Inte ens fem timmar per dag ..,

På väg hem. Idag avslutades läsåret på högskolan där jag arbetar. Min dotter var en av studenterna som gick ut. Jag har följt henne i tre år nu, och hon avslutar sina studier på högskolan där jag arbetar med ett VG för sin uppsats, i digitala medier. Jag är en stolt far! Jag är glad och tacksam, för mycket. För min dotter och det hon uppnått, så klart, men också för att jag får arbeta med kunskap. 

Kunskap är mitt liv. Att lära är att leva, för mig är det så. Trött, på väg hem, som sagt. Till en kväll i soffan.

En sak kan jag dock inte släppa. Jag satt i aulan när mina studenter, och min dotter gick ut. Deras högtidsdag. Jag satt i publiken. Min chef, vår högskolas rektor, höll ett tal till studenterna. Som sig bör. Jag satt i publiken, liksom mina studenter, och min dotter. Kunskap är mitt liv, kvalitet i högre utbildning min passion. Studenter som vill något annat gillar inte mig. Jag offrar mig för kunskapen. Och där på podiet står vår rektor, min chef och säger följande.

Hon berättade att när hon för en evighet sedan var student, sa hennes lärare att man var tvungen att studera fem timmar om dagen. Fem timmar, alltså inte ens då på den tiden heltid, som bekant motsvarar åtta timmar per dag. Och hon berättade att hon följde lärarnas råd, i några månader. Sedan, sa hon, insåg hon, att det behövde hon inte alls göra. Det gick ju utmärkt att ägna mindre tid åt studierna. Inte ens fem timmar alltså. Och detta stod vår rektor och sa till studenterna som nu ska ut i arbetslivet. Studenterna som jag kämpat med i tre år, för att få dem att förstå att studier på högskolan innebär MINST heltid! 

Varför sa hon så? Det är frågan som snurrar i mitt huvud? Varför valde hon den slutklämmen på sitt tal till studenterna? Den frågan fortsätter snurra i huvudet? Varför, och vad säger det om högre utbildning i Sverige idag? Varför valde min chef att säga dessa ord till min dotter som kämpat långt mer än heltid med sina studier under de tre år hon studerat där? Något svar får jag nog inte, men sluta undra kan jag inte.

Hur ser vi på högre utbildning i Sverige idag?