Betygens förminskande effekt

Ett akademiskt år går mot sitt slut. Snart är det sommar igen. Försöker att inte tänka på att det är livet som rinner mig mellan fingrarna. Tar vara på dagen. Solen lyser. En kopp kaffe står på bordet framför mig. Njuter och noterar tacksamheten över att allt är bra. Lätt att glömma det. Idag slutar studenterna. Ska betygsätta B-uppsatser. Ser ljuset i tunneln, på allvar. Härifrån blir det mindre att göra. Och det jag gör från och med nu gör jag allt mer för min egen intellektuella utvecklings skull, för mig och mitt eget höga nöje. Två konferenser, ett externt uppdrag. Sedan. Är. Det. Sommar.

Just innan sommaren har det varit pressat, minst sagt. Det blir så när närmare 30 studenter SAMTIDIGT kräver min hjälp att jobba ikapp allt det som STUDENTERNA inte gjorde när de skulle. Har man tio veckor på sig och slutresultatet ska motsvara heltid, innebär det att alla timmar som under veckorna som leder fram till slutet ägnats åt annat kommer att behöva jobbas ikapp på slutet. Resultatet blir inte sällan att dygnets timmar inte räcker till, inte för studenten och absolut inte för mig, som sedan, när dagen för examination kommer, har den otacksamma uppgiften att tala om det uppenbara för studenten: Självklart kan detta inte godkännas, du har ju inte ägnat arbetet den uppmärksamhet det kräver! Så säger jag naturligtvis inte, men jag skulle vilja. För i samma stund som jag meddelar min bedömning blir det mitt problem att studenten underpresterar. Jag får skit. Jag blir svuren åt, klagad på och utsatt för påtryckningar. Hur kan du vara så hård? Vi har faktiskt ... Min mamma blev sjuk ... Jag har ... Jag är inte hård: Jag gör mitt jobb. Jag bedömer den text som lämnats in, på vetenskaplig grund. Håller inte inlämningen ska den underkännas, oavsett orsak till att arbetet inte når upp till gränsen för godkänt.

Det är otacksamt att vara lärare. Och om det inte ändras kommer yrket snart att befolkas av människor som inte bryr sig. Det bryr sig så klart inte den underpresterande studenten om, hen som bara vill få sitt betyg, sin examen. Här, nu! Blivande arbetsgivare borde bry sig. Kommande generationer bryr sig, eller kommer att bry sig, även om de inte fötts ännu. Vi har alla ett ansvar. Därför är det en varningsklocka att ta på största allvar, när lärare känner att deras uppgift och gärning är otacksam, när deras yrkeskunnande inte tas på allvar och respekteras, när de känner sig behandlade som skit. Igår fick jag höra av några studenter på seminariet att jag har fel och de har rätt. På fullaste allvar menade de att deras två år på högskolan är mer värda än mina 22. De har inte ens en kandidatexamen. Jag är docent. Idag spelar det ingen roll. Det enda som betyder något är betyget, formen, det som står på pappret. Kunskapen, förmågan och innehållet har inget värde längre.

Betygen gör detta med oss, förminskar oss alla till siffror eller bokstäver. Vem jag är och vad jag kan betyder inget längre, bara vilken placering jag har i rangordningen, på listan där mina siffror räknas samman. Skolan sorterar för gymnasiet, och gymnasiet för högskolan. Och högskolan sorterar för arbetslivets toppositioner. Universitetet reduceras till maktens och pengarnas tjänare. Vi ska bli bäst, sägs det. Det är ett annat uttryck för samma sak. Bäst är ett relativt mått. Den som är bäst kan fortfarande vara dålig. Vi ska bli bra, om det var så vi sa tvingades vi fokusera på innehållet, på det som verkligen betyder något. Så ser det nu inte ut. Och det spelar ingen roll att den som är klok och ser vad som håller på att hända påpekar detta, för det betyder inget. Det enda som betyder något är den där siffran, den där bokstaven, det där betyget. På Brännpunkt idag finns ett inlägg, kloka tankar om just detta. Debattartikeln är skriven av en rektor, som ser och som bryr sig. Han är klok och pekar på viktiga saker. Tyvärr tror jag att hans ord och kloka tankar drunknar i skrået av: Sjung om studentens lyckliga dar. Fy fan vad vi är bra, och tecknodunk från lastbilsflaken som manifesterar betygens förminskande effekt. Fast jag ger inte upp. Jag delar och tänker med Fredrik Skog, för det han säger ser jag också tecken på, i min vardag som lärare på högskolan.

Mot bakgrund av ovanstående brukar det när betygen beslutas och sätts, uppkomma en del intressanta situationer. En är när elever som meddelas sitt (icke önskade) betyg omedelbart ställer frågan ”vad ska jag göra för att få högre betyg?”. Bra fråga. Fel tidpunkt. Den vittnar om en tragisk kunskapssyn. Om man läst ett ämne under ett år med lektioner, laborationer, exkursioner, grupparbeten, redovisningar, skriftliga prov, studiebesök etc, vad kan man då möjligen hinna göra på en vecka för att ändra sitt kunnande som skulle motsvara ett, eller flera, betygssteg uppåt? Om det ens skulle vara möjligt är ju hela arbetsprocessen felaktig.

En professionell lärare har - det kursutformade systemet till trots - en bred katalog av dokumentation av olika slag för varje elev när det är dags för betygssättning. Läraren gör en samlad bedömning av allt som hen känner till om eleven, vilket resulterar i ett beslut om ett ämnes- eller kursbetyg. Det är inte sällan som just denna professionella pedagogiska samlade bedömning av en elevs kunskaper, som ska utföras av (från 1 juli 2015 enbart legitimerade) lärare, får benämningen ”godtycklig”, ”lite väl hård” eller ”slentrianmässig” av andra aktörer, exempelvis missnöjda elever och föräldrar.

Hur kan du vara så jävla hård? Så stod det i ett mail jag fick, där min kompetens underkändes och där studentens oförmåga att möta kraven förvandlades till mitt ett ifrågasättande av mina kunskaper, min professionella bedömning. Varje år samma sak. Från dag ett på utbildningen fokuserar jag på studenternas examensarbete. Jag ger dem chanser, utformar uppgifter, planerar seminarier och erbjuder hjälp och handledning. Ändå är de först på slutet som (alldeles för många av) studenterna vaknar och fokuserar på ... inte kunskapen, utan: BETYGET.

En annan är den allmänna synen på svensk skola och på dem som arbetar där. Man förutsätter att de inte kan sina saker, faller till föga för påtryckningar, har ickevetenskapligt arbetssätt och låter sig styras av känslor och allmänt tyckande, snarare än fastställda kriterier, kunskapskrav och ämnesmål. Det är snarare regel än undantag att föräldrar som kontaktar lärare och skolledning i olika ärenden, använder e-postadresser från sina arbetsplatser, det vill säga som tjänstemän i annan verksamhet, snarare än som föräldrar. Där framgår alla tänkbara titlar och befattningar. Självklart görs detta i syfte att signalera ”jag är minsann välutbildad och vet vad jag pratar om”. En ganska enkel och billig härskarteknik således. Inte sällan klipps det dessutom in lite olika meningar från Skolverkets hemsida, som lösryckta ur sitt sammanhang gynnar den egna specifika saken där och då, i pinsamma försök att ”hjälpa” skolans personal att förstå regelverket. Att en person som inleder kontakten med skolan på det sättet skulle lyssna på och respektera skolans tjänstemän och deras myndighetsutövning, är inte särskilt troligt, vilket också mycket erfarenhet tyvärr visar. Här signalerar alltså hemmet direkt inför sina barn och ungdomar att ”skolan (samhället) har fel, du har rätt”. Man skjuter alltså förutsättningarna för ett gott samarbete - förtroendet för professionen - i sank inför öppen ridå.

Förtroendet för mig som forskare och docent är MINIMALT. Bara om det jag säger sammanfaller med frågeställarens förutfattade mening, med den subjektive uppfattningen som vederbörande har, bekräftas jag som lektor. Min uppgift är alltså att bekräfta fördomar och att ge betyg. För det behövs ingen utbildning. Det kan vem som helst göra. Därför är det tur att jag inte är här för titlarnas eller karriärens skull. Jag är här för kunskapens och lärandets skull. Så har det alltid varit. På grundskolan var jag de oförberedda läxförhörens kung. Jag visade att jag kunde och vad jag verkligen visste. Ändå vad det betygen som räknades, bara betygen, som sattes på det som dokumenterats. Proven, det mätbara. Klasskamraterna som var om sig och kring sig, som bevakade betygen och som brydde sig var i rangordningen de placerades, gick ut som föredömen. Jag förpassades av systemet till yrkesskolan och dömdes till närmare tio år i ett varmt och dammigt bageri. Kunskaperna och intresset kunde dock ingen ta ifrån mig. Jag har bevisat att jag kan och att jag har vad som krävs, även för att göra karriär i akademin. Fast jag bryr mig inte om det. Jag är här för kunskapens skull, för lärandet och min egen personliga utvecklings skull. Jag vägrar förminskas till storleken på ett forskningsanslag eller till antalet peer-rewiewade artiklar. Jag heter Eddy Nehls och jag är det jag kan och det jag vet och det är det enda jag bryr mig om. Tyvärr känner jag mig allt mer ensam, men det får det vara värt, för jag kommer aldrig att låta mig förminskas till en siffra eller bokstav. Och uppenbarligen är jag inte ensam ...

De senaste10-15 årens tomma lärarhögskolor vittnar också om att skolan inte blir en attraktiv framtida arbetsplats för våra ungdomar. Vilken ungdom idag vill utbilda sig i 4-6 år för ett yrke där ens kompetens och rykte dagligen blir ifrågasatt, när civilingenjör, läkare, jurist eller ekonom erbjuder en helt annan status, lön och kontext?

Vem vill ta studielån för att sedan placeras i en roll som inget kräver, och dessutom få skit av människor som bara bryr sig om sin och sina barns placering i rangordningen? Allt fler, uppenbarligen, annars skulle fler välja lärarhögskolan. Tyvärr bryr sig allt fler, allt mindre om kunskapen, innehållet och det ena som betyder något i längden. 

Betygen gör detta med oss och därför är det hög tid att avskaffa dem. För kunskapens skull, för lärandet och all HÖGRE utbildning!