Framgångsfaktorer och hotet mot ett öppet samhälle

Framgångsfaktorer, efter sådana söks det med ljus och lyckta, överallt och mer intensivt nu än någonsin tidigare. Dagens samhälle och rådande kultur uppvisar närmast en besatthet i jakten på det som fungerar. Det bästa, det billigaste och mest effektiva. Det vill säga den enda vägen fram. Det är så pass vanligt förekommande att det blivit en sanning och det är mycket olyckligt, för att inte säga katastrofalt. Vi vill väl, men det blir lätt fel. Mot bättre vetande gör vi som de flesta, för att inte sticka ut eller misstänkas för att vara galen. Sociala varelser, vilket vi alla är, oavsett hur mycket vi agerar individualistiskt, fungerar så. Vi gör oftast som de flesta, för att inte sticka ut och för att känna trygghet i den brutala verklighet vi kastats ut i.

Människan har inte förändras nämnvärt under de senaste 10000 åren, och eftersom det funnits en evolutionär fördel att finna mönster i sin omgivning är det en egenskap som inte går att stänga av, trots att den allt som oftast spelar oss fatala spratt. I fallet framgångsfaktorer handlar det om att den som söker, oundvikligen kommer att finna, något. Ofta och i bästa fall är det man hittar faktiskt framgångsrikt, i alla fall där och då. Men kulturens mest framträdande egenskap är att den är komplex och föränderlig och det gör att ingen kan veta vad som fungerar just här, just nu. Oavsett hur mycket evidens det finns för att metoden som lanseras har fungerat tidigare. Lägg märke till att insikten om detta, till skillnad från drömmen om en bästa praktik, är jobbig, dels att förstå, dels att acceptera. Och det är ingen framgångsfaktor (för den typen av tankar), tvärtom. Frågan blir därför vad vi vill ha, egentligen. Något som verkligen fungerar, eller något som ingen kommer att klandra oss för att vi satsar på i vår strävan efter att bygga världens bästa skola eller vad det nu är vi vill uppnå.

Även tankar måste sållas, bearbetas och både förstås och accepteras för att vinna gehör. Här jobbar kulturvetaren således i kraftig motvind redan på förhand, för resultatet av kulturvetenskaplig forskning är ofta svårt att ta till sig, eftersom kultur är ett komplext problem. Den som säger sig veta och som lägger fram en enkel lösning som alla omgående förstår kommer att nå fler med sina tankar, oavsett kvaliteten i det som sägs. För så fungerar den mänskliga perceptionen. Och om tanken sedan visar sig fungera eller om många känner igen sig i den, om så bara till dels och där och då, kommer tanken att bli svår att stoppa. Sanningar är inte sällan ofta upprepade lögner, brukar man säga och det ligger mycket i det. Tyvärr!

Fascism till exempel är en sådan idé, som bygger på att det går att se vissa mönster i kulturen och samhället. Det är en ideologi som hämtar kraft från djupt kända affekter såsom rädsla för det ovana och okända. Det är dessutom snarast en fördel att vara korkad, kortsynt och ointresserad för grundfrågan, för allt sådant tar tid och kraft från rörelsen. Motståndet mot den typen av idéer kräver därför mer intellektuell kraft, både för att förstås och för att nå spridning. Frågan om och försvaret för det mångkulturella samhället bygger inte på enkla lösningar, därtill är problemet allt för komplext. Därför vinner SD fler anhängare än övriga partier, och det parti vars ideologi talar mer till intellektet än till känslorna kämpar i uppförsbacke. Särskilt i ett samhälle där ekonomi är allt, och effektivitet, evidens och snabbhet är positivt laddade ord. Det som är svårt kräver som bekant tid för eftertanke, reflektion och både kunskap, intresse och envishet.

