Semesterslut och terminsbörjan

På väg till New York. Avslutar årets semester där. Sedan påbörjas ett nytt arbetsår. Kan inte säga att jag längtar tillbaka. För första gången på alla år som lärare uppfylls jag inte av en pirrande känsla i magen av förväntan inför mötet med studenterna och det nya läsåret. Inte så att jag våndas, men det är utan glädje jag återvänder, tyvärr. 

Orsakerna till detta är många och komplexa. Det handlar dels om dagens studenter och deras inställning till studier, dels om högskolan som organisation. Jag är där för kunskapen och lärandet. Tyvärr känner jag mig allt mer ensam om det. Studenterna är där för poängen, och organisationens mål är ekonomiska. Om jag hårdrar och tillåts vara lite sarkastisk. Det hjälper mig att hantera situationen, att inte gå all in, att inte engagera mig fullt ut. 

Under våren blev jag oerhört besviken på studenterna, på deras totala brist på förståelse och deras skoningslösa inställning till mig, som lärare och medmänniska. Den känslan sitter kvar som en tagg i hjärtat. För jag bryr mig, om både studenterna, deras framtid på arbetsmarknaden och utbildningen jag ansvarar för. 

Det är för att jag bryr mig och för att jag inte kan låta bli att engagera mig som taggen gör så ont. Brydde jag mig inte, om jag betraktade jobbet som ett sätt att tjäna pengar, hade jag inga problem. Tyvärr fungerar jag inte så. Jag bryr mig, jag vill att studenterna ska få den bästa utbildningen och att kunskapen ska vara giltig och användbar under resten av livet. Lärandet jag arbetar med är för livet, inte för poängen eller examen.

Tyvärr ser mina och studenternas förväntningar olika ut, och högskolans organisation är kundorienterad. Därför premieras inte hängivenhet till kunskap eller lärande för livet. Studenterna ska vara nöjda och poängen ska rapporteras in. Dagens högskolesverige sysslar med lean production av kunskap. 

Jag har stora problem med den radikala omställning som jag tvingas acceptera om jag vill vara kvar. Det var för kunskapen och lärandet jag sökte mig till högskolan, för att få arbeta med det jag brinner för och för att få fortsätta lära mig och utvecklas. Den högskola jag var student i och den jag började arbeta i finns inte längre. Den är historia och tillhör ett passerat stadium i mänsklighetens historia. Om makthavarna får bestämma. Makten och vetandet är som bekant två sidor av samma mynt, så jag kan inte göra annat än anpassa mig. I min arbetsvardag finns inget annat att göra än att acceptera och följa reglerna. Ingen kan dock tvinga mig att tycka det är bra eller okritiskt köpa argumenten som nyordningen säljs in med. Jag är forskarutbildad och vetenskapligt meriterad. Det handlar inte bara om en känsla, eller om nostalgisk längtan efter ett romantiserat då som var bättre. Det jag känner utgår från empiriska iakttagelser och finner stöd i forskning. Jag mår dåligt för att högskolan allt mer fjärmar sig från kunskapen och för att resultatet stadigt blir sämre. Intresset för vetande sjunker och det går inflation i betyg och titlar. Jag trivs allt mindre för att formen blivit viktigare än innehållet.

Det oroar mig detta att jag inte längtar tillbaka, inte bara för egen del. Kunskapsskolan och kunskapssamhället är hotat. Försämringen går allt snabbare. Det som oroar mig är att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det finns ingen annanstans där mina kunskaper och kompetenser som lärare och forskare passar in, paradoxalt nog. För vi säger oss värna kunskap, kompetens och högre utbildning. Jag borde vara precis där jag ska vara. Ändå är jag inte det, eller det känns i alla fall inte så. Jag känner mig instängd och kidnappad. Känner mig lurad. Och det gnager. 

En vecka kvar av ledigheten. Ska njuta av den veckan, av friheten. Sedan kommer det nog att ordna sig med jobbet. Jag vantrivs ju inte i vardagen som sådan, och jag har en del nya och stimulerande uppdrag som jag kan lägga min själ i. Kanske kommer det att vända, förhoppningsvis inser även makthavarna att den inslagna vägen är en återvändsgränd. Lever på det hoppet. Tron på kunskapen kan ingen ta ifrån mig och glädjen i lärandet är intakt. Koncentrerar mig på känslan av tacksamhet för det.

Under veckan i New York håller jag bloggen igång genom att plocka upp några äldre texter som jag fortfarande tycker håller och som förtjänar att återpubliceras. Sedan, med början nästa måndag, återkommer jag med nya tankar. I takt med att arbetet som lärare förändras och glädjen i jobbet utarmas blir Flyktlinjer allt viktigare. Här är jag sann och ärlig, här skriver jag om det som verkligen betyder något. Här sätter jag själv ribban och bestämmer reglerna. Här står kunskapen och lärandet i centrum, analysen, det kritiska tänkandet och den aldrig avslutade strävan efter att förstå kultur.