Vem bryr sig, och om vad?

Hur byggs ett hållbart samhälle där så många som möjligt bereds så breda möjligheter som möjligt att leva ett gott liv? Funderingar kring den frågan upptar en stor del av min tid, även på semestern. Har svårt att tänka mig en viktigare fråga, även för som gynnas av nuvarande system där de med höga inkomster får mer och de med små kläms åt än mer. Och visst, så kan man tänka. Vi lever i en demokrati och jag skulle aldrig drömma om att försöka hindra någons tankar, men de som publicerar dem offentligt får vara beredd på mothugg. Jag vill samtala om samhällsbygget, och idag fann jag en krönika i DN, på temat ekonomi, av Amanda Björkman, som satte fart på tankarna.

Texten handlar om vägar till hållbarhet, social hållbarhet, men jag håller inte med Björkman. För det hon förespråkar saknar några som helst visioner. Det är i grund och botten bara ett försvar för lazzes faire eller djungelns lag. Låt marknaden sköta sig själv så löser sig alt till det bästa. Eller ...

Att sänka lönerna löser inte arbetsmarknadens alla problem. Inte heller sker det utan konsekvenser. Men att, som nu senast på Aftonbladets ledarsida, påstå att det ”bara skapar mer fattigdom” är helt enkelt inte sant.

Inga samhällsåtgärder som införs är utan konsekvenser. Inget som rör samhällsbyggande eller kultur är enkelt, linjärt eller självklart. Därför är höjda löner rakt av och enbart ingen lösning och såldes skapar sänkta löner för de som redan har låg lön också problem. Detta att det skulle finnas enkla lösningar på denna typ av problem vänder jag mig mot, och kritiken riktas här mot både höger och vänster. Problemen vi brottas med är komplexa, och svårigheten att förstå det är det största problemet i samhället idag.

”Lägre lön ger bara lägre lön”, hävdar Linnea Swedenmark (24/7). Men lägre löner ger också lön till fler – de som annars skulle stå utanför arbetsmarknaden.

Som om det bara handlade om antalet människor som får lön, inte om ifall det går att leva på lönen eller ej. Ett cyniskt påstående som bara den som är privilegierad kan yttra, från sin upphöjda position där det går att betrakta människor som kolumner i ett excellblad där det enda som betyder något är att siffran längst ner aldrig är röd. Working poor är ett begrepp som ännu inte riktigt fått fäste i Sverige, men vi är på god väg, och Björkman lobbar med sin artikel för det samhället då ökade klyftor mellan dem som har och dem som ger ses som något positivt (även om det kommer till priset av att de rika måste bygga murar och skydda sig med hjälp av vakter). Det sägs handla om vikten av inkludering, men med sådana vänner behöver den som är fattig inga fiender.

Högre lön ger heller inte bara högre lön. På samma sätt som det går att konstatera att det är bra för den med ett jobb, måste det krasst också erkännas att det är någon som betalar priset.

Det stämmer, det är alltid någon som betalar priset. Den som är rik har blivit det av en orsak, och den orsaken är aldrig enbart hårt arbete, entreprenörsanda kloka investeringar. Rikedom uppstår aldrig i ett vakuum, det handlar liksom i frågan om kultur om relationer. Lägre lön sänker kostaderna för den som anställer och gör därmed att priserna kan pressas, omsättningen kan då öka och vinsten blir högre för ägarna. Så blir den rike rik och den fattige förblir fattig. Och den rikes makt ökar när den fattiges minskar, och det gör den när hen kanske inte ens kan leva på den lön hen får. Det finns människor i USA som har två heltidsarbeten men som ändå inte får sin ekonomi att gå ihop. Förklara för mig hur de kan få det bättre genom sänkta löner? Det går inte, och faktum är att allt fler inser att minimilönerna måste höjas i USA.

Att låtsas som att dagens system inte har konsekvenser för den grupp som man säger sig försvara är oärligt.

Det är ett tveggat svärd du svingar här Björkman, för även det system du försvarar har som sagt konsekvenser.

I en kolumn i New York Times (24/7) går David Brooks igenom en rad studier från USA. De bekräftar att en höjning av minimilönerna leder till att vissa förlorar sina jobb, då de blir för dyra att anställa i relation till vad de kan erbjuda. Men undersökningarna visar också något som inte är lika välbekant i den svenska debatten: Högre löner gör det svårare för de svagaste på arbetsmarknaden att klättra på inkomststegen, eftersom det försvårar deras chanser att skaffa sig arbetslivserfarenhet.

Jag tänker här på den kurs i Ekonomisk historia som jag gick på 1990-talet, där det konstaterades att industrialismen tog fart först när lönerna för textilarbetarna i Manchester höjdes så pass att de inte bara fick råd att äta och bo, utan även köpa varorna de med sitt kroppsarbete producerade. Det som hände då var att omsättningen höjdes, att styrkan i flödet av pengar ökade, så pass mycket att alla tjänade på det. Resten är historia och det är på den grunden det moderna samhället byggts. Nu vill de som redan har tjänat massor tjäna ännu mer, och de använder sin makt och alla till buds stående medel för att övertyga om att de har rätt. Om det nu var så att forskningen på området, den forskning som Björkman lutar sig mot, entydigt visade att den tes hon driver stämmer, varför väljer man då i USA (trots hårt motståndare från de rika och gynnade) att höja minimilönerna? Vad är det Björkman döljer, och varför?

Just denna utsatta grupp får också bära en oproportionerligt stor del av de negativa konsekvenserna, då de får betala högre priser i affären till följd av att andra fått högre löner, visar det sig. En typ av medelklassubventionering, alltså. 

Men ”lägre löner är inte någon trolleri­formel”, påpekar Linnea Swedenmark. Och det är givetvis riktigt. För att komma åt segregation och utanförskap krävs det ett koppel av åtgärder. Men om bara simsalabimlösningar godtogs som politiska reformer skulle det här landet stå helt stilla.

Sänkta löner för de med lägst inkomst är alltså inte en simsalabimlösning? Hur ser Björkman på människan bakom, på alla dem som hon säger sig värna? Varför missionerar hon på DN, som bara når medelklasen och inte ute i förorterna? Varför väljer hon att försöka övertyga sådana som mig, som redan har mer än tillräckligt och som kan välja och vraka bland alla reor och utförsäljningar som förtagen idag anser sig tvingade att erbjuda för att överleva och som är själva orsaken till att de fått för sig att sänkta löner är lösningen. Sanningen den att sänka löner inte förändrar systemet och därför kommer det endast att leda till nya krav på ytterligare sänkta löner. Slavarbetet avskaffades för länge sedan, men snart är vi där igen. Om vi inte bryter mönstret och börjar se mer till människorna än till pengarna.

För det handlar inte om antingen eller, utan om en avvägning – att skapa social rörlighet utan att förlora en godtagbar miniminivå. Men då måste försvaret av de som redan är inne i värmen först bli mindre fanatiskt.

Hur kan sänkta löner leda till att fler kommer in i värmen? Det är den springande punkten här. Och det har Björkman inte med ett enda ord berört. Hon ägnar att energi i skrivandet och all plats i kolumnen åt att misskreditera sin tänka debattmotståndare: VÄNSTERSPÖKET! Jag försvarar inte dem som rean har, tvärt om är jag beredd att ge upp en del av det jag uppnått för att det ska bli möjligt att öka lönerna för de lägst betalda i samhället. Jag vill inte ha lägre priser. Jag vägrar förnedra mig hos Ryan Air där det enda man bryr sig om är vinsten och aktieägarna. Det finns enormt mycket forskning som visar vad pengar gör med människor, och Björkman och hennes likasinnade uppvisar en veritabel provkarta på alla. Var finns omsorgen om människan bakom? Var finns förståelsen för den enskilde, som inte får sitt liv att gå ihop för att arbetsgivarna hårdnackat kämpar för att sänka sina kostnader för att kunna bibehålla eller helst öka sin vinst.

Att kategoriskt avfärda lägre löner – och att göra det i ett läge när Sverige har en invandring som till stor del består av personer som saknar de kvalifikationer som krävs på dagens arbetsmarknad – är i bästa fall naivt. I värsta fall ansvarslöst.

Visa siffror på detta Björkman! Det finns studier som indikerar att de som kommer hit många gånger är mer utbildade än genomsnittssvensken. Om du ni vill bli tagen på allvar, och om du verkligen tror på ditt eget budskap, varför inte lägga alla korten på bordet? Varför inte samtala öppet om frågan, för den är uppenbarligen viktig för alla. Det handlar om vilket Sverige vi vill har på sikt. Det handlar om dig och mig och om vad vi gör mot varandra.

Arbetarrörelsen får givetvis fortsätta motsätta sig lägre löner. Däremot går det inte längre att påstå att man gör det för att skydda samhällets svagaste. Det är ju dem man stänger ute.

Det återstår en hel del innan den saken är ställd bortom varje rimligt tvivel. Höjd lön till de lägst betalda i kombination med sex timmars arbete, hur kan det INTE gynna de svaga och de som inte kommer in på arbetsmarknaden?

Det är inte i botten av pyramiden problemet finns, utan i toppen. Halvera kraven på avkastning och fördela vinsten från toppen till botten. Pengarna finns där, och utrymmet också. Bara vinsterna i banksektorn räcker en lång väg, om de inte som nu stannade hos de redan rika och gynnade. Allt handlar om hur vi väljer att se på saken och vems perspektiv vi anammar. Betänk att världens alla rikedomar genererats under den korta tid i världshistorien där klyftorna mellan rika och fattiga minskade. Det samhälle som försvaras av dem som sjunger de sänkta lönernas lov har byggts med hjälp av minskade klyftor, ökad jämställdhet och omfördelning av kapital. Därför är det den vägen jag tror på, inte på lögnen att fler blir rikare genom att lönerna sänks för de redan fattiga.