Ett hopplöst företag, kan tyckas. Att vara humanist och intresserad av kultur, komplexitet och frågor utan enkla svar. Att satsa på det svåra för att det är intressant och viktigt. Att bry sig mer om intellektuell tillfredställelse än pengar och personlig framgång, är ingen framgångsfaktor. Att vara kulturvetare är att gör det svårt för sig. Ändå är det den vägen jag valt, den vägen jag tror på och kämpar för. Både för egen del och för samhället. Enkla lösningar är lockande, men det är lathet, socker, fett, lättsmält action och så vidare, också. Det betyder inte att det är bra, i alla fall inte på sikt.

Vill vi bygga ett hållbart samhälle och en skola som fungerar måste vi fundera över detta med framgångsfaktorer, krav på evidens och hur vi människor faktiskt fungerar. Varje människa är samtidigt unik och del av mänskligheten, liksom varje situation är ny samtidigt som inget är nytt under solen, bara variationer på ett begränsad uppsättning teman. Därur växer komplexiteten, oavsett hur mycket evidens som går att hitta för än det ena än det andra. Framtiden finns inte, den blir ständigt till och ingen vet vad som kommer att hända. Följaktligen vet ingen heller vad som kommer att fungera i framtiden. Om vi bara värnar det som fungerar idag är risken således stor att vi kommer att stå handfallna imorgon. I värsta fall har vi bränt broar, skapat problem och försatt oss i omöjliga situationer. Ingen gör medvetet något dåligt, men det betyder inte att allt blir bra. Idag råder en alarmerande brist på insikt om detta.

Ett tankeexempel som i breda penseldrag och med hjälp av liknelser kan illustrera tanken jag här sätter ord på, lyder som följer. Tänk dig en tävling, ett världsmästerskap i Sten, sax och påse. Låt det illustrera kulturens komplexitet och avsaknaden av mönster. Kultur förändras genom slump mer än något annat. För att visa på kraften i tanken kan vi leka med tanken att hela jordens befolkning deltar i tävlingen. Efter första omgången har hälften av befolkningen korats till vinnare och hälften förlorare. Sedan fortsätter vi, tills det bara finns två kvar. Jag är dålig på att räkna, men eftersom hälften av deltagarna försvinner i varje omgång bör det inte bli särskilt många omgångar innan det blivit dags för final. Det enda vi vet är att en av dem kommer att vinna. Den personen skulle utan problem kunna kvala in i kategorin framgångsrik. Vad kan vi lära av hen? Ingenting! Ändå är det just detta vi gör idag, vi letar frenetiskt efter mönster, efter framgångsfaktorer. Och här har vi alltså världensmästaren i Sten, sax och påse. Vad är hens hemlighet?

Hemligheten med framgången för vinnaren är ingen hemlighet, för faktum är att hur många motståndare hen än lyckats besegra på vägen mot vinsten är den enda framgångsfaktorn i sammanhanget tur. Och det gäller för väldigt många kulturella företeelser och mänskliga sammanhang. Långt fler än någon vill eller vågar erkänna. Sten, sax och påse är ett fiktivt exempel, men det är inte väsensskilt från politiken, akademin, företagsvärlden, skolan eller samhället i stort. Ingen vill erkänna att hen har uppnått det hen uppnått av tur, utom möjligen med undantag för en lotterivinst. Däri finns en enorm framgångsfaktor för tanken på att det går att med hjälp av till exempel evidens hitta den bästa vägen fram för skolan och samhället. Och på samma gång ett inbyggt motstånd för alternativa idéer.

Tur ses som det stora hotet. Ingen vill att någon ska misstänka att hen vunnit sina framgångar med hjälp av tur. Ingen vill förlita sig på något så pass nyckfullt som tur. Och det finns av samma skäl inget att vinna på att föra fram tankar på kulturens komplexitet. Den typen av tankar finns allt att vinna på att tysta, för den som inte bryr sig om något annat än personlig framgång. När vi kollektivt agerar så och när den tanken upphöjs till sanning banar vi dock samtidigt väg för andra enkla lösningar, såsom fascism, populism eller best practice, vilket leder till problem som snabbt hotar att växa oss alla över huvudet.