across it, what does the blocking?

Utan kroppen UTAN organ finns inga kroppar, inga organ, inget samhälle, ingenting. Jag vill som sagt se kultur som samhällets kropp utan organ, för det saknas något sådant i politiken, vetenskapen och det allmänna medvetandet. För att rätt förstå det som är måste vi förstå hur "det" förändras och blir till. Vad befolkar, vad passerar genom och vad främjar och hindrar förändring? Den typen av frågor blir möjligt och viktiga om och när man accepterar en relationell, flödesontologi. Där och då öppnas nya rum och vägar fram i sökandet efter en bättre modell för att förstå hur samhället är möjligt